Den Boyanska våren

Jag brukar kalla det som så ofta sker i april för den ”Boyanska våren” efter den svenska författarinnan och poeten, Karin Boye.

I ingressen kan ni läsa den berömda först raden i Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont ur diktsamlingen För trädets skull.

Så varför tvekar våren? Våren som lockar in oss i en sagolik hammock av förhoppning där vi gungar, först sakta och försiktigt, men sedan snabbare och ivrigare. Vi vill baka kanelbullar överösta med pärlsocker och safta bär, vi längtar efter att köpa färggranna blommor att sätta ut (i mitt fall pelargoner som jag glatt placerade på uteplatsen bara för att genast ta in dem på grund av orimliga minus-jävla-grader under dygnets mörka timmar) och damma av utemöblerna. För att inte tala om grillmästarnas längtan att sätta fyr på köttet.

Nu kommer ljuset! Nu kommer livet! Nu slipper träd och buskar stå nakna! Hurra!

Nåja.

Så varför tvekar våren? Den tvekar egentligen inte, den tröttnade. Våren har tagit semester och lagt över ansvaret på april. Och då vet vi vad som händer. April gör vad april gillar bäst. Nämligen att narra oss. Att rycka undan mattan från under våra fötter. Att räcka ut tungan åt oss och vråla PILUTTA!

Jag har en sak att säga och lyssna noga för jag tänker säga detta endast en gång: April, jag låter dig löpa fritt. Visst, snöa på du bara. Strössla oss med hagel. Begrav oss i nollgrader. Du har till på lördag att yva dig. Sen tar maj över. Då är du ett minne blott och vi tänker ropa hej innan vi ens kommit i närheten av bäcken. Var så säker. Nej, det är inte ett hot. Jag är inte lagd åt det hållet. Jag är pacifist. Se det mer som ett löfte.

Och till alla er andra kommer här Boyes dikt i sin helhet. Det är en av mina favoritdikter och symboliserar naturligtvis vad än som känns aktuellt för oss. Idag tycker jag att första stycket är bokstavlig snarare än bildlig.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

 

 

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.