Den förvirrande Öresundsbron

Jag läste här att vi kan tacka kineserna för att mängden hotellnätter under 2015 har ökat i Malmö. De gillar uppenbarligen Malmö. Även om de inte alltid vet att det är där de befinner sig.

För några år sedan, när jag var nyinflyttad, volontärarbetade jag på Malmö C som stationsvärdinna. Det är någonting jag kan rekommendera om ni någon gång flyttar till främmande marker, man lär sig geografin på nolltid i sin iver att hjälpa folk till rätta.

En hel del som jag vägledde var just kineser. Nyligen anlända från Kastrup kom de fram till mig med sina stora resväskor och kartan i högsta hugg, undrandes om jag möjligtvis hade vänligheten att visa dem var deras hotell låg. Jag antar att det var den skrikiga reflexvästen jag bar som avslöjade att jag var rätt person att vända sig till. Inte helt sällan hänvisade jag dem tillbaka över bron eftersom kartan pekade ut Köpenhamns gatunät, inte Malmös. Detta kunde jag se trots att kartan var försedd med ett stort antal obegripliga kinesiska tecken. Insikten om att de hamnat i – inte bara fel stad – men dessutom fel land, fick de trötta men likväl glada kineserna att producera enorma skrattsalvor som jag inte var sen med att stämma in i. Skratt är så smittande. Som gäspningar. Fast roligare.

Det var för övrigt inte enbart kineser som hade dålig koll på vilken sida bron Köpenhamn låg i. Jag lotsade även fransmän, spanjorer och amerikaner över sundet när de förgäves letade efter Strøget och var oförmögna att förstå varför deras karta stämde så dåligt överens med verkligheten. De fann dock inte deras situation riktigt lika underhållande som kineserna. Förutom de två unga lättklädda spanjorskorna som fnittrade hysteriskt i tjugo minuter. Med ordningsvakternas odelade uppmärksamhet som följd.

När jag för någon månad sedan själv landade på Köpenhamns flygplats efter min vistelse i Portugal var jag en smula förvirrad och ville säkerställa att jag var på rätt spår. Jag frågade de deffade vakterna som ville se mitt pass om tåget verkligen gick mot Malmö. Trött svarade den ena att jag var på rätt perrong. Han himlade lite med ögonen. Det tyckte jag var onödigt. Jag knyckte på nacken och gav honom en lång mörk blick.

Efter några minuter insåg jag emellertid hur onödig och korkad min fråga var. Hade tåget gått mot Köpenhamn hade de ju inte stått där för att noggrant kontrollera min identitet. Ridå.

 

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.