Tack!

Jag har tänkt lite. Tänkt på hur min kropp och själ påverkas när jag är nödgad att göra sådant jag inte känner att jag kan göra rättvisa. Mitt humör blir sämre, tålamodet försämras, jag har svårt att vara närvarande och allt täcks av ett gråaktigt skimmer. I somras upplevde jag detta. Det var förmodligen den tuffaste sommar jag upplevt. Jag var projektledare för en omfattande renovering på hemmafronten och tog dessutom på mig rollen som kommunikatör för IRONMAN Kalmar. Kort sagt var jag ingen bra pappa.

Min mardröm

Vi hade varit på västkusten hos morfar, moster och Åse på en underbart avkopplande minisemester. Hemfärden hade pågått i ca tre timmar och barnen kämpade mot tristessen. 4-åringen sa uppgivet vid ett flertal tillfällen, "men mamma jag orkar inte meeer" "Jo, du får kämpa lite till" svarade vi unisont. Sonen slog ut med armarna och svarade med en till suck, "men jag kämpar och kämpar". Och som de kämpade. Vi var verkligen superstolta, men med en timme kvar började tålamodet tryta. Matsäcken var sedan länge slut, klockan närmade sig åtta och bilen började bli obekväm.

Bajskorv

Jag sitter och äter med min dotter mitt emot. Det finns inga distraktionsmoment så hon sitter still. Hennes tidigare rekord på fem minuter är slaget och vi har faktiskt något som liknar en konversation. Med sin oemotståndligt söta lilla röst försöker hon uttala alla i släktens namn. ”Å pappa hette Matus. Å mamma hete So-fia. Å fafa hete, eeh hete” ”Ja, vad heter farfar”, frågar jag förväntansfullt. Jag lutar mig framåt med stora ögon och väntar in svaret ”Eeh fafa hete bajskåv!” *pruttljud*

Dilf, kappa!

När jag började närma mig 30 så började vi kalla oss gubbar på handbollsplanen. Men då var det mest på skoj, åtminstone från vår sida. Vi kallade oss gubbar för att de unga var mer än 10 år yngre, inte för att vi kände oss särskilt gamla. Likadant var det för mig som lärare. Jag spelade lite dum för att skoja med eleverna när tekniken strulade i klassrummet, inte för att jag behövde någon direkt hjälp. Det var som att jag gick in en roll för att  leva upp till stereotypen av en lärare som av min erfarenhet var lite teknikblyg. Jag låtsades vara lite gubbig och eleverna svarade med att fnissa eller himla med ögonen.

Ack mitt hår!

Fan vad snygga alla ska vara då! Så hör jag mig tänka åtminstone en gång per dag nu för tiden, ofta när någon sommarfräsch snärta med trendiga brillor hurtigt cyklar förbi mig på väg till bilen. Väl framme vid bilrutan ser jag sedan min spegelbild men vänder snabbt bort blicken och börja nynna på den låt jag hörde senast samtidigt som jag febrilt försöker tänka på något annat än den sorgliga figur jag nyss såg.

Vad kan du göra mer?

Det går inte så bra för kidsen i den svenska skolan idag och kanske är det idrottens fel. Den något provocerade frågeställning presenterar Inger Enkvist i en kolumn i SvD 29/5 2016, där hon lyfter det egendomliga i att föräldrar lägger avsevärt mycket mer tid på att sina barns fritidsaktiviteter i jämförelse med aktiviteter som stödjer inlärning i skolan. Detta trots att föräldrarna har yrken som bygger på skolkunskaper och också räknar med att barnen ska försörja sig med ett ”vanligt” yrke och alltså inte bli proffs.

You know nothing childless person!

Vardagen som förälder är svår. Det låter säkert gnälligt och otacksamt men det skiter jag i. Det är fan svårt! Hur svårt är dock svårt att greppa om man inte själv har barn. För när man föreställer sig själv som förälder tänker man sällan på hur charmigt det kommer vara att handla, hur trevligt det blir att äta eller hur mysigt det kommer bli att sova. Tre ganska fundamentala aspekter av vardagslivet som man som barnlös inte har en tanke på kan bli ett problem, kan bli näst intill omöjligt.

Mellan hägg och syrén

En fin benämning för den finaste tiden på året. Med de orden inleds också alltid programmet Spanarna i P1 under den här tiden och ger alltid samma sköna vårvibbar. Men så kommer också mitt mindervärdeskomplex in i bilden. För om sanningen ska fram så vet jag inte ens hur hägg ser ut. Så vem är jag att romantisera över våren!? Jag som med min 6000 kvm blommande trädgård bara kan identifiera några tulpaner, påskliljor och maskrosor.

Nedslag och frågor

05:05. Väckarklockan ringer. Utomkroppsliga krafter knuffar ner benen från sängkanten och får mig på fötter. Att göra-listan: Låt hundarna kissa, ge hö till hästarna, hämta tidningen, kläder till barnen, frukost till barnen och vad var det mer? Just det, ta med fler blöjor till förskolan. Hur blev det såhär och vad var det med morgnarna som jag tyckte var jobbigt när jag bodde själv i min lägenhet?

Lycka är…

Jag var 12 år när jag för första gången skulle få åka utomlands för att spela handboll. Nu skulle jag äntligen få spela i den prestigefyllda turnering på andra sidan Kattegatt som jag sett min bror spela i flera gånger tidigare. Det här var det största som hade hänt mig! Tillsammans med hundratals handbollsspelande flickor och pojkar från Kalmar intog vi Fredrikshamn och turneringen kunde börja. När det egna laget blev utslaget tog man istället roll som fanatisk publik och åkte med något av de andra lagen för att stötta dem av hela sitt handbollshjärta. Men inte vi.
Jag är pappa till två små. Just nu frilansar jag som Copywriter och undervisar gymnasieungdomar i svenska. Jag tycker om att laga mat, äta mat och tränar emellanåt. Här skriver jag om att finna lyckan i ketchupfläckar och om tankar på att adoptera bort sina ungar.