Nedslag och frågor

07:20.  ”Ketchup ska prutta det tycker jag! Ketchup som pruttar tycker jag är bra!” Jag sjunger högt och med inlevelse låtarna från Mamma mu-skivan i bilen på vägen till förskolan samtidigt som jag gungar med huvudet från sida till sida. Noll reflektion över hur det skulle se ut för någon utomstående. Vad lyssnade jag på innan?

12:00. Mobilen plingar. Sambon har skickat en kärlekshandling och en smileygubbe med pussmun. Smeknamnet jag fick idag: Pufs. Jag svarar med ett hjärta. Hur klarade sig par innan de kunde messa med varandra?

12:05. Mobilen plingar igen. Videklipp från helgens blomplockning med de två sötaste ungarna i världen delas. Mina mungipor drar sig upp mot öronsnibbarna. Jag blir ståendes i tystnad alldeles varm i kroppen i en hel minut, 40 sekunder längre än klippet. Det är den enda tiden jag står stilla under hela dagen. Är det såhär det känns att vara lycklig?

17:00. Jag plockar bort ytterligare en hårsnodd från fönsterbrädan och lägger i byrålådan som ett experiment. Jag räknar nu tolv hårspännen och åtta hårsnoddar. I badrummet, där de ska ligga, finns ett konstant antal. De tycks föröka sig i samma takt som barnens vantar försvinner. Hur blir det så?

20:12. Efter att disken är gjord börjar jag av bara farten plocka i de öppna hyllorna. Matoljeflaskorna hamnar i storleksordning och de fula müsliförpackningarna hamnar bakom stängda skåpsdörrar. Jag fastnar vid en rosa burk med pump. Någon sorts lotion. Förutom den i köket står det en på badrummet på nedervåningen, två vid sängen, och uppskattningsvis fem till i badrumsskåpet på ovanvåningen. Ytterligare en ligger i bilen. Det går aldrig att hitta ett skohorn i huset men vart man än går, går det att smörja in sig. Hur kan det bli så? Och vad mer kan behövas än en för ansiktet och en för kroppen?

21:05. Teven surrar i ett tyst och stökigt hem. På soffbordet står bubbelvatten bredvid mörk choklad. I soffan ligger två föräldrar i varsin ände av soffan och sover. Hur blev det såhär?

Mellan hopp och förtvivlan

Inombords tänker jag, sov, snälla sov, du behöver inte vara rädd, lugn nu, om du bara lugnar dig så kommer du att somna om, så, sov nu, näe det här går inte, jag står inte ut i det här, ut, jag måste ut härifrån, måste andas, SOV UNGE!

Så lugnar han ner sig. Andningen återgår till det normala och han börja smacka lite med de där söta små knubbiga läpparna. Så när han är helt lugn drar han en avslappnad suck av lättnad och jag kan lägga ner honom i spjälsängen. Men jag går inte ut. Ville jag verkligen det? Varför skulle jag vilja ut härifrån? Vad kan vara bättre än att sitta här och lyssna till mitt livs menings lugna och trygga andetag?

***

Jag mockar i stallet när sonen kommer in och frågar om han får vattna blommorna i växthuset. Absolut, säger jag, ger honom vattenkannan och tänker att han kommer att gå runt hörnet och fylla på som vanligt. När det tar lite för lång tid tittar jag ut och ser att han valt att fylla på vattnet inomhus och nu med ytterst försiktiga och fokuserade steg nerför trappan tar sig mot växthuset för att fullgöra sin plikt. Fantastiska unge!

Dottern har tröttnat på mockandet och ägnar sig istället åt att rita på tavlan. Åtminstone när jag tittar. Hon har lärt sig att göra saker i smyg den tösen. Så fort jag inte ser tenderar den där pennan att med en långsam armrörelse (som om jag inte skulle se henne om hon bara rörde sig riktigt långsamt) närma sig väggen istället.

Så plötsligt flyger ytterdörren till huset upp med en smäll varpå min dyblöta son springer ut i strumporna och gråtskriker PAPPA KOOOM!!! I panik rusar jag förbi honom in och ser att han tappat kannan i diskhon samtidigt som vattnet fortsätter att ursinnigt forsa ut ur kranen, över bänken och ner på golvet. Hämta handduken i hallen, säger jag, när jag kommer att tänka på den där lilla tösen i stallet. Jag tittar ut genom fönstret trots att jag vet att jag inte kan se vad hon gör inne i stallet men inser snart att hon inte tagit chansen att måla väggarna. För plötsligt är det en bil som kraftigt bromsar in precis vid vår infart. Äntligen har hon tänkt. Hon tog inte chansen att leka grafittikonstnär. Istället tänkte hon att hon äntligen ska få springa ut i vägen med den lilla hunden hack i häl och vinka till de fina bilarna.

Fem minuter senare när jag ligger på alla fyra och torkar golvet tänker jag att halva Vickleby nu vet hur oansvariga föräldrar som bor på 10an men är ändå lite lycklig för att alla barn och hundar är vid liv. Då säger sonen: ”Pappa! Det är roligt att titta på när du vårstädar ändå!”

Idag, några dagar efter att det hände, ser jag tillbaka på händelsen som den där smileygubben med hjärtan till ögon. Allt jag ser är sonens försiktiga små steg nerför trappan och en dotter som finurligt kikar i ögonvrån för att se om jag har koll på henne. Hur mycket frustration och stresspåslag de där små liven än skapar så minns jag dem alltid som änglar. Jag tror det är ett tecken på att jag älskar dem väldigt väldigt mycket.

Lycka är…

I vår första Rödspätte Cup tog vi oss hela vägen till final för att med alla andra lag, ledare och medföljande föräldrar vid sidlinjen, ta oss an Wasaiterna. Min brors lag stod där också. Han hejade på mig! Vi kämpade så hårt våra små tolvåriga kroppar bara kunde och det gav frukt. När slutsignalen ljöd stod vi som segrare och själv lyfte jag bucklan som finalens bästa spelare.

Oj vad jag grät! Min pappa kom in på planen och lyfte upp mig där jag, likt Halle Berry då hon vann sin Oscar, inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Det här är 20 år sedan men jag kommer ihåg det som om det vore igår.

Just tårar av lycka hörde till ovanligheterna då. Det gör det inte idag. Men idag har lyckan tagit en helt ny form som varje vecka kramar mitt hjärta så tårarna faller. Idag behöver jag inte vinna en stor handbollstunering för att gråta. Idag kan jag gråta när min son tar på sig en tröja.

Idag är lycka…

  • när dottern sträcker ut sig som ett C på morgonen.
  • när sonen förklarar att ”Duu! Pappa! Man får inte säga helvete”
  • när dottern, sjungades med trevande små fingrar prövar pusselbit efter pusselbit till hon hittar rätt
  • när jag från övervåningen hör hur sonen övertalar dottern att de ska ta vindruvor från kylen och säger ”kom, skynda dig!”
  • när dottern sjunger ABC-låtar och klumpar ihop L-M-N-O-P till ”mellomello P”.
  • när sonen sjunger ABC-låtar på engelska blandat med låtsasengelska och sjunger ”H, I, Mundo mello mello P” istället för ”H, I J K, L-M-N-O-P.
  • när hunden som är dubbelt så stor som min son, lägger sig på rygg framför hans fötter med framtassarna under hakan
  • när dottern säger åt mig att lämna henne i fred genom att prata i tredje person med arga ögon och armarna i kors, för att jag hindrar henne från att rycka upp blommorna i trädgården: ”A lämna Tella fre!”
  • när båda barnen skriker ”Pappa!!!” och kommer springandes med utsträckta armar varje gång jag hämtar dem på förskolan.

 

Mina barn får mig att uppleva känslotillstånd som jag inte ens trodde var möjliga tidigare. Jag kan gråta bara jag ser min dotter springa. De där yviga benen och de små lockarna som fladdrar i vinden gör mig stoltare än någon pokal kan.

Jag har allt och om du läser min blogg gissar jag att du har det också. Allt som borde betyda något i alla fall. Men ibland ser vi inte det som finns mitt framför ögonen på oss. Ibland ser vi lyckan först på filmerna i telefonen efter att barnen har somnat. Det är synd. För vad är att dela ögonblicken med bekantskapskretsen värt om vi inte delar dem med barnen?

Du kan vara pinsam!

Detta var bara sex år sedan. Jag hade jag mig själv och min lilla etta på 33 kvm att ta hänsyn till och till och med det hade jag en del svårigheter med. I de tre fönster jag hade överlevde aldrig några växter, min TV och mitt surroundsystem fungerade aldrig och mina datorer fick jag ständigt hjälp med att befria från virus. I min lärartjänst ingick frukost varje dag och under mitt hus låg en närbutik med världens finaste butiksbiträde (Bing, R.I.P) som jag hade en stående nota hos. Det blev sällan några veckohandlingar om man säger så. Den största prövningen i mitt privatliv under den här tiden var att boka in en tid i tvättstugan och sedan komma ihåg den.

Sen träffade jag min sambo 2010. Sedan dess har jag blivit pappa till två barn, husse till två hundar och två hästar samt renoverat och sålt mitt första hus. I december flyttade jag in i mitt andra där jag hunnit med att bygga ett stall och just nu gör om en Ateljé på 100 kvm till en bostad. 2012 startade jag också mitt egna företag som jag nu driver vid sidan om läraryrket.

Så när jag jämför vad som hänt de senaste sex åren med vad som hände mellan åren 2003 och 2009 är det med blandade känslor. Jag känner stolthet för hur mycket jag har lyckats åstadkomma de senaste åren men också en stark ångest för min tidigare passivitet. Jag klarade fan inte ens levla klart min World of Warcraft-karaktär.

Vad jag hann med var att se ett gäng dokumentärer värda att diskutera på mysiga caféer under all den tid jag hade, samt några festivaler och några veckor i Thailand. Och jag skulle tippa ungefär 300 vändor på krogen. Mitt CV 2009 var inget jag direkt skröt med. 

Idag har allt sådant jag tog för givet förr blivit lyxvaror och att hantera det där går inte i en handvändning. Att gå från typ 100 % fritid till 10 % känns. Mot den bakgrunden är det heller inte så konstigt att läggningen av barn kan vara ganska känsloladdat för många föräldrar. Det är inte så att alla glädjeämnen försvinner, de finns i allra högsta grad kvar om än i nya former, men prövningarna är helt nya. Därför blir läggningen som en dörr till en lyxvärld man inte längre kan ta för givet (det här är ett kapitel för sig som förtjänar ett helt eget inlägg känner jag).

Det är också på grund av detta som det blir så otroligt roligt att att göra de där sakerna som man tog för givet som ungdom. Som till exempel att vara uppe sent, ta några öl och kanske till och med svänga höfterna. Den tid då jag var 20-någonting kunde jag förbluffat skruva på mig av pinsamhet på krogen åt de föräldrar som helt ohämmat skakade sina rumpor mer eller mindre i otakt med halvfulla glas i nävarna. Jag kunde tänka att det var skämmigt att de inte insåg hur fåniga de såg ut.

Först nu, när jag själv är en av de där människorna, inser jag att de vet precis hur de framstår. Skillnaden mot 20-någonting som står i baren är att de inte bryr sig om att odla någon image och de heller inte går ut för att träffa någon ny spännande människa. De går ut för att ha riktigt jävla kul eftersom de till skillnad från personen i baren, inte kommer att komma tillbaka nästa helg utan först om ett par månader efter ytterligare ett 50-tal läggningar. Och framförallt skiter de fullständigt i hur eventuella 20-någonting-åringar tycker de framstår.

Här kommer lite bilder från ett liv utan några vidare prövningar

Hultsfred 2008, fyra öl back.
Hultsfred 2008, fyra öl back.
Fest i Salvestaden 2007
Fest i Salvestaden 2007
Hultsfred 2007
Hultsfred 2007