You know nothing childless person!

Handlingen kan man hantera på två sätt. Man kan spänna fast barnen i en vagn och sedan välja vägarna så frukt- och godishyllorna aldrig kommer nära. Det är en variant som uppskattas av andra vuxna i butiken också även om de inte har vett att förstå det alltid. Den andra varianten är den som man gärna vill kunna stoltsera med. Den när barnen har en egen lite vagn och nyfiket plockar varor samtidigt som de artigt diskuterar vilken mat som ska ätas under kvällen till andra vuxnas muntra miner och snälla kommentarer.

En av de här varianterna är svårare än den andra. För helt plötsligt får barnen för sig att gå åt olika håll och om en av dem når godishyllan, då präglas inte resten av besöket av någon vidare artighet föräldrar och barn emellan. Om handlingen dessutom skulle ske utan att man har tagit hänsyn till tid på dygnet så barnen måhända är lite hungriga och trötta…vi går inte in på det.

Middagar har också fått en annan karaktär. De sker nu ofta i omgångar, ibland ståendes, alltid hetsandes och genom ständiga instruktioner: ”Ät med gaffeln, nej inte mer majs, torka upp det, ät upp nu annars blir det ingen glass, nej för sista gången ge inget till hundarna!” Innan jag ens ätit upp min mat har jag oftast torkat ett barn i rumpan, tvättat ett barn om munnen, torkat upp dricka från bordet och sagt till hundarna att gå till sina korgar ett tiotal gånger.

Och så sovandet. Hahaha. Ett klipp jag nyligen såg satte fingret på det. Det barnlösa paret säger hjärtligt ”godnatt!” eller kanske till och med ”Godnatt älskling, sov gott!” innan de sover sina åtta timmar innan de vaknar efter lite snoozande. Föräldrarna säger bestämt: Lycka till! Varefter de spenderar sin sömn på tre olika ställen.

Bara en sån sak att ett ord som för mig var helt okänt fram till 2012 skulle komma att prägla hela min vardag: Läggning. Läggningen är dörren till mina egna intressen. För hur mycket jag än älskar att busa, pussla, sjunga barnsånger och sparka boll så vill jag åtminstone ha en timme för mig själv, utan tjat då jag kan snask på något i lugn och ro och gärna titta på något riktigt hjärndött på TV. Det behövs för att batterierna ska laddas så man klarar ytterligare en dag av vardagens påfrestningar så att det finns kraft till stunderna där emellan; de man fantiserade om innan man fick barn. För de är faktiskt precis så där fantastiska som man föreställde sig – åtminstone för det mesta.

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.