Malmöfestivalen

Hörni, ni har väl inte missat att den årliga festivalen har börjat idag? Själv åkte jag in till stan en sväng för att kolla läget. Medveten om, och trots att, jag var tidigt ute på festivalens första dag (plus att vädret på en femöring vänt från värmebölja till höst), var det redan en hel del folk ute som nyfiket nosade upp säljstånden och attraktionerna. Jag trodde att jag mest skulle mötas av förberedelser men kommersen hade faktiskt redan börjat, om än i blygsamma former.

Bakom Karl X Gustav anar vi ett mindre pariserhjul.

Karl X Gustav

Stortorget.

 

Soundcheck och pyssel på scenen.

Scenen på Stortorget
Stortorget.

 

Det mesta är tillåtet, men det finns bordsregler. Man får endast paxa aktivt. En passiv och frånvarande paxning går bort. Vettigt. Kan appliceras på många delar av livet…

Bordsregler
Stortorget.

 

Än så länge hyfsat många lediga bord.

Scenen på Stortorget lediga bord
Stortorget.

 

Liten söt kaffevagn.

Kaffe på Södergatan
Södergatan.

 

Huvudbonader av diverse slag.

Södergatan1
Södergatan.

 

Stora ballonger.

Ballonger på Storgatan
Södergatan.

 

Inte lika stora ballonger. Men med matchande godisremmar.

Ballonger och remmar på Södergatan
Södergatan.

 

Måstet på alla festivaler och marknader – langos.

Langos Södergatan
Södergatan.

 

En del kan skryta med egna uppfinningar. Jag såg vad som fanns. Jag begrep ingenting. Jag är uppenbarligen inte den skarpaste hönan i kanoten.

Egna uppfinningar
Södergatan.

 

Ännu en löjligt söt kaffevagn.

Liten kaffevagn
Södergatan.

 

”När vi möts är vi typ kostcirkeln.”

Om du är, är jag
Någonstans på Malmöfestivalen.

 

”Om du är dödsmetall är jag dansband.”

Om du är , är jag1
Någonstans på Malmöfestivalen.

 

”Du är kanske hummer. Jag är älgwok.”

Om du är, är jag2
Någonstans på Malmöfestivalen.

 

Spekulanter på jakt efter fynd.

Skomakaregatan mot Lilla torg
Skomakaregatan mot Lilla torg.

 

Alla ville avbildas framför de stora röda bokstäverna. Även jag, som försökte mig på en selfie med ”MALMÖFESTIVALEN” i bakgrunden men trots många försök beslöt jag mig för att bespara er den upplevelsen. Ni förstår, någonting händer med mig när jag blir avbildad. Jag ser väldigt konstig ut. Liksom som en picassomålning. Allt hamnar på fel plats. Särskilt underligt är det med alla dubbelhakor som plötligt uppenbarar sig.

Gustav Adolfs torg
Gustav Adolfs torg.

 

Här på Gustav kunde jag uppfatta delar av många intressanta samtal människor emellan. En stilig amerikansk dam i den övre medelåldern sa imponerat till sin lika stilige amerikanske man i dito ålder att karusellen verkligen var av den klassiska venediska sorten. Alltså. Nej. Vänta nu. Venedisk är givetvis inte ett ord. I alla fall inte ett godkänt svenskt ord. Det jag menar, eller snarare – vad kvinnan menade, är att karuselltypen är från Venedig. Venetian carousel.  Hur som helst så var damen (som jag innerligt hoppas inte röstar på Dollar Trump i november) mäkta impad av detta faktum.

En annan dialog som upptog min uppmärksamhet var mellan en liten påg och en äldre kvinna. Den unga pojken sa bestämt att han absolut inte tyckte om tomater. Eller vodka. Jag hajade så klart till. Antingen hörde jag fel eller så hade denne femåring en oroväckande erfarenhet av Bloody Mary. Men när jag hörde tillhörande vuxen på ett medhållande sätt svara att ”nej, du gillar inte mycket på McDonalds” så lugnade jag mig en smula, övertygad om att det som jag tyckte lät som vodka var egentligen något helt annat. Inlagd gorka? (Dessutom, hur cool pojke som helst som inte tycks gilla Donken?!)

 

Rosa.

Rosa mat på Gustav
Gustav Adolfs torg.

 

Polkagrisar. Lustigt namn egentligen. Måste googla på detta.

Polkagris
Gustav Adolfs torg.

 

Saluhallen har flyttat ut. Kille i förgrunden lät sig inte nöjas med stillbilder, han filmade.

Saluhall
Södra Tullgatan mot Triangeln.

 

”När vi möts är vi umami.” Lysande! 

Umami
Södra Förstadsgatan mot Triangeln.

 

Förra veckan var det prideveckan här i Malmö. Där Pride Malmö tar slut, tar Malmöfestivalen vid. Tur att de vackra flaggorna vajar kvar. De står för allt som är gott. En positiv kraft. Ett hopp. En framtidstro. En önskan om acceptans, tolerans och kärlek för den vi är. Ett uttryck för orubblighet vad gäller vårt sanna jag. Stolthet.

Peace out.

Pride Triangeln
Triangeln.

 

Förresten, glöm inte, på malmofestivalen.se har ni hela programmet. Mycket på gång i härliga stan! Vem vet, kanske snubblar vi på varandra.

Vargtimmen

”AAAAAAAHHHHHH!”

I morse vaknade jag tidigare än vad som i mina ögon ansågs acceptabelt av att min sambo skrek för full hals. Jag förstod genast efter mitt bryska uppvaknande att det inte var tal om någon mardröm. Nej, det var ett skri av ren smärta. Av tortyr. Strax efteråt rusade han upp och staplade in till badrummet.

Jag låg och försökte tränga undan yttervärlden för att hitta tillbaka till sömnens värld. Jag ville sova. Behövde sova. Jag avskyr att bli väckt under vargtimmen eftersom jag har så svårt att somna om då. Hur jag än försökte kunde jag dock inte ignorera omvärlden. Högst motvilligt lyssnade jag på hur sambon stånkade, stönade och muttrade bakom badrumsdörren. ”Jösses”, tänkte jag, ”han måste verkligen ha ont i magen!” Jag drog den slutsatsen eftersom han kvällen före ätit några slajsar av min pizza som hade omfattade mängder av Tabasco. Han älskar stark mat men hans tarmar gör det inte i lika hög grad. För att uttrycka det milt.

Förvissad om vetskapen att sambon satt och lättade på trycket vände jag mig om i sängen och lyckades nästan somna om. Men bara nästan för jag flöt snabbt upp till ytan igen när han la sig och kände sig nödgad att gnyende informera mig om läget.

Han: ”Hon fick tån.”
Jag: ”Mmm.”
Han: ”Hon tog stortån.”
Jag: ”Hon kanske trodde det var en mus.”
Han: ”Åh gud, det gör så ont!”

(Hon i detta fall avser vår katt Doris. Doris har många fäblesser varav en är att attackera nakna fötter under täcke.”)

Det visade sig alltså att jag hade fel. Han hade inte alls suttit och och försökt skilja sig från tabascopizzan. Nej, han hade virat om stortån med generösa mängder av toalettpapper. Jag lyfte en smula på huvudet och kikade med ena ögat. På vänster fots stortå satt en tjock vit turban. ”Drama queen”, kunde jag inte låta bli att tänka.

Och mycket riktigt kunde jag inte somna om. Till skillnad från sambon. Det tog inte lång tid förrän snarkningarna kom i stadigt ökande intensitet. Jag försökte få honom att lägga sig på sidan för att få tyst på honom. ”Nej, jag ligger på rygg nu”, knorrade han.

Efter en stund ringde så klockan. Jag låg utmattad kvar.

Han: ”Ska du inte upp och duscha nu?”
Jag, irriterad som fan: ”Mäh, du snoozar ju alltid, ska jag inte få göra det?! Men visst, det är väl lika bra att jag går upp, jag har ändå inte kunnat sova!”
Han: ”Jag har inte heller kunnat sova…”
Jag: ”Jaså, du menar att du snarkar i vaket tillstånd nu också?!” 

Jag tvivlar på att han hörde det sista eftersom jag samtidigt stormade ut medan Carola Häggkvists överdimensionerade scenfläkt var igång framför mig mig och Ave Satani från den klassiska sjuttiotalsskräckfilmen ”Omen” dundrade på högsta volym.

Nyduschad och väldoftande stod jag sedan alldeles lugn i köket. Sambon låg fortfarande och snoozade i sängen. Duschen hade varit ledig i en kvart och jag undrade stillsamt varför han hade så bråttom med att jag skulle gå upp. Nåväl, jag betraktade efterlängtat det heta vattnet rinna igenom filtret med Zoégas brasilianska gästspel för att slutligen landa i koppen. Cruella de Ville has left the building.

Sömnbrist är inget att föredra. Att påstå att sömnstörningar i samband med PMS är fatalt, är att överdriva en smula. Men den kombon är å andra sidan inte särskilt nyttigt. I alla fall inte för mig då nervtrådarna ligger utanpå kroppen och förmågan att överreagera är således påtaglig.

Hur det gick med tån? Med tanke på allt skrän och rabalder hade man kunna tro att tån var helt av. Eller åtminstone söndertrasad. Men, mina damer och herrar, den är intakt. Inte en skråma så långt ögat kan nå. Den arla morgonens attack kommer inte resultera i några men för livet. Varken för sambon eller katten.

20160804_165931-picsay

Dammsugare och igelkottar

Idag kom min bff över på en eftermiddagsfika. Han, liksom jag, är en nollåtta som hamnat på villovägar. Vi har känt varandra sedan mitten av 90-talet, det är både lustigt och tryggt hur vi båda lyckats, oberoende av varandra, bli skånebor.

Jag bryggde en kanna java, han anlände med en låda dammsugare. Eller punschrullar, som tycks vara en mer korrekt benämning. Mitt minne sträcker sig inte så långt tillbaka i tiden för att jag ska kunna komma ihåg senast jag kom i kontakt med en dammsugare. Förmodligen var det vid Dackefejden. Däremot vill jag minnas att jag tyckte väldigt mycket om dem som barn.

Men. Vad konstiga de såg ut. Liksom satta och knubbiga.

Jag: ”Oj? Brukade inte de vara avlångare?”
Bff, med ögonbrynen uppe vid hårfästet och skeptisk blick: ”Avlångare?
Jag: ”Ja?”
Bff: ”Avlångare?!”
Jag, när det sakta gick upp för mig att jag just använt ett ord som sannolikt inte finns i SAOL: ”Ja, eller alltså, var de inte längre förr? Smalare och längre. Långa. Liksom.”

Jamen titta själva! Så här ska de väl inte se ut? (Inget fel på smaken dock.)

20160727_145603-picsay-02 (1)
Fetknopp.

 

Medan han tankade wifi för att uppdatera/uppgradera sina tre olika enheter (han bor på landet. På riktigt.) berättade han för mig att han och sin man upptäckt konstigt bajs på deras tomt. Nu var det mina ögonbryn som åkte hiss upp några våningar (har så lågt hårfäste att det i och för sig inte krävs mycket). Jag frågade stillsamt vad som menades med ”konstigt bajs”. Jag menar, bor man mitt i skogen (typ) är det väl inte så märkligt med diverse djurbajs lite här och var?

Han tog en klunk av sitt kaffe och fortsatte ingående förklara att det definitivt inte var tal om kattbajs i alla fall, nej för bajskorvarna var si och så stora samt att vissa hade ostbågeform (han måttade med tummen och pekfingret så att jag verkligen skulle förstå). Inte nog med det, placeringarna av korvarna var otypiskt för katter.

Tja, vad skulle jag säga. Jag kände att jag inte hade något att komma med. Inga förslag alls. Har aldrig forskat närmare i ämnet.

Vi hade ägnat en kvart av våra liv att diskutera suspekt avföring. Men till slut, efter att ha hållit mig på halster, släppte han bomben. De har nämligen kommit fram till att, efter noga efterforskningar med hjälp av google, det rör sig om – igelkottbajs.

Den vetgiriga får svar på det mesta här i livet. Vi lär oss något nytt varje dag. Kvalitén på kunskapen må emellertid diskuteras

Räven raskar öven rälsen

Jag såg på perrongen mittemot hur en ung man tilltalade en lika ung kvinna. Plötsligt började han springa som galning, hoppade sedan ner på spåren, skenade över dem för att flinkt hoppa upp på plattformen där jag och tjugotalet medtrafikanter höll andan med stel kroppshållning samtidigt som vi förfärat iakttog vad som pågick framför våra solglasögon. Pågatåg från båda håll var nämligen på ingående. Gissa om de bägge tågförarna tutade ilskt. Det var med lättnad som jag klev ombord en sval vagn. AC, hur överlever vi utan den i dessa tider?

Jag lutade mig tillbaka i sätet och vevade igång det senaste programmet av ”Pop och Politik” som jag missade i lördags. Medan jag lyssnade på mitt favoritradioprogram blickade jag ut över landskapet. Himlen var till stor del täckt av moln som tycktes sväva på olika nivåer, i olika nyanser. Vindkraftverken susade förbi medan jag färdades söderut. Eller nja, det var väl snarare tåget som susade, så vitt jag vet är de långa vita trearmade pelarna statiska.

Cirka en halvtimme senare nådde jag Malmö Central. Mängden människor var extensiv. Som var i vägen. Givetvis. För inte fan är det jag som är i vägen, det ska ni ha klart för er. På min väg från centralen till Triangeln fyndade jag ny outfit på Indiska, lite bling bling på Åhléns, hälsporrsinlägg (inte sexigt) (men nödvändigt) på ett apotek och en låda chardonnay på Systembolaget där jag blev påkörd av en rullstol bakifrån med en sådan där filidäng som står rakt ut där man kan ha sitt ben på, ni vet. Den filidängen fick jag i knävecken. Hela tiden. Lyckligtvis var kön inte alltför lång.

Noterat:

– väldigt blek dam med oljig hy och rollator satt och puffade på en fet cigarr som troligtvis rullats mellan låren av en inte lika blek kubanska.

– liten flicka skutteliskuttade fram och utropade med bestämd röst: ”Bara glass, bara glass, jag vill bara ha glass, bara ha glass!” Som ett mantra. Som modern försökte slå dövörat till.

– kvinna i rishatt (som förde tankarna till ett avlägset risfält i Vietnam) satt och slickade i sig glassen som flickan ville ha.

– är det bara jag eller har inte antalet tiggare minskat i Malmö?

 

20160726_110337-picsay

I Forsakar forsar vatten

Måhända en smula pinsamt. För att inte säga rent av obegripligt. Kan hända ett wtf-moment. Jag har sedan min flytt till Skåne ännu inte varit i Ystad. Jag vågar påstå att jag sedan 2011 är vida berest i Skåne men det finns två ställen som jag misslyckats med att besöka trots att viljan har funnits där. Finns där. Ystad och Ven.

Jag befinner mig i en målinriktad fas i livet och vill härmed ge er att löfte om att innan 2016 är till ända ska jag ha varit i ovannämnda platser. Herregud, hur svårt ska det vara?

Ett förslag uttalades från mina läppar att vi skulle åka till Ystad för att äta glass (även om jag sedan de tog min gallblåsa ifrån mig i påskas inte kan hantera mejerier längre men det finns väl fortfarande isglass?) men sambon hade en annan idé. Han tyckte att vi skulle åka åt andra hållet, till Forsakar. För där finns Skånes två högsta vattenfall. Att Skåne överhuvudtaget hade vattenfall var för mig en väl bevarad hemlighet.

Medan vi satt i bilen som välsignats med en fungerande AC började jag entusiastiskt prata om framtiden. Var jag vill bo. Hur jag vill bo. Vad jag vill bli när jag bli stor. Och så vidare. Jag började fäkta med armarna och rösten gick upp i hej. Min sambo såg kärleksfullt på mig med sina intensivt blå ögon och uppmanade mig mjukt att skjuta framtidsdrömmarna åt sidan en stund och njuta av nuet. Och han hade rätt. Han sa dessutom det som jag alltid brukar säga. Att uppskatta nuet. Jag är tydligen inte särskilt bra på att leva som jag lär.

Så där satt jag på passagerarsätet och blickade ut över det öppna och generösa landskapet. Jag värdesatte nuet. Skåne är för övrigt fantastiskt vackert.

Efter lite över en timme senare var vi framme i Forsakar. Jaha, och var fan ligger det undrar ni som inte är hemma i Skånes alla delar. Om jag säger att det ligger alldeles intill Degeberga, förstår ni då? Nej? Okej då. Mellan Kivik och Kristianstad. Fattar ni inte nu heller får ni öppna en kartbok. Eller googla. Eller gå om geografilektionerna ni hade (eller skolkade ifrån) i skolan.

Vi ställde bilen på en parkering helt befriad från solskydd. Innan vi gick in i skuggan som naturreservatet utgjorde var jag först tvungen att närma mig en alldeles förtjusande inhängnad där grisar, getter, gäss och någon annan sorts fågel som jag inte har en aning om vad de heter men om det ska följa mönstret borde arten börja på bokstaven G…

 

Grisarna
Ingen är så glad som en gris i en jordhög!

 

Alla samsas
Getabocken är den som är mest intresserad av att gå kameran till mötes.

 

När vi lyssnat klart på grisarnas grymtningar och doften av chevré lämnade vi herrarna i hagen och styrde våra steg mot skogen. Den mottagande, omfamnande, livsgivande skogen.

Först gick stigen uppåt. Trappor upp, backar upp. Upp, upp, upp. Som tur var fanns det inte så många människor omkring oss (de låg väl på stranden), jag kunde flåsa fritt utan att skämmas. Efter cirka en halv kilometer (kändes som två fulla diton) kom vi fram till toppen av vattenfallen. Det fanns en utsiktsplats vi kunde borda för att uppskatta utsikten och ta bilder. Även om min höjdfobi svalnat de senaste åren var det en utmaning för mig att gå ut på plattan och titta ner. Fast mest rädd var jag nog för att tappa mobilen.

 

Från ovan
Vattenfallen von oben.

 

Vattenfall
Fallen faller ner.

 

Nöjda med dagens utflykt satte vi oss en ordentligt uppvärmd bil och for hem. Återigen tillät jag mig att vara en mottagare, att bara se ut och känna tacksamhet över skönheten och friden. Även om det sistnämnda kan vara bedrägligt. Min smartphone plingade till och jag kunde inte motstå frestelsen att kolla läget. Det visade sig vara en terroristattack i Kabul. Många döda. Många skadade. Daesh hade tagit på sig ansvaret.

Ingen kommer att posta den afghanska flaggan på sina profilbilder. Ingen kommer att säga ”Je suis Kabul.”

Nej. Vi tycks endast engagera oss om det sker terrordåd i västvärlden. Det är rätt fult faktiskt. Men kanske förståeligt. Är det så att vi bara kan uppbåda energi för det som sker runt närmaste hörn?

Det hänger på håret

Förvisso. Jag är ingen Albert Einstein. Eller Stephen Hawking. Eller en Astrid Lindgren för den delen. Men jag är heller ingen idiot. Nej, jag anser mig vara hyfsat med i spelet. En av de skarpare knivarna i lådan. Kvick. Analyserande. Vetgirig.

Men idag gick uppenbarligen något sönder. Jag skyller på den ihållande hettan. Mina grå celler har helt klart runnit ut genom mina öron utan att jag märkt det. Trodde väl att det var svett.

Inför middagen finhackade jag en röd chilifrukt. Tre sekunder efter att jag var klar kittlade det våldsamt i min näsa och kände tydligt hur en tsunaminysning var på väg. Jag var tacksam över att jag var allena i rummet då mitt ansikte förvreds i det där karaktäristiska dåraktiga nys-fejset.

Men nysningen aborterades helt snöpligt varpå jag av ren reflex tog mig för näsan. Och kliade lite i den. Inget strålande beslut. Inom kort sved det våldsamt och vid en närmare titt i spegeln hade jag en mindre charmig rödflammig mustasch.

Där hade jag kunnat lugna mig.

Men istället gjorde jag en palmface. Där jag samtidigt var tvungen att grundligt gnida mina chilifingrar i ögonen. Svedan spred sig omedelbart och jag såg därmed ut som en perfekt kokt hummer i anletet. Tårarna rann. Näsan rann. Och jag kände mig som en idiot. Såg ut som en idiot.

Var jag klar där?

Nej.

Chilisvedan och värmeblöjan, förlåt, jag menar värmeBÖLJAN, avlägsnade all sans och vett jag hade kvar. Jag bestämde för att klippa håret. Ja, ni läste rätt. Innan jag klev in i min sedvanliga svalkande kvällsdusch gick jag loss på håret.

Men innan ni blir helt förfärade vill jag förklara att det är inte första gången. Ni förstår, jag har galet mycket hår. Jag har vansinnigt tjockt hår. Som växer som ogräs i allmänhet och kirskål i synnerhet. Det märks sällan när det händer något med det så jag vågar att gå bananer. Eftersom frisörer har svårt att tämja det. Någon (jag) måste ju.

Men.

Jag blev kanske lite väl ivrig ikväll. Jag ser nu ut som Julie Andrews i ”Sound of Music”. Kanske vore bättre om jag gjorde som Demi Moore i ”G.I. Jane”.

Oh well, min mor tycker att jag är söt hur jag än ser ut. Katten bryr sig inte. Min sambo älskar mig ändå. Tror jag. Kanske. Hoppas jag. Jomen det gör han. Nog. Vi får se, han är lyckligtvis inte hemma ikväll. Mitt hår växer med största sannolikhet ut till i morgon.

En pajas som gör skillnad

När jag var fyra eller fem år gammal besökte jag för första gången en cirkus. Jag glömmer det aldrig. Det var en förfärlig upplevelse. Det spelade ingen roll att akrobaterna hade fina, glittriga och för uppgiften passande dräkter – jag kunde ändå inte titta eftersom jag var övertygad om att de skulle falla ner från sina svingande trapetser med sprucken skalle och död som följd.

Inte heller de dresserade djuren gjorde mig på gott humör. Instinktivt kände jag att de var manegens fångar. Jag slog ner blicken och tittade istället på mina händer som låg spänt i mitt knä.

Men. Det värsta av allt var clownerna. På publikens reaktion förstod jag att clownerna var roliga. Själv tyckte jag att figurerna var förskräckliga. Jag visste inte om de skrattade eller grät. Var de glada eller ledsna? Jag begrep snabbt att jag inte kunde lita på clowner. De betedde sig besynnerligt och såg skrämmande ut. Jag har sedan den dagen varit rädd för dessa narrar.

Jag såg just ett kort inslag om den ohyggliga situation alla de flyktingar som riskerar liv och lem för att ta sig till Europa i hopp om ett liv i frid befinner sig i. Jag missade första delen av nyhetsinslaget, därför vet jag inte riktigt var det var ifrån men jag misstänker att det var från Idomeni i Grekland. Bilder som dessa är i och för sig något som dessvärre hör till vanligheterna nu för tiden. Dagligen hör vi om sjöodugliga baljor som kapsejsat och jag undrar förfärat hur många liv som Medelhavet motvilligt slukat de senaste åren.

Nå, så vad var det som var så speciellt med det här inslaget? Det var clownerna.

BBC-reportern berättade om clownerna som åker till flyktingläger för att distrahera barnen. Liksom som ett ”Clowner utan gränser”. Deras enda uppgift är att få barnen att skratta. Och glömma. Om än för några timmar. Ungarnas fina ansikten med de stora erfarenhetstyngda ögonen, som sett mer än vad jag orkar föreställa mig, visade att det hjälpte. Småttingarna blev avslappnade, de sprang omkring, de busade. Skojade. Skrattade. Med tanke på vad dessa små individer varit med om under deras korta stund på Jorden vet de givetvis, till skillnad från tramsiga Helena 5 år, att clowner är ingenting att vara rädd för.

Det var som om någon tryckte på en knapp, eller kanske snarare vred på kranen, för helt plötsligt strömmade tårar ner för mina kinder. Först stilla men till sist fann jag mig själv fulgråta. Jag blev så intensivt berörd av dessa clowner. Eller rättare sagt, av gesten. Och av reaktionerna på de oskyldiga. De utsatta och olycksdrabbade.

Jag vet inte om jag reagerade så häftigt pga jag har PMS eller om jag blev överväldigad över det tydliga beviset på människans godhet. Kanske både och. Det finns personer som gör något bra när stora delar av Europa stänger gränser, sätter upp taggiga stängsel och visar kalla knytnäven.

Lyckligtvis finns det människor som gör skillnad. Vårdpersonal. Sjöräddare. Volontärer. Medmänniskor. Och clowner.

 

Clown

Typiskt stereotypiskt

Det visade sig att jag for med osanning i gårdagens inlägg om tandvården. Jag påstod att det inte fanns något högkostnadsskydd men min sambo upplyste mig om att så visst är fallet. Jag citerar hans kommentar nedan:

”Ska vi nu vara helt korrekta, vilket vi så klart ska, måste jag tillägga att det faktiskt finns ett högkostnadsskydd även för tandvård. Inte efter 1100 kr som för övrig vård och inte heller 100 % (minus en del undantag). Nä, man får 50 % på kostnader över 3000 och upp till 15000 ersatta. Sedan ”hela” 85 % på kostnader över 15000, allt på ett kalenderår.
I övrigt är jag helt på min kära sambos sida, att inte tänderna ingår i den vanliga sjukförsäkringen är groteskt. Speciellt med tanke på att munhälsan bevisligen påverkar övriga kroppen. Gör om, gör rätt.”

Så kan det gå när man struntar i research. Nu lägger jag tänderna åt sidan. Ja, alltså rent symboliskt, det är inte så att jag har löständer som jag placerar bredvid mig. Nej. Men däremot vill jag spinna vidare på det här med förutfattade meningar, fördomar och hur vi uppfattar människor omkring oss på grund av deras utseende, beteende och kön. Jag menade igår att tandvård är i det närmaste en klassfråga. Att vi har en tendens att se personer med tappade/trasiga tänder som andra klassens medborgare.

Vi har ett par grannar där kvinnan ofta är på dåligt humör. Hon är högljudd och skriker flitigt på sin sambo. Hon spottar ur sig svordomar på löpande band och kontentan är att pojkvännen är dum i hela huvudet. Förutom att föremålet för hennes vrede säkert finner det hela påfrestande är det väldigt störande för oss att höra deras (hennes) gräl som inte sker helt sällan. Men. Igår slog det mig. Hade det varit tvärtom, om det var mannen som ideligen skrek på kvinnan hade irritationen sannolikt bytts ut mot oro för kvinnans välmående. Misshandlar han henne? Bör vi ringa polisen?

Jag tycker inte om mitt sätt att tänka. Jag inbillar mig att jag är hyfsat fri från fördomar. Jag försöker att ha ett så öppet sinne som möjligt. Men dessvärre tycks jag vara fast i gjutna tankesätt. Okej, det ligger förmodligen till så att kvinnor inte misshandlar sina män – eller kvinnor för den delen – i lika hög drag som män som slår sina partners. Men ändå. Varför reagerar jag annorlunda när det är hon som gormar och inte han?

Mellan tummen och pekfingret

Jag minns inte var eller i vilket sammanhang, men jag läste/hörde att tummen inte är ett finger. Vafalls? Om det inte är ett finger, vad är det då? En liten arm?

Min sambo och jag har för vana att innan vi somnar göra fåniga grimaser till varandra som i de flesta fall leder till hysteriska fnissafall snarare än sömn. Vi är egentligen cirka 10 år gamla. Igår kväll var jag dock mer angelägen om att diskutera tummen än att förvränga mitt anlete. Sambon avfärdade snabbt påståendet att tummen inte skulle vara ett finger: ”Struntprat, det är klart att det är ett finger! Tummen är dessutom det som skiljer oss från de flesta andra arter.”
”Mmm, som från guldfisken exempelvis”, svarade jag dröjande och kunde inte sluta grunna på om det verkligen enbart är tummen som skiljer oss åt.

Innan jag hann somna igår la jag på minnet att googla om tummen. Tummen är något som inte får ignoreras. Jag tänker gå till botten med tummen.

Enligt Wikipedia är tummen visst ett finger och nu ska jag helt kort utbilda er. Fingrarna är handens extensioner. Det latinska ordet för tumme är pollex och räknas som det första fingret, tillika det kortaste och tjockaste ditot. Tummen är inåtroterad 45° mot resten av fingrarna.

Man kan ha skomakartumme och hammartumme. Och tummen mitt i handen. Fast det sistnämnda är ett bildligt uttryck (hoppas jag) för någon som är klumpig.

Tummen upp är något positivt. Förutom i visa delar i Mellanöstern där det är likvärdigt med vårt uppsträckta långfinger. Inom dykning betyder det att man vill komma upp till vattenytan. Det är även siffran sex på teckenspråk.

Så där ja, då vet vi allt som är värt att veta om tummen. Sug på den ni!

Nu över till något helt annat. Det här med tandvård, hörni. Varför räknas inte tänder som en del av kroppen och således till den vanliga vården? Ska tandvård anses vara någon sorts skönhetsvård? Lyxvård? Att låta en tandläkare bara titta in i munnen på en kostar närmare 1000 spänn. Är det rimligt? Till skillnad från övriga vården finns det inget högkostnadsskydd. Fast hade högkostnadsskyddet gällt tandvården skulle det i och för sig vara i kraft redan efter första besöket…

Tänder är faktiskt en statusgrej. Misskötta tänder kan tolkas som ett tecken på fattigdom. (Eller svår tandläkarskräck för den delen.) Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi erkänner det eller inte, bildar vi oss en helt annan uppfattning om en person har gluggar i en trasig tandrad än om hen stödjer sig på kryckor eller har armen i en mitella. Eller har hammartumme.

Blir vi kvar i väst eller blir det ett vinnande öst i år?

Efter torsdagens andra semifinal står det klart vilka länder som gick vidare till Eurovision Song Contests stora slutspel i Globen i Stockholm. Eftersom jag uppenbarligen har alldeles för mycket fritid har jag inte bara lyssnat igenom alla finallåtarna (om än halvhjärtat) utan ämnar även skriva några rader om vad jag tycker. Därför att jag helt enkelt inte kan låta bli att störa er denna angenäma lördag.

Jag är ingen musiker, jag är en lekman. Jag är ingen avancerad eurovisionnörd som vet vilken plats Schweiz hamnade på 1972. Således ska jag inte ägna mig åt att analysera, skriva betyg eller gissa vem som kommer att vinna och vilka som kommer att komma i topp fem. Smaken är helt tydligt som rumpan och Korea – delad. Annars hade folk inte röstat fram Georgiens disharmoniska kaos.

De flesta låtar har jag hört förr, mycket känns bekant. Men det är klart, hur många gånger kan man kombinera toner så att det låter nytt?

Kvällens sömnpiller är Polen. Förlåt mig, alla rara polacker, men låten är så trist att både klockorna och tågen stannar (kanske inte helt ovanligt för Skånetrafiken i och för sig men vi kan i framtiden inte skylla på Polen varje gång…) när den svenske 1600-talskungen Karl X Gustavs look-a-like äntrar scenen.

Den israeliska sångaren, som med sin frisyr för tankarna till 80-talsgruppen Human League, sjunger gripande om att vi alla är stjärnstoff. Ett bra budskap tycker jag. Vi kommer alla från samma ursprung och hör ihop. Inte isär.

Lettland verkar ha använt sig av ett ekolod som ackompanjemang medan Belgien använt sig av Queens ”Another one bites the dust”. Ungerns sångare har troligtvis ätit krita till lunch. De senaste veckorna.

Tyskland har skickat en docka. Jag är rädd för henne. Hon kommer sannolikt att hoppa ut ur rutan och lemlästa mig. Hon må se söt ut, men tro mig, under fasaden döljer sig ondska. Eller så har jag kanske bara sett för många skräckfilmer i min ungdom.

Motvilligt tåras mina ögon när den ukrainska sångerskan med smärta i rösten sjunger om sin familjetragedi. På 1940-talet deporterade Stalin alla krimtatarer, däribland artistens mormorsmor. Tydligen jämför hon det med Rysslands annektering av Krimhalvön 2014.

Jag har förstått att Australien är en storfavorit. Och tja, den späda kvinnan i den stora brudklänningen i marängstil kommer nog kamma hem en hel del poäng. En annan som räknas som favorit är Rysslands bidrag, en kille som ser ut som en kusin till Dave Gahan, årsmodell 1981. Jag tvekar inte en sekund på att han också kommer att ta emot många poäng. Ryssen alltså. Inte Depeche Modes frontfigur.

Hm… en reflektion slog mig (nej, det gjord inte ont), tänk om det kommer stå mellan Ryssland och Ukraina. Nu är visserligen det här en musiktävling som ska stå över politik, men visst vore det spektakulärt?

Personligen gillar jag Spaniens bidrag. Och Frankrikes. Det tilltalar mig när artister ler medan de sjunger. Som Frans. Det är så härligt att höra ”If I were sorry” efter alla låtar med drama, akrobatiska dansare och sångare som tar i så att de spricker. Låten är befriande och jag kan andas ut. Luta mig tillbaka. Jag vaggas lätt in i de jovialiska tivolitakterna. Killen utstrålar, trots sin ringa ålder, trygghet och lugn. Frans har dessutom en underbar glimt i ögonen. I all sin anspråkslöshet kommer nog både han och låten sticka ut ikväll.

Men hur är det nu, får länder som inte deltar ändå rösta? Hoppas det. Annars lär inte Frasse få några kompisröster då inga av våra grannländer kvalade in. Ni vet hur det är, man ger gärna höga poäng till grannarna. Balkan röstar på Balkan, Norden på Norden och så vidare.

Nåväl, strax ska jag röra ihop dippen som jag kan doppa mina potatischips i. Klockan nio ikväll är jag redo och jag får ha både soffan och chipsskålen alldeles för mig själv. Sambo och katt lyssnar helst på Motörhead och Black Sabbath så de kommer att dra sig undan jippot.

Efter kalaset visar SVT filmen ”The Big Lebowski”, har ni inte sett den rekommenderar jag att ni gör det. Se det som en morot. Eller tröst.

Men vänta! Alla andra låtarna då, undrar ni. Jag har inte skrivit om exempelvis Kroatien, Storbritannien eller Litauen. Det är för att jag redan glömt bort melodierna. Fast förresten, nu kom jag ihåg Bulgariens låt! Den var rätt medryckande i refrängen om jag inte minns fel.

Strax efter midnatt vet vi hur det gick. Vann rätt låt?

Heja Frans!