Nuet och det selektiva minnet

Jag satt och tittade på en filminspelning på mobiltelefonen när mina barn tjuter som stuckna grisar. Eller tittade och tittade, jag såg på klippet några sekunder innan jag stängde av. Vid ett par tillfällen när jag befunnit mig i utomjordiskt krävande situationer har jag tänkt att jag i efterhand ska vilja se vad jag genomlidit, mest för att ingen just då kunnat se hur hårt jag har kämpat. Men jag kan alltså inte ens se det i efterhand. Intensivt barngråt kryper liksom in under skinnet och blandar ihop känslor av otillräcklighet, oro och obehag i en vidrig cocktail som gör att det ilar i hela kroppen.

Så jag raderar videofilmen. Tänker inte mer på den. Istället plockar jag fram klippet när barnen möter tomten. De breda leendena, de stora ögonen, den genuina glädjen – så väljer jag istället att tänka på mina barn.

Och så gör väl de flesta. Man tar bilder och filmar barnen när de gör något extraordinärt eller när de lyser av glädje i en vardagssituation. Möjligen att man då och då tar en bild när de ställt till med en herrans oreda också – men då ska de själva vara nöjda.  Sociala medier svämmar inte direkt över av trötta, arga och ledsna ungar.

Sen på kvällen när barnen har somnat så plockar vi fram mobilen, tittar på våra fantastiska barn och önskar att de vore vakna igen.

Jag tycker det är en bra grej – det selektiva minnet. Att vi väljer att minnas de fina stunderna tror jag gör kärleken starkare. Tyvärr tror jag inte vi är lika bra på att uppleva lyckan när den väl inträffar och det är då interaktionen sker med barnen. 

För de bilder och filmer vi har speglar inte hela verkligheten. Tio minuter innan tomten kom kanske någons son till exempel skrek högt, slog sin syster och bet sin pappa i benet för att han inte fick ett andra äpple. Så pappan som fysiskt står bakom kameran med 140 i puls kanske mentalt är kvar i en tidigare situation.

Mitt mindset är nog lite väl ofta lösningsfokuserat. Jag tänker nästan hela tiden på hur mina barn påverkas av vad jag säger, vad jag ger dem att äta och vad de får uppleva. Så det vore nog bra om jag likt mitt minne kunde fokusera lite mer på de fina stunderna. För även om jag tänker så för att jag vill mina barn väl så gör det att jag inte är med dem till hundra procent.

Det för mig tillbaka till mitt första inlägg. Det där om att finna lyckan i ketchupfläckar. Poängen är att om jag hela tiden tänker på hur jag ska få min son att undvika att göra ketchupfläckar på duken så missar jag lyckan han upplever när han väl träffar munnen med sin ”stooor(a) tugga”. Och så  handlar det väl om acceptans också. Ibland gråter barn, ibland bits dem och ibland knuffas dem och om jag hela tiden ser det som något som jag är ansvarig för så blir ju livet helt outhärdligt.

Så mitt i alla tillbakablickar på det gångna året uppmanar jag alla att minnas de fina stunderna men passar samtidigt på att påminna om nuet. 

Gott nytt år!

Mamma, mamma, MAMMA!!!

Det här är det tyngsta inlägget jag skrivit. Dels för att jag inte har någon klar slutsats och dels för att jag tvingas känna efter så förbannat mycket. Jag inser i skrivande stund att jag har stängt av. Eller inte helt stängt av men jag har definitivt vridit ner känslovolymen rejält.

De två personer jag älskar mest av allt på jorden är extremt mammiga. Och de gör allt i sin makt för att få vara med sin mamma. Den yngsta – dottern – har inte utvecklat så många olika tekniker ännu men hon behärskar ett par. Den ena går ut på att teatraliskt kasta sig i golvet som om hon svimmar av brist på närhet samtidigt som hon skrikgråter och den andra går ut på att greppa tag i mammas byxben och helt utan mellanrum ropa ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!” Två till synes enkla tekniker men ack så effektiva.

Den äldre däremot – sonen – har insett att han verbalt kan få mig att ta ett steg tillbaka. Och även om min hjärna vet att det enda syftet med det han säger är att just få vara med sin ömma moder så tar mitt hjärta smällen.

Förr var det i samband med läggning. Under en lång period var jag inte välkommen in i sovrummet. Det var bara mamma som fick lägga. Det här var tungt för Fia. Inte bara för att barnen klängde på henne hela dagen utan även för att hon har den egenheten att när hon lägger sig och blundar efter klockan sju så somnar hon. Så hon somnade under läggningarna och jag fick komma in och väcka henne så fort Vilhelm hade somnat. Men grejen är att man inte riktigt blir människa igen efter en sådan lite sovstund. Man vacklar fram i både tanke och kropp. Man får kvällspunka.

Så vi försökte med mig. Varje gång. Och inte bara sådär att vi frågade om han eventuellt kunde tänka sig att låta pappa läsa saga den här gången utan vi körde hela racet. Vi började ladda redan på eftermiddagen som att det var världens happening och jag hittade på egna sagor som jag berättade efter att Vilhelm fått leka flygplan i min famn till sin säng.

Ibland fick jag läsa en saga men oftast hann vi aldrig mer än landa i sängen förrän protesterna började. Först försökte vi verbalt få honom att stanna, sedan fysiskt genom att inte göra mamma tillgänglig. Men han gav sig aldrig. Det som tog hårdast var när han sa ”Nej, du är läskig!” medan han grät och skrek efter mamma. Utanför kom min sambo och mötte oss med hopplöshet i blicken och sa: ”Jag orkar inte mer. Du får ta det här!”

Så jag har en sambo som inte orkar mer för att hon har fysisk kontakt med barnen från det att de vaknar till det att hon somnar och jag har en son som uttrycker att han inte är trygg med mig. Otillräcklig och otrygg på samma gång. Det är fina grejer för en känslomänniska.

Men det finns något som är snäppet värre. Det är när min son, som jag precis som min dotter skulle offra mitt liv för, skadar sig och gråter av både smärta och rädsla. Då när jag inte vill något hellre än att lyfta upp mitt barn, krama hårt och säga att allt kommer att bli bra får jag kastat i ansiktet ”NEEEJ!!! INTE DU!!!” varefter min son springer förbi mig mot sin mamma.

Så för att överleva så minskar jag på det känslomässiga engagemanget. Detta  gör mig samtidigt så otroligt rädd eftersom att inte känslomässigt engagera sig i min värld är synonymt med att distansera sig.

Jag är väl medveten om att barn går igenom faser och faktiskt är läget annorlunda idag. Nu för tiden frågar nämligen min son varje kväll om inte vi kan sova tillsammans och det gör mig lika varm varje gång. Kanske kommer han även snart låta mig trösta honom när han slår sig ordentligt. Frågan är hur mycket jag hunnit vrida ner känslovolymen innan dess.

Gris på tre vis

Jag sitter på mitt kontor och blickar ut över Maxi. Rynkan mellan mina ögon vittnar om en febrilt arbetande hjärna. Att döma av de tiotal böcker som ligger uppslagna med insatta post it-lappar på mitt annars så rena skrivbord ser det förmodligen ut som att jag är djupt försjunken i mitt arbete. Som att jag resonerar mig mig själv om stundande skolprojekt. Och resonerar med mig själv gör jag, men resonemanget lyder mer: ”Det var fil, smör, lax och…och…va fan vad det mer!?

Min minneskapacitet är noll. Ibland negativ. Jag kan åka iväg för att köpa en lampkontakt och komma hem med ved. Jag kan gå på ICA med en lista på ingredienser, angivna i ordning efter hur de kommer i butiken och ändå komma hem med innehåll som avviker från det som står på listan. Detta har resulterat i en del spartanska middagar på hemmafronten. Gris på tre vis är en ny klassiker – blodpudding, bacon och falukorv.

Hela huset är präglat av min dåliga minneskapacitet i form av utspridda kom ihåg lappar, halvt avklarade handlingslistor och andra ej avslutade projekt.

Min hjärna skulle behöva en rejäl defragmentering helt enkelt. Eller om man fick möjlighet att prata med en för att få den att prioritera lite vettigare. För de tjugotal telefonnummer till barndomsvänner från Rinkabyholm kunde gott skuffas undan till förmån för numret till förskolan eller datumet för barnens fotografering. För att inte tala om alla koder till utdaterade dataspel som jag jag gladeligen velat ersätta med koder för inlogg till elbolag eller telefonbanker*.

Egentligen spelar det inte så stor roll om det är så att jag har blivit sämre på att minnas eller om jag idag har fler saker att komma ihåg. Faktum kvarstår: jag behöver hjälp!

Därför riktar jag mig nu till alla föräldrar, rutinerade som orutinerade, med följande frågor:

  1. Hur gör man?
  2. Behöver jag söka professionell hjälp?
  3. Blir det bättre när barnen blir äldre?

Jag tar tacksamt emot svar i form av kommentarer här på bloggen eller via sociala medier. Behöver ni något av mig så hjälper jag er gärna att gå genom väggar i Doom II, att bli odödliga i Chuck Rock eller med ett femsiffrigt hemnummer till någon åttiotalists förälder i Rinkabyholm.

***

*Mitt nya inlogg till Internetbanken borde kanske bli Glittering prizes.

Tid är gnäll

Sådana föräldrar som stressar iväg med sina ungar på morgonen. Som drar och sliter i dem varje dag för att komma i tid till lämning och jobb. Det är ju samma sak varje dag. Hur svårt kan det vara att gå upp lite tidigare och sluta stressa sönder sig!?

Så tänkte jag. Nu står jag där själv och sparkar ut ungarna genom dörren. Mössa!? Du får springa dig varm unge och nej du får inte skrapa rutorna – du når ju inte ens upp!!! Visa istället att du är en stor pojke och sätt dig i stolen medan pappa skrapar här. Vi har bråttom!

Så går det givetvis inte till. Sanningen ligger som vanligt någonstans mitt emellan den perfekta föräldern och skräckexemplet ovan. Poängen är att det är så lätt att döma någon på förhand. Som jag gjorde när jag inte hade egna ungar, eller när jag ”bara” hade ett barn*.

Lösningen har jag insett inte heller ligger i att gå upp tidigare. För orsaken till barnens frustration som sedermera resulterar i gråt, gräl eller jagande av hund, är en cocktail av en del trötthet och två delar brist på uppmärksamhet. Så grejen är att jag inte kan ”gå ifrån”, oavsett hur tidigt jag är uppe. Lösningen ligger istället i förberedelserna och jag vet ju själv att de morgnar när jag har ställt fram frukosttallrikarna och barnens både inner- och ytterkläder kvällen innan, blir så mycket mer harmoniska.

För tid är gnäll. Eller snarare: att ha tid för barnen innebär att slippa gnäll. Det innebär att min dotter kan försöka ta på sig byxorna själv i tio minuter innan hon ger upp och det innebär att Vilhelm kan få ägna fem minuter åt att skrapa rutorna fastän han inte får bort mer än några froststreck på sidorutan.

Jag vill naturligtvis inte påstå att 15-30 minuters förberedelser kvällen innan är lösningen för att finna harmoni varje morgon i veckan men jag vågar påstå att det går att undvika en hel del onödig frustration hos både barn och vuxna på det sättet. Samtidigt vill jag inte förringa de få stunder av tystnad som infinner sig någon gång efter åttatiden. Och har man valt att bosätta sig så långt ifrån där man arbetar som jag så utgör de 30 minuterna ungefär hälften av min fria tid innan läggdags. Har man dessutom ett jobb som kräver att man arbetar hemifrån, ja då är helt plötsligt 30 minuter ganska mycket värt. Kanske är det till och med värt en del frustration på morgonen.

Som i många andra fall får man försöka komma fram till det som passar ens egna förutsättningar. Själv förbereder jag oftast det jag hinner innan klockan passerar nio då mina ögonlock blir för tunga. Då får det vara nog. Men att i lugn och ro titta på när dottern trevar med byxorna i tio minuter är mental tortyr. Jag klarar typ tre. 

***

*Det är skillnad på ett och två barn. Stor skillnad! Min bror brukar säga ”dubbelt så kul och tre gånger så jobbigt” och jag förstår vad han menar. Läs den här krönikan om skillnaden mellan ett och två barn. Den är rätt träffande.