”Han är tillbaka”

Min mamma sa till mig i lördags att hon hade hittat en besynnerlig bok i en av alla boklådor hon har för vana att gräva i längs Stockholms gator. Boken handlade om Adolf Hitler. Men det var inte en i raden av alla biografiska böcker som finns om den ökände diktatorn utan en hittepå-bok skriven av den tyske journalisten och författaren Timur Vermes (2013). Helt kort berättade morsan hur boken började, att Hitler vaknar förvirrad upp på den plats där vi i historieböckerna kunnat läsa om hur hans och Eva Brauns kropp brändes efter att de begått självmord i bunkern.

Igår när min sambo och jag promenerade några timmar i de sköna omgivningarna i Söderåsens Nationalpark berättade jag för honom om den märkliga bok som min mor för tillfället läser och trots att alstret är beskrivet som en politisk satir tyckte vi båda att det var rätt vågat för en tysk att skriva den. Kan en tysk skoja om Hitler? 

Flera timmar senare, när mörkret lagt sig över det vackra skånska landskapet, var vi sugna på att poppa en hink med popcorn, hälla i kall läskeblask i glasen och se en film. Vilken visste vi inte. Sambon vevade igång Netflix för att se om det kommit några nyheter. Och det hade det, plötligt utbrast han: ”Men, är inte det den där boken din mamma berättade om?!” Och mycket riktigt, boken har blivit filmatiserad – ”Han är tillbaka” (”Er ist wieder da”, 2015).

I nästan två timmar såg vi denna underliga film. Vi fnissade försiktigt i början som om vi liksom kände oss osäkra på om det var politiskt korrekt att skratta åt Hitler. Men dialogen – och Hitlers egna monolog som pågick i hans huvud – var faktiskt rolig, bisarr och mycket välskriven så våra skratt tog mer och mer plats.

I filmen får vi alltså följa den nazistiske diktatorn från det att han vilset vaknar upp sjuttio år efter hans död till det att han är på god väg att återta makten. Alla tror att han är en duktig imitatör, han gästar alla ”soffprogram” och blir omåttligt populär. Folk ser honom som en stå-up komiker. Märkligt nog är det endast ett fåtal som ser cirkusen kring hitlerfiguren med avsmak, det är som om alla har glömt historien.

Filmen upplevs delvis som en dokumentär då vanligt folk på gatan intervjuas och till führens stora glädje är de flesta främlingsfientliga. Människor har fått nog av invandrare och flyktingar som bara ”kostar pengar”, ”tar våra jobb” och ”våldför sig på våra kvinnor”. Ni vet, det där gamla vanliga tjatet som vi människor har hållit på med sedan tiden vi med tovor i håret bodde i dunkla grottor, grymtade som grisar och luktade som gamla sopor.

Jag tycker det är så förfärligt omodernt och banalt att vara främlingsrädd. Hur är det möjligt att vi fortfarande är så intoleranta och snäva i vårt sätt att tänka? Utvecklas vi inte alls? Människor som jag i övrigt finner normalbegåvade och stundtals vettiga har, till min förvåning och förfäran, den senaste tiden avslöjat en motbjudande syn på människor som är på flykt och jag har insett att det är lätt för dem att ha det förhållningssättet eftersom de inte ser flyktingar och invandrare som människor utan snarare som en könlös, diffus massa utan mänskliga egenskaper eller rättigheter. En välkänd metod för avhumanisering. Samvetet vilar lättare när förmågan för empati saknas.

Här följer ett citat av författaren Theodor Kallifatides som jag tycker är på pricken: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.” Jag kunde inte ha uttryckt bättre själv.

Nåväl, åter till ”Han är tillbaka”. Filmen är lysande, träffsäker, högst aktuell och balanserar ständigt på gränsen, men i mitt tycke alltid på rätt sida av gränsen. En rolig detalj är att de använder sig av den berömda scenen ur filmen ”Undergången – Hitler och Tredje rikets fall” (”Der Untergang”, 2004) där Hitler förlorar fattningen totalt i bunkern (jag har glömt bort varför nu). Ni vet, scenen som parodieras på YouTube, där de har bytt ut originaltexten till något helt annat?

Filmen avslutas med autentiska bilder från bland annat Sverige, England och Tyskland där rasister samlats för att vråla ut sitt hat. Hitler tänker nöjt för sig själv: ”Läget i Europa gynnar mig, det här kan man arbeta med.”

När eftertexterna rullade på teveskärmen hade våra skratt fastnat till en ful grimas och ett mörkt obehag omslöt oss som en stickig, fuktig, stinkande filt.

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.