Det måste vara något som är fel

Jag sitter oftast snällt och väntar på att få hjälpa till när kläderna ska på trots att man knuffar på mig och springer efter hunden vilket gör att det tar tio minuter att ta på sig en jacka och ett par skor.

När ungarna slagit halvt ihjäl varandra tröstar jag förstående (även om de i rimlighetens namn ej bör betraktas som oskyldiga och därför kanske borde få skylla sig lite själva).

Jag blir inte ledsen när man kallar den mat jag lagat i över en timme för äcklig. Inte heller tar jag illa upp för de gånger man kallar mig dum för att man inte får åka till mor- eller farföräldrarna på sekunden eller får sin andra frukt innan middagen.

Det händer absolut att jag tappar tålamodet och höjer rösten men allt som allt tror jag mig vara en ganska förstående och tålmodig förälder som ser och bekräftar mina barn oavsett deras känslotillstånd.

Men om jag nu är en hyfsat bra förälder, varför slår då mina barn mig i ansiktet? Varför kastar man saker mot mig? Varför skriker man i mitt öra så högt att mina trumhinnor är på väg att spricka? Mot bakgrund av det är det inte konstigt att man ibland tänker att något är fel.

Jag har ju hört om utvecklingsfaser men det här är beyond trots. Så kan jag tänka. Att jag nog har det lite tuffare än många andra. Att jag får kämpa lite mer än vad man kan förstå.

Förmodligen kommer de tankarna för att jag sällan får höra om andra föräldrar som genomgår samma saker. För när jag väl har lite tid över från jobbet och familjesysslorna och träffar någon annan vuxen tenderar det samtalet att handla om allt annat än barn och det är kanske inte så konstigt. Själva definitionen av egentid lyder: ”tid för sig själv, när man inte behöver ta hänsyn till barn eller andra som man har ansvar för” och det verkar dumt att prata om barn då.

Egentligen vet jag ju också att inget är fel. Alla ungar går igenom perioder där till exempel deras egna vilja utforskas eller där föräldrarnas gränser ska testas och oavsett om detta kan te sig på mer eller mindre kaotiska sätt så är det ganska tufft för de allra flesta. Så det skulle nog underlätta om fler vågade prata om saken. Och kanske är det heller inte så dumt att ta sig tid att dryfta de där tankarna som tyngt en även under egentiden. Om så bara för att få ett kvitto på att det inte är något som är fel.

Vabruari

För en sekund gjorde påståendet mig arg. Hur kan man helt utan insyn i vad föräldraskap innebär, förutsätta något sådant? Och vad i hela världen hade gett henne intrycket att det skulle vara ”chill” !? De föräldrar jag har träffat efter ett par dagars vab svävar inte direkt nynnades in till jobbet. Ganska långt därifrån faktiskt.

Så jag tänkte att jag borde stå upp för alla föräldrars lidande och förklara för den här här stackars ovetande människan, först vilken mental och fysisk påfrestning det är att ta hand om två barn och utifrån det sedan vad det innebär att ta hand om barnen när de är sjuka. Å andra sidan, tänkte jag, är det kanske onödigt att bli arg på någon som inte vet bättre. Jag kanske bara lugnt och sansat skulle ge henne lite insyn i vad en helt vanlig 48 timmars-vab kan innehålla i form av avföring, kräks, snor samt avsaknad av sömn.

Men jag väljer även bort det alternativet. Istället svarar jag att om hon själv bestämmer sig för att skaffa barn så lovar jag att kontakta henne när hon vabar för första gången med samma påstående: ”Visst är det chill att vara förälder och kunna vaba?”

Alla föräldrar vet vad de där första månaderna på året innebär. Och det är inte vackert. Inte värdigt. Men alla tar sig igenom det. Till och med de där apsnygga modellmammorna vars barn ser ut att fisa rosa moln, har stått där med påsar under ögonen, bajs på händerna i kräkfläckiga mjukisbyxor, och bytt blöja med tanken att de aldrig kommer att glömma känslan i just det ögonblicket. Vid de tillfällena vågar jag också lova att deras hem inte ser ut som på deras instagramkonto.

Första gången min son var kräksjuk blev han jätterädd. Han började storgråta eftersom han inte förstod vad som hände. Så jag tröstade. Lyfte upp honom i famnen, gick runt och hyschade. Vad som händer när man tröstar ett magsjukt barn på det sättet vill jag inte gå in på i detalj men jag blev varm över bröstet – så mycket kan jag säga.

Dessa stunder pratar man inte gärna om i normala fall. Man skriver definitivt inte om dem. Och det finns väl en anledning. Egentligen finns det väl inte så mycket att tala om. Alla föräldrar upplever vab av olika hög värdighet men de flesta glömmer de där värsta stunderna som man omöjligt trodde att man skulle. Kanske handlar det om någon form av självbevarelsedrift. Men jag tror däremot att de flesta skulle skriva under på att rätt ord att beskriva vab som inte är ”chill”.

Stackars 90-talister

Trots att alla föräldrar upplever tuffa stunder då många säkert också skulle behöva stöd, delar man inte gärna dessa stunder med andra. Varför? Jag tror av rädsla! En rädsla som grundar sig i att man ska komma på att man inte är lika lycklig. Så när vi delar med oss av något handlar det om att visa att vi är jämförbara. Eller egentligen lite snyggare, med ett lite finare stylat hem och lite mer framgångsrik än de andra. Lite lyckligare helt enkelt.

Det här rör sociala medier inte minst. De speglar liksom inte verkligheten, ett faktum jag hela tiden tycks glömma. Istället fastnar jag med tankar om att jag också vill ha sådär snygga kläder, att jag också vill äta sådär hälsosamt eller att jag också vill vara sådär glad med mina barn som alla tycks vara. 

Samtidigt blir de sociala medierna en allt större del av våra liv. Nyheterna tar upp ungdomar som har svårt att vara utan sin mobiltelefon i rädsla för att missa något samtidigt som differensen mellan den bild vi delar med oss av på sociala medier och det verkliga livet bara tycks bli större och större. Det intrycket fick jag åtminstone när jag pratade med Wilma, 18 år, för att höra hur hennes generation förhåller sig till sociala medier.

FullSizeRender-2

”Jag är otroligt kräsen med vilka bilder jag lägger ut. Det är inte andra bilden, snarare 68e. Jag kan nästan avsätta tid. Jag kan tänka att vid klockan fyra idag kan jag ta lite bilder. Det kanske tar en timme. Sen kan jag ha ångest i tre dagar innan jag lägger ut den”

”Ångest för vad?”

”Likes. Att inte få tillräckligt med likes.”

Vid ett flertal tillfällen under samtalet nämner även Wilma att ”man vill bli inspirerad”. Detta oavsett om det gäller mode hälsa eller inredning samtidigt som hon själv ställer sig frågande till om hon verkligen blir inspirerad och inte bara mår dåligt.

”Ibland kan jag få ångest och tänka: nähe, nu måste jag fixa mig och ta lite selfies. Nu har jag inte uppdaterat mitt flöde på ett tag…Alla bilder, modeller, hem, mat, mode – allt är perfekt. Det känns som att alla har det så perfekt.”

”Om vi bortser från dina vänner som du träffar personligen, finns det någon som inte är snygg bland de du följer?”

Wilma börjar skruva på sig lite och säger att hon, förutom några ryttare som hon följer tack vare sitt hästintresse, tyvärr inte kan komma på någon.

”Ditt digitala liv då? Hur väl stämmer det överens med verkligheten?”

”Jag försöker att ge en ärlig bild. Men visst. Scrollar man genom mitt flöde så kanske det inte stämmer så bra. Man kanske inte är så glad som man framstår på Instagram.”

I nära två timmar samtalar jag och Wilma om sociala medier där hon delar sin uppfattning om hur ungdomar idag resonerar. Hon är visserligen noga med att poängtera att hon bara kan prata utifrån sig själv men bilden hon ger mig gör att jag känner en klump i magen.

Enligt Wilma handlar sociala medier främst handlar om att hänga med. Att känna att man ha koll på personer och trender. Därför följer man ofta sådana som har många följare. Och vilka har många följare?

”De som visar sig lättklädda. De med rumpbilderna.”

”Men tänker man inte på vilka signaler man sänder ut?”

”Jo, med ens egna bilder gör man det. Men inte så mycket på de man följer. De som har många följare kommer undan.”

***

Det är det där som är det läskiga tänker jag när Wilma har gått. Det okritiska jämförandet med människor som söker uppmärksamhet och hela tiden flyttar fram gränserna för att nå det. Under samtalet visade Wilma två unga mammor hon följer @sarahstage och @tammyhembrow. Jag går in på deras Instagramkonton och en våg av obehag sköljer genom min kropp. Jag skriver till Wilma. ”Hur hade du tänkt om din mamma gjort sig känd genom att visa rumpan och varvat det med bilder på dig?”

”Om det skulle vara så att Instagram fanns på den tiden och mamma hade lagt ut lättklädda bilder så hade jag inte varit så stolt över det. Hade skämts ganska mycket och tyckt att det kändes obekvämt att folk kunde se det offentligt. Tänk att växa upp och sedan gå tillbaks och se bilderna på dig som bebis samtidigt som din mamma står med dig på armen och poserar med stringtrosor? Hade inte varit så uppskattat av mig iallafall.”

*** Wilma och jag

Jag fruktar lite för när de här ungdomarna blir föräldrar och det blir allt viktigare att känna gemenskap och stöd. När de har ett större behov av att känna att de värdesätts för den de är på riktigt och inte för fasaden de visar utåt. För om man fortsatt ska bekräftas och värdesättas baserat på hur man ser ut, vad händer med alla bajstorkande föräldrar med spyaxlar som fått nöja sig med sporadisk sömn de senaste tre månaderna. Hur ska de få höra att de duger? Att de är värda något? Stackars 90-talister.

Dina barns rörelseglädje är ditt ansvar

Tänk om alla eftermiddagar vore så! Men så ser tyvärr inte vardagen ut här hemma vilket faktiskt gör mig rädd. För de vanor man har som barn får man också som vuxen och idag rör sig endast 30% av dagens fyraåringar tillräckligt (enligt en studie som presenterades i programmet Gympaläraren igår). Resultatet syns i form av benskörhet och diabetes som i de värsta fall inträffar redan i tonåren. Eller som @Wahlstrom uttryckte det, ”gamlingssjukdomar när de är helt unga”.

Men det hjälper knappast mina barn att jag går här hemma och oroar mig. Men det är vad jag gör. Oroar mig. Oroar mig och skyller på att det är så svårt att vara förälder idag i jämförelse med när jag själv var ung (som om jag ens kan jämföra!?). Jag tänker såhär: Om barn inte har något att göra så hittar de på något att göra. De använder sin fantasi och ofta även kroppen som redskap för att få roligt. Men idag behöver man inte röra på sig för att ha roligt. Man behöver inte ens hitta på vad man ska göra. Det räcker med att trycka på en knapp eller dra fingret åt sidan.

Å andra sidan är det ju jag som ger mina barn tillgång till all denna stimuli. För inte har de själva köpt någon TV eller några paddor. Här gäller det att ta lite jävla ansvar med andra ord. Dessa ord säger jag till mig själv, drar ut sladden till TV-apparaten och gör en hinderbana. Jag låtsas att trösklar är eld man måste hoppa över, att bord är grottor man måste krypa igenom och att hallen är ett träsk där man måste gå på stenarna (kuddar). Alla strålar av rörelseglädje igen. Så efter några vurpor och en öm rygg på pappa blir vi för trötta för att fortsätta. ”Pappa, nu måste vi vila. Vi kan titta på TV?”

Jag inser att det inte kommer att gå så lätt utan att det ständigt kommer att finnas annat som lockar. Så kommer jag att tänka på BVC. Så många gånger man satt och nojade över de där längd- och viktkurvorna med en enda önskan. Snälla, säg att ungen kommer igenom besiktningen den här gången också. För godkänt innebar att jag gjort rätt som förälder. Icke godkänt = fel!

Man kan säga att det minst sagt har blivit lite knasigt när man ser ett besök hos barnavårdscentralen som ett prov. Det är självklart inte syftet med de regelbundna besöken men de aktiviteter man utför där signalerar det. Om man istället la mer fokus på hur man kan uppmuntra sitt barn att äta hälsosamt och pratade om hur man kan främja rörelseglädje för barnen så tror jag man skulle sända ut helt andra signaler. Då skulle tonen i besöken handla mer om hur man kan främja barns hälsa, snarare än om man varit en bra eller dålig förälder.

Jag tror på att uppmuntra och för min egen del så får det bli fler hinderbanor med brinnande trösklar än mys framför Supertrion hädanefter.

Barn behöver bli rädda!

Just den här filmen handlar om att Alfons en dag slår en annan pojke och får på grund av detta dåligt samvete. Alfons känslor, hans dåliga samvete, manifesterar sig sedan i form av ett odjur under Alfons säng.

Snacka om skrämmande! Att man som skola helt dansar efter en enskild förälders pipa är ett tydligt tecken på hur lågt självförtroende skolan har idag. I Sverige råder filmcensur, alltså filmer granskas för att klargöra om en åldersgräns bör fastställas och någon sådan har inte Alfons. Den är fri att se från noll års ålder. Och med tanke på att den sändes första gången 1980 så har den förmodligen setts av miljoner barn vars föräldrar inte ansett den som olämplig. Så anmäler en förälder och all filmvisning stoppas.

Det finns självklart en tanke bakom varför man visar film på skolan. Att tro att det är något man på skolan gör bara för att det är trevligt eller enkelt är att inte hysa någon större tilltro till pedagogerna. Så varför bemöter man som skola inte kritiken med en motivering till att man visar Alfons och Odjuret? Det här kan jag inte förstå. Vi som pedagoger klagar över hur lågt status läraryrket har idag men om man som skola inte bemöter kritik med självsäkerhet kan man väl knappast räkna med att man får så särskilt högt status i allmänhetens ögon. Vi måste ändå börja med att tro på oss själv.

En annan skrämmande aspekt av historien är den att man som förälder vill skydda sina barn mot att bli rädda. För att pojken blev rädd är väl inget konstigt i sig. Den känslan ska man verkligen inte göra narr av (vilket tyvärr många har gjort). Men det är bra naivt att tro att man kan skydda sina barn från att uppleva rädsla helt och hållet. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt.

Barn blir rädda. Det blir vuxna också. I min värld är det viktiga inte att skydda sig från rädslor utan snarare att lära sig att hantera dem. För att det ska gå måste man rimligen bli medveten om dem först. Det hade många vuxna också mått bra av. Om fler vuxna var medvetna om sina rädslor tror jag att samhällsdebatten idag mer hade präglats av, som Hillary Clinton uttryckte det för några dagar sedan, att riva barriärer än att bygga murar.

Så istället för att försöka skydda pojken från att uppleva rädsla (eller att håna rädslan för den delen) så använd upplevelsen som utgångspunkt för ett viktigt samtal. Personligen tycker jag Alfons är en fantastisk källa till samtal mycket just för att han rör vid så många viktiga och lärorika ämnen, däribland rädsla.