Jag har fått en dialekt

Jag hade just klivit ombord Pågatåget och satt mig ner på en av de många lediga platserna. Det var glest med resenärer. Medan jag lutade mig fram mot fönstret för att bevittna hur molnen skingrades för att släppa fram den nästan turkosa himlen hörde jag hur några killar skrattade högt. Något var uppenbarligen väldigt roligt. Nyfiket spetsade jag öronen. Det tog inte lång tid innan jag förstod att de härmade olika dialekter.

Nöjd med att sitta och bli underhållen samtidigt som vi susade förbi de vida slätterna, lutade jag mig tillbaka i sätet. Jag älskar nämligen dialekter och tycker det är fascinerande att Sverige som är ett förhållandevis litet land med snart tio miljoner invånare har så många olika språkvarianter.

För några år sedan, i samma veva som jag flyttade till Skåne, pratade jag som hastigast med en australiensisk man. När jag förklarade för honom att alla härnere inte bara kan höra att jag är utomsocknes, utan att det även hörs varifrån i landet jag kommer, visade det sig att han liksom jag var hänförd av dialekter. Han berättade att de inte hade några i sitt hemland. Han påstod att det inte gick att höra om någon är från exempelvis Perth, Melbourne eller Brisbane. Är inte det märkligt egentligen? Jag menar, här kan man till och med höra skillnad på exempelvis malmöitiska och kristianstadmål.

Nåväl, tillbaka till grabbarna i vagnen. När de härmade stockholmska hade de extra skoj. De överdrev sina tungspets-r och södermalms-e. Det lät som en blandning mellan svenska pilsnerfilmer och Kenta Gustafsson tyckte jag som satt och log.

Jag är van att bli hjärtligt hånad för hur jag pratar, inte bara av min sambo utan även min far. (Den sistnämnde är född och uppvuxen i Malmö så jag antar att jag faktiskt kan kalla mig för halvskåning.) Jag försöker håna tillbaka men jag tycker det är svårt att imitera skånska utan att det låter som boning småländska som gått fel. Istället förklarar jag på ett högst pedagogiskt sätt att jag talar en mycket vacker och ren standardsvenska. Min sambo brukar då skratta så att han kiknar. Sen torkar han sina tårar som uppstått på grund av det massiva skrattanfallet och ger mig en uppmuntrande kram. Jag kan inte se vad som är så förbannat roligt, men låt gå. Hrmpf!

Jag har alltid varit avundsjuk på de som har en dialekt. Det var inte förrän jag flyttade ner hit som jag själv fick en.

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.