You know nothing childless person!

Handlingen kan man hantera på två sätt. Man kan spänna fast barnen i en vagn och sedan välja vägarna så frukt- och godishyllorna aldrig kommer nära. Det är en variant som uppskattas av andra vuxna i butiken också även om de inte har vett att förstå det alltid. Den andra varianten är den som man gärna vill kunna stoltsera med. Den när barnen har en egen lite vagn och nyfiket plockar varor samtidigt som de artigt diskuterar vilken mat som ska ätas under kvällen till andra vuxnas muntra miner och snälla kommentarer.

En av de här varianterna är svårare än den andra. För helt plötsligt får barnen för sig att gå åt olika håll och om en av dem når godishyllan, då präglas inte resten av besöket av någon vidare artighet föräldrar och barn emellan. Om handlingen dessutom skulle ske utan att man har tagit hänsyn till tid på dygnet så barnen måhända är lite hungriga och trötta…vi går inte in på det.

Middagar har också fått en annan karaktär. De sker nu ofta i omgångar, ibland ståendes, alltid hetsandes och genom ständiga instruktioner: ”Ät med gaffeln, nej inte mer majs, torka upp det, ät upp nu annars blir det ingen glass, nej för sista gången ge inget till hundarna!” Innan jag ens ätit upp min mat har jag oftast torkat ett barn i rumpan, tvättat ett barn om munnen, torkat upp dricka från bordet och sagt till hundarna att gå till sina korgar ett tiotal gånger.

Och så sovandet. Hahaha. Ett klipp jag nyligen såg satte fingret på det. Det barnlösa paret säger hjärtligt ”godnatt!” eller kanske till och med ”Godnatt älskling, sov gott!” innan de sover sina åtta timmar innan de vaknar efter lite snoozande. Föräldrarna säger bestämt: Lycka till! Varefter de spenderar sin sömn på tre olika ställen.

Bara en sån sak att ett ord som för mig var helt okänt fram till 2012 skulle komma att prägla hela min vardag: Läggning. Läggningen är dörren till mina egna intressen. För hur mycket jag än älskar att busa, pussla, sjunga barnsånger och sparka boll så vill jag åtminstone ha en timme för mig själv, utan tjat då jag kan snask på något i lugn och ro och gärna titta på något riktigt hjärndött på TV. Det behövs för att batterierna ska laddas så man klarar ytterligare en dag av vardagens påfrestningar så att det finns kraft till stunderna där emellan; de man fantiserade om innan man fick barn. För de är faktiskt precis så där fantastiska som man föreställde sig – åtminstone för det mesta.

Insikt

”A ha flingo fil!” säger hon bestämt innan hon klättrar upp för sin lilla barnstol och hänger sig med armbågarna över bordet så fötterna lättar från stolen. Hon får syn på ett gammalt sugrör som hon sätter som ett horn i pannan: ”Kolla mig då pappa!”

Jag skulle behöva vara mer med den här ungen tänker jag. För båda vår skull. Tid med henne måste vara bättre än vilken mindfulnessession som helst?

Vad håller jag på med egentligen? För vem är det jag stressar runt som en dåre? Vad är det jag försöker uppnå? Det jag värdesätter i livet finns här, en arm framför mig med fil på kinderna och gosegris under armen. Om stressen innebär att jag inte får vara med henne under den här tiden är det inte värt det.

Det är läge att göra av med lite pappadagar känner jag. Fil och flingor med den här godbiten är vad livet borde handla om.

Mellan hägg och syrén

Tänk om man ändå vore åtminstone hälften så bildad sitter jag och tänker under tiden jag lyssnar på Ingvar Storms inledande ord om kvittrande fåglar och blommande träd. Säkert har alla de där spanarna rummen inredda med platsbyggda bokhyllor från golv till tak, fyllda av böcker de faktiskt läst. Säkert finns där också böcker från Linné där de kan namedropa diverse växter på latin och även tala om när de blommar.

Så kommer det fram att bara en av spanarna har en trädgård och den på 15 kvm. Vilket hyckleri tänker jag. Sitta där och öppet filosofera om hur vackert allt är när man inte ens värderar naturen så högt att man har en trädgård.

Så enkelt är det givetvis inte och även om jag är medveten om att ens val av bostad är mer komplext än huruvida man värderar en trädgård eller inte så ger spanarnas kunskap om våren i förhållande till hur de upplever den till vardags mig en värdefull insikt.

Det tycks råda någon slags allmän uppfattning om att för att tycka om något riktigt mycket så måste man också kunna lite mer om det. Annars blir det liksom inte äkta. Som med öl. Om jag börjar berätta om hur mycket jag värdesätter en god öl och det visar sig att en god öl för mig är en ljus lager är det godnatt. Det går ju inte att umgås med en sådan kille, åtminstone inte om han stoltserar med det.

Nu kommer kanske ett väl långt kliv men jag kan inte låta bli att dra en parallell till föräldraskap. Det finns så många bra föräldrar som aldrig har ett behov av att prata om föräldraskap. För vilka det är en självklarhet var gränser går och som inte behöver läsa en blogg för att veta att de inte är ensamma om att tappa tålamodet när treåringen testar gränsen för tredje gången under läggningen.

Ibland önskar jag att jag var sådan. Att jag hade det här med gott föräldraskap i ryggmärgen utan att behöva utforska mina tankar genom samtal och skrivande. Lite som jag älskar min trädgård med stolthet trots att jag får googla mig fram till om vi har hägg hemma.

Det är de snygga som skiljer sig

Lyckligtvis blev även hon blixtförälskad och vi blev snabbt ett sådant där puttenuttegulligt par som alla som varit tillsammans ett tag stör ihjäl sig på. Sådana som tycks sitta ihop vart de än går, som fnittrande delar provhytt i klädaffären och som minutvis tittar varandra i ögonen utan att dela ut skämskuddar till omgivningen.

I oktober 2011 blev min sambo gravid med vårt första barn. I februari 2012 köpte vi ett hus som vi totalrenoverade och 2014 kom barn nummer två till världen. Jag gick från nykär till husägande familjefar på nolltid. Soundtracken till våra liv gick från Marvin Gayes sexual healing till Benny Hill Theme på nolltid.

Den övergången går det liksom inte att förbereda sig för. Egentligen går det väl inte att rent känslomässigt förbereda sig för att bli förälder överhuvudtaget. Att gå från att ta hand om enbart sig själv till att inte knappt ha någon tid att göra det alls är minst sagt en omställning.

Mitt första inlägg handlade om just den identitetskrisen som kan uppstå när man försöker finna sin nya roll. Det är en helt fantastisk roll, men omställningar kan vara svåra och de tar ofta tid. Tid som kan kännas tung och kräver att man är ett bra team.

Jag är helt övertygad om att det faktum att de flesta skilsmässor sker under småbarnsåren är för att många inte har förmågan att tillsammans ta sig igenom den omställning det innebär att bli förälder. Och håll i er nu: jag tror ofta det är de snygga som skiljer sig.

Jag tänker nämligen såhär. Utseendet spelar roll. Som jag nämnde tidigare har min tjej allt jag söker men om hon inte hade varit snygg hade jag aldrig fått reda på det. Och så tänker jag att de som är sådär superheta nog ofta hittar någon partner utan att ha samma krav på sig vad gäller de andra mänskliga kvalitéerna. Men när förhållandet prövas på riktigt, typ när man får barn, och man verkligen behöver någon att luta sig mot spelar det inte så stor roll att man är superhet längre.

Det är också ganska svårt att hålla sig het har jag märkt. För när man jobbat en hel dag, lagat mat, fått barnen i säng och packat upp tvätten är det snarare så att man halvslumrar i soffan med skitiga mysbyxor och en tröja med popcornsmulor som glidit upp och blottar en del av magen (kanske ligger det en och annan smula i nedersta valken) än att man iklädd sin jobbskjorta börjar dansa sexy dance till Barry White.

Utseende spelar roll, men inte samma roll genom hela livet.