Äntligen 1 mars!

När jag klev ur duschen i morse ställde jag mig och tittade ut genom hallfönstret. Invirad i en stor frottéhandduk och med en mindre placerad på huvudet som en snofsig turban stod jag bara där och glodde. Termometern visade på flera minusgrader. Frosten täckte den stora gräsmattan utanför men de stora svarta kråkfåglarna som pinnande av och an verkade helt obrydda om det iskalla underlaget. Solen sken och jag kunde konstatera att våra fönster behövde tvättas. Det är givetvis väldigt trevligt när solen tittar fram, men hon är obarmhärtig med sina strålar. Men ser vartenda dammkorn här hemma. Dammade jag inte nyss?

Jag klädde på mig och gjorde ett aktivt val att förtränga de smutsiga fönstren och dammlagren som pockade på min uppmärksamhet. Istället bryggde jag en kopp kaffe och matade brödrosten med en skiva bröd.

Stärkt av koffeinet beslöt jag mig för att trotsa kylan och gå ut. Jag hade ärenden att uträtta. Med snabba steg gick jag till stationen och såg en tjej stå och borsta tänderna på perrongen. Det är inte första gången jag ser henne sköta sin munhygien medan vi väntar på Pågatåget. Jag finner det hela märkvärdigt. Men å andra sidan vet jag att många ser sin plats ombord som sin egen privata sfär. Vissa passar på att sminka sig, andra äter sin middag. En hel del pratar oblygt med bärande röst i sina mobiltelefoner så att hela vagnen motvilligt får ta del av de mest intima detaljer. Jag har sett folk klippa naglarna så att nagelbitarna yrde. Jag har till och med sett folk byta om. Helt ogenerat. Människor passar på att göra saker medan de pendlar. Förmodligen för att spara tid. Två flugor i en smäll liksom. (Icke att förväxlas med att göra två flugor på smällen.)

När jag hade flängt runt på stan tillräckligt länge hörde jag ett mullrande ljud. Om ni också hörde det kan jag meddela att det inte var tal om något väderfenomen utan det var bara min mage som knorrade. Hungern var påtaglig. Jag botade det med en falafelrulle. Jag måste erkänna att falafeln man får i Malmö är överlägsen den man får i Stockholm.

Väl hemma igen kände jag mig frusen in till märgen. Även fast jag bott här sedan hösten 2011 har jag ännu inte vant mig vid de råa kalla vindarna här nere i Skåne. När det är kallt här är det mycket kallare än när det är kallt i Stockholm. Låter snurrigt, jag vet men luften verkar uppbyggd på ett helt annat sätt i den här delen av landet. Bland annat av vassa rakblad. Det är jag säker på. I alla fall på vintern.

Nu har jag svängt ihop en kopp het choklad, vevat igång Storytel på mobilen och krupit upp i soffan med en ryslig bok i öronen. Doris har hoppat upp i knät. Jag känner belåtet hur värmen åter sprider sig i min kropp.

Förresten, ni som inte känner mig undrar säkert vem Doris är? Doris är katten som jag och min sambo bor hos. Då vet ni.

Choklad

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.