Den Boyanska våren

Jag brukar kalla det som så ofta sker i april för den ”Boyanska våren” efter den svenska författarinnan och poeten, Karin Boye.

I ingressen kan ni läsa den berömda först raden i Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont ur diktsamlingen För trädets skull.

Så varför tvekar våren? Våren som lockar in oss i en sagolik hammock av förhoppning där vi gungar, först sakta och försiktigt, men sedan snabbare och ivrigare. Vi vill baka kanelbullar överösta med pärlsocker och safta bär, vi längtar efter att köpa färggranna blommor att sätta ut (i mitt fall pelargoner som jag glatt placerade på uteplatsen bara för att genast ta in dem på grund av orimliga minus-jävla-grader under dygnets mörka timmar) och damma av utemöblerna. För att inte tala om grillmästarnas längtan att sätta fyr på köttet.

Nu kommer ljuset! Nu kommer livet! Nu slipper träd och buskar stå nakna! Hurra!

Nåja.

Så varför tvekar våren? Den tvekar egentligen inte, den tröttnade. Våren har tagit semester och lagt över ansvaret på april. Och då vet vi vad som händer. April gör vad april gillar bäst. Nämligen att narra oss. Att rycka undan mattan från under våra fötter. Att räcka ut tungan åt oss och vråla PILUTTA!

Jag har en sak att säga och lyssna noga för jag tänker säga detta endast en gång: April, jag låter dig löpa fritt. Visst, snöa på du bara. Strössla oss med hagel. Begrav oss i nollgrader. Du har till på lördag att yva dig. Sen tar maj över. Då är du ett minne blott och vi tänker ropa hej innan vi ens kommit i närheten av bäcken. Var så säker. Nej, det är inte ett hot. Jag är inte lagd åt det hållet. Jag är pacifist. Se det mer som ett löfte.

Och till alla er andra kommer här Boyes dikt i sin helhet. Det är en av mina favoritdikter och symboliserar naturligtvis vad än som känns aktuellt för oss. Idag tycker jag att första stycket är bokstavlig snarare än bildlig.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

 

 

”Han är tillbaka”

Min mamma sa till mig i lördags att hon hade hittat en besynnerlig bok i en av alla boklådor hon har för vana att gräva i längs Stockholms gator. Boken handlade om Adolf Hitler. Men det var inte en i raden av alla biografiska böcker som finns om den ökände diktatorn utan en hittepå-bok skriven av den tyske journalisten och författaren Timur Vermes (2013). Helt kort berättade morsan hur boken började, att Hitler vaknar förvirrad upp på den plats där vi i historieböckerna kunnat läsa om hur hans och Eva Brauns kropp brändes efter att de begått självmord i bunkern.

Igår när min sambo och jag promenerade några timmar i de sköna omgivningarna i Söderåsens Nationalpark berättade jag för honom om den märkliga bok som min mor för tillfället läser och trots att alstret är beskrivet som en politisk satir tyckte vi båda att det var rätt vågat för en tysk att skriva den. Kan en tysk skoja om Hitler? 

Flera timmar senare, när mörkret lagt sig över det vackra skånska landskapet, var vi sugna på att poppa en hink med popcorn, hälla i kall läskeblask i glasen och se en film. Vilken visste vi inte. Sambon vevade igång Netflix för att se om det kommit några nyheter. Och det hade det, plötligt utbrast han: ”Men, är inte det den där boken din mamma berättade om?!” Och mycket riktigt, boken har blivit filmatiserad – ”Han är tillbaka” (”Er ist wieder da”, 2015).

I nästan två timmar såg vi denna underliga film. Vi fnissade försiktigt i början som om vi liksom kände oss osäkra på om det var politiskt korrekt att skratta åt Hitler. Men dialogen – och Hitlers egna monolog som pågick i hans huvud – var faktiskt rolig, bisarr och mycket välskriven så våra skratt tog mer och mer plats.

I filmen får vi alltså följa den nazistiske diktatorn från det att han vilset vaknar upp sjuttio år efter hans död till det att han är på god väg att återta makten. Alla tror att han är en duktig imitatör, han gästar alla ”soffprogram” och blir omåttligt populär. Folk ser honom som en stå-up komiker. Märkligt nog är det endast ett fåtal som ser cirkusen kring hitlerfiguren med avsmak, det är som om alla har glömt historien.

Filmen upplevs delvis som en dokumentär då vanligt folk på gatan intervjuas och till führens stora glädje är de flesta främlingsfientliga. Människor har fått nog av invandrare och flyktingar som bara ”kostar pengar”, ”tar våra jobb” och ”våldför sig på våra kvinnor”. Ni vet, det där gamla vanliga tjatet som vi människor har hållit på med sedan tiden vi med tovor i håret bodde i dunkla grottor, grymtade som grisar och luktade som gamla sopor.

Jag tycker det är så förfärligt omodernt och banalt att vara främlingsrädd. Hur är det möjligt att vi fortfarande är så intoleranta och snäva i vårt sätt att tänka? Utvecklas vi inte alls? Människor som jag i övrigt finner normalbegåvade och stundtals vettiga har, till min förvåning och förfäran, den senaste tiden avslöjat en motbjudande syn på människor som är på flykt och jag har insett att det är lätt för dem att ha det förhållningssättet eftersom de inte ser flyktingar och invandrare som människor utan snarare som en könlös, diffus massa utan mänskliga egenskaper eller rättigheter. En välkänd metod för avhumanisering. Samvetet vilar lättare när förmågan för empati saknas.

Här följer ett citat av författaren Theodor Kallifatides som jag tycker är på pricken: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.” Jag kunde inte ha uttryckt bättre själv.

Nåväl, åter till ”Han är tillbaka”. Filmen är lysande, träffsäker, högst aktuell och balanserar ständigt på gränsen, men i mitt tycke alltid på rätt sida av gränsen. En rolig detalj är att de använder sig av den berömda scenen ur filmen ”Undergången – Hitler och Tredje rikets fall” (”Der Untergang”, 2004) där Hitler förlorar fattningen totalt i bunkern (jag har glömt bort varför nu). Ni vet, scenen som parodieras på YouTube, där de har bytt ut originaltexten till något helt annat?

Filmen avslutas med autentiska bilder från bland annat Sverige, England och Tyskland där rasister samlats för att vråla ut sitt hat. Hitler tänker nöjt för sig själv: ”Läget i Europa gynnar mig, det här kan man arbeta med.”

När eftertexterna rullade på teveskärmen hade våra skratt fastnat till en ful grimas och ett mörkt obehag omslöt oss som en stickig, fuktig, stinkande filt.

Synkroniserad gåta

Har vi någon fågelbeteendevetare här? Ni förstår, det är något jag har funderat på ett tag. Ganska länge faktiskt. I flera år. Säkert i tio eller så. Har ni lagt märke till att kråkor – eller om det kajor eller korpar eller en salig blandning av olika kråkfåglar, vad vet jag, jag är ingen ornitolog – ägnar sig åt synkroniserad flygning varje gryning och skymning? Varför?

Strax innan solen går upp alt. ner, samlas den ena kråkfågeln efter den andra på en för dem överenskommen plats. För övrigt alltid samma plats. Jag bor i en liten skånsk by, i mitt fall är det på en samling trädtoppar. Så här års är träden kala men efter att jag iakttagit fåglarna en kortare stund är träden kolsvarta. De bara sitter där och småkurrar lite. Som om de väntar på något.

Plötsligt på en given signal, som jag är oförmögen att uppfatta, lyfter samtliga kråkfåglar för att flyga i en tät och svartglänsande svärm över himlen medan de kraxar allt vad de orkar. De vrålar så högt och ljudligt att de förmodligen kan väcka upp de döda. Och så håller de på en stund för att sedan återvända till trädtopparna. Efter ytterligare några minuter skiljs de åt.

Det var samma sak när jag fortfarande bodde i Stockholm, fast där samlades de på taken på sjuvåningshusen som fanns omkring mig. Det är således ingen skillnad på citykråkor eller landsbygdskråkor.

Jag finner det hela märkligt och intressant. Det måste finnas ett skäl till detta, ni får gärna skriva en rad eller två om ni vet vilket.

 

Kråk
Foto: Magnus Bengtsson

 

April, april

Idag är dagen då vi inte kan lita på någon. Vi bör vara på vår vakt.

I morse utbrast min sambo att jag försovit mig. Det var ett 1:a-april-skämt. Nu tänker ni säkert som min sambo, att det var ett väldigt snällt och ofarligt lurendrejeri. Och jag håller med. Till viss del. Men ni vet när ni befinner er i den där diffusa platsen mellan sömn och vaket tillstånd, där dvalan håller sitt hypnotiska grepp om er, då blir alla yttre signaler så stora och ur proportion. Jag hann se framför mig hur jag skulle bli pryglad på sätt som de med glädje använde sig av under den mörka medeltiden, som straff för att jag uteblev från det inbokade mötet jag hade på den tidiga förmiddagen.

Vad är egentligen grejen med 1:a april? Varför luras vi den här dagen? Jag har googlat. Men inte blivit klokare. Det finns många teorier men det finns inga belägg för något av dem. Hur som helst har vi lurats den 1:a april sedan 1500-talet, men det finns faktiskt även stöd för att det började redan i Persien ca 500 år före vår tideräkning. Att lura varandra är en tradition som vi uppenbarligen inte tröttnat på.

Här i Sverige blir man en dum sill. I Frankrike en poisson d’Avril, dvs en aprilfisk. Vi verkar ha det gemensamt, både vi och fransmännen har ett maritimt tema. Och i Finland med förresten, där är man visserligen inte en sill men däremot ska man äta en och dricka lervatten till. Medan man i Nederländerna får en groda i rumpan som aldrig vill ut. I de flesta andra länder är man helt enkelt en idiot eller narr.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är glad att jag inte bor i Nederländerna idag. Dumhuvud och vattenlevande ryggradsdjur med fenor, ja visst inga problem. Amfibie upp i ändalykten, nej tack, inte ens under mordhot. Är det alla besök på sina ”coffee shops” som gör holländarna så vulgära?

Kuriosa: grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen ”stjärtlösa groddjur”. Tänker ni vad jag tänker?