Hur gör man?

Vi sitter på golvet i hallen. Klockan är 07:20 och förskolan väntar men våra barn har inte bråttom. Min son går igenom sin ryggsäck för att se så att hans ”viktiga saker” (Stellas blöjor, en studsboll och ett par solglasögon) är nedpackade när han hittar en lapp som han förvånat håller upp.

– Nämen, vad e det då?

Mamma svarar.

– Det är vår adress och våra telefonnummer så att du kan fråga någon om hjälp om du tappar bort mamma och pappa.

Så tittar hon ner i golvet och märker att mina tankar också vandrade iväg. Hon lägger till.

– Men du får inte prata med någon du inte känner.

Hur gör man? Min son har hittills trott att vi lever i den bästa av världar och nu ska jag alltså redan när han är tre år gammal förklara att det finns sådana som verkar snälla men i själva verket är onda. Att det finns de som vill honom illa.

Det är så svårt att överhuvudtaget förstå. Tidigare har jag avfärdat sådana som till exempel varit rädda för onda män när de gått hem ensamma sent på kvällen med att förklara att jag inte tror det är någon egentlig skillnad på faran idag mot hur det var förr. Att det bara är mörkertalet som minskat och att trafiken är något man borde oroa sig mer för. Jag är inte så säker längre.

Först det fruktansvärda när två män försöker locka till sig ett barn med godis på Stensö för att sedan angripa kvinnan när hon försöker fly med barnet i vagnen. Jag har vänner med barn som bor precis bredvid den parken. Det är outhärdligt men samtidigt omöjligt att slå bort den ”tänk om-tanke” som tagit sig in i huvudet i samband med detta. Och så nyheten som kom igår om mannen utanför Djurängsskolan som också han med godis försökt locka till sig barn.

Innan vi lämnar på förskolan kommer jag och min sambo fram till att vi måste prata med dem i alla fall. Det kan väl aldrig vara fel att uttrycka den oro man känner för sina barn. Så när vi kommer fram frågar jag.

– Har ni pratat något om det som har inträffat de senaste dagarna?

– Näe, inget. Det har vi inte.

Personalen tittar på mig, ser att jag blir orolig och lägger till.

– Det är mer att vi aldrig låter barnen vara ensamma. Och när det har saktat in bilar utanför staketen så är ju personalen de första som går fram.

Saktat in bilar utanför staketen…Inte det svaret jag hade hoppats på.

Jag ringer min sambo på vägen in och berättar. Hon svarar med tystnad. Sedan pratar vi om att de självklart har rutiner för att arbeta på ett tryggt sätt. Men borde de inte ha pratat om det som inträffat? Det måste väl vara fler föräldrar som har uttryckt sin oro?

Så hur gör man? Det kommer väl sannolikt hända fler hemskheter så hur ska man förhålla sig? Om jag ständigt ska tänka vad som skulle kunna hända för att se till att mina barn är säkra – hur blir jag som person då? Vilket liv skulle det bli?

Det är min sambo som hämtar.

– Jag var inte riktigt vaken i morse men det är klart att vi för ett kontinuerligt arbete för att identifiera problemområden och jobbar med barnets trygghet i fokus.

Svaret från personalen löd inte så ordagrant men den politiska tonen fanns där. Det var nog inte längre bara jag som hade uttryckt min oro och det var väl ungefär det svaret jag hade hoppats få på morgonen. Samtidigt är det väl inget som förändrat min situation men ändå kan jag inte sluta tänka. Hur ska jag förhålla mig i morgon? Och inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det komma tillfällen då min son leker utan att någon vuxen har direkt kontakt med honom. På en lekplats eller ute på gatan. Eller måste jag alltid vara där nu?

Hur gör man?

Föräldrar är mer lyckliga när de ser på TV än när de umgås med sina barn

”Ta vara på den här tiden!” Hur många gånger har man inte hört det ackompanjerat av andra klyschor som ”tiden går så fort!” eller det lite mer ångestklingande, ”den tiden får du aldrig tillbaka mer”. I ärlighetens namn har jag tidigare tänkt, gud va skönt, snart är alltså blöjornas tid förbi! Inget mera matande, inget mer tråcklande med krångliga tumvantar och inget mer orimligt gnäll, skrik och gråt över att man inte får äta ett äpple fem minuter innan maten är klar. Äntligen lite självständighet och rimliga reaktioner.

Att vara förälder tycker jag nämligen blir roligare ju äldre barnen blir, så i min enfald har jag avfärdat personer som sagt ovanstående klyschor och tänkt att de har valt att glömma. För man minns ju så gärna de fina stunderna. Bråken, bajset och tårarna tenderar man att glömma.

Så infann sig plötsligt känslan då jag ville trycka på pausknappen. Under just ett toalettbesök. Min son satt på toaletten och dinglade med benen nöjt för att sedan skutta ner, torka sig och lite trevande dra upp sina små kalsonger och byxor så resåren knorvade sig högst upp. Han såg att jag tittade stumt och mötte min reaktion med ett leende från örsnibb till örsnibb. Så spolade han, skrek ”Bajskorv!” och rusade ut.

Jag vill inte att min sons spontanitet eller min dotters enorma känslospann ska tyna bort. För även om det tär på min hälsa ibland är det ändå det som gör mitt liv meningsfullt. Det gör mig inte lycklig alla gånger men lycka är å andra sidan rätt överskattat. Det finns många viktiga känslor och tillstånd i livet och lycka är bara ett av dem. Jag tror därför att det är viktigt att suga in allt. För om man bara kan leva när man är lycklig så blir livet en enda transportsträcka. Men det är lätt att hamna där. I ett ”när vi bara-tänk”. När vi bara har ett hus…när vi bara har lite mer utrymme för barnen… när vi bara tjänar lite mer pengar…Så vadå? Så lever i lyckliga i resten av våra dagar? Tjena! Lyckan är relativ, precis som allt annat. När man har uppnått en sak vill man gärna uppnå nästa.

Jag läste en intressant sammanställning av en studie om lycka där man konstaterar att meningsfullhet och lycka är två helt olika begrepp där lycka är förknippat med att ta, och meningsfullhet med att ge. Vidare kunde man konstatera att vara förälder ofta förknippas som något meningsfullt men att många föräldrar faktiskt är mer lyckliga när de tränar, äter och tittar på TV än när de spenderar tid med sina barn.

Något man också tar upp är att människor som upplever deras liv som meningsfulla, aktivt söker meningsfullhet genom att hänge sig något som är större än de själva även om det kan komma på bekostnad av deras lycka. Därför tenderar de också att oroa sig mer samt uppleva mer stress och ångest än ”lyckliga människor”.

Men det kanske mest intressanta, med tanke på mina tidigare reflektioner om det selektiva minnet, är att människor som lever i nuet upplever mer lycka medan människor som tänker på sitt förflutna och då även sina strider, upplever sina liv som mer meningsfulla, dock på bekostnad av just lyckan.

Så vad innebär detta? Att man bör förneka sig själv lycka för att leva meningsfullt? I så fall är jag ute på hal is med med tanke på den enorma ansträngning jag lägger varje fredag för att barnen ska somna så jag kan dricka mitt rödvin framför På Spåret, då jag upplever sann lycka. Nej, egentligen är det väl tvärtom. Att man (i motsats till vad jag tog upp i mitt nyårsinlägg) inte ska förneka stunderna av oro, ångest och frustration så man undviker att hamna i ett ”när vi bara-tänk”. Det är klart att man ska ägna sig åt sådant som gör en lycklig så länge man kommer ihåg att livet handlar om mer än det.

Med det sagt vill jag avsluta mitt inlägg på samma sätt som artikeln slutar:  ”Att ställa våra egna själviska intressen åt sidan för att tjäna något större än oss själva – att ge mer än att ta – är att acceptera att det goda livet handlar om mer än jakten på simpel lycka.” 

Kul för vem?

Jag plockar fram datorn för att börja skriva men fastnar med suddig blick framför ett tomt dokument. Öronen tjuter som efter Sandra på högstadiet och de grumliga tankar jag lyckas tydliggöra handlar om jag egentligen har något att säga överhuvudtaget.

Så inser jag att jag har haft barnen hela dagen. Eller åtminstone mellan fem och fem men det känns det med. Hjärnan är en enda tjock gröt. Så kommer jag att tänka på att jag hade en klok tanke runt tiotiden idag och den tanken tar sin början igår. 

Man känner sig förresten bra dålig när man inser att man inte riktigt vet hur man ska ta hand om sina egna barn ens en dag. Men, men – att jag upplever att jag inte kan det (innan dagen tar sin början) betyder inte att det är sant.

***

Under gårdagens kvällspromenad gick jag och funderade över vad sjutton jag skulle hitta på med barnen idag. De leker liksom inte tillsammans och när jag ska göra något tillsammans med den ena roar den andra sig mest med att förstöra. Detta leder till klös och skrik, sedan gnäll om tröst och sedan mer klös och skrik för att jag inte får trösta båda samtidigt. 

Men så kom min sambo med en klok idé. Trolldeg! Det är faktiskt något de kan ägna sig åt båda två samtidigt. Kalas! Två färger ska vi göra och så gör vi maskar, skålar och hjärtan, tänkte jag.

Men när vi väl fått ihop två degar tillsammans och kunde börja skapa visade det sig att Stella var mer intresserad av att använda degen som hatt. När jag sedan också jag gett mig på genidraget att forma en näsa och satte fast den på min egen, dröjde det inte länge förrän sonen främst var intresserad av att ha degen i ansiktet. Jag försökte visa en del figurer men så fort jag knådat ihop ett mästerverk frågade min son, ”får jag förstöra den?” Artigt att fråga först i och för sig men man hade ju hoppats på lite mer skaparglädje. Till slut tvingade jag dem att göra varsitt handavtryck innan jag slängde in degen i ugnen för att sedan skicka iväg bilden av barnens händer till Sofia.

IMG_1166 IMG_1168

Ganska ofta får jag påminna mig om vem jag gör saker för. Men det är inte alltid det går sådär lysande. Plötsligt sitter man där och rundar till huvudet på en snögubbe när man inser att man gjort hela själv medan sonen förmodligen fått i sig några liter snö där han står gömd bakom verkstadsboden för att få äta utan att höra pappas förmaningar.

Ungarna tyckte det var roligt att göra trolldegen. Att göra figurer var det bara jag som var intresserad av. Och Stellas hattar ledde till ett bad där de faktiskt, om än för några sekunder, lekte tillsammans med gummiankorna. Tråkigt nog insåg jag det först nu.

God natt!

Barn behöver ha tråkigt!

Det är min fasta övertygelse och har varit sedan långt innan jag fick barn. Om man ständigt matas med upplevelser vare sig de kommer från skärmar, leksaker eller lekland så tror jag dels att hjärnan aldrig får möjlighet att bearbeta upplevelserna och dels att det hämmar kreativiteten. Det sistnämnda vet jag. Det tog en kollega upp under en kafferast.

”Man har kommit fram till att kreativiteten hämmas för barn under tre år som spenderar över två timmar totalt om dagen framför en skärm”. Den gick en kall rysning längs ryggraden när jag hörde den kommentaren och efter det hörde jag inte mer av samtalet. Mina tankar for omedelbart iväg till min dotters swipande fingrar.

Paddan hemma är mitt ständigt dåliga samvete. Båda paddorna faktiskt. Vi köpte en till för att de bråkade så mycket om den ena. Jag vet att det är illa, kanske mitt lågvattenmärke som förälder. Eller det finns i och för sig värre, men det värsta jag tänker ta upp här.

De där paddorna har en så enormt stark kraft. Min dotter har sedan hon lärde sig att gå tio månader gammal, aldrig suttit still i mer än tio sekunder i ett sträck förutom när hon har paddan. Då kan hon sitta längre än tio sekunder. Betydligt längre.

Tiden min dotter har paddan är när det inte finns någon vuxen som leker med henne. Inte för att jag inte orkar vara med mina barn och ger dem paddan medan jag  själv sätter på ett avsnitt av Breaking bad. Nej, det här handlar om tid som går medan jag gör sådant jag måste göra varje dag. Laga mat, diska, städa, klippa gräset och andra nödvändigheter. Och för att slippa ha en unge som slår sin bror, jagar hunden eller sliter mig i benet och skriker ”PAPPAPAPPAPPPA!!!” under den tiden, så ger jag henne paddan.

Jag hade givetvis önskat att hon istället för att spela spel hade byggt med sina klossar, lekt med verktygslådan eller gått med dockvagnen och jag har försökt få henne att göra det. Jag försöker varje dag faktiskt. Men än så länge ger jag mig oftast vid något tidpunkt.

Vi har prövat en del metoder för att begränsa skärmtiden som att bara tillåta paddan en viss tidpunkt på dagen eller en viss tid om dagen men ingen metod har fungerat så bra. Så just nu försöker vi mer eller mindre få henne att undvika den så länge vi står ut. Och så kör vi flygplansläge så att hon bara kan spela de superpedagogiska, svindyra apparna de rekommenderade på förskolan (vi märkte vid en tidpunkt att hon tittat på youtubeklipp där vuxna öppnar kinderägg i 20 minuter i sträck och kände att det förmodligen inte var så utvecklande).

Kanske är min noja obefogad. Kanske går min noja att likställa med den när föräldrar på 70-talet oroade sig för barn som läste serietidningar (tänk om de visste att det kan ges som tips för att barn ska börja läsa idag) för sanningen är den att jag inte har en aning om hur vårt samhälle kommer att se ut när våra barn växer upp. Men samtidigt måste man någonstans tro på det man gör.

Jag tror fortfarande att det är viktigt att barn har tråkigt ibland. Jag tror att den enda tiden man får möjlighet att aktivt arbeta med sina tankar är när man gör något monotont eller inte gör något alls. Det är bara det att jag själv också vill ha möjlighet att bearbeta mina tankar och det kan jag inte när någon skriker ”PAPPAPAPPAPAPPA” så fort jag tar upp en diskborste.