Raja – PIPA eller DIPA?

DSC_0006

Nu var det ett tag sedan bloggen uppdaterades. Det har gått mycket tid de senaste veckorna i förberedelsearbete inför en viss ölfestival som är nära förestående.
Tyvärr har bloggen inte klarat konkurrensen om tiden, men nu försöker jag väcka liv i ölbloggen. Idag ger jag mig i kast med en amerikans DIPA (dubbel IPA) från Avery. Själva kallar de sin öl för the Prince of IPA – blir det då en PIPA?

Utseende: När jag slår upp ölen är det enda som syns massivt vitt! Skumkronan tar över hela glaset och är väldigt lätt och luftigt. När kronan sedan sjunker undan lämnar den hela glasets insida full av spindelsvävsliknande skumgardiner. Slår du upp begreppet vackert skum så borde det finnas en bild av detta öl! Vätskan är klart och halmliknande i färgen. Kanske något blekt, men hallå – skumgardinerna har redan fått mig på så gott humör att jag bara kan hylla detta öls utseende.

Doft: Med tanke på att det jag har i glaset är en potent dubbel IPA på 8 % så är doften nästan lite försiktigt ödmjuk. Misstolka mig inte, jag är inte besviken utan konstaterar blott…
Däremot är doften väl sammanvävd: malten och dess brödiga sötma balanseras mycket väl av både bitterhumlens beska toner men även av den amerikanska aromhumlens doft av tropisk fruktsallad – tänk solmogna citrusfrukter ihop med en aning passionsfrukt men framförallt annans. Sedan finns en örtig underton i bakgrunden som ytterligare höjer upplevelsen.

Smak: Jag är något mindre positiv till smaken än vad jag var till doft och utseende. Visst är det fortfarande en bra öl men bitterhumlens beska tar överhanden och aromhulmen blir mer nedtonad. Malten lyckas inte ge beskan en match och då känns ölet lite tunnare än vad doften utlovade.

Totalupplevelse: En trevlig öl som funkar riktigt bra. Doften lovar lite mer än vad smaken klarar att leverera, men ändå är det en bra öl!

Lagring: Kommer inte på fråga – IPA och DIPA etc. (särskilt de amerikanska varianterna) ska njutas så färska som möjligt.

Betyg: Brabättre eller bäst Pris: 42:20:- för 35,5 cl hos statsmonopolet (men du behöver beställa så länge den finns kvar).

Rogue Dead Guy Ale – fast egentligen är det falsk varudeklaration…

DSC_0002

Vi börjar lite nördigt idag, men går sedan över till recensionen som blir mer som vanligt…
Dead Guy Ale – det finns i namnet en antydan till vilken sort jäst man använt. Men det stämmer inte…Ale antyder att det är en överjäst produkt vi snart ska smutta, men stilen är utan tvekan Maibock. Denna ölstil hör till de tyska underjästa (lagerölen) bockölen. Men, låt oss hellre fria än fälla – det kan ju vara en välsmakande brygd oberoende av val av jästsort.

Utseende: Vi börjar med skumkronan; något antikvitt skum, som är förvånansvärt blygsamt i volym vilar tumstjockt över den varmt gyllene ölen.

Doft: Doftmässigt går tankarna till Tjeckien och deras smörkolasmakande pilsner. Men naturligtvis är maltkaraktären högst påtaglig och bjuder på sötma. I bakgrunden lurar fruktiga toner; jag hittar melon och apelsin. Men det finns också den för tysk humle så typiska gräsigheten.

Smak: Om doften var ganska öppen och oprecis vad gäller ölstil, har smaken stora problem att dölja att det är en majbock. Rik brödig kropp med mycket sötma. Det finns också en krispig beska från humlen.

Totalupplevelse: En riktigt trevlig öl som passar mycket bra till de flesta måltider.

Lagring: Absolut! Det som kommer hända är att beskan kommer mjukna och att allt blir mer lent. Sötman kan utvecklas vidare.

Betyg: Brabättre eller bäst Pris: 86:90:- för 65 cl hos statsmonopolet

Bryssel eller till fots bland öl i Europas huvudstad.

I helgen genomfördes ett besök i Bryssel. Men var inte oroliga, jag ska inte försöka konkurrera med de andra resebloggarna här på 24bloggar.se, åtminstone inte allt för uppenbart.

Detta inlägg skriver jag för dig som har besökt de lokala krogarna hemmavid, du har provat olika öl från statsmonopolets utbud och nu känner du dig mogen att ge dig ut i vida världen för att hitta nya utmaningar.

Jag kommer inte fördjupa mig i Manneken Pis, Grand Place eller andra saker som inte är ölrelaterade, även om dessa och andra sevärdheter kollades in. Detta inlägg kommer istället att handla om tips fokuserade på ädla jästa maltdrycker och där till hörande lämpliga etablissemang.

Men först kan jag inte låta bli att nämna att hotellet där nattvilan inhämtades låg strax intill Avenue de Stalingrad, bara en sån sak… Men utifrån vad ni nedan kommer att läsa var läget en fantastisk bas för utflykter till fots. Inget av de besökta ställena tar mycket mer än 15 minuter att gå till.

Karta

Nåväl, över till väsentligheterna. Vad får du som ölintresserad under inga som helst omständigheter missa när du kommer till Bryssel? För dit måste du åka, lita på mig!

Gillar du suröl? Då finns det inget att tveka på – besök bryggeriet och tillika muséet Cantillon. Det är Bryssels sista traditionella bryggeri som fortfarande tillverkar öl genom spontanfermentering – alltså utan tillsatt jäst (utvecklad i laboratorier). En fantastisk upplevelse för alla ölintresserade, men när själva rundvandringen är över bjuds det på Lambic och andra godsaker, vilket för den ovane surölsdrickaren kan komma att avskräcka ordentligt. Guiden sa åt oss besökare att glömma allt vi tror oss veta om öl när rundvandringen var till ända…

Efter alla intryck kan det vara läge att gå tillbaka till hotellet och pusta ut en stund för att sedan ge sig ut mot nya ölrelaterade mål. I närheten av hotellet hittar man den trendiga ölkrogen Moeder Lambic som riktar sig mot den något yngre ölpubliken. Ett ställe med många olika öl, jag tipsar särskilt om deras 10-15 gästkranar som hann bytas ut en gång under den helg som tillbringades i Bryssel. Musiken var ganska hög vid bardisken, men när du får plats vid något av borden är det helt ok. Personalen var väl tilltagen i numerär och alla verkade kunniga och var väldigt hjälpsamma.

Men du kan inte komma tillbaka till Sverige och inför ölintresserade berätta att du av någon anledning missade A la Mort Surbite! En otroligt vacker krog med jugendinredning. Här inmundigades en bit ost från munkarna i Chimay, inte helt okända i ölsammanhang. Osten var otroligt komplex och smakrik. Det är ett annat ölrelaterat tips – många av krogarna har flera av trappistklostrens ostar och öl – en kombo man bör skämma bort sig själv med åtminstone en gång i livet…

Ett ställe som kanske vid en första anblick inte ser så annorlunda ut jämfört med vilken krog som helst i Sverige är Brasserie de Lombard, men det är en pärla! Ett stort utbud av olika sorters belgisk öl, lagom mycket folk och skön stämning. Kanske hamnar du här och äter något – musslor som är en belgisk specialitet serverades vid vart och vartannat bord. I menyn kan du annars hitta de flesta trappistostarna, och dito ölen…

Sista stället som kan tänkas vara intressant att besöka är intressant inte främst ur ölsynpunkt (även om de har bra öl där) utan snarare för hur det beskrivs på Vagabonds hemsida: ” Det gamla SS-högkvarteret var inrymt i Bryssels finaste hus, klassiska Hotel Metropole som har ett fint kafé invigt 1895. Högblankt ädelträ, blankt läder, guldspeglar och antika pilastrar. Så nära ett borgerligt 1800-tals-Europa man kan komma utan tidsmaskin.” En mycket vacker bar där man verkligen känner historiens vingslag. Värdelöst vetande? På Cafe Metropole föddes den klassiska cocktailen Black Russian, men nu har vi kommit ifrån ämnet…

When in Brussels do as brusselians (eller vad de nu kan tänkas heta): som bankkortsvan skandinav gäller det att ta seden dit man kommer. Flera av etablissemangen tar inte kort, så för att vara på säkra sidan – Cash is King!

Anchor Steam Beer Dry-Hopped – repris?!

DSC_0002

Har det helt slagit slint i huvudet på ölbloggaren? Han har ju redan skrivit om Anchors Steam beer…
Ja, eller nja, eller egentligen inte. Tidigare har jag skrivit om Anchor Steam Beer – helt rätt, men detta är en specialvariant där man torrhumlat. Det innebär att mera humle slängs rätt ner i jäshinken när jäsningen börjar avstanna eller har stannat. Anledningen är att man vill ha en tydligare humlekaraktär på sitt öl.
I recensionen låter jag den förra recensionstexten finnas med, kursiverad.

Utseende:
 Inte någon egentlig skillnad mot den vanliga:
Under den vispgräddsliknande vita skumkrona vilar ett vackert kopparfärgat öl. Det ser i sanning inbjudande ut.

Doft: Nu finns en mycket tydligare besk ton, något man kan förvänta sig av torrhumling. Beskan dominerar nu, men allt annat finns där precis som tidigare, om än mera subtilt.
Mycket brödig doft dominerar, men det finns även en del maltsötma. Lite lätt smöriga toner för tankarna till det gamla landet – England. Det som ger drycken en riktigt trevlig helhet är den rika fruktigheten som kompletterar malten. Mest tydligt är röda äpplen och lite lätta apelsinnyanser.

Smak: Beska i kombination med saftig citrus, både citroner och solmogna apelsiner är det som tydligast återfinns i smaken. Visst där finns också en trevlig brödig ton, men den får spela andrafiol.
Trevligt och friskt samtidigt som en ganska fyllig maltighet bidrar till tyngd. Beskan från bitterhumlen är väldigt tydlig och tillsammans med den generöst tilltagna malten blir det riktigt intressant. Frukten från doften finns kvar, men kan inte riktigt hävda sig mot beskan och brödigheten. Missförstå mig inte, jag har intet att invända mot detta.

Totalupplevelse: Spännande och intressant; besk och fruktig. Men torrhumlingen har gjort att det nästan är en annan öl. Jag föredrar den vanliga.
En väl sammansatt öl som passar till det mesta. Att en öl på 4,9 % kan vara så fyllig imponerar!

Lagring: Absolut inte! Humlen kommer att bli trött och tråkig på sikt – drick färskt!
Inte värt besväret. I princip inget kommer hända efter lagring. Det enda som kan hända är att den blir stående för länge. Drick den färsk!

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 23:90:- för 35,5 cl hos statsmonopolet (dock i tillfälligt sortiment).

Dagens värdelösa vetande:
Fritz Maytag, blev under studietiden i San Fransisco förälskad i Anchor Steam. Men, det var han ganska ensam om. Affärerna gick riktigt dåligt och nedläggning var nära förestående. Nästan ingen uppskattade Steam Beer. Maytag vars familj hade visst kapital bestämde sig för att köpa Anchor. Sagt och gjort, så blev det. Mycket slit krävdes, men företaget (och framför allt ölet) räddades! Tack Fritz!

Uerige Doppelsticke – Tysk ale?

DSC_0707

Altbier är en av två tyska överjästa ölstilar, den andra är Kölsch och den kan ni läsa om här på bloggen. Altbier kommer från trakten runt Düsseldorf. Två gånger om året görs en maffigare variant av Altbier, s.k. Sticke, som kan avnjutas på bryggeriet tredje tisdagen i januari och oktober. Men nu, go’ vänner ska vi gå på den än maffigare Doppelsticke som från början togs fram för den amerikanska marknaden. Man kan säga att det är en Altbier på anabola!

Utseende: Vätskan är djupt bärnstensfärgad medan den täta, låga skumkronan är benvit. Troligt är att om man lägger ett mynt på skummet, kommer det inte att sjunka igenom…
Det tar en liten stund innan skummet sjunker och ersätts av generösa skumgardiner.

Doft:
Det första som är tydligt är en enorm mängd torkad frukt, mestadels russin och plommon. Men det finns också körbärstoner och kanske då framförallt doft från kärnorna, beskt och trevligt. Viss syrlighet är också närvarande, men aldrig dominerande. Doften är mycket maltig och söt. Humle? Jodå, en aning bitterhumle finns och faktiskt en del aromhumle som ger viss citrus men också lite svaga äppelnyanser.

Smak: Mycket sött, nästan som mörk sirap. Malten är väldigt brödig. Syrligheten har utvecklats ytterligare, jämfört med doften precis som beskan från körsbärskärnorna. Känslan av torkad frukt är ytterst påtaglig, men det finns också en känsla av röda äpplen och päron. Bitterhumlen spelar inte ens andra fiol, möjligtvis fjärde eller femte, anonymt men ändå närvarande. Det som gör denna smak extra spännande och komplex är att jag hittar både ek (vanilj) och soja.

Totalupplevelse: Peter M. Eronson skriver ”En öl du måste dricka minst en gång i livet”. Jag håller med, men vill byta ut ”i livet” mot ”om året”.
Det här är en helt fantastisk öl. Det är som om tyskarna gjort en Barley Wine, men ändå inte riktigt.

Lagring: Ja, absolut. Men det finns ett bekymmer; min bristande karaktär. Detta är så försvinnande gott att jag riskerar att stjäla från mig själv…Är du begåvad med bättre karaktär än undertecknad har du att se fram emot en öl som kommer att bli än sötare över tid och dessutom mjukare, lenare och ännu mer komplex. Uppskattar du bitterheten från körsbärskärnor kommer du att bli ännu gladare efter några års lagring – det kommer att gifta sig ännu bättre med resten.

Betyg: Bra, bättre eller bäst
Pris: 39:90:- för 33 cl hos statsmonopolet (men under begränsad tid).

Dagens värdelösa vetande: När den danske fysikern Niels Bohr vann nobelpriset 1922 installerade Carlsberg en rörledning till hans hem så att han skulle ha ständig tillfgång av öl. 

 

Founder’s Breakfast Stout – äntligen en censurerad öl!

Nu när den fuktiga och mörka hösten smugit sig på känns mörkare och något starkare öl som en god idé. Ikväll ger jag mig i kast med en öl som inte varit helt enkel att få tag i inom konungarikets gränser; Founder’s Breakfast Stout.

breakfast-stoutpng-de5fd355d42dbcf5

För något år sedan skulle den så till slut lanseras på statsmonopolet. Men med ganska kort varsel drogs den tillbaka. Elaka tungor påstod sig ha hört att ”censuren” slagit till – etiketten fastnade i granskningen; barn och alkohol hör inte ihop. Om detta var helt med sanningen överensstämmande vet jag inte, MEN häromveckan släpptes den igen och som ni ser på min något mörka bild har den lille gossen på etiketten skurits ned till den lille gossens hand (fortfarande greppandes skålen med gröt).

DSC_0706

Utseende: Skumkronan är tämligen krämigt tjock och beige och vilar ovanpå en trevlig mörk, nästan kolsvart öl. Något besviken blir jag över att skummet sjunker undan förhållandevis fort – men som den halvfullt-glas-kille jag är väljer jag att se på detta som att desto snabbare kan jag doppa näsa och därefter fukta läppen…

Doft: Det första intrycket är en blandning mellan espresso om riktigt mörk choklad av bättre kvalitet. Lite lätta vaniljtoner lättar upp den annars torra och strama doften. Det finns en antydan till tobak och lite svårdefinierade örter. Det sista intrycket som dröjer sig kvar är en trevlig sötma.

Smak: Torr bitter mörk choklad tillsammans med espresso (som svalnat – om någon smakat detta) bildar basen i smaken. Men det finns också en ton av gräddighet som faktiskt tillför en hel del genom att mjuka till det hela. Tobaken från doften finns fortfarande kvar, men riktigt så stickigt och bittert som det var i doften blir det aldrig i smaken.

Totalupplevelse: Att man lyckas få en öl på 8,3 % att kännas som aningen tunn är i sig en prestation, vilket inte stör totalintrycket överhuvudtaget. En trevlig och komplex öl som den svenska publiken fått vänta på (för) länge!

Lagring: You bet! Denna öl har alla förutsättningar att utvecklas på ett trevligt sätt. Den kommer bli rund och mjuk, lite av beskan kommer att försvinna och sötman kommer att utvecklas.  Lämplig tid att prova lagring 3-5 år.

Betyg: Bra, bättre eller bäst
Pris: 36:90:- för 35,5 cl hos statsmonopolet .

Dagens värdelösa vetande: Det påstås att världens längsta bakfylla varade i fyra veckor efter att en skotte hällt i sig 60 pints öl (drygt 33,5 liter).
Fan tro’t!

Sigtuna Black Soil IPA – Hybrid eller bastard?

DSC_0719

Visst är det gott med både IPA och Porter/Stout? Åtminstone någon hoppades nog att synergieffekten som skulle uppstå om man bryggde något som låg mittemellan dessa stilar skulle nå astronomiska höjder. Tänk er själva – humlen från IPA i en Porter/Stout – kan det bli annat än succé. Låt mig undersöka detta åt dig!

Utseende: Skumkronan är benvit, och nästan tvålliknande Hur som helst är den en snabbt expedierad affär. Själva ölen är mörk, nästan kolsvart.

Doft: Kaffetoner svävar över det mörka rågbrödet. Sedan hittar jag en förvånansvärt lätt fruktighet som friskar upp doften, men det finns också russintoner.

Smak: Mycket brödigt och lite sött. Apelsiner tillsammans med torkad frukt balanserar de rostade kaffenyanserna på ett bra sätt. Beskan är mild till en början men växer och till slut sitter man där, med en riktigt trevlig besk eftersmak.

Totalupplevelse: Black IPA är en ölstil som åtminstone jag inte helt har förälskat mig i (ännu?). Det är inte IPA och det är inte Porter/Stout – utan något mitt emellan. Vissa dagar tycker jag att hybridtanken är bättre än andra dagar. Idag är en positiv dag – detta är gott! Svaret på frågan i rubriken är alltså hybrid  och inte bastard!

Lagring: Värt att prova. Beskan kommer att avta, medan de där trevliga lagringstonerna (enklast beskrivna som körsbärskärnebeska) kommer att framträda. Det kommer att bli en mjukare och mer komplex dryck över tid. Lämplig tid att prova lagring 3-5 år.

BetygBrabättre eller bäst
Pris: 24:90:- för 33 cl hos statsmonopolet .

Dagens värdelösa vetande:
Det äldsta kända receptet på öl är över 4000 år gammalt. Det nedtecknades av sumererna, ett folk från antikens Irak.

 

VanderGhiste – sa räven surt?

DSC_0715

 

Suröl är trendigt. Men många avskräcks av själva begreppet suröl – kan det verkligen vara njutningsfullt att dricka något som är surt och som dessutom har känsla av stall? De flesta gillar det inte från början. Så varför ska man egentligen ge sig på att försöka vänja sig vid något som man inte gillar?
Är ditt svar på den frågan nej, är mitt förslag att du ägnar din tid åt något annat än att fortsätta läsa. Är ditt svar istället ja, eller kanske, eller möjligen så är detta nog en lämplig suröl att börja med!

Utseende: Mörkt brun öl som skiftar åt det varmt mörkröda är det som dominerar utseendet. Visst finns en försiktig skumkrona, men den är just försiktigt.

Doft: Syrligt snarare än surt, är vad som först slår mig. En försiktig sötma lurar i bakgrunden som gör att de syrligaste delarna mildras. Jag hittar även en trevlig fruktighet som för tankarna till körsbär (klarbär, inte bigarråer). Ekfaten från lagringen bidrar också till syrligheten, på sitt karaktäristiska sätt. Om jag verkligen anstränger mig hittar jag omogna gröna äpplen också.

Smak: Nästan vinöst. Syrligheten känns lite vassare i smaken, jämfört med doften, men då menar jag att det i detta fall skulle vara något positivt. Det finns en ton av jord och hö, men återigen finns de där surkörsbären på plats. Ekfatskaraktären är riktigt fin.

Totalupplevelse: Oud Bruin är en förhållandevis ovanlig ölstil som kräver en hel del av både producent och inmundigare. Just VanderGhinste från Bockor är en mycket trevlig Oud Bruin. En av mina favoritföreträdare för stilen.

Lagring: Bäst-före-datum kan du med gott samvete fullständigt strunta i. Det finns i princip inget som kan få denna öl att bli dålig (under rätt lagringsförhållande). Våldsamt mycket kommer inte hända av lagring, men mer vinöst, komplext och med mindre vass smak är förväntade resultat.

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 21:- för 25 cl hos statsmonopolet (ett fynd!).

Dagens värdelösa vetande:
Kortfattad, översiktlig och ytterst förenklad surölsskola blir det idag.
Det traditionella är de riktigt syrliga från Pajottenland i närheten av Bryssel – man tillsätter inte jäst utan låter vildjäst från luften fermentera ölen. Då kan man få stilar som 7. Lambic, 6. Gueuze och 5. Kriek.
Den andra varianten är tysk (i stor utsträckning från f.d. DDR) där man tillsätter laktobakterier till veteöl och får då 2. Berlinerwiesse eller 3. Gose.
Slutligen kan man låta syran komma från gamla vinfat av ek där det bland annat frodas laktobakterier – något som utförs med stor framgång i belgiska Flandern – 4. flanderskt rött (Flanders Red Ale) och 1. flanderskt brunt (Oud Bruin).
Siffrorna ovan är en fingervisning (helt utifrån mitt perspektiv) på i vilken ordning man som nybörjare Belgbör utsätta sin surölsnyfikna gom för dessa öl. Börja med ettan och ge dig i kast med sjuan sist. Helst bör du inte klippa alla på en kväll, men det är upp till dig – jag dömer ingen.

Oktoberfestlig Ängöl – bra grejor från närområdet!

DSC_0712

Nu ger jag mig på den på orten verksamme bryggaren. Nu är det Ängöls tur att granskas. Dagens öl är deras bidrag till Oktoberfestsortimentet, så om du skulle bli nyfiken – vänta inte för länge…

Utseende: En tät beige skumkrona fyller upp glaset. Efter en liten stund börjar skummet krympa ihop och då ser man det lite lätt dimmiga, ljust kopparfärgade ölet. Men under hela tiden jag låter mig smaka av ölet ligger en centimeterhög skumkrona kvar på toppen.

Doft: Brödigt och maltigt! Det finns en ton i doften som för tankarna till rågknäckebröd, men det finns också en försiktig sötma som tillsammans med knäckebrödet balanserar humlens fruktighet och beska som har nyanser av gräs och nässlor.

Smak: Om dofterna i beskrivningen ovan kanske gav intrycket av att vara lite spretiga (vilket inte var min avsikt) kan jag enklast beskriva smaken som att allt i doften gifter sig och blir tämligen komplext, men ändå enkelt och opretentiöst. Smaker jag inte hittade i doften är citrustoner i bakgrunden och en lite krämig gräddliknande ton.

Totalupplevelse: Det tar emot att fjäska för den lokale bryggaren, men äras den som äras bör; detta är den bästa Oktoberfestölen på hyllan! Den passar fantastiskt som måltidsdryck, till nästan vad som helst.

Lagring: Egentligen inte, men jag tror att ger du den ett år eller två i svalt mörker kan det hända saker.

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 29:90:- för 50 cl hos statsmonopolet (under begränsad tid).

Dagens värdelösa vetande:
Idag blir jag personligare än vanligt; förra julen hade jag tänkt till. Julölen som brukar finnas hos statsmaktens butik är ibland bra, ibland tämligen oinspirerad och slätstruken. Därför köpte jag på mig ett litet förråd av förra årets Oktoberfestlig och njöt detta till julbordets läckerheter. Hur det var? Jag tänker inte göra på annat sätt i år…

Cruncle Sam – stor stark

DSC_0709

Det är inte alltid helt lätt att leva upp till vad man lovat; att aldrig blogga om någon öl i negativa ordalag. För varje bra öl finns naturligtvis ett antal mindre bra. Men självklart slipper du dessa. Vi tar på oss att gallra åt dig – samhällsservice de-luxe. Efter två veckors botanisering i det tillfälliga sortimentet är vi tillbaka i det ordinarie. Helt enkelt är ölet dock inte. Kvällens öl är en Barley Wine med potenta 11 %. Alkoholhalten förklarar delvis stilens namn; kornvin.

Utseende: Mörkt brun lätt grumlig öl som endast har en låg men samtidigt väldigt tät beige skumkrona må låta som något tämligen fult och ointressant, men när det kommer till Barley Wine är detta positiva ord.

Doft: Som sig bör mycket torkad frukt. Sötman är enorm, vi snackar sirapsliknande toner i doften. Normalt brukar inte den bittra kärnigheten (tänk att du biter i lite för hårt i en körsbärskärna) finnas förrän efter lagring, men nu är den väldigt tydlig.

Smak: Russin och fikon och massor av sötma. Alkoholen har de lyckats dölja helt och hållet, åtminstone för den otränade gommen. Det som ändå skvallrar om en hög alkoholhalt är att ölen är väldigt fyllig, nästan sirapslik och att du troligen kommer hitta den där bittra kärnigheten som jag beskrev i doften. Dessutom värmer det en smula i bröstet. Detta är indikationer på en hög alkoholhalt – men i smaken känner åtminstone jag intet.

Totalupplevelse: Mycket trevlig Barley Wine (amerikansk variant). Självklart är denna mer komplicerad än en ljus lager, fast under rätt förutsättningar borde varje ölälskare ge den en chans: smutta på istället för whiskyn, ha som dryck till desserten – om desserten är åt det chokladiga hållet.  Eller varför inte till väl lagrad schweizisk hårdost

Lagring: Japp! Har du bestämt dig att börja lagra? Detta kan vara en mycket bra start. Den har alla förutsättningar att bli väldigt trevlig med tiden. Begränsningen ligger inte i tiden – du kan troligen lagra länge, länge, länge, Begräsningen ligger främst i tre andra faktorer:

  1. Din ekonomi – hur många har du råd med?
  2. Ditt utrymme – hur många har du plats för?
  3. Din karaktär (om faktorerna ovan inte är begränsningen) – har du tillräckligt många så att du inte riskerar att dricka upp dem innan du hunnit lagra dem tillräckligt länge?

Hur man går till väga för att lagra beskrev jag i ett tidigare blogg-inlägg.

 

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 29:90:- för 35,5 cl hos statsmonopolet.

Dagens värdelösa vetande:
Många bryggerier eller åtminstone etikettmakare och namngivare verkar vara begåvade med en hälsosam humor. Bryggeriet ”Clowndojorna” från USA är inget undantag. Denna flaska har en etikett med en bild av en halvgalen (Cr)Uncle Sam – ännu roligare blir det för dem som vet vad det amerikanska slangordet Crunk betyder – har ni inte koll, ungdomar – googla!