Bryssel eller till fots bland öl i Europas huvudstad.

I helgen genomfördes ett besök i Bryssel. Men var inte oroliga, jag ska inte försöka konkurrera med de andra resebloggarna här på 24bloggar.se, åtminstone inte allt för uppenbart.

Detta inlägg skriver jag för dig som har besökt de lokala krogarna hemmavid, du har provat olika öl från statsmonopolets utbud och nu känner du dig mogen att ge dig ut i vida världen för att hitta nya utmaningar.

Jag kommer inte fördjupa mig i Manneken Pis, Grand Place eller andra saker som inte är ölrelaterade, även om dessa och andra sevärdheter kollades in. Detta inlägg kommer istället att handla om tips fokuserade på ädla jästa maltdrycker och där till hörande lämpliga etablissemang.

Men först kan jag inte låta bli att nämna att hotellet där nattvilan inhämtades låg strax intill Avenue de Stalingrad, bara en sån sak… Men utifrån vad ni nedan kommer att läsa var läget en fantastisk bas för utflykter till fots. Inget av de besökta ställena tar mycket mer än 15 minuter att gå till.

Karta

Nåväl, över till väsentligheterna. Vad får du som ölintresserad under inga som helst omständigheter missa när du kommer till Bryssel? För dit måste du åka, lita på mig!

Gillar du suröl? Då finns det inget att tveka på – besök bryggeriet och tillika muséet Cantillon. Det är Bryssels sista traditionella bryggeri som fortfarande tillverkar öl genom spontanfermentering – alltså utan tillsatt jäst (utvecklad i laboratorier). En fantastisk upplevelse för alla ölintresserade, men när själva rundvandringen är över bjuds det på Lambic och andra godsaker, vilket för den ovane surölsdrickaren kan komma att avskräcka ordentligt. Guiden sa åt oss besökare att glömma allt vi tror oss veta om öl när rundvandringen var till ända…

Efter alla intryck kan det vara läge att gå tillbaka till hotellet och pusta ut en stund för att sedan ge sig ut mot nya ölrelaterade mål. I närheten av hotellet hittar man den trendiga ölkrogen Moeder Lambic som riktar sig mot den något yngre ölpubliken. Ett ställe med många olika öl, jag tipsar särskilt om deras 10-15 gästkranar som hann bytas ut en gång under den helg som tillbringades i Bryssel. Musiken var ganska hög vid bardisken, men när du får plats vid något av borden är det helt ok. Personalen var väl tilltagen i numerär och alla verkade kunniga och var väldigt hjälpsamma.

Men du kan inte komma tillbaka till Sverige och inför ölintresserade berätta att du av någon anledning missade A la Mort Surbite! En otroligt vacker krog med jugendinredning. Här inmundigades en bit ost från munkarna i Chimay, inte helt okända i ölsammanhang. Osten var otroligt komplex och smakrik. Det är ett annat ölrelaterat tips – många av krogarna har flera av trappistklostrens ostar och öl – en kombo man bör skämma bort sig själv med åtminstone en gång i livet…

Ett ställe som kanske vid en första anblick inte ser så annorlunda ut jämfört med vilken krog som helst i Sverige är Brasserie de Lombard, men det är en pärla! Ett stort utbud av olika sorters belgisk öl, lagom mycket folk och skön stämning. Kanske hamnar du här och äter något – musslor som är en belgisk specialitet serverades vid vart och vartannat bord. I menyn kan du annars hitta de flesta trappistostarna, och dito ölen…

Sista stället som kan tänkas vara intressant att besöka är intressant inte främst ur ölsynpunkt (även om de har bra öl där) utan snarare för hur det beskrivs på Vagabonds hemsida: ” Det gamla SS-högkvarteret var inrymt i Bryssels finaste hus, klassiska Hotel Metropole som har ett fint kafé invigt 1895. Högblankt ädelträ, blankt läder, guldspeglar och antika pilastrar. Så nära ett borgerligt 1800-tals-Europa man kan komma utan tidsmaskin.” En mycket vacker bar där man verkligen känner historiens vingslag. Värdelöst vetande? På Cafe Metropole föddes den klassiska cocktailen Black Russian, men nu har vi kommit ifrån ämnet…

When in Brussels do as brusselians (eller vad de nu kan tänkas heta): som bankkortsvan skandinav gäller det att ta seden dit man kommer. Flera av etablissemangen tar inte kort, så för att vara på säkra sidan – Cash is King!

VanderGhiste – sa räven surt?

DSC_0715

 

Suröl är trendigt. Men många avskräcks av själva begreppet suröl – kan det verkligen vara njutningsfullt att dricka något som är surt och som dessutom har känsla av stall? De flesta gillar det inte från början. Så varför ska man egentligen ge sig på att försöka vänja sig vid något som man inte gillar?
Är ditt svar på den frågan nej, är mitt förslag att du ägnar din tid åt något annat än att fortsätta läsa. Är ditt svar istället ja, eller kanske, eller möjligen så är detta nog en lämplig suröl att börja med!

Utseende: Mörkt brun öl som skiftar åt det varmt mörkröda är det som dominerar utseendet. Visst finns en försiktig skumkrona, men den är just försiktigt.

Doft: Syrligt snarare än surt, är vad som först slår mig. En försiktig sötma lurar i bakgrunden som gör att de syrligaste delarna mildras. Jag hittar även en trevlig fruktighet som för tankarna till körsbär (klarbär, inte bigarråer). Ekfaten från lagringen bidrar också till syrligheten, på sitt karaktäristiska sätt. Om jag verkligen anstränger mig hittar jag omogna gröna äpplen också.

Smak: Nästan vinöst. Syrligheten känns lite vassare i smaken, jämfört med doften, men då menar jag att det i detta fall skulle vara något positivt. Det finns en ton av jord och hö, men återigen finns de där surkörsbären på plats. Ekfatskaraktären är riktigt fin.

Totalupplevelse: Oud Bruin är en förhållandevis ovanlig ölstil som kräver en hel del av både producent och inmundigare. Just VanderGhinste från Bockor är en mycket trevlig Oud Bruin. En av mina favoritföreträdare för stilen.

Lagring: Bäst-före-datum kan du med gott samvete fullständigt strunta i. Det finns i princip inget som kan få denna öl att bli dålig (under rätt lagringsförhållande). Våldsamt mycket kommer inte hända av lagring, men mer vinöst, komplext och med mindre vass smak är förväntade resultat.

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 21:- för 25 cl hos statsmonopolet (ett fynd!).

Dagens värdelösa vetande:
Kortfattad, översiktlig och ytterst förenklad surölsskola blir det idag.
Det traditionella är de riktigt syrliga från Pajottenland i närheten av Bryssel – man tillsätter inte jäst utan låter vildjäst från luften fermentera ölen. Då kan man få stilar som 7. Lambic, 6. Gueuze och 5. Kriek.
Den andra varianten är tysk (i stor utsträckning från f.d. DDR) där man tillsätter laktobakterier till veteöl och får då 2. Berlinerwiesse eller 3. Gose.
Slutligen kan man låta syran komma från gamla vinfat av ek där det bland annat frodas laktobakterier – något som utförs med stor framgång i belgiska Flandern – 4. flanderskt rött (Flanders Red Ale) och 1. flanderskt brunt (Oud Bruin).
Siffrorna ovan är en fingervisning (helt utifrån mitt perspektiv) på i vilken ordning man som nybörjare Belgbör utsätta sin surölsnyfikna gom för dessa öl. Börja med ettan och ge dig i kast med sjuan sist. Helst bör du inte klippa alla på en kväll, men det är upp till dig – jag dömer ingen.

Duvel

Ett klassiskt öl som kan anses vara stilbildande för typen; stark belgisk ljus ale.
Namnet betyder på lokal dialekt (flamländsk) djävul och enligt mytologin runt ölet ska en av dess tidigare avnjutare ha uttryckt att det var ”nen echten duvel” (en äkta djävul). Min gissning är att det har med alkoholstyrkan att göra, mer om det på slutet.

DSC_0024 DSC_0026

Utseende: Det börjar med ett glas fyllt med en lätt men fortfarande väldigt tät helt vit skumkrona som tar en god tid på sig att sjunka. Allt medan den ljust gula, något oklara vätskan framträder vägrar skumkronan att ge upp. Under hela tiden vilar en kraterliknande skumtopp högst upp i glaset som dessutom har ordentligt trevliga skumgardiner. Vackert så att ögonen tåras…
DSC_0029

Doft: Det första som slår mig är en liten sträv syrlighet som direkt för tankarna till Belgien. Där finns också en kryddighet som drar åt vitpepparhållet. Brödigheten från malt finns där men spelar en underordnad roll, det är snarare maltens sötma som dominerar. I bakgrunden finns en trevlig försiktig citruston som tillsammans med en svag ton av välmonga bananer och bara en aning gröna äpplen ger det hela en friskhet.

Smak: Mycket av vad jag beskrev i doften kommer igen i smaken, men nu är den syrliga strävheten mer framträdande och tillsammans med citrustonerna (citron och lime) besegras maltsötman, utan att utplånas. Peppartonerna finns med, men nu blommar fruktigheten ut ordentligt; förutom citrus hittar jag banan och gröna äpplen. Eftersmaken är fantastiskt torr och besk utan att bli för anstötlig eller påflugen.

Totalupplevelse: Ett varningens ord: att detta öl innehåller 8,5 % alkohol känner du inte på varken doft eller smak. Det känns lätt, friskt och fräscht – tills du reser på dig. Detta är väldigt lättdrucket, men som sagt; djävulskt lurigt.
En mycket trevlig och komplex öl. Kort sagt – ett måste att smaka.

Lagring: Absolut! Belgisk öl som är något alkoholstinn är alltid en god idé att lagra, och om du bara har karaktär nog att låta din Duvel stå tillräckligt länge kommer du att blir belönad med en mer avrundad och mjuk öl.

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 25:90:- för 33 cl hos statsmonopolet

Dagens värdelösa vetande:
Lider du av åkomman Cenosillicaphobia så lider du av rädsla för ett tomt ölglas.