Post-påsk

Var det inte en tidig påsk i år? Hur som helst hoppas jag ni hade en trevlig dito med färgglada fjädrar i era hår, äggarullning, äggapickning, diverse sillar och kanske den sedvanliga supen innanför västen.

Själv var det meningen att jag skulle åka till Österlen tillsammans med min sambo för att fira påsk tillsammans med goda vänner. Som ni kan räkna ut av den förra meningens uppbyggnad var det inte detta som de facto skedde. Nej, ni förstår, på dymmelonsdagen checkade jag motvilligt in på Skånes Universitetssjukhus i Lund.

Jag hade inte varit mig själv under några dagar. Jag kände mig konstig men väntade på att det skulle gå över. Till slut tvingade min sambo mig att uppsöka vård när min dåliga kondition inte blev bättre. Och det visade sig vara en god idé. Tydligen var min gallblåsa pissed off och trött på livet. Läkarna ville ta den ifrån mig. Vilket de gjorde på långfredagen medelst titthålsoperation.

En av patienterna jag delade rum med fick sin blindtarm bortopererad. Jag har funderat på varför vi förpackas med vissa organ som vi inte alls tycks behöva. Känns opraktiskt. Hen som skapade människan kan göra om, göra rätt. Tycker jag.

Redan på påskafton fick jag och mina fyra färska hål i buken åka hem. Det blev inga ägg för min del. Ingen sill och nubbe heller för den delen. Men desto mer sömn. Jag har sovit som en glad gris i en lerpöl.

I år har jag känt mig en smula besviken på vad påskharen hade i sin korg till mig. Detta var inte vad jag hade väntat mig. Nåväl, tur att jag är spontan och flexibel till min läggning. Jag är förändringsbenägen. Till en viss gräns.

 

Akromatisk lunch och färgstark film

I morse kände jag hur det bet i kinderna bara genom att titta på termometern. Den lilla gråa digitalskärmen visade på fler minusgrader än vad jag ansåg acceptabelt. Frosten utanför fönstret tycktes flina retsamt mot mig. Jag vände den ryggen, gick in i badrummet, lösgjorde mig från morgonrocken och ställde mig i en varm dusch.

Några timmar senare kom en kompis över med en lunchlåda till oss var som han hade köpt i en thaivagn någonstans mitt i ingenstans. Hans mat var festligt knallgul medan min hade total avsaknad av färg. Färgen beige hade framstått som sprakande. Fast nu är jag orättvis, det fanns några vackert skivade morötter som lyste upp som små solar i skymning. Det hela smakade i alla fall utsökt, jag åt med glupande aptit.

Efter ytterligare ett par timmar drog vi in till stan, vi hade bestämt oss för att gå på bio. Klockan halvfyra satte vi oss tillrätta i salongen med en hink popcorn mellan oss. Vi var så gott som ensamma. På filmduken såg vi den kritikerrosade The Danish Girl flimra förbi. En gripande film baserad på den sanna berättelsen om den första personen som genomgick en könskorrigering. Jag behöver knappast skriva mer om handlingen, publiciteten kan väl inte ha undgått någon av er. Min vän och jag var överens om att det var en mycket bra film med oförglömliga rollprestationer och vackra scenerier.

När jag kom hem fick jag bekräftat av min sambo att den bleka thairätten de facto var smaskens då han ätit upp resten av det jag inte orkade få i mig till lunch. Låt mig citera honom: ”Det var så gott att jag höll på svimma”.

Man ska inte döma hunden efter håren.

Jag har fått en dialekt

Jag hade just klivit ombord Pågatåget och satt mig ner på en av de många lediga platserna. Det var glest med resenärer. Medan jag lutade mig fram mot fönstret för att bevittna hur molnen skingrades för att släppa fram den nästan turkosa himlen hörde jag hur några killar skrattade högt. Något var uppenbarligen väldigt roligt. Nyfiket spetsade jag öronen. Det tog inte lång tid innan jag förstod att de härmade olika dialekter.

Nöjd med att sitta och bli underhållen samtidigt som vi susade förbi de vida slätterna, lutade jag mig tillbaka i sätet. Jag älskar nämligen dialekter och tycker det är fascinerande att Sverige som är ett förhållandevis litet land med snart tio miljoner invånare har så många olika språkvarianter.

För några år sedan, i samma veva som jag flyttade till Skåne, pratade jag som hastigast med en australiensisk man. När jag förklarade för honom att alla härnere inte bara kan höra att jag är utomsocknes, utan att det även hörs varifrån i landet jag kommer, visade det sig att han liksom jag var hänförd av dialekter. Han berättade att de inte hade några i sitt hemland. Han påstod att det inte gick att höra om någon är från exempelvis Perth, Melbourne eller Brisbane. Är inte det märkligt egentligen? Jag menar, här kan man till och med höra skillnad på exempelvis malmöitiska och kristianstadmål.

Nåväl, tillbaka till grabbarna i vagnen. När de härmade stockholmska hade de extra skoj. De överdrev sina tungspets-r och södermalms-e. Det lät som en blandning mellan svenska pilsnerfilmer och Kenta Gustafsson tyckte jag som satt och log.

Jag är van att bli hjärtligt hånad för hur jag pratar, inte bara av min sambo utan även min far. (Den sistnämnde är född och uppvuxen i Malmö så jag antar att jag faktiskt kan kalla mig för halvskåning.) Jag försöker håna tillbaka men jag tycker det är svårt att imitera skånska utan att det låter som boning småländska som gått fel. Istället förklarar jag på ett högst pedagogiskt sätt att jag talar en mycket vacker och ren standardsvenska. Min sambo brukar då skratta så att han kiknar. Sen torkar han sina tårar som uppstått på grund av det massiva skrattanfallet och ger mig en uppmuntrande kram. Jag kan inte se vad som är så förbannat roligt, men låt gå. Hrmpf!

Jag har alltid varit avundsjuk på de som har en dialekt. Det var inte förrän jag flyttade ner hit som jag själv fick en.

En blygsam hyllning till våren

Visserligen har det sedan några veckor tillbaka funnits en hel del vårtecken, jag har sett spröda snödroppar, knallgula vintergäck och små, små knoppar som sakteliga arbetar sig fram mot den efterlängtade dagen då allt brister i mäktig grönska, men det är inte förrän idag som jag kunde känna doften av vår. Den har en speciell doft, tycker ni inte? Det luktar jord och grus. Näsborrarna fylls av något svagt parfymerat, det är oidentifierbart men samtidigt behagligt och spännande. Det är något på gång!

Jag stod tidigare idag och blundade i solen. Inom mig formade sig en lyckokänsla.

Mina kinder hettade till. Ögonen ville kisa fastän jag hade dem stängda. Jag tog djupa andetag och kände hur varje del av min kropp tacksamt tog emot det friska syret.

Den mjuka, lätta vinden smekte försiktigt mitt ansikte och stökade i mitt hår.

Fåglarna kvittrade intensivt och passionerat. Liksom för att locka till sig våren, få den att stanna. Jag kände med ens hur jag saknat skönsången, glad över att kråkornas krax inte längre dominerade.

Förnimmelse av hopp och återfödelse upptog mig. Det var berusande.

 

Livet kommer åter.
Livet kommer åter.

 

 

En dag på slottet

Efter den makabra drömmen där min katts huvud hade ramlat av sin fluffiga kropp var jag oändligt tacksam att vakna, trots den något arla timman. Lättad gick jag upp och gjorde mig iordning. Jag svepte mitt kaffe och tuggade girigt i mig min ostsmörgås medan jag uppdaterade mig på världshändelser samt mindre begivenheter på sociala medier och nyhetssajter. Det var det gamla vanliga. Inget nytt under solen. Som faktiskt gjorde återkommande försök under dagen med att bryta igenom den till synes evighetslånga gråa molnslöja vi befinner oss under.

Som ni kanske läste förra veckan var jag och en god vän på Moderna Museet för att inmundiga diverse konst och stenhård chokladboll. Idag var det dags igen för kulturell underhållning. Vi besökte Malmöhus Slott. Alltså jag blev så förvånad. Jag hade fått för mig att det enbart var det gamla slottet som utgjorde museet men blev snabbt varse att Slottsholmen inhyste Malmö Museer, det vill säga det var inte bara delar av det gamla renässansslottet som vi fick se utan likaså konstgallerier, historiska- och naturhistoriska utställningar och det imponerande Akvariet. Fast det vet ni så klart redan. Men jag som utböling blev glatt överraskad. Dessutom, allt detta för det facila priset av 40 spänn! Bra pris för att inte vara gratis.

Min vän, vi kan kalla honom Micke (eftersom det är hans namn), och jag spenderade flera timmar på Malmöhus. Vi båda blev vansinnigt hungriga efter ett tag och var på vippen att strunta i det översta konstgalleriet men vi tog sats och avverkade även det. Innan vi svimmat av utmattning och drabbats av svår hungersnöd lämnade vi den lilla holmen för att inta vår lunch vid Möllan.

En timme senare var vi mätta och belåtna. Vi promenerade lite i omgivningarna innan vi åkte hem. Väl hemma började jag förbereda middagen. Strax efteråt kom sambon hem, gav mig en puss och undrade vad det var som luktade. ”Luktar?”, svarade jag och undrade om det var mig han syftade på. ”Ja, det luktar… liksom.. fis.”, fortsatte han medan han vädrade sin näsa runt om i köket. Det visade sig vara sardellerna jag omsorgsfullt höll på att smälta i olivolja till kvällens spaghetti alla puttanesca. Så att det.

Mello

Igår kväll såg jag Andra Chansen. Ni vet de som inte fick tillräckligt många röster för att hamna på en finalplats men som tydligen inte var så pass usla att de behövde lomma hem med svansen mellan benen. De fick en andra chans. Vad betyder egentligen det? En tävlingsomgång för losers?

Melodifestivalen är laddat. Antingen hatar man spektaklet eller så älskar man det. Jag gör ingetdera. Jag tittar på mello men är inte engagerad nog för översvallande känslor.

Playfunktionen och Chromecast är det bästa som hänt världen sedan skivad ost. Jag ser aldrig på tablåteve. Förutom just Melodifestivalen. Jag dras till evenemanget. Jag finner det underhållande. Inom mig trängs motstridiga tankar. Det är inte riktigt rumsrent att gilla mello. Det finns en stor glittrig melodifestivalsgarderob som många inte kommit ut ur.

Oftast är det en eller ett par framföranden som står ut. Men inte i år. Det mest bleka melloåret på länge. Hur förfärligt slätstrukna kan inte de andra bidragen som blev ratade varit? Eller?

Jag har en teori angående detta. SVT vill säkerställa att Sverige under inga omständigheter kommer att vara värdland ännu ett år. Först vann Loreen 2012 och sedan Måns Zelmerlöw 2015. Det kostar på. Alltså planerar man att skicka en låt till ESC som försvinner i mängden. En låt som omöjligt kan vinna. En låt då tittarna passar på att gå på toaletten, fylla på popcornskålen eller ta en påtår.

Höjdpunkten i år var dramatenskådespelerna som allvarsamt reciterade svenska schlagers. Några skämt som då och då inte riktigt gick hem hos deltagarna/publiken, men annars var programledaren Gina Dirawi lika proffsig som vanligt. Det är ju inte första gången hon gör det här. Det skulle bli ännu bättre om Gina inte hade ett så irriterande högt tonläge som hon ofta hamnar i, men så är jag rätt ljudkänslig. Ingen annan verkar störa sig på det. Min sambo har en svag punkt för henne och ogillat skarpt de gånger jag påtalat hennes röstläge. ”Hon är bra!”, har han vrålat från andra rummet. Ja för ni förstår, min sambo är tuff och hård, det skulle aldrig falla honom in att titta på Melodifestivalen. Han lyssnar bara på dödsmördarmetal. Och Eva Dahlgren.

Nästa lördag sänds den svenska finalen. Mest sannolikt kommer jag att sitta bänkad. Min favorit är nog Frans från Ystad. Eller Panetoz, de hade rolig koreografi. Eller förresten, jag vill minnas att Ace Wilders låt var rätt piffig?

Den förvirrande Öresundsbron

Jag läste här att vi kan tacka kineserna för att mängden hotellnätter under 2015 har ökat i Malmö. De gillar uppenbarligen Malmö. Även om de inte alltid vet att det är där de befinner sig.

För några år sedan, när jag var nyinflyttad, volontärarbetade jag på Malmö C som stationsvärdinna. Det är någonting jag kan rekommendera om ni någon gång flyttar till främmande marker, man lär sig geografin på nolltid i sin iver att hjälpa folk till rätta.

En hel del som jag vägledde var just kineser. Nyligen anlända från Kastrup kom de fram till mig med sina stora resväskor och kartan i högsta hugg, undrandes om jag möjligtvis hade vänligheten att visa dem var deras hotell låg. Jag antar att det var den skrikiga reflexvästen jag bar som avslöjade att jag var rätt person att vända sig till. Inte helt sällan hänvisade jag dem tillbaka över bron eftersom kartan pekade ut Köpenhamns gatunät, inte Malmös. Detta kunde jag se trots att kartan var försedd med ett stort antal obegripliga kinesiska tecken. Insikten om att de hamnat i – inte bara fel stad – men dessutom fel land, fick de trötta men likväl glada kineserna att producera enorma skrattsalvor som jag inte var sen med att stämma in i. Skratt är så smittande. Som gäspningar. Fast roligare.

Det var för övrigt inte enbart kineser som hade dålig koll på vilken sida bron Köpenhamn låg i. Jag lotsade även fransmän, spanjorer och amerikaner över sundet när de förgäves letade efter Strøget och var oförmögna att förstå varför deras karta stämde så dåligt överens med verkligheten. De fann dock inte deras situation riktigt lika underhållande som kineserna. Förutom de två unga lättklädda spanjorskorna som fnittrade hysteriskt i tjugo minuter. Med ordningsvakternas odelade uppmärksamhet som följd.

När jag för någon månad sedan själv landade på Köpenhamns flygplats efter min vistelse i Portugal var jag en smula förvirrad och ville säkerställa att jag var på rätt spår. Jag frågade de deffade vakterna som ville se mitt pass om tåget verkligen gick mot Malmö. Trött svarade den ena att jag var på rätt perrong. Han himlade lite med ögonen. Det tyckte jag var onödigt. Jag knyckte på nacken och gav honom en lång mörk blick.

Efter några minuter insåg jag emellertid hur onödig och korkad min fråga var. Hade tåget gått mot Köpenhamn hade de ju inte stått där för att noggrant kontrollera min identitet. Ridå.

 

Bruttonationallycka

Tidigt i morse vaknade jag till när sängen rörde sig och hörde sambon mumla tyst: ”Jag måste gå upp. Igen.” Strax efteråt slapp en suck ut mellan hans läppar och han gick med tunga steg in till badrummet. Jag ville säga något peppande men jag fick bara ur mig ett klent stön, vände på mig med stor möda och försökte hålla fast vid John Blund. Men inte nog med att herr Blund lämnat mig i sticket, därtill kände min blåsa sig lite väl engagerad över att höra hur vattnet lockande strilade i duschen där min utvalde stod med sin lekamen täckt av lödder. Så det var bara för mig att hasa mig upp och lätta på trycket.

Huskatten Doris går upp när matte går upp. Det beror mest sannolikt på att det är matte som förser besten med frukost. Men till min förvåning låg hon kvar i sängen när jag sömnigt antog stående ställning. Och hon är inte den som låter ett mattillfälle gå förlorat. Hon kisade bara mot mig, gäspade och snurrade några varv på platsen för att sedan lägga sig ner i exakt samma ställning som innan.

Från det ena till det andra – idag har jag funderat på BNL. Vad är det?, kanske några av er undrar. Låt mig förklara. Ni vet Bhutan, det lilla konungariket i de östra delarna av Himalaya, inklämt mellan Kina och Indien? Jag såg ett intressant program om landet för inte så längesedan. Jag fick lära mig att de sedan sjuttiotalet lever efter konceptet bruttonationallycka (BNL) snarare än bruttonationalprodukt (BNP). Det vill säga de ger lika stor, om inte större, vikt vid icke-ekonomiska aspekter såsom välbefinnande, hälsa, utbildning och kulturell mångfald. De har till och med en lyckominister! Om jag förstått saken korrekt är Bhutans mål att främja lycka framför ekonomisk tillväxt. De verkar ha fattat grejen.

Hörni, vi har en hertig! Den pinfärska prinsen Oscar har fått Skåne som sitt hertigdöme. Det var väl på tiden, Skåne har inte haft någon sedan 1950 då Gustav VI Adolf steg i graderna och blev kung av Sverige istället.

I skrivande stund rör jag ihop en sydfransk kycklinggryta. Jag hade tänkt att bland annat ha svarta oliver i den. Tio stycken ligger och väntar på skärbrädan för att få sig en omgång av den vassa kniven. Sambon kom just hem. Han såg förfärat på oliverna och utbrast skeptiskt: ”Vad är det där för stenar?!”

Jag funderar på att lägga i dem hela med kärnorna kvar. Så kan han ju bita i ”stenarna” bäst han vill. Men så kom jag just ihåg en vän som inte alltför längesedan krossade en tand till oigenkännlighet på grund av en oliv. Så jag avstår. Jag är innerst inne snäll. Även på ytan är jag väldigt snäll och rar. Oftast.

Grå Eminens

Märkte ni att idag var en sådan där dag då solen aldrig gick upp? Det tycktes aldrig bli dag. Gråa nyanser vart än näsan pekade. Nåväl, jag ska väl inte klaga, jag slapp se allt damm och fönstren var bedrägligt renare än igår när jag gnällde över hur solen avslöjade vår brist på städintresse. Man skulle kunna tro att vi lider av städfobi. Detta vill jag dock genast dementera, ni får inte tro att jag och min sambo är små lortgrisar, nej vi städar faktiskt regelbundet. Och hyfsat ofta. Till ingen nytta. Endast några minuter efter sambon gett golven en omgång med dammsugaren och jag noggrant svept över möblerna med dammtrasan – är de små, men väl synliga, dammkornen tillbaka. Var kommer de ifrån? Och varför så bråttom?

Hur som helst, jag kände att jag behövde piggas upp. Jag ringde en vän och frågade om han ville hänga med till Moderna Museet. Det ville han. Visserligen befann han sig för tillfället i Köpenhamn men skulle köra tillbaka över bron senare under dagen.

Efter några timmar stegade jag således till stationen. Luften var blöt. Ni vet så där när det duggar för lite för att bry sig om att veckla ut paraplyet, men ändå tillräckligt för att bli våt. Fler verkar tänka som jag då tågvagnen fylldes av en oangenäm doft av fuktig get och välanvända raggsockor som befinner sig i en evighetslång förruttnelse i ett par bortglömda gummistövlar från 1976. Diskret försökte jag lukta på mig själv och kunde glädjande fastslå att det inte var jag.

När jag kom fram till Malmö C strax efter klockan två noterade jag att det nu inte var frågan om duggregn utan snarare om fullt ös. Lyckligtvis skulle jag bli upphämtad av min kompis som körde bil. Yay!

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av museet men jag trodde nog inte att det skulle vara så litet. Förmodligen jämförde jag omedvetet med Stockholms Moderna dito. (Och ja, det var första gången jag var på Malmös Moderna idag. Pinsamt, jag vet.)

Först såg vi utställningen ”Världen i väven” där vi fick se Hannah Ryggens konstnärliga vävalster. De var imponerande. Jag skulle vilja kalla dem för poesi i vävskepnad.

En trappa under Ryggens konst fanns utställningen ”The New Human”. Ett besynnerligt och fascinerande videobaserat utställningsprojekt.

Vi avslutade vårt besök i museets kafé med en kopp kaffe och en stenhård chokladboll. Det fanns inget annat att välja på eftersom alla godsaker var slut. Kyldisken var tom. Nästa gång ska jag se till att vara där tidigare.

Förresten, ni känner väl till att Moderna har fri entré sedan 19 januari i år?

 

Moderna

 

Äntligen 1 mars!

När jag klev ur duschen i morse ställde jag mig och tittade ut genom hallfönstret. Invirad i en stor frottéhandduk och med en mindre placerad på huvudet som en snofsig turban stod jag bara där och glodde. Termometern visade på flera minusgrader. Frosten täckte den stora gräsmattan utanför men de stora svarta kråkfåglarna som pinnande av och an verkade helt obrydda om det iskalla underlaget. Solen sken och jag kunde konstatera att våra fönster behövde tvättas. Det är givetvis väldigt trevligt när solen tittar fram, men hon är obarmhärtig med sina strålar. Men ser vartenda dammkorn här hemma. Dammade jag inte nyss?

Jag klädde på mig och gjorde ett aktivt val att förtränga de smutsiga fönstren och dammlagren som pockade på min uppmärksamhet. Istället bryggde jag en kopp kaffe och matade brödrosten med en skiva bröd.

Stärkt av koffeinet beslöt jag mig för att trotsa kylan och gå ut. Jag hade ärenden att uträtta. Med snabba steg gick jag till stationen och såg en tjej stå och borsta tänderna på perrongen. Det är inte första gången jag ser henne sköta sin munhygien medan vi väntar på Pågatåget. Jag finner det hela märkvärdigt. Men å andra sidan vet jag att många ser sin plats ombord som sin egen privata sfär. Vissa passar på att sminka sig, andra äter sin middag. En hel del pratar oblygt med bärande röst i sina mobiltelefoner så att hela vagnen motvilligt får ta del av de mest intima detaljer. Jag har sett folk klippa naglarna så att nagelbitarna yrde. Jag har till och med sett folk byta om. Helt ogenerat. Människor passar på att göra saker medan de pendlar. Förmodligen för att spara tid. Två flugor i en smäll liksom. (Icke att förväxlas med att göra två flugor på smällen.)

När jag hade flängt runt på stan tillräckligt länge hörde jag ett mullrande ljud. Om ni också hörde det kan jag meddela att det inte var tal om något väderfenomen utan det var bara min mage som knorrade. Hungern var påtaglig. Jag botade det med en falafelrulle. Jag måste erkänna att falafeln man får i Malmö är överlägsen den man får i Stockholm.

Väl hemma igen kände jag mig frusen in till märgen. Även fast jag bott här sedan hösten 2011 har jag ännu inte vant mig vid de råa kalla vindarna här nere i Skåne. När det är kallt här är det mycket kallare än när det är kallt i Stockholm. Låter snurrigt, jag vet men luften verkar uppbyggd på ett helt annat sätt i den här delen av landet. Bland annat av vassa rakblad. Det är jag säker på. I alla fall på vintern.

Nu har jag svängt ihop en kopp het choklad, vevat igång Storytel på mobilen och krupit upp i soffan med en ryslig bok i öronen. Doris har hoppat upp i knät. Jag känner belåtet hur värmen åter sprider sig i min kropp.

Förresten, ni som inte känner mig undrar säkert vem Doris är? Doris är katten som jag och min sambo bor hos. Då vet ni.

Choklad