Det är lite mycket nu!

Stress. Denna ständiga stress! Min sambo, terapeuten, har lärt mig att det finns olika så kallade stressorer i livet. Att gifta sig, byta jobb, flytta, och bli förälder är fyra stora stressorer som även om de (på papperet) ofta är positiva förändringar också är utmaningar som ställer krav. Och känner man att kraven blir större än vad man tror att man klarar av så kan det leda till psykisk ohälsa. Typ så.

En av dessa stressorer kan alltså vara nog för att knuffa dig över kanten. Jag misstänker dock att Sofia hemlighåller något. För om inte att skaffa djur (typ hundar och hästar) kvalar in på den där listan så bör den punkten vara tillräckligt nära för att åtminstone nämnas.

Det är inte bara på grund av Sofias yrke som jag känner till det här. I samband med att Vilhelm, min äldsta, låg i magen köpte vi ett renoveringsobjekt och strax därefter blev jag varslad. Då handlade inte samtalen i TV-soffan om vem som skulle gå vidare i På spåret. Det var mycket prat om stressorer då.

Tre år, några timmars terapi, tre tjänster och ett eget företag senare står jag fortfarande på benen men frågar mig om jag lärt mig något. Just nu sitter jag nämligen och väntar på att främmande människor ska ta på sig de där blåa sexiga plastskydden på skorna för att gå runt och inspektera mitt hus. Och kanske så börjar min mobil om några timmar vibrera för att meddela ”bud-on-line Gatandärjagbor 1: Högsta bud fn. 3000:- lagt av budgivare 3”.

När folk frågar mig, ofta i samband med att min mentala kapacitet har överskridits och jag har gått till jobbet med tandkräm runt munnen eller fil på byxorna, ”Är det bra med dig eller?” kan jag svara: ”Det är lite mycket nu!”. Men när jag tänker efter så var det lite mycket då också. Det har varit lite mycket i tre års tid nu.

Mitt i den tid då mina barn utvecklas som mest, den där tiden som många benämner som ”Ååh, de där åren går så fort” eller ännu hellre ”Ååh, de där åren får man aldrig tillbaka” är jag alltså på väg att göra min andra flytt, den här gången till en gård, samtidigt som jag gör karriär.

Allt på en gång. Stroke innan 40 som min gamla kollega skämtade, halvt panikslagen men det sjukaste är att jag tror många genomgår samma sak. Vi skaffar ofta barn, hus och gör karriär i samma veva.  Allra helst ska man resa, gå på middagar och se till att sina barn har rätt kläder också (för det har varenda jävel på Facebook!).

Men att hinna med allt tycker inte jag är det svåraste. Det svåraste är att få med sig hjärnan dit kroppen går och jag tror också det är det som får människor att ibland trilla över kanten.

Att ha med sig hjärnan dit jag går är något jag kämpar med varje dag och ibland lyckas jag. Allt oftare vill jag gärna tro för jag tror att det är först när man lyckas med det som man kan finna balans. Först när man är 100% på jobbet lyckas man med karriären och först när man är 100% närvarande med barnen ser man att lyckan även kan finnas i ketchupfläckar.

För mig återstår nu bara att ringa några samtal gällande kommande projekt, rätta några grammatikprov, boka möte med banken, hyra ett flyttsläp och säga upp ett gäng abonnemang innan jag rör mig hemåt. Vi får se hur många procent av hjärnan som hänger med den här gången.

”Du är så förändrad!”

Jag har fått den kommentaren av mina vänner vid ett fåtal tillfällen, alltid med öl inblandat och sent på kvällen. Budbäraren har behövt samla tillräckligt med mod till sig innan de tunga orden kan levereras. Som om man levererade en dålig nyhet och nästan tyckte lite synd om mig. Som om jag hade svikit dem och inte förstod att jag var den stora förloraren.

Ofta har jag instinktivt intagit försvarsposition. ”Jag är inte alls förändrad! Det är bara det att det är svårt att ta en öl med bussen och allt…Och man måste hjälpa till lite om nätterna och morgnarna nu för tiden…Och hunden…Och hästen.”

Om sanningen ska fram så ville jag inte förändras. Inte min sambo heller. När Sofia var gravid med Vilhelm pratade vi ofta och länge om att barnet minsann kunde följa med när vi roade oss. Att det säkert är bra för ett barn att få träffa nya människor och uppleva många miljöer. Så vi gick på bröllop när Vilhelm var tre dagar (!) gammal. Hade mitt nuvarande jag träffat mig då, hade jag dömt ut mig för en fullständig idiot. En tre dagar gammal bäbis ska vara med sin mamma och pappa, inte vara åskådare när mamma och pappa går på bröllop. Barnet har legat i en mage i nio månader; det är inte riktigt läge att prata miljöförändringar då.

Jag vet idag att jag var rädd. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så tog det ett tag för mig att finna mig i att papparollen på många sätt innebar en ny identitet. Om jag inte skulle få leva mitt liv som tidigare, inte kunde umgås med mina kamrater lika mycket och inte kunde ägna mig åt mina intressen i samma utsträckning, vem var jag då? Vem hade jag blivit? Hade jag svikit mig själv?

Förändringar är ofta otäcka men det betyder ju inte att de nödvändigtvis är av ondo. Att bli pappa har förändrat mig, det har jag accepterat nu och eftersom jag var en av de första papporna i min kompiskrets blev nog min förändring ganska påtaglig även för andra. Kanske var min förändring otäck även för dem.

Jag spenderar inte min tid på samma sätt som tidigare och jag värdesätter andra saker idag. Det är inte så att jag inte värdesätter sådant jag uppskattade tidigare (mycket är ännu roligare nu), det är bara det att det finns fler saker som tävlar om min uppmärksamhet idag.

Mitt liv som pappa blev inte som jag hade tänkt mig och det kan vara lite otäckt att erkänna men man jag påminner mig om att det inte blev sämre än jag hade tänkt mig heller. Bara annorlunda. Det är först nu när jag accepterat detta som jag tycker mig fått lite bättre perspektiv på saker och ting. Sen när blev det till exempel ett normaltillstånd att inte förändras? Och måste det faktum att jag är förändrad påverka min relation med mina vänner? Det tycker inte jag. Jag värdesätter inte mina vänner för de värderingar eller intressen de har. Du kan byta yrkesbana, skaffa barn, komma ut som gay eller leva precis som du alltid ha gjort, jag kommer värdesätta dig på samma sätt ändå eftersom jag vet att du lyssnar, respekterar och bryr dig om mig. Jag värdesätter den du är inte det du gör.

Så ja, jag är förändrad och jag fortsätter att förändras hela tiden och det är jag ganska glad över. För som min sambo så fint uttryckte det: ”Man kan väl för fan inte gå på gymnasiet i hela sitt liv!”

September för ett år sedan. Jag tror jag älskar mina barn lite mer i vacker miljö.
September för ett år sedan. Jag tror jag älskar mina barn lite mer i vacker miljö.

Identitetskriser, ketchupfläckar och tankar på adoption.

Vem är du? Jag avskyr den frågan! Delvis för att jag inte vill begränsa ”mitt jag” till någon definition men främst för att jag inte kan svara. Jag undrar också vem jag är. Man pratar ofta om identitetskrisen i tonåren men om den omställning som sker när man skaffar barn pratar man inte mycket om.

Att bli pappa är utan jämförelse den största förändring jag genomgått i livet och den mest uppenbara skillnaden gentemot tidigare är brist på egentid. Tidigare definierade jag mig nog mycket utifrån de val jag gjorde under min egentid -vilka aktiviteter jag ägnade mig å, vilka jag umgicks med och vilka samtal vi hade. Jag funderade också mycket över vad som skulle göra mig lycklig: en resa, lite prylar, ett nytt boende eller något sådant.

Nu är jag pappa och med små barn finns det inte så mycket utrymme för sådana funderingar. Att finna sig i det har inte gått i en handvändning för mig. Det har i ärlighetens namn varit skittungt.

Och i samma stund som jag erkänner för mig själv att jag tycker det är tungt att vara pappa så drabbas jag av dåligt samvete. Jag har två friska, fantastiska barn, en bra utbildning, stadig inkomst, hundar, villa och bilar. Vad mer begär jag? Min psykolog lärde mig vid ett tillfälle att höra min inre röst (höra – inte nödvändigtvis lyssna till) och den säger ofta till mig: ”Va fan gnäller du om!?”

Men att jag periodvis tycker det är tungt att vara pappa betyder inte att jag vill adoptera bort mina barn. Det betyder heller inte att jag ångrar att jag blev pappa. Det betyder bara att det inte alltid är roligt att vara pappa.

Ibland kan jag titta på mina barn när de leker en vanlig vardag och ha gråt i ögonen av tacksamhet, stolthet och glädje men lika ofta står jag med en unge som biter mig i benet för att han inte får en andra glass och en annan som springer runt och sparkar efter hunden. De tankar och känslor jag upplever i den första situationen delas och gillas i alla möjliga sociala medier men de tankar som infinner sig i den andra situationen känner jag ofta skuld över att jag ens har tänkt.

Men med hjälp av barnen som tvingar mig att vara här och nu har jag äntligen börjat inse att lyckan kan finnas i ett spaghettimonster med ketchuphänder. Tyvärr fastnar tankarna fortfarande lite för ofta vid huruvida fläckarna på duken kommer gå bort eller inte, eller vid att ungen aldrig kan lära sig använda sin gaffel! Fel fokus så att säga.

Grejen är att jag inte tror jag är ensam om att tänka såhär. Och jag vet att jag själv gärna skulle läst något mer nyanserat än alla fluffiga rosa moln-föräldrabloggar som mer ger dåligt samvete än gör mig till en bättre förälder.

Intentionen med mitt skrivande är därför att starta samtal. Själv är jag fortfarande nybörjare som förälder så mina inlägg kommer säkert ha många naiva utgångspunkter men det är ju först när de uttrycks som ett samtal kan uppstå. Varje onsdagseftermiddag kommer ett nytt upplägg att publiceras och du är mer än välkommen att komma med förslag om sådant som du tycker kan vara intressant att ta upp.

Vi hörs om en vecka!

forelasa
Såhär ser det ut när jag jobbar.