VanderGhiste – sa räven surt?

DSC_0715

 

Suröl är trendigt. Men många avskräcks av själva begreppet suröl – kan det verkligen vara njutningsfullt att dricka något som är surt och som dessutom har känsla av stall? De flesta gillar det inte från början. Så varför ska man egentligen ge sig på att försöka vänja sig vid något som man inte gillar?
Är ditt svar på den frågan nej, är mitt förslag att du ägnar din tid åt något annat än att fortsätta läsa. Är ditt svar istället ja, eller kanske, eller möjligen så är detta nog en lämplig suröl att börja med!

Utseende: Mörkt brun öl som skiftar åt det varmt mörkröda är det som dominerar utseendet. Visst finns en försiktig skumkrona, men den är just försiktigt.

Doft: Syrligt snarare än surt, är vad som först slår mig. En försiktig sötma lurar i bakgrunden som gör att de syrligaste delarna mildras. Jag hittar även en trevlig fruktighet som för tankarna till körsbär (klarbär, inte bigarråer). Ekfaten från lagringen bidrar också till syrligheten, på sitt karaktäristiska sätt. Om jag verkligen anstränger mig hittar jag omogna gröna äpplen också.

Smak: Nästan vinöst. Syrligheten känns lite vassare i smaken, jämfört med doften, men då menar jag att det i detta fall skulle vara något positivt. Det finns en ton av jord och hö, men återigen finns de där surkörsbären på plats. Ekfatskaraktären är riktigt fin.

Totalupplevelse: Oud Bruin är en förhållandevis ovanlig ölstil som kräver en hel del av både producent och inmundigare. Just VanderGhinste från Bockor är en mycket trevlig Oud Bruin. En av mina favoritföreträdare för stilen.

Lagring: Bäst-före-datum kan du med gott samvete fullständigt strunta i. Det finns i princip inget som kan få denna öl att bli dålig (under rätt lagringsförhållande). Våldsamt mycket kommer inte hända av lagring, men mer vinöst, komplext och med mindre vass smak är förväntade resultat.

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 21:- för 25 cl hos statsmonopolet (ett fynd!).

Dagens värdelösa vetande:
Kortfattad, översiktlig och ytterst förenklad surölsskola blir det idag.
Det traditionella är de riktigt syrliga från Pajottenland i närheten av Bryssel – man tillsätter inte jäst utan låter vildjäst från luften fermentera ölen. Då kan man få stilar som 7. Lambic, 6. Gueuze och 5. Kriek.
Den andra varianten är tysk (i stor utsträckning från f.d. DDR) där man tillsätter laktobakterier till veteöl och får då 2. Berlinerwiesse eller 3. Gose.
Slutligen kan man låta syran komma från gamla vinfat av ek där det bland annat frodas laktobakterier – något som utförs med stor framgång i belgiska Flandern – 4. flanderskt rött (Flanders Red Ale) och 1. flanderskt brunt (Oud Bruin).
Siffrorna ovan är en fingervisning (helt utifrån mitt perspektiv) på i vilken ordning man som nybörjare Belgbör utsätta sin surölsnyfikna gom för dessa öl. Börja med ettan och ge dig i kast med sjuan sist. Helst bör du inte klippa alla på en kväll, men det är upp till dig – jag dömer ingen.

Peter Sunnanek

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.

Senaste nytt

När ölnörderi börjar som hobby men sen går överstyr.
Vi är två ölkonnässörer som under ett antal år delat intresset för öl i alla dess former.
Vår filosofi är kvalitet framför kvantitet.
Vi har väldigt svårt för "stor stark" - vem går in på en restaurang och beställer "en mat"?

Håll dig uppdaterad med oss på Beer Connoisseurs - prenumerera gratis på vårt nyhetsbrev!