En pajas som gör skillnad

När jag var fyra eller fem år gammal besökte jag för första gången en cirkus. Jag glömmer det aldrig. Det var en förfärlig upplevelse. Det spelade ingen roll att akrobaterna hade fina, glittriga och för uppgiften passande dräkter – jag kunde ändå inte titta eftersom jag var övertygad om att de skulle falla ner från sina svingande trapetser med sprucken skalle och död som följd.

Inte heller de dresserade djuren gjorde mig på gott humör. Instinktivt kände jag att de var manegens fångar. Jag slog ner blicken och tittade istället på mina händer som låg spänt i mitt knä.

Men. Det värsta av allt var clownerna. På publikens reaktion förstod jag att clownerna var roliga. Själv tyckte jag att figurerna var förskräckliga. Jag visste inte om de skrattade eller grät. Var de glada eller ledsna? Jag begrep snabbt att jag inte kunde lita på clowner. De betedde sig besynnerligt och såg skrämmande ut. Jag har sedan den dagen varit rädd för dessa narrar.

Jag såg just ett kort inslag om den ohyggliga situation alla de flyktingar som riskerar liv och lem för att ta sig till Europa i hopp om ett liv i frid befinner sig i. Jag missade första delen av nyhetsinslaget, därför vet jag inte riktigt var det var ifrån men jag misstänker att det var från Idomeni i Grekland. Bilder som dessa är i och för sig något som dessvärre hör till vanligheterna nu för tiden. Dagligen hör vi om sjöodugliga baljor som kapsejsat och jag undrar förfärat hur många liv som Medelhavet motvilligt slukat de senaste åren.

Nå, så vad var det som var så speciellt med det här inslaget? Det var clownerna.

BBC-reportern berättade om clownerna som åker till flyktingläger för att distrahera barnen. Liksom som ett ”Clowner utan gränser”. Deras enda uppgift är att få barnen att skratta. Och glömma. Om än för några timmar. Ungarnas fina ansikten med de stora erfarenhetstyngda ögonen, som sett mer än vad jag orkar föreställa mig, visade att det hjälpte. Småttingarna blev avslappnade, de sprang omkring, de busade. Skojade. Skrattade. Med tanke på vad dessa små individer varit med om under deras korta stund på Jorden vet de givetvis, till skillnad från tramsiga Helena 5 år, att clowner är ingenting att vara rädd för.

Det var som om någon tryckte på en knapp, eller kanske snarare vred på kranen, för helt plötsligt strömmade tårar ner för mina kinder. Först stilla men till sist fann jag mig själv fulgråta. Jag blev så intensivt berörd av dessa clowner. Eller rättare sagt, av gesten. Och av reaktionerna på de oskyldiga. De utsatta och olycksdrabbade.

Jag vet inte om jag reagerade så häftigt pga jag har PMS eller om jag blev överväldigad över det tydliga beviset på människans godhet. Kanske både och. Det finns personer som gör något bra när stora delar av Europa stänger gränser, sätter upp taggiga stängsel och visar kalla knytnäven.

Lyckligtvis finns det människor som gör skillnad. Vårdpersonal. Sjöräddare. Volontärer. Medmänniskor. Och clowner.

 

Clown

Typiskt stereotypiskt

Det visade sig att jag for med osanning i gårdagens inlägg om tandvården. Jag påstod att det inte fanns något högkostnadsskydd men min sambo upplyste mig om att så visst är fallet. Jag citerar hans kommentar nedan:

”Ska vi nu vara helt korrekta, vilket vi så klart ska, måste jag tillägga att det faktiskt finns ett högkostnadsskydd även för tandvård. Inte efter 1100 kr som för övrig vård och inte heller 100 % (minus en del undantag). Nä, man får 50 % på kostnader över 3000 och upp till 15000 ersatta. Sedan ”hela” 85 % på kostnader över 15000, allt på ett kalenderår.
I övrigt är jag helt på min kära sambos sida, att inte tänderna ingår i den vanliga sjukförsäkringen är groteskt. Speciellt med tanke på att munhälsan bevisligen påverkar övriga kroppen. Gör om, gör rätt.”

Så kan det gå när man struntar i research. Nu lägger jag tänderna åt sidan. Ja, alltså rent symboliskt, det är inte så att jag har löständer som jag placerar bredvid mig. Nej. Men däremot vill jag spinna vidare på det här med förutfattade meningar, fördomar och hur vi uppfattar människor omkring oss på grund av deras utseende, beteende och kön. Jag menade igår att tandvård är i det närmaste en klassfråga. Att vi har en tendens att se personer med tappade/trasiga tänder som andra klassens medborgare.

Vi har ett par grannar där kvinnan ofta är på dåligt humör. Hon är högljudd och skriker flitigt på sin sambo. Hon spottar ur sig svordomar på löpande band och kontentan är att pojkvännen är dum i hela huvudet. Förutom att föremålet för hennes vrede säkert finner det hela påfrestande är det väldigt störande för oss att höra deras (hennes) gräl som inte sker helt sällan. Men. Igår slog det mig. Hade det varit tvärtom, om det var mannen som ideligen skrek på kvinnan hade irritationen sannolikt bytts ut mot oro för kvinnans välmående. Misshandlar han henne? Bör vi ringa polisen?

Jag tycker inte om mitt sätt att tänka. Jag inbillar mig att jag är hyfsat fri från fördomar. Jag försöker att ha ett så öppet sinne som möjligt. Men dessvärre tycks jag vara fast i gjutna tankesätt. Okej, det ligger förmodligen till så att kvinnor inte misshandlar sina män – eller kvinnor för den delen – i lika hög drag som män som slår sina partners. Men ändå. Varför reagerar jag annorlunda när det är hon som gormar och inte han?

Mellan tummen och pekfingret

Jag minns inte var eller i vilket sammanhang, men jag läste/hörde att tummen inte är ett finger. Vafalls? Om det inte är ett finger, vad är det då? En liten arm?

Min sambo och jag har för vana att innan vi somnar göra fåniga grimaser till varandra som i de flesta fall leder till hysteriska fnissafall snarare än sömn. Vi är egentligen cirka 10 år gamla. Igår kväll var jag dock mer angelägen om att diskutera tummen än att förvränga mitt anlete. Sambon avfärdade snabbt påståendet att tummen inte skulle vara ett finger: ”Struntprat, det är klart att det är ett finger! Tummen är dessutom det som skiljer oss från de flesta andra arter.”
”Mmm, som från guldfisken exempelvis”, svarade jag dröjande och kunde inte sluta grunna på om det verkligen enbart är tummen som skiljer oss åt.

Innan jag hann somna igår la jag på minnet att googla om tummen. Tummen är något som inte får ignoreras. Jag tänker gå till botten med tummen.

Enligt Wikipedia är tummen visst ett finger och nu ska jag helt kort utbilda er. Fingrarna är handens extensioner. Det latinska ordet för tumme är pollex och räknas som det första fingret, tillika det kortaste och tjockaste ditot. Tummen är inåtroterad 45° mot resten av fingrarna.

Man kan ha skomakartumme och hammartumme. Och tummen mitt i handen. Fast det sistnämnda är ett bildligt uttryck (hoppas jag) för någon som är klumpig.

Tummen upp är något positivt. Förutom i visa delar i Mellanöstern där det är likvärdigt med vårt uppsträckta långfinger. Inom dykning betyder det att man vill komma upp till vattenytan. Det är även siffran sex på teckenspråk.

Så där ja, då vet vi allt som är värt att veta om tummen. Sug på den ni!

Nu över till något helt annat. Det här med tandvård, hörni. Varför räknas inte tänder som en del av kroppen och således till den vanliga vården? Ska tandvård anses vara någon sorts skönhetsvård? Lyxvård? Att låta en tandläkare bara titta in i munnen på en kostar närmare 1000 spänn. Är det rimligt? Till skillnad från övriga vården finns det inget högkostnadsskydd. Fast hade högkostnadsskyddet gällt tandvården skulle det i och för sig vara i kraft redan efter första besöket…

Tänder är faktiskt en statusgrej. Misskötta tänder kan tolkas som ett tecken på fattigdom. (Eller svår tandläkarskräck för den delen.) Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi erkänner det eller inte, bildar vi oss en helt annan uppfattning om en person har gluggar i en trasig tandrad än om hen stödjer sig på kryckor eller har armen i en mitella. Eller har hammartumme.

Blir vi kvar i väst eller blir det ett vinnande öst i år?

Efter torsdagens andra semifinal står det klart vilka länder som gick vidare till Eurovision Song Contests stora slutspel i Globen i Stockholm. Eftersom jag uppenbarligen har alldeles för mycket fritid har jag inte bara lyssnat igenom alla finallåtarna (om än halvhjärtat) utan ämnar även skriva några rader om vad jag tycker. Därför att jag helt enkelt inte kan låta bli att störa er denna angenäma lördag.

Jag är ingen musiker, jag är en lekman. Jag är ingen avancerad eurovisionnörd som vet vilken plats Schweiz hamnade på 1972. Således ska jag inte ägna mig åt att analysera, skriva betyg eller gissa vem som kommer att vinna och vilka som kommer att komma i topp fem. Smaken är helt tydligt som rumpan och Korea – delad. Annars hade folk inte röstat fram Georgiens disharmoniska kaos.

De flesta låtar har jag hört förr, mycket känns bekant. Men det är klart, hur många gånger kan man kombinera toner så att det låter nytt?

Kvällens sömnpiller är Polen. Förlåt mig, alla rara polacker, men låten är så trist att både klockorna och tågen stannar (kanske inte helt ovanligt för Skånetrafiken i och för sig men vi kan i framtiden inte skylla på Polen varje gång…) när den svenske 1600-talskungen Karl X Gustavs look-a-like äntrar scenen.

Den israeliska sångaren, som med sin frisyr för tankarna till 80-talsgruppen Human League, sjunger gripande om att vi alla är stjärnstoff. Ett bra budskap tycker jag. Vi kommer alla från samma ursprung och hör ihop. Inte isär.

Lettland verkar ha använt sig av ett ekolod som ackompanjemang medan Belgien använt sig av Queens ”Another one bites the dust”. Ungerns sångare har troligtvis ätit krita till lunch. De senaste veckorna.

Tyskland har skickat en docka. Jag är rädd för henne. Hon kommer sannolikt att hoppa ut ur rutan och lemlästa mig. Hon må se söt ut, men tro mig, under fasaden döljer sig ondska. Eller så har jag kanske bara sett för många skräckfilmer i min ungdom.

Motvilligt tåras mina ögon när den ukrainska sångerskan med smärta i rösten sjunger om sin familjetragedi. På 1940-talet deporterade Stalin alla krimtatarer, däribland artistens mormorsmor. Tydligen jämför hon det med Rysslands annektering av Krimhalvön 2014.

Jag har förstått att Australien är en storfavorit. Och tja, den späda kvinnan i den stora brudklänningen i marängstil kommer nog kamma hem en hel del poäng. En annan som räknas som favorit är Rysslands bidrag, en kille som ser ut som en kusin till Dave Gahan, årsmodell 1981. Jag tvekar inte en sekund på att han också kommer att ta emot många poäng. Ryssen alltså. Inte Depeche Modes frontfigur.

Hm… en reflektion slog mig (nej, det gjord inte ont), tänk om det kommer stå mellan Ryssland och Ukraina. Nu är visserligen det här en musiktävling som ska stå över politik, men visst vore det spektakulärt?

Personligen gillar jag Spaniens bidrag. Och Frankrikes. Det tilltalar mig när artister ler medan de sjunger. Som Frans. Det är så härligt att höra ”If I were sorry” efter alla låtar med drama, akrobatiska dansare och sångare som tar i så att de spricker. Låten är befriande och jag kan andas ut. Luta mig tillbaka. Jag vaggas lätt in i de jovialiska tivolitakterna. Killen utstrålar, trots sin ringa ålder, trygghet och lugn. Frans har dessutom en underbar glimt i ögonen. I all sin anspråkslöshet kommer nog både han och låten sticka ut ikväll.

Men hur är det nu, får länder som inte deltar ändå rösta? Hoppas det. Annars lär inte Frasse få några kompisröster då inga av våra grannländer kvalade in. Ni vet hur det är, man ger gärna höga poäng till grannarna. Balkan röstar på Balkan, Norden på Norden och så vidare.

Nåväl, strax ska jag röra ihop dippen som jag kan doppa mina potatischips i. Klockan nio ikväll är jag redo och jag får ha både soffan och chipsskålen alldeles för mig själv. Sambo och katt lyssnar helst på Motörhead och Black Sabbath så de kommer att dra sig undan jippot.

Efter kalaset visar SVT filmen ”The Big Lebowski”, har ni inte sett den rekommenderar jag att ni gör det. Se det som en morot. Eller tröst.

Men vänta! Alla andra låtarna då, undrar ni. Jag har inte skrivit om exempelvis Kroatien, Storbritannien eller Litauen. Det är för att jag redan glömt bort melodierna. Fast förresten, nu kom jag ihåg Bulgariens låt! Den var rätt medryckande i refrängen om jag inte minns fel.

Strax efter midnatt vet vi hur det gick. Vann rätt låt?

Heja Frans!

 

Flera nyanser

Den underbara försommaren är här, ett ljuvligt varsel om vad som komma skall. Omgivningarna har exploderat av tusen nyanser av härlighet. Det är grönt, det är gult, det är rött, det är vitt, det är rosa. Det är underbart. De tveksamma knopparna har brustit och sprängts ut ur sina hårda höljen. Ett förlösande fyrverkeri.

Apropå nyanser. Gråare nyanser. Nyanser av tristess. Ni vet när massan visar ett överväldigat intresse och begeistring inför något? Det kan gälla musik, litteratur, resmål, mode, inredning – ja, allt möjligt – blir ni inte nyfikna då? Det blir jag. Men jag har en tendens att snabbt avfärda flugan eftersom jag tycker det är förfärligt tråkigt när alla gör likadant eller ser likadana ut. Kanske är det ett uttryck för min önskan att vara unik. Och ett fullständigt ointresse/okunskap för vad som är inne.

Nå, så var vill jag komma med det här? Jag ska berätta. Min nyfikenhet tog överhanden och la en mycket populär trilogi i offline-läge på den eminenta tjänsten Storytel och tryckte på play. Med sin ljuva stämma läser Julia Dufvenius E L James böcker. Ni vet, ”Femtio nyanser”.

Okej, det är inte min genre, jag läser helst biografier och spänningsromaner. Kanske har jag inte rätt uttala mig. Men du milde så tröttsamma och tjatiga böckerna är. Det händer ju ingenting. Ingenting! Ja, förutom att huvudkaraktärerna har svår sex. Hela tiden.

I över fyrtio timmar har jag lyssnat på ständiga upprepningar. Om jag hör ”det växande ståndet” och ”bröstvårta” en gång till skjuter jag mig i skallen. Bröstvårta är för övrigt bland de fulaste ord jag vet. Vårta. Jag ogillar ordet ”vårta” skarpt. Rimligtvis borde jag även ogilla ordet ”tårta”. Men det gör jag inte, trots att det låter nästan likadant.

Glosor jag å andra sidan är förtjust i är ”oligark” och ”filibuster”. Dessvärre är det ord jag extremt sällan har någon anledning att uttala. Därför brukar jag kalla min katt för oligark. Eller filibuster. Det känns bra.

Nu kom jag av mig lite. Jag höll på att, som sista kvinnan i världen, läsa ”Femtio nyanser av kom och hjälp mig”. Vid det här laget lär det finnas miljarder med recensioner av böckerna (mer ros än ris enligt mina efterforskningar) så det är inte aktuellt att jag skriver en.

Ja, jag håller med er. Det är knasigt. Ni undrar förstås varför jag tvångsmässigt måste läsa något som tråkar ut mig så vansinnigt. Det är givetvis att föredra att jag helt enkelt upphör att ägna mer tid åt ”Femtio nyanser av torktumlarludd”, att jag raderar böckerna från min virtuella bokhylla i Storytel-appen, än att jag ska behöva skjuta mig i huvudet med ett handeldvapen jag inte har tillgång till. Men ni förstår, jag har bestämt mig för att läsa alla tre böckerna. Jag vill förstå grejen med succén.

Jag är inne på den tredje och sista delen, har sju och en halv timme kvar. Kanske händer det något rafflande snart, men jag är skeptisk. Även om Anastasias adoptivfar hamnat på sjukhus i Portland efter en bilolycka. Det kommer ändå bara sluta på ett sätt. I sänghalmen. Eller i hissen för den delen. Kanske i bilen.

Nej, jag förstår inte grejen. Jag gratulerar författarinnan som klarat bedriften att få sina böcker, inte bara publicerade, utan även lästa, världen över. Hennes alster ska till och med bli filmatiserade. (Blir generad bara på tanken hur…)

Jag läste någonstans att böckerna är mer lästa än Harry Potter. Grattis! 

Själv begriper jag ingenting och gäspar.

 

50

 

Femtio nyanser av frihet är det jag får om några timmar…