Ack mitt hår!

Jag tänkte ett tag att jag skulle fortsätta se något sånär respektabel ut även som förälder. Jag tänkte att även om jag fick barn så skulle jag vilja se snygg ut. Åtminstone inte bli en av dem i trekvartsbyxor med uppdragna strumpor och jesussandaler. Jag skulle liksom inte ge upp. Och det skulle jag kanske inte säga att jag har gjort heller.

Men det är som att jag de tre senaste åren har sprungit runt hukad för att dra upp barnärmar, torka glassmunnar och inte minst lyft pottränande ungar i tider av nöd. Och nu när jag efter tre år väl tittar upp är alla mina kläder gamla, fulla av filfläckar och jag har tappat allt mitt hår.

Mitt hår! Ååh, vad jag trivdes i mitt långa sommarblekta hår. Ett tag fönade jag det varje dag för att få rätt volym. Och jag bar det med stolthet under många sena Strandkvällar i Borgholm. Såhär i efterhand kan jag nog till och med kosta mig på att tycka att jag såg bra ut. Det är märkligt att man ska börja romantisera över något så banalt men jag antar att det är biologiskt.Vi vill verka framgångsrika för att attrahera andra. Alla djur gör det. En del flexar musklerna, en del dansar och en del har en imponerande mangammal profil.

Men så har jag hittat min dam nu. Jag har till och med lyckats avla. Så egentligen borde jag väl ägna mig åt mer väsentliga saker och lämna pardansen till ungdomarna. För egentligen behöver man väl inte vara snygg överhuvudtaget för att gilla den man ser i spegeln.

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.