Ingen blogg idag?

Ska jag släppa läggningen för att skriva om föräldraskap och uppfostran medan mina egna ungar röjer fritt i huset? Nej så kan man väl ändå inte göra. Så jag försöker för femte gången. Läser en ny bok för min son medan min dotter sjunger, reser sig upp, går ner och leker med bilar, kommer tillbaka, hänger sig över mig med bilen en centimeter från ögat och säger ”kolla!” som att jag ska bli imponerad. Till slut tappar även sonen tålamodet och börjar ägna sig mer åt att hoppa i sängen och kasta ner kuddar.

Jag tittar på klockan igen. 21:00. Jag har prövat i över en timme nu men barnen tycks bara bli piggare och hemmet tycks bli mer ostädat. Så jag ger upp. Frågar: ”Vem vill titta på TV?”, får ett unisont ”JAAAG!!!” tillbaka, bäddar ner dem i soffan och sätter på Den gode dinosaurien.

Det tar inte tio minuter innan de sover i varsin ände. Vad fan är det om!? Och varför känns det mer fel än att läsa bok och agera konfliktlösare i timmar? Lite av en paradox det med kan jag tycka. Och så blev det en blogg idag i alla fall!

 

Dilf, kappa!

Nu, not so much. När jag och min lotskollega (lots är typ klassföreståndare) avslutade terminen med våra elever så körde vi lovebombing. Alla skrev varsin sak om alla i klassen, så när man gick från avslutningen hade man 30 komplimanger på sitt papper. Sjukt skön boost! Men så var det en del på mitt papper som jag inte förstod. Jag frågade min kollega och inte heller han förstod. Så vi frågade eleverna som fnissade, himlade lite med ögonen och förklarade. ”Alltså kappa betyder typ att man skämtar.” Okej så att jag var en dilf var ironiskt då? Vad hände med lovebombandet och bara positiva kommentarer!? Men så la jag märke till den lilla handskrivna emojin i form av ett hjärta. It’s all love kanske den betydde tänkte jag, låtsades att jag förstod och gick vidare.

Men jag har insett att jag nu kommit till den punkten då jag inte hänger med på riktigt och det är inte alls lika kul. Det är en sak att låtsas vara gubbig men att känna sig som gubbig, uschanameja!

För gubbig känner jag mig när eleverna spelar spel jag aldrig ens hört talas om eller ser filmklipp som jag inte förstår.

När jag inser det känns det lite uppgivet. För de skrattar ju så högt när de visar varandra de där klippen och när de spelar är det med sådant fokus de följer vad som händer och med sådant engagemang de kommunicerar med varandra. Så där var jag också för inte så länge sedan tänker jag och suckar.

Men att sakna något är inte detsamma som att vilja något påminner jag mig. För faktum är att jag aktivt prioriterat bort sökandet efter nöjen till förmån för jobb, renovering och barnlek. Och skulle jag känna att jag får en ledig stund, då vill jag ha tystnad – inte mer intryck.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kanske kunde vara lite nyttigt mer lite mer oväsentligheter i mitt liv. Bara små korta perioder liksom. På så sätt är det skönt att fortfarande vara lärare. För då kan gubben besöka ungdomarnas värld lite då och då.

Så jag bestämmer mig för att göra ett besök, spelar in en videohälsning och tackar mina elever för det här året. Den hälsningen ser du om du har nått det här inlägget via Facebooksidan.

Frågor utan svar

Hur kan det vara kul att titta på händer som öppnar kinderägg och som smäller ballonger?

Vad är det med at bita av små chokladbitar?

Hur kan tjejer sitta på knäna men inte killar?

Varför fortsätta lukta på sådant som luktar illa?

Hur förklarar man varför det inte kommer regn från alla moln?

När slutar man tycka om att äta smör direkt från paketet?

Vad är det med att sätta fel sko på fel fot?

Varför inte sova när man trött?

Hur många sockerkakor går i ett ägg?

Får man någonsin några svar?

Ack mitt hår!

Jag tänkte ett tag att jag skulle fortsätta se något sånär respektabel ut även som förälder. Jag tänkte att även om jag fick barn så skulle jag vilja se snygg ut. Åtminstone inte bli en av dem i trekvartsbyxor med uppdragna strumpor och jesussandaler. Jag skulle liksom inte ge upp. Och det skulle jag kanske inte säga att jag har gjort heller.

Men det är som att jag de tre senaste åren har sprungit runt hukad för att dra upp barnärmar, torka glassmunnar och inte minst lyft pottränande ungar i tider av nöd. Och nu när jag efter tre år väl tittar upp är alla mina kläder gamla, fulla av filfläckar och jag har tappat allt mitt hår.

Mitt hår! Ååh, vad jag trivdes i mitt långa sommarblekta hår. Ett tag fönade jag det varje dag för att få rätt volym. Och jag bar det med stolthet under många sena Strandkvällar i Borgholm. Såhär i efterhand kan jag nog till och med kosta mig på att tycka att jag såg bra ut. Det är märkligt att man ska börja romantisera över något så banalt men jag antar att det är biologiskt.Vi vill verka framgångsrika för att attrahera andra. Alla djur gör det. En del flexar musklerna, en del dansar och en del har en imponerande mangammal profil.

Men så har jag hittat min dam nu. Jag har till och med lyckats avla. Så egentligen borde jag väl ägna mig åt mer väsentliga saker och lämna pardansen till ungdomarna. För egentligen behöver man väl inte vara snygg överhuvudtaget för att gilla den man ser i spegeln.

Vad kan du göra mer?

Själv måste jag säga, mitt stora idrottsintresse till trots, att Inger gör en bra poäng. Visst, jag är med på att ungdomar rör på sig för lite idag och skrev till och med en text på temat efter att ha tittat på SVTs Gympalärarens dystopiska siffror om hur inaktiva ungdomar är idag. Men man ska heller inte sätta ett likhetstecken mellan ett flertal fritidsaktiviteter och god hälsa. Dels handlar god hälsa inte bara om rörelseaktivitet och dels var det inte heller det min inlägg handlade om. Inlägget handlade om att främja rörelseglädje och det forskningen visar är också att vi behöver vara fysiskt aktiva varje dag. Inte att vi måste spela fotboll, innebandy och pingis fem dagar i veckan.

För på samma sätt som skolidrotten aldrig kan ersätta den mängd motion som varje ungdom behöver ägna sig åt, kan heller inte ”svenskan” ensamt göra så att ungdomar lär sig läsa och skriva bra. Och det är heller inte så mycket jag som lärare som avgör hur bra ungdomarna lyckas. Det är elevens studieteknik vilken främst är föräldrarnas ansvar.

För att förtydliga kan jag ge ett exempel från min undervisningssituation. Jag undervisar i Svenska, två gånger i veckan, 1h 30 minuter per gång. Det är ca 30 elever i mina klasser. Efter att ha tagit närvaron brukar jag ha någon form av återkoppling till föregående vecka, någon presentation av något kursmål eller någon annan typ av genomgång i ca 25 minuter. Därefter är eleverna aktiva på olika sätt och jag kan gå runt till var och en av dem för att hjälpa dem att utvecklas. Detta innebär att jag har ungefär två minuter per elev och lektion, fyra minuter per vecka. Nu ser jag mig själv visserligen som en relativt kompetent lärare men jag kan fan inte trolla.

Mot bakgrund av detta kan det vara lockande att föra diskussionen varför lärarnas status ska höjas. Ja problemet ligger i att jag trots min, säg 10 procentiga påverkan på elevernas studieresultat, har 100 % ansvar. Om en elev reser bort, struntar i att dyka upp, lämnar in uppgifter för sent eller helt enkelt ägnar lektionstiden mer åt sociala medier än undervisning är det mitt ansvar. Som lärare förföljs man alltid av samma fråga: Vad kan du göra mer? 

Frågan här är, som Enkvist också tar upp, vilka signaler jag sänder till sina barn om jag lägger mer tid på att köra dem till fotbollsträningen än att läsa med dem hemma. Måste jag verkligen det? Rörelseglädje handlar inte bara om föreningsidrott och behöver inte vara så omständligt. Och kanske hade det varit mer berättigat när en elev får en studietaktsvarning (före detta F- och IG-varning) att istället för att fråga läraren, fråga föräldrarna: Vad kan du göra mer?