På besök i vuxenvärlden

När allt kommer till kritan var det inte särskilt macho alls. Pappa var som vanligt med och hade med hjälp av sitt kontaktnät ringt in ”Jerry” som dök upp med saxlift och motorsåg. Jerry sågade på som om han inte hade gjort annat och efter en halv dag låg trädet på marken. Min uppgift: Lyfta träd från punkt A till punkt B. Macho?

IMG_1245

När jag för ett par år sedan lärde mig backa med släp var jag sjukt nöjd. Det är jag förresten fortfarande varje gång jag svänger in baklänges med släpet i någon lada eller dylikt, framförallt när jag lyckas utan att behöva justera genom att köra framåt. Det är samma känsla som när man snärtar upp en boll klockrent i krysset. Känslan när rätt bit faller på rätt plats. Men nu har jag insett att det inte är något extravagant med att kunna backa med släp. Det är till och med något jag måste kunna för att klara av vardagen. Precis som jag nu måste lära mig att använda röjsåg, motorsåg, saxlift och en massa andra vuxliga saker.

För även att farsan håller sig i god form och ålder bara är en siffra så vågar jag påstå att han har peakat. Och det funkar ju inte att ringa honom så fort jag ska måla vindskivorna bara för att jag inte vågar köra med saxliften. Det är jag som är vuxen nu. Jag, som precis lärt mig byta däck på bilen, ska nu kunna lösa det mesta här hemma. Och ”hemma” har just råkat bli en liten gård.

Det jag måste lära mig (och jag gissar många andra) är att man lär sig av sina misstag. För om jag ska pröva utan Peter Larsson som ständig supervisor, kommer det att gå fel och det måste det få göra. Min svärfar brukar säga att din framgång är summan av dina totala misstag. Jag älskar den kommentaren för att jag tror det ligger mycket i den men framförallt gillar jag den för att den tyder på att jag kommer att bli mycket framgångsrik!

IMG_1250 IMG_1255

Träna som pappa

Nere i soffan sitter redan min sambo. Sonen gick snabbare att lägga. Hon har hunnit hälla upp ett halvt glas vin och på bordet ligger en öppnad chokladkaka. ”Bra jobbat älskling”, säger hon med ett leende (det är viktigt att bekräfta varandra). Tack, säger jag och tar upp min träningsväska. ”Jag åker nu då!” Min sambo höjer sitt glas till svar.

Sådär var det ett tag. Jag hade mått dåligt ett tag på grund av att jag tappat formen sedan jag slutat spela handboll och bestämt mig för att bli så vältränad som jag aldrig varit förut. Så jag gick hos Jesper Personlig tränare och var noga med vad jag stoppade i mig. Och faktiskt blev jag också mer vältränad än någonsin. Men jag kan inte säga att min hälsa var särskilt bra. Träningen var inte kul – den var ett nödvändigt ont. Jag ville inte åka iväg och komma hem till ett sovande hus. Jag ville stanna och umgås med mitt livs kärlek (och dricka vin och äta choklad). Så satsningen var dömd att misslyckas. På ett halvår gick jag sedan från mitt livs bästa fysiska form till mitt livs sämsta och mådde fortfarande mentalt dåligt.

När man har tränat i hela sitt liv är det tufft att inte kunna. Träningen blir en del av ens identitet. Så vem var jag om jag inte tränade? Samtidigt ville jag inte offra den tid jag hade med Sofia eller åka innan barnen hade somnat för den delen. Det skulle inte bara innebära att barnen inte träffade mig den dagen utan även att min sambo skulle åka på att ta in hästarna, ge dem hö, rasta hundarna, laga mat och lägga barn. Det kändes inte schysst.

Så vad gör man när man vill träna men inte känner att man kan prioritera den? Jag tror att det här får många att må riktigt dåligt. När man känner att man inte kan träna så mycket som man vill utan att det går ut över familjen. Känslan av otillräcklighet. Det finns såklart lösningar. Mia som är personlig tränare hos team Jesper skriver emellanåt lite inlägg med handfasta tips utifrån sin expertis (hennes träningsblogg finner du här).

För mig har lösningen blivit att finna tid för träning under dagarna och eftersom jag har ett flexibelt schema har det funkat att träna på lunchen. Nu kör jag på Crossfit Kalmar,  45 minuter per pass, och det känns på ren kalmaritiska så jävla gutt.

Jag insåg att en bra hälsa inte är samma sak som att vara i bra fysisk form. En bra hälsa är att vara glad och frisk. För att nå dit får man fråga sig vad man mår bra av. I mitt fall handlar det om tid med familj, min sambo och möjligheten att några gånger i veckan lyfta vikter över huvudet. Det är gutt!

DSC_2249 (1)

***

*Jag tycker faktiskt det är mysigt att lägga barnen. Åtminstone i en stund. Men efter ett tag vill man kunna vara lite vuxen också och hemma hos oss går det i princip aldrig att hålla ett vuxet samtal så länge barnen är vakna. När alla sitter samlade vid middagsbordet och jag vill prata om något som hänt idag eller något jag läst eller liknande som barnen inte kan relatera till, börjar protesterna snabbt rulla in. De trycker på alla knappar för att få uppmärksamhet. Att leka med maten, bråka med varandra eller mata hundarna är några av (de milda) favoriterna.

Så jag är ofta glad efter att barnen ha somnat eftersom jag då får tid att vara vuxen. För min sambo är som sagt inte bara mitt livs kärlek – hon är också min bästa vän. Det finns ingen som jag har så intressanta diskussioner med som med henne. Både för att vi tänker olika men också för att vi tänker lika. Att få vara med henne gör mig lycklig!

DSC_2245

Länge leve låtsasengelskan!

Exemplet är taget från en föreläsning av Sir Ken Robinson som menar att vi i skolan utbildar barn ur deras kreativitet. Han utgångspunkt är att vi alla är mer eller mindre överens om att barn har en fantastisk fantasi och är otroligt kreativa men någonstans längs vägen mot att bli vuxen börjar vi bestämma vad som är viktigt för dem och vi börjar mer prata i termer av rätt och fel. Det är först då man kan misslyckas – när det finns ett facit. Picassos kända citat, ”Alla barn föds som konstnärer. Det svåra är att behålla vårt konstnärsskap när vi växer upp” berör samma tema.

Poängen är alltså att barn vågar försöka utan rädsla för att misslyckas. Ett av de charmigare exemplen på detta tycker jag är barn som med full inlevelse och hög röst sjunger låtsasengelska. Allt sjungs som det låter utan tanke på vad som är ”rätt och fel”. Jag hade en granne som var exceptionellt duktig på detta, så duktig att hans inledande ord på Green Days Basket case för alltid kommer finnas i mitt minne:

”Do you ärö tajm? To listen to me rajn. Lambada thing and everything, I like that!”

När jag tittar i backspegeln så tänker jag också att det nog fanns en koppling mellan hans inställning att bara köra och det faktum att han blev sjukt duktig på att skejta. Han körde på utan tanke på vad som skulle kunna hända om något gick snett och utan att tänka så mycket överhuvudtaget tror jag. Åtminstone inte när han stod på brädan (jag undrar om det gäller generellt för de som skejtat mycket och om det därför också finns många låtsasengelska-talanger bland skejtarna?).

Jag fick inte sjunga låtsasengelska hemma. Då dök ordgestapon i form av min bror upp. ”Du kan ju inte texten!” Enligt hans sätt att se det så fick man bara sjunga låtar vars texter man hade lärt sig utantill. Hur pass väl tonerna träffades var konstigt nog aldrig något som var relevant.

Men jag har också gjort så. Rättat folk. Främst vad gäller språket. Att agera språkpolis är töntigt och idag skäms jag för detta tidigare låtsasämbete jag åtog mig. Inte bara för att man framstår som en besserwisser, utan för att man också oftast har fel. För om man nu ska bry sig om rätt och fel vad gäller språket, så bör man till exempel inte prata som man skriver eftersom vårt skriftspråk bygger på talet och inte tvärtom. Alltså är de breda dialekterna och många andra talspråkliga uttryck mer korrekta ur ett historiskt perspektiv. Så lägg av att rätta folk som lägger sch-ljudet i slutet av Schweiz och sluta ödsla energi på hur kex ska uttalas. 

Tillbaka till barnen.

Alla försök vår barn gör, verbala såväl som motoriska, borde istället uppmuntras. Och man behöver inte vara rädd för att ungarna ska lära sig fel om man inte rättar dem. Så länge du använder formuleringar och uttal som är mer eller mindre vedertagna så kommer dina barn så småningom också göra det. Men de kan alltså med fördel har lärt sig detta utan att ha blivit nedtryckta i skorna längs med vägen. 

Att uppmuntra och berömma är dock inte samma sak. För om det är något jag kan störa ihjäl mig på så är det de föräldrar som säger att deras barn är så otroligt duktiga på allting. Men det sparar jag till ett annat inlägg. För nu nöjer jag mig med att uppmana alla föräldrar att uppmuntra deras barn till att försöka, så vi får fler människor som vågar ta chanser. Så:

Länge leve låtsasengelskan!

Förloraren är vinnaren

Det händer att jag springer ikapp med min son. Nästan alltid på hans initiativ. Jag älskar den blicken han ger mig när han med mössan neddragen över ögonen tittar upp mot mig med ett stort leende och frågar uppmanande: ”Vi kan tävla vem som är snabbast till bilen?”

När jag vinner, vilket jag oftast gör, ropar jag ”Jag vann!” och sträcker armarna i luften varpå han alltid blir lika ledsen. ”Jag skulle vinna!”, brukar han argt säga till mig, med gråten ganska nära och mitt svar lyder alltid: ”Ja men det kan man inte alltid göra vettu. Men visst var det kul att springa? In i bilen med dig nu så åker vi”. 

Så obarmhärtigt skulle säkert en del säga. Så kallt att bara ignorera sonens känslor. Men det tycker jag inte att jag gör. Jag möter hans känslor utan att göra någon stor grej av det. Jag vill uppmuntra min son till att tävla och då kan man inte alltid vinna. Eftersom det oftast bara finns en vinnare så kommer han garanterat förlora fler gånger än han kommer att vinna i sitt liv så vilken verklighetsbild ger jag honom om jag ständigt låter honom vinna?

Att kunna hantera motgångar är något centralt i livet men tyvärr ser jag alltför många både barn och ungdomar som är dåliga på det. Och jag tror att det är de vuxnas fel. Vi kan helt enkelt inte hantera våra känslor när vi ser att våra barn blir ledsna av att förlora och där föds allt jamsande om att vi alla är vinnare.

Mot den bakgrunden tänkte jag också att det var utomordentligt fånigt att man nu tar bort poängräkning i innebandy, hockey och fotboll för barn under tolv år. Jag tänkte att jag minsann har tävlat hela livet både på raster, på fritiden och i föreningar och det är något jag ser tillbaka på med glädje. Men så läste jag lite till, tänkte lite till och nu har jag faktiskt svängt i frågan.

Tävlingsmomentet är fortfarande kvar. Varje match har, så länge det inte blir oavgjort, en vinnare och en förlorare. Det innebär att det fortfarande finns allt att kämpa för. Det man tar bort är alltså seriesystemet. Det där noggranna räknandet av poäng och mål som vi vuxna kommit på och det kan man väl i ärlighetens namn vara utan?

För spontanidrotten har ju inget seriesystem. Man delade upp två lag och körde till Frösemos* jeans var gröna och det ringde in. Man sparade inga resultat. Nästa match var det nya lag och nya jeans att smutsa ner. Så genom att ta bort seriesystemet blir det, liksom på rasten, all in varje match. Det blir också mer fokus på prestation och mindre fokus på resultat. Det är åtminstone vad jag tror. 

Samtidigt måste barn få tävla. Det står jag fast vid. Dels för att få lära sig kämpa för segerns sötma och dels för att få lära sig att ta motgångar. Men det här med att räkna poäng, det kan vi vänta med, åtminstone till efter barnen är tolv.

***

*En vän som gjorde det mesta för att vinna