Förlåt farmor!

Jag skäms! Jag skäms något fruktansvärt över hur dålig jag är på att besöka min farmor.  Sällan visar jag henne den uppskattning jag känner för allt hon gjort för mig och min familj. Nu pussar hon bilden på mitt barn varje gång innan hon går och lägger sig men kommer ibland inte ihåg senast de sågs. Skäms på mig!

Jag kan tänka mig att det finns fler som har dåligt samvete över frekvensen besök de gjort hos sina mor- eller farföräldrar. Hela vårt samhälle är pinsamt dåliga på att lyfta äldre personer. De enda äldre personer vi lyfter fram i Sverige är de som försöker vara unga. De som visar att de hänger med. Det är först då man kan gå hem som farmor – om man är lite ungdomlig. En krutfarmor. Men man blir ändå bara en käck liten maskot som det skakas lite på huvudet åt när man slänger ur sig tokigheter. Som att man i annat fall inte hade något att erbjuda.

Jag tror att det är vårt individualistiska samhälle som är boven i dramat. Det finns inga självklara familjeroller. Ingen naturlighet i att vara mamma, eller farmor. Man måste bevisa sig hela tiden. Lite som en rättegång, fast tvärtom. Man är skyldig som dålig förälder till man visat motsatsen. Beviset blir en referens till litteratur kring barnuppfostran eller något annat samtal om desamma. Så man visar att man hänger med.

I annat fall kan man bli utdömd som dålig och det går snabbt. Ett litet verbalt snedsteg räcker för att vi ska slå dövörat till. Då tror vi att vi vet precis vem människan är och vad hon har för åsikter. För att inte tala om att de som har suffletten på barnvagnen åt fel håll eller lurar i öronen när de går promenad. De vet man ju precis hur de är. Dåliga föräldrar!

Själv brukar jag ägna mig åt att kika vad för onyttigt folk stoppar ner i sina kundkorgar och samtidigt fnysa inombords. Den falukorv jag själv stoppat ner är ju ett undantag. Det är ju bara idag, när jag jobbar lite senare och min sambo har möte, som den slinker med. Och påsen med färdiga pommes är ju faktiskt väldigt sällan jag köper.

Om du kan känna igen dig i något av detta eller stressar över något annat ”för att inte göra fel som förälder” eller ”för att barnet ska utvecklas till fullo som individ”, fundera över generationen som är äldre än du. De som stressade över samma sak då. De vars uppfostringsmetoder du fullkomligt dömt ut. Fundera sedan över hur dina barn kommer se på den uppfostran du gav dem när de sedermera ska börja uppfostra sina egna barn.

Det är tråkigt att vi har ett så individualistiskt samhälle tycker jag. Det känns så kallt. Vi borde bli bättre på att värdesätta de vi har nära oss och framförallt bättre på att lyssna. Oavsett om vi har att göra med en högljudd tonåring, en rädd Sverigedemokrat eller vår egen krutmormor så borde vi börja med att lyssna.

Och farmor…Nästa vecka kommer jag och Vilhelm hem till dig och dricker kaffe!

IMG_0927
Min krutfarmor

”Nu tänker jag kalla dig min tjej!”

2010. Kräftskiva med vänner. Långbordet är dukat och skratten ekar högt. Snapsvisorna avlöser varandra och doften av kräftspad fyller rummet. Alla känner varandra sedan många år tillbaka. Åtminstone nästan alla. En tjej i rummet tycks bara känna hälften av bordsmedlemmarna. Hon känner inte mig och inte mina barndomsvänner. Mina nyfikna blickar söker därför henne ofta under middagen men hon ser inte åt mig. Hon ser bara kräftor. Faktum är att hon efter att ha ätit upp sitt eget paket går över till att äta Calles som sitter bredvid (hon gillar skaldjur helt enkelt). Liza som är kvällens värd får till slut, vänligen men bestämt, be henne att sluta äta eftersom alla andra lämnat bordet och utrymmet dessvärre behövs.

Under kvällen söker mina vänner upp den här tjejen för att prata i omgångar. Jag väntar fortfarande in mitt mod. När jag sedan alldeles för sent på kvällen vågar mig fram för att prata med henne går det dock bra. Det är åtminstone den känslan jag har när jag vaknar upp dagen efter ensam i min säng. Tillsammans med Liza lägger jag därför upp en plan för hur jag ska få träffa henne igen. Jag får kontakt och till min stora glädje vill hon ses över en fika.

Den stunden, mitt i sorlet på Kullzenska kafét, kommer för alltid vara kvar i mitt minne. Vi skrattade tillsammans, utvecklade varandras tankar och bytte blickar av iver och förväntan. Jag blev blixtkär och hon med. Så det dröjde inte längre än en vecka innan jag sa till henne: Nu tänker jag kalla dig min tjej!

Alla kontakter vi hade den här första tiden, alla telefonsamtal, alla middagskonversationer, alla sms, allt handlade om oss, vår kärlek till varandra och framförallt den stora uppskattning vi kände för varandra. När vi sedan lärt känna varandra på ett djupare plan skapade vi drömmar inför framtiden och pratade om hur fint vårt liv tillsammans skulle bli.

När vi sedan spolar fram bandet fem år så ter sig kommunikationen något annorlunda. De sms som bara handlade om att visa uppskattning har förbytts mot handlingslistor och istället för prat om drömmar pratas det mer om vikten av att upprätta rutiner.

Det är viktigt att vara lite reflekterande kring det där tror jag. För om all kommunikation börjar handla om krav och måsten tror jag kärleken riskerar att drunkna. Man får inte glömma bort att bekräfta varandra. Det låter klyschigt men det gör det inte mindre sant. För vardagen med två småbarn är inte helt lätt. Sen kanske man gör gott i att skruva ner förväntningarna på varandra lite under småbarnsåren men jag tror samtidigt att det är viktigt att vårda kärleken.

Hur det sedan sker har mindre betydelse. Det kan vara en överraskningsmiddag med barnpassning eller att bara ta sig tid för att ringa ett kravlöst samtal där man pratar om hur mycket man tycker om varandra. Det viktiga är att man bekräftar varandra. Så man kommer ihåg och ärar de där fjärilarna man kände den där gången mitt i sorlet på Kullzenska kafét.

IMG_1712

Till salu: Babyskor, aldrig använda

Orden brukar tilldelas de fåordigas mästare, Ernest Hemingway, och är ett exempel på hur några få ord kan berätta en hel historia. Som läsare står jag maktlös inför de associationer orden väcker och har inget annat val än att skapa en verklighet kring ordens innebörd.

Första gången jag läste rubriken funderade jag först några sekunder. Sen kom tårarna. Jag grät och hulkade som ett litet barn! Det här exemplet är starkt men faktum är att jag sedan jag blev pappa har svårt att ens titta på Aktuellt. Så fort de fruktansvärda bilderna på familjer som kämpande flyr undan krig och misär börjar rulla, kommer jag på att vi inte har diskat ännu, att jag har lite samtal att ringa eller att hunden ser lite ostimulerad ut och så lämnar jag TV-soffan.

Jag vet att det inte alltid varit såhär för i min undervisning har jag sedan länge använt mig av Stig Dagermans, Att döda ett barn. Eleverna läser novellen och får sedan i uppgift att göra om den till en tidningsnotis*. I samband med detta brukar jag också visa Alexander Skarsgårds variant från 2003 men nu för tiden smyger jag alltid ur klassrummet bara för att det är så utmattande att börja gråta varje gång. Och att läsa novellen är bara att glömma. Redan vid andra stycket blir raderna suddiga av mina tårar.

Som född i den rikare delen av världen anser jag att det är min plikt att hjälpa till. Jag anser också att det är min plikt att inte blunda för orättvisor men frågan är om det är min plikt att känslomässigt engagera mig? Mitt känslomässiga lidande lindrar inte någon annans. Det viktiga är väl om jag verkligen gör något? Att gilla Facebookgrupper och dela reportage är väl inte mycket värt om det inte leder till någon aktiv handling?

Därför hatar jag att vissa människor behöver se ett dött barn spolas i land framför faderns ögon för att förstå att det kan vara en bra idé att hjälpa människor i nöd. För som pappa till en treårig pojk får bilderna och känslorna de väcker en så stor påverkan för mig och hela min omgivning. Jag vill inte se!

Det kan tyckas fegt och är säkert provocerande att bildligt talat stå med en hjälpande hand utsträckt medan den andra täcker ögonen men i min värld är det betydligt bättre än att bara ge vädjande blick av ömhet? Jag tänker att fortsätta skänka pengar för att bekämpa orättvisor och när jag åker till boenden för flyktingar för att skänka kläder, kommer jag självklart att lyssna. Men hemma i min vrå fortsätter jag att scrolla förbi, byta kanal och vända blad.

***

*Tack Jonathan Carlemar för det smarta sätt att använda Dagermans novell i undervisningen.

Världens modernaste land med världens osäkraste föräldrar

Jag var ett stort fan av Fredrik Lindströms programserie, Världens modernaste land och kan inte låta bli att tänka att det är något svenskt över den osäkerhet som återfinns hos många föräldrar idag, inklusive jag själv.

Med osäkerhet menar jag att när vi till exempel ska sätta gränser så tänker vi både en och två gånger på hur vi ska nå fram på bästa sätt och diskuterar gärna saken med andra föräldrar innan vi agerar.  Vanliga titlar jag stött på i olika föräldraforum lyder, Hjälp mitt barn bits,  Hjälp mitt barn sitter uppe hela natten och spelar, Hjälp mitt barn… 

Det hela grundar väl sig i att vi vill det bästa för våra barn och det i sig är bra men jag kan tycka att det ibland går för långt. Att vårt ständigt ifrågasättande av vårt sätt att uppfostra våra barn, leder till att vi börja tvivla på oss själva som föräldrar allt mer. 

Jag hade en incident med min son då jag blev så arg att jag kokade. Han hade tryckt på alla möjliga knappar (som han gör när han är trött i både kropp och hjärna) och när han till sist började sparka efter hunden skrattandes, fick jag nog. Men jag tog två djupa andetag samlade mig så pass mycket att röken ur mina näsborrar försvann, satte mig ner på huk för att så pedagogiskt som jag bara kunde förklara att det gör ont på hunden när du sparkar så. Då tittar Vilhelm på mig allvarsamt i ögonen innan han ger mig en rallarsving som jag aldrig sett maken till tidigare, rakt över kinden. Jag ser rött, slänger upp honom över höften, bär in honom på hans rum och stänger igen dörren.

Men så kommer jag på att jag inte tror på time out. Jag har i all ängslighet inför mitt faderskap läst om barnuppfostran och bestämt mig för hur jag ska fostra mitt barn (naiviteten över att bestämma vilken sorts pappa man ska vara innan man får barn är ett kapitel för sig) och isolering är inget jag jobbar med. Därför sätter jag mig i min sons rum tillsammans med honom men med ryggen mot dörren så att varken han eller jag kommer ut.

Där sitter jag nu frustandes rök ur näsborrarna och försöker lugna ner mig samtidigt som min son kastar allt han får tag i mot mig. Böcker, gosedjur och leksaksgrytor studsar mot mig där jag sitter och långsamt lyckas coola ner mig.

Till slut har både jag och min son lugnat ner oss. Vi pratar och kramas innan vi går ut igen men mina tankar är kvar i situationen. Jag ältar vad som hände om och om igen, tar upp det med vänner som har barn och prövar mina tankar.

Kanske är det bra att ifrågasätta det man gör men jag kan som sagt inte låta bli att tänka att en fransman eller en italienare som får en snyting av sin unge inte funderar så mycket på huruvida de tillrättavisade sitt barn på rätt sätt. *

Risken med att ständigt söka svar hos andra är att vi slutar lita på oss själva och att vi i strävan efter att göra rätt i alla situationer glömmer bort att se allt bra vi faktiskt gör. För jag hävdar som jag skrev förra veckan att vi inte ska hålla på och sträva efter att vara perfekta föräldrar – det räcker med att vi är bra.

Och man kan fråga sig vad allt ifrågasättande ska vara bra för när det enda vi med säkerhet vet vad gäller uppfostran är att våra barn kommer ifrågasätta det sätt vi uppfostrade dem på, precis som vi har gjort med våra föräldrar. Men vi blev väl ganska ok ändå? 

***

*Jag är medveten om att alla italienare och alla fransmän inte är likadana men tänker att det finns en del kulturella skillnader och hoppas därmed inte bli beskylld för rasism i och med min generalisering.