Sigtuna Black Soil IPA – Hybrid eller bastard?

DSC_0719

Visst är det gott med både IPA och Porter/Stout? Åtminstone någon hoppades nog att synergieffekten som skulle uppstå om man bryggde något som låg mittemellan dessa stilar skulle nå astronomiska höjder. Tänk er själva – humlen från IPA i en Porter/Stout – kan det bli annat än succé. Låt mig undersöka detta åt dig!

Utseende: Skumkronan är benvit, och nästan tvålliknande Hur som helst är den en snabbt expedierad affär. Själva ölen är mörk, nästan kolsvart.

Doft: Kaffetoner svävar över det mörka rågbrödet. Sedan hittar jag en förvånansvärt lätt fruktighet som friskar upp doften, men det finns också russintoner.

Smak: Mycket brödigt och lite sött. Apelsiner tillsammans med torkad frukt balanserar de rostade kaffenyanserna på ett bra sätt. Beskan är mild till en början men växer och till slut sitter man där, med en riktigt trevlig besk eftersmak.

Totalupplevelse: Black IPA är en ölstil som åtminstone jag inte helt har förälskat mig i (ännu?). Det är inte IPA och det är inte Porter/Stout – utan något mitt emellan. Vissa dagar tycker jag att hybridtanken är bättre än andra dagar. Idag är en positiv dag – detta är gott! Svaret på frågan i rubriken är alltså hybrid  och inte bastard!

Lagring: Värt att prova. Beskan kommer att avta, medan de där trevliga lagringstonerna (enklast beskrivna som körsbärskärnebeska) kommer att framträda. Det kommer att bli en mjukare och mer komplex dryck över tid. Lämplig tid att prova lagring 3-5 år.

BetygBrabättre eller bäst
Pris: 24:90:- för 33 cl hos statsmonopolet .

Dagens värdelösa vetande:
Det äldsta kända receptet på öl är över 4000 år gammalt. Det nedtecknades av sumererna, ett folk från antikens Irak.

 

Oktoberfestlig Ängöl – bra grejor från närområdet!

DSC_0712

Nu ger jag mig på den på orten verksamme bryggaren. Nu är det Ängöls tur att granskas. Dagens öl är deras bidrag till Oktoberfestsortimentet, så om du skulle bli nyfiken – vänta inte för länge…

Utseende: En tät beige skumkrona fyller upp glaset. Efter en liten stund börjar skummet krympa ihop och då ser man det lite lätt dimmiga, ljust kopparfärgade ölet. Men under hela tiden jag låter mig smaka av ölet ligger en centimeterhög skumkrona kvar på toppen.

Doft: Brödigt och maltigt! Det finns en ton i doften som för tankarna till rågknäckebröd, men det finns också en försiktig sötma som tillsammans med knäckebrödet balanserar humlens fruktighet och beska som har nyanser av gräs och nässlor.

Smak: Om dofterna i beskrivningen ovan kanske gav intrycket av att vara lite spretiga (vilket inte var min avsikt) kan jag enklast beskriva smaken som att allt i doften gifter sig och blir tämligen komplext, men ändå enkelt och opretentiöst. Smaker jag inte hittade i doften är citrustoner i bakgrunden och en lite krämig gräddliknande ton.

Totalupplevelse: Det tar emot att fjäska för den lokale bryggaren, men äras den som äras bör; detta är den bästa Oktoberfestölen på hyllan! Den passar fantastiskt som måltidsdryck, till nästan vad som helst.

Lagring: Egentligen inte, men jag tror att ger du den ett år eller två i svalt mörker kan det hända saker.

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 29:90:- för 50 cl hos statsmonopolet (under begränsad tid).

Dagens värdelösa vetande:
Idag blir jag personligare än vanligt; förra julen hade jag tänkt till. Julölen som brukar finnas hos statsmaktens butik är ibland bra, ibland tämligen oinspirerad och slätstruken. Därför köpte jag på mig ett litet förråd av förra årets Oktoberfestlig och njöt detta till julbordets läckerheter. Hur det var? Jag tänker inte göra på annat sätt i år…

Cruncle Sam – stor stark

DSC_0709

Det är inte alltid helt lätt att leva upp till vad man lovat; att aldrig blogga om någon öl i negativa ordalag. För varje bra öl finns naturligtvis ett antal mindre bra. Men självklart slipper du dessa. Vi tar på oss att gallra åt dig – samhällsservice de-luxe. Efter två veckors botanisering i det tillfälliga sortimentet är vi tillbaka i det ordinarie. Helt enkelt är ölet dock inte. Kvällens öl är en Barley Wine med potenta 11 %. Alkoholhalten förklarar delvis stilens namn; kornvin.

Utseende: Mörkt brun lätt grumlig öl som endast har en låg men samtidigt väldigt tät beige skumkrona må låta som något tämligen fult och ointressant, men när det kommer till Barley Wine är detta positiva ord.

Doft: Som sig bör mycket torkad frukt. Sötman är enorm, vi snackar sirapsliknande toner i doften. Normalt brukar inte den bittra kärnigheten (tänk att du biter i lite för hårt i en körsbärskärna) finnas förrän efter lagring, men nu är den väldigt tydlig.

Smak: Russin och fikon och massor av sötma. Alkoholen har de lyckats dölja helt och hållet, åtminstone för den otränade gommen. Det som ändå skvallrar om en hög alkoholhalt är att ölen är väldigt fyllig, nästan sirapslik och att du troligen kommer hitta den där bittra kärnigheten som jag beskrev i doften. Dessutom värmer det en smula i bröstet. Detta är indikationer på en hög alkoholhalt – men i smaken känner åtminstone jag intet.

Totalupplevelse: Mycket trevlig Barley Wine (amerikansk variant). Självklart är denna mer komplicerad än en ljus lager, fast under rätt förutsättningar borde varje ölälskare ge den en chans: smutta på istället för whiskyn, ha som dryck till desserten – om desserten är åt det chokladiga hållet.  Eller varför inte till väl lagrad schweizisk hårdost

Lagring: Japp! Har du bestämt dig att börja lagra? Detta kan vara en mycket bra start. Den har alla förutsättningar att bli väldigt trevlig med tiden. Begränsningen ligger inte i tiden – du kan troligen lagra länge, länge, länge, Begräsningen ligger främst i tre andra faktorer:

  1. Din ekonomi – hur många har du råd med?
  2. Ditt utrymme – hur många har du plats för?
  3. Din karaktär (om faktorerna ovan inte är begränsningen) – har du tillräckligt många så att du inte riskerar att dricka upp dem innan du hunnit lagra dem tillräckligt länge?

Hur man går till väga för att lagra beskrev jag i ett tidigare blogg-inlägg.

 

Betyg: Brabättre eller bäst
Pris: 29:90:- för 35,5 cl hos statsmonopolet.

Dagens värdelösa vetande:
Många bryggerier eller åtminstone etikettmakare och namngivare verkar vara begåvade med en hälsosam humor. Bryggeriet ”Clowndojorna” från USA är inget undantag. Denna flaska har en etikett med en bild av en halvgalen (Cr)Uncle Sam – ännu roligare blir det för dem som vet vad det amerikanska slangordet Crunk betyder – har ni inte koll, ungdomar – googla!

 

Är det en bra idé att lagra öl?

Svaret är på frågan i rubriken är tveeggat; absolut och absolut inte!
Jag ska utveckla en smula; grunden är att öl är en färskvara som bör konsumeras i närtid från inköpstillfället. Men så finns det några faktorer som gör att öl ändå går att lagra:
* Humle konserverar
* Ju mörkare malt, desto längre kan ölet ”stå till sig”
* Högre alkoholhalt håller längre än lägre.

Helt lätt är det ändå inte: En Euro Strong Lager (tänk Elefantöl) som åtminstone har en alkoholhalt lämplig för lagring är inget som utvecklas av att gömmas undan. Det är en ganska enkel produkt som har ganska enkla råvaror, det finns liksom inget som kan bli bättre. Den håller längre än en vanlig ljus öl, men vinner inte på lagring.

En American IPA (tänk Modus Hoperandi som recenserats här tidigare), har oftast alla tre faktorer ovan, som talar till sin fördel ur lagringssynpunkt. Men inte heller här är lagring någon bra idé. Anledningen är att humlen som konserverar ölet tappar smak med tiden. Denna ölstil bygger ju på en kraftig humlesmak, något som alltså ”dör”.

Nej, ölstilar som vinner på lagring är sådana där humlen inte har en framträdande smakmässig betydelse. Till exempel belgiska öl har ofta mycket humle, men där är den mer diskret i smak och även om den försvinner spelar det inte så stor roll för smaken. Ett bra exempel på detta är Quad (eller Quadrupel). I detta fall utvecklas ölet, precis som ett bättre vin utvecklas vid lagring. Smakerna förändras, fördjupas – kort sagt gifter sig smakerna.

Det finns många ölstilar som verkligen vinner på lagring, jag har till exempel haft glädjen att dricka en English Barleywine som lagrats på rätt sätt i nio år. Det var en fantastisk upplevelse.

Vissa av er följer oss säkert på Facebook också, där kunde ni läsa lite kort om när vi jämförde en öl som hade bästföredatum 1992 med färsk variant som inhandlats 2014.
Ni hittar det i vårt flöde, publicerat 4 juli 2016.

Helt lätt är det inte med öllagring, men som er guide i denna djungel har jag alltså redan från början i samband med varje recension angett om lagring är lämplig.

etikett

Hur går man då tillväga för att lagra öl?

Några enkla regler:
* Mörkt
* Svalt
* Så jämn temperatur som möjligt.
* Låt flaskorna (oftast kommer lagringslämplig öl i just flaskor) vara ifred.

Idealiskt är en vinkällare (eller en ölkällare).
10-12 grader i ett mörkt utrymme där man inte pillar på flaskorna är en bra förutsättning. En annan är att du köper så pass mycket att du inte riskerar att dricka upp ölet innan du låtit det vila tillräckligt länge.

Ett nybörjartips: Bestäm dig för en öl som du vill prova att lagra.
År ett: Köp några flaskor (minst fem).
År två: Köp nya flaskor, och när du ställer ner dina flaskor i källaren ta upp en från första året och jämför med en från år två.
År tre: Köp nya flaskor, och när du ställer ner dina flaskor i källaren hämta upp en tvååring, en ettåring och jämför med en färsk.
Detta upprepar du år efter år. Det fungerar i princip i oändlighet, begränsningen ligger i hur många öl man köpt första året (och självklart i om man kunnat låta bli att gå och stjäla från sig själv och på så sätt utarma ölkällaren).

Lycka till!

Tror ni mig inte?

Nåväl, jag har kvällen till ära öppnat den flaska vars etikett ni kan beskåda ovan; Nils Oscars Julöl anno 2003 lagrad enligt konstens alla regler.

Stilen är en belgisk Dubbel och alkoholhalten är 7,0%.  På pappret något som bör lagra riktigt fint om det får rätt förutsättningar.

etiktvå

Utseende: Mörkt brunt men med väldigt vackra röda toner som för tankarna till en solnedgång. Skumkronan har inte behandlats varsamt av tidens tand, men det bjuder vi på.

Doft: Den första förnimmelsen handlar om något som för tankarna till bittermandel. Sedan finns det även en hel del rostad malt som fortfarande bjuder på en hel del sötma – det drar åt melass eller mörk sirap. Komplext.

Smak: Även här börjar det med en kärnbitterhet – tänk er att ni biter lite för hårt i en körsbärskärna – den smaken finns här, utan att det är negativt. Bitterheten balanseras nämligen av en rik sötma från malten. Allt är väldigt välbalanserat. Melassen från doften går nu snarare åt mörk torkad frukt – tänk er russin och fikon. Men inte nog med det – det finns även chokladtoner.

Totalupplevelse: I sanning en njutning! Naturligtvis smakade den inte så här år 2003, men jag tror inte den var lika bra då som nu. Att lagra denna i snart 13 år var uppenbarligen inte enbart en bra idé, utan en smått genialisk idé. Nu sitter jag dock lite girigt och funderar på om jag skulle väntat ytterligare något år…
Men jag konstaterar stilla att så värst mycket mer skulle nog inte hända och risken är istället att jag i min girighet väntat för länge och allt surnat.

Betyg: Brabättre eller bäst

Dagens värdelösa vetande:
Hela inlägget är värdelöst vetande idag 🙂