Martyrskap och Peter Larsson-somrar

Vilhelm sitter tyst i mammas knä. Utanför danslokalerna på Dansinstitutet trängs ett tjugotal föräldrar i en trång hall med sina barn. Förutom några barn som tycker brandsläckaren är spännande är det ingen som pratar. Alla vill bara att passet ska dra igång så att någon kan styra upp lite regler för lekandet. 

Inte ens Vilhelm säger något. Förutom när han sover och äter har han i princip inte varit tyst sedan han lärde sig säga mamma så Sofia tittar ner för att se att allt är bra. Vilhelms blick är fixerad vid mamman och barnet bredvid. Definitionen av att stirra är väl att på en halv meters avstånd med uppspärrade ögon, utan att ens blinka, fixera blicken på en annan person. Där sitter nu Vilhelm och stirrar på den mörkhyade mamman och hennes barn innan han bestämmer sig för att bryta tystnaden. ”Mamma! Hon är alldeles svart! De är alldeles svarta!”

Med barn med i bilden sker oförutsägbara saker och det är inte alltid helt lätt att hantera. Jag hade blivit fruktansvärt obekväm en sådan här situation och förmodligen trasslat in mig i ett snårigt resonemang av politiskt korrekthet typ: ”Ja, alltså det är för de kommer från ett annat land, eller alltså de är svenskar men alltså de är kanske födda i ett annat land, eller alltså det behöver dem inte vara men någon i deras släkt, eller alltså…”

Jag tillhör en av de personerna som alltid i efterhand tänker, visst fan så skulle jag ju sagt! Det är nog därför jag skriver. Det är enklare med text. Text kan man radera, skriva om, flytta runt och skriva om igen. Och man har tid att kontrollera saker till exempel vad den politiskt korrekta termen för människor med annan hudfärg är.

Så vad sa Sofia? ”Ja och vilken färg har du?” varpå Vilhelm svarar ”Jag är orange!”. Jävla superkvinna jag är tillsammans med. Så snabbt och så okomplicerat.

Jag har överlag svårt att hantera när saker inte går som jag tänkt. På sommaren har detta varit särskilt frustrerande. Sommar för mig är att vara på stranden, Peter Larsson-stil (det är min pappa). Det innebär att man är uppe vid sju och äter frukost för att sedan lägga in yoghurt, tunnbröd, räkost, melon och allt annat gott som hör stranden till, i den redan förberedda kylväskan. Strandväskan med filt, badkläder, strandtennis, tidningar och kortlek (vi spelade alltid Tecknet vid stranden) ligger sedan tidigare i bilen tillsammans med brassestolarna med den tryckta texten: Larsson Isgärde. Från Rinkabyholm går sedan bilen innan åtta för att få den parkeringsplats utanför Isgärde som var skuggad som längst så att den svarta Ford Sierran inte kokade sönder under de sju timmar som sedan spenderades längst ut på udden, där det fläktade lite mer än uppe på gräset, på en av Ölands trevligaste badplatser. 

Med två småbarn funkar inte Peter Larsson-stilen. Med små barn handlar det mer om att minimera skador typ sand i rumpan, sand i munnen och bajs i sanden. Och den där filten man så fint lägger ut precis när man anlänt. En blick mot himmelen senare och den ligger inte lika fint längre.

Det har varit svårt för mig att acceptera. Man går ju liksom hela året och laddar inför de där tre månaderna då allt ska levas ut. Då alla är lyckligt lediga, äter grillat och dricker rosé mitt i veckan. Bor man på en av Sveriges varmaste platser vill man också bada när solen är framme. Och så skulle jag inte få åka till stranden längre!? Jag som praktiskt taget var uppvuxen på stranden. Mitt i mitt martyrande hjälpte min sambo mig återigen att höja blicken. För sanningen är ju den att man inte måste parkera sin filt och lapa sol i sju timmar (det räcker med två). Och barnen bryr sig ganska lite om att den där sanden letar sig in överallt. Av deras leenden att döma är de ganska lyckliga ändå.

Jag vill gärna planera saker och har ofta en tydlig tanke om hur jag vill att saker ska fortlöpa och det är väl egentligen inte fel att planera saker. Men då måste man också kunna acceptera att det oftast inte går som man tänkt. Det är med det här jag behöver jobba. För det går sällan som man tänkt med barn. Åtminstone med mina.

När det blåser kan man leka stålmannen med filten. Den chansen missar man inte!
När det blåser kan man leka stålmannen med filten. Den chansen missar man inte!

Försök inte vara en perfekt förälder!

Min sambo går från jobbet med något stressad andhämtning mot bilen med raska steg men med en positiv känsla i kroppen. I bagaget står två stora svarta sopsäckar fulla med barnkläder och leksaker i gott skick som ska lämnas till asylboendet i Färjestaden.

Kvällen innan, efter att barnen hade somnat, satt vi vid middagsbordet och pratade över ett glas rött (ja, en vardag!) om hur spännande det skulle bli. Vi hade läst i Facebookgruppen, Föräldrar i Färjestaden om en familj som fått så bra social kontakt med en syrisk familj att de hade umgåtts hela dagen och att dagen slutade med en festmåltid i en av de små stugorna på Möllstorpscampingen.

Vilket spännande möte! Tänk att få möjlighet att hjälpa till, att välkomna till Sverige, till Öland. Att vara en del av en annan familjs integrering i det svenska samhället. Och så roligt för barnen att få träffa nya människor, främmande kulturer och få mötas i leken.

Höga av familjens historia började vi packa ner alla urvuxna kläder och leksaker som aldrig längre användes. Barnen skulle hämtas direkt efter jobbet och få vara med.

Väl framme hjälper barnen gladeligen till med att lyfta bort de tunga säckarna och min sambo får kontakt med en familj och några nyfikna barn. När leksakerna packas upp inser Vilhelm och Stella för första gången vad som håller på att hända. Vilhelm börjar slita i mammas byxor och skriker ”Nej! Nej! Mamma de tar våra saker! NEJ, DEN ÄR MIIIN!!!” Samtidigt börjar Stella stampa i golvet och sträcka händerna efter leksaker som lämnas över: ”Näää!!! Näää!!! NÄÄÄ!!!” Hon trillar ihop på rumpan gråtandes varefter hon samlar kraft, reser sig upp, lutar huvudet framåt åt de syriska barnen och skriker allt vad hennes lungor orkar ”AAAAAA!!!”

Mitt i allt kaos av gråtande barn och förvirrade nyanlända står en ursäktande mamma och frågar sig själv: Vad hände?

Efter att ha fått lite distans till det hela och faktiskt skrattat en hel del, insåg vi att även om vi delvis lämnade över våra leksaker och kläder för familjernas skull så gjorde vi det framförallt för oss själva. Vi ville göra gott och ville så gärna att våra barn skulle vara med på det tåget. Att det skulle bli en upplevelse för alla inblandade. Men ibland får man nog inse vad som är för ens egen skull och vad som är för barnens. Man kanske kan lära små barn beteenden men att tro att man ska kunna ta sina barns leksaker och mitt framför ögonen ge dem till helt främmande barn är nog en smula naivt.

Samtidigt är jag en förespråkare av att inte alltid se till barnens bästa, hur provocerande det än låter. Ibland får man faktiskt se till sitt eget eller någon annans bästa, åtminstone så länge barnen inte lider.

Jag går till exempel inte på restaurang för att barn må bra av att vistas i nya miljöer och att pröva lite nya saker. Att hävda det vore hyckleri! Jag går på restaurang för att jag själv vill äta god mat och för att jag inte tror att barnen lider så mycket av att vara där.

Man ska inte vara så rädd för att erkänna att man gör vissa saker för sin egen skull. Det tycker inte jag. Och jag tycker inte att man ska ha dåligt samvete för det heller. För i min värld behöver man inte sträva efter att vara en perfekt förälder. Det räcker med att man är bra.

Det tar en stund att bli pappa.

Att föda utan rädsla. Jo tjena! Jag skulle vilja veta den föstföderska som tar sig till BB som om det vore en helt vanlig arbetsdag (undantaget som bekräftar regeln är möjligen min sambos mormor som när vattnet gick spottade i näven och satte sig på cykeln). Men tänk om man kunde. Föda utan rädsla alltså. Så tänkte jag och Sofia när vi köpte boken med samma namn.

Även om rädslan inte gick att läsa bort så hjälpte faktiskt boken oss otroligt mycket. Det är inte så att jag på något sätt vill likställa min insats med Sofias, jag är väl medveten om att alla mammor genomfört en prestation jag aldrig kommer att komma i närheten av, men vi hjälptes ändå åt. Sofia stod upp i en sådan där rulatorstol med pannan riktad mot marken och jag stod bakom vid varje värk och tryckte en varm vetesäck mot ryggslutet samtidigt som jag upprepade samma mantra med mörk röst: ”Tuuung, följ med, tappa hakan, tuuung, brett mellan ögonen, tunga axlar, tuuung.

När Vilhelm till slut tvingades ut skrek han öronbedövande högt från första sekund. Det var tydligen bra. Strax höll jag också min son i famnen för första gången. Jag kommer ihåg att jag tittade på det lilla högljudda miraklet med stora ögon en stund innan jag ville säga: ”Så, han tycks inte vilja det här. Nu får någon annan…” innan min inre röst svarade ”Nä! Det finns ingen annan nu. Din enda partner har just genomfört ett tolv timmar långt arbetspass mer påfrestande än du kan föreställa dig så nu finns bara du. Nu börjar livet som pappa. Grattis!”

Den första dagen var jag mållös varje gång jag tittade på min son. Det var svårt att förstå att det var sant. Vilket kärleksmirakel Så kom dag två och dag tre och alla andra dagar. Byta, söva, mata, byta, söva, mata, byta söva mata. Jag började få dumdristigt naiva tankar om hur otacksamt det var. Man gav och gav men vem tackade mig? Var var min uppskattning? Och framförallt: Var var den där omedelbara kärleken som skulle ge mig kraft att stå ut i det här?

Så plötsligt en dag ropar Sofia från sovrummet. ”Han skrattar!” Jag rusade in och såg min pojk lyfta mungiporna mot öronen varje gång Sofia skrattande strök hans kind. Ååh, min pojk! Min fina pojk! Förlåt för all frustration för brist på sömn. Förlåt för allt mitt gnäll över avföring och kräks på mina kläder. Förlåt för all negativitet jag tänkt om att bli pappa. Och tack! Tack för allt!

Jag behövde få något tillbaka och leendet kom först. Innan dess var det i ärlighetens namn inte så jävla kul. Men att erkänna det. ”Hej! Hur är det med er nu?” ”Sådär. Jag tycker inte att jag känner mig som pappa riktigt. Jag känner inte det där starka bandet jag förväntade mig”.

Men för mig var det så. För mig kom det känslomässiga bandet efter hand och har sedan vuxit sig starkare för var dag som gått. Efter leendet kom de första stolt stapplande stegen, de första ljudhärmande orden och så småningom kom också dagen när min son tittade mig djupt i ögonen och sa ”Pappa…Jag älskar dig!”

Dåligt samvete till salu

I mitt sökande efter någonstans att göra av mitt dåliga samvete föddes idén till att börja blogga. Jag sökte i media och avsaknaden av nyanserade föräldramedier gjorde mig så upprörd att jag bestämde mig för att skriva själv med ambitionen att få till mer givande samtal.

När jag tittar på föräldraavdelningen i tidningshyllan så ser jag inte tidningar som erbjuder mig tips, stöd eller något annat som jag faktiskt kan få ut något av som förälder. Jag ser dåligt samvete till salu. Onödigt snygga människor med exakt rätt kläder till rubriker som ”Hitta lugnet”. Det är så verklighetsfrånvänt så jag skrattar högt.

En mer verklighetstrogen bild av vardagen, om jag hade haft hårfästet för att vara omslagspojke på en pappatidning, hade varit jag i svarta jeans med filfläckar med en snorig och gråtande Stella på höften där hälften av snoret redan är fastklibbat på min överarm och Vilhelm slitandes i mitt ben i en lite för liten hoodtröja med fruktfläckar från hakan till naveln i Sofias spontanklippta frisyr.

Nu hade det å andra sidan aldrig blivit så för om sanningen ska fram så finns det inte ens barn på omslagen till pappatidningar annat än i undantagsfall. Papparollen tycks i media mer innebära att göra det mamman inte kan eftersom det är hennes uppgift att ta hand om barnen. Skittråkigt men kanske speglar det tyvärr verkligheten.

När jag går in på familjeliv.se så finner jag ett forum med titeln ”pappagrupp”. En kort stund av hopp tänds i mig innan jag läser vad pappor tycks engagera sig i. Lägg märke till siffran i tredje spalten som visar antal svar en tråd har fått. 

Skärmavbild 2015-10-07 kl. 19.17.01

Mamma tar hand om barnen så köper pappa rätt bil! När jag surfar vidare på sidan hittar jag rubriken ”Hur balanserar du familj och karriär?”. Spännande tänker jag, klickar vidare och kommer till ”The apartment” – en jävla inredningsblogg. Skjut mig!

Jag är på väg att ge upp när jag tar ett sista varv och finner att de har en pappablogg. Ganska ny också. Johannes Maweller. Jävla Johannes Maxweller! Familjelivs nya pappabloggare är alltså en superhunk och framgångsrik pappa ”på språng” med en perfekt tvättbräda som rör sig mellan turkost vatten och fjällstugor tillsammans med sin modellsnygga hustru och sina perfekta barn.  Kläderna matchar alltid de homestyalade hemmen – i fjällstugan, den rödsvarta flanellskjortan och på stranden de vita tennisskjortsen. Och så lagar de fantastisk mat typ hela tiden (och låt mig inte ens börja om Johannes hårfäste).

Det stora felet med Johannes Maxweller är att han inte är jag. Det är väl inte hans fel att han lever ett liv som många, inklusive jag själv, ser på med avund, men han blir ju heller inte direkt representativ för ett vardagligt pappaliv. Var är filfläckarna? Var är de tuffa stunderna? Var är reflektionerna om föräldralivets prövningar?

Mig erbjuder Johannes tyvärr inget annat än dåligt samvete och jag köper det inte.