Jag skäms! Jag skäms något fruktansvärt över hur dålig jag är på att besöka min farmor. Sällan visar jag henne den uppskattning jag känner för allt hon gjort för mig och min familj. Nu pussar hon bilden på mitt barn varje gång innan hon går och lägger sig men kommer ibland inte ihåg senast de sågs. Skäms på mig!
Jag kan tänka mig att det finns fler som har dåligt samvete över frekvensen besök de gjort hos sina mor- eller farföräldrar. Hela vårt samhälle är pinsamt dåliga på att lyfta äldre personer. De enda äldre personer vi lyfter fram i Sverige är de som försöker vara unga. De som visar att de hänger med. Det är först då man kan gå hem som farmor – om man är lite ungdomlig. En krutfarmor. Men man blir ändå bara en käck liten maskot som det skakas lite på huvudet åt när man slänger ur sig tokigheter. Som att man i annat fall inte hade något att erbjuda.
Jag tror att det är vårt individualistiska samhälle som är boven i dramat. Det finns inga självklara familjeroller. Ingen naturlighet i att vara mamma, eller farmor. Man måste bevisa sig hela tiden. Lite som en rättegång, fast tvärtom. Man är skyldig som dålig förälder till man visat motsatsen. Beviset blir en referens till litteratur kring barnuppfostran eller något annat samtal om desamma. Så man visar att man hänger med.
I annat fall kan man bli utdömd som dålig och det går snabbt. Ett litet verbalt snedsteg räcker för att vi ska slå dövörat till. Då tror vi att vi vet precis vem människan är och vad hon har för åsikter. För att inte tala om att de som har suffletten på barnvagnen åt fel håll eller lurar i öronen när de går promenad. De vet man ju precis hur de är. Dåliga föräldrar!
Själv brukar jag ägna mig åt att kika vad för onyttigt folk stoppar ner i sina kundkorgar och samtidigt fnysa inombords. Den falukorv jag själv stoppat ner är ju ett undantag. Det är ju bara idag, när jag jobbar lite senare och min sambo har möte, som den slinker med. Och påsen med färdiga pommes är ju faktiskt väldigt sällan jag köper.
Om du kan känna igen dig i något av detta eller stressar över något annat ”för att inte göra fel som förälder” eller ”för att barnet ska utvecklas till fullo som individ”, fundera över generationen som är äldre än du. De som stressade över samma sak då. De vars uppfostringsmetoder du fullkomligt dömt ut. Fundera sedan över hur dina barn kommer se på den uppfostran du gav dem när de sedermera ska börja uppfostra sina egna barn.
Det är tråkigt att vi har ett så individualistiskt samhälle tycker jag. Det känns så kallt. Vi borde bli bättre på att värdesätta de vi har nära oss och framförallt bättre på att lyssna. Oavsett om vi har att göra med en högljudd tonåring, en rädd Sverigedemokrat eller vår egen krutmormor så borde vi börja med att lyssna.
Och farmor…Nästa vecka kommer jag och Vilhelm hem till dig och dricker kaffe!
