Flera nyanser

Den underbara försommaren är här, ett ljuvligt varsel om vad som komma skall. Omgivningarna har exploderat av tusen nyanser av härlighet. Det är grönt, det är gult, det är rött, det är vitt, det är rosa. Det är underbart. De tveksamma knopparna har brustit och sprängts ut ur sina hårda höljen. Ett förlösande fyrverkeri.

Apropå nyanser. Gråare nyanser. Nyanser av tristess. Ni vet när massan visar ett överväldigat intresse och begeistring inför något? Det kan gälla musik, litteratur, resmål, mode, inredning – ja, allt möjligt – blir ni inte nyfikna då? Det blir jag. Men jag har en tendens att snabbt avfärda flugan eftersom jag tycker det är förfärligt tråkigt när alla gör likadant eller ser likadana ut. Kanske är det ett uttryck för min önskan att vara unik. Och ett fullständigt ointresse/okunskap för vad som är inne.

Nå, så var vill jag komma med det här? Jag ska berätta. Min nyfikenhet tog överhanden och la en mycket populär trilogi i offline-läge på den eminenta tjänsten Storytel och tryckte på play. Med sin ljuva stämma läser Julia Dufvenius E L James böcker. Ni vet, ”Femtio nyanser”.

Okej, det är inte min genre, jag läser helst biografier och spänningsromaner. Kanske har jag inte rätt uttala mig. Men du milde så tröttsamma och tjatiga böckerna är. Det händer ju ingenting. Ingenting! Ja, förutom att huvudkaraktärerna har svår sex. Hela tiden.

I över fyrtio timmar har jag lyssnat på ständiga upprepningar. Om jag hör ”det växande ståndet” och ”bröstvårta” en gång till skjuter jag mig i skallen. Bröstvårta är för övrigt bland de fulaste ord jag vet. Vårta. Jag ogillar ordet ”vårta” skarpt. Rimligtvis borde jag även ogilla ordet ”tårta”. Men det gör jag inte, trots att det låter nästan likadant.

Glosor jag å andra sidan är förtjust i är ”oligark” och ”filibuster”. Dessvärre är det ord jag extremt sällan har någon anledning att uttala. Därför brukar jag kalla min katt för oligark. Eller filibuster. Det känns bra.

Nu kom jag av mig lite. Jag höll på att, som sista kvinnan i världen, läsa ”Femtio nyanser av kom och hjälp mig”. Vid det här laget lär det finnas miljarder med recensioner av böckerna (mer ros än ris enligt mina efterforskningar) så det är inte aktuellt att jag skriver en.

Ja, jag håller med er. Det är knasigt. Ni undrar förstås varför jag tvångsmässigt måste läsa något som tråkar ut mig så vansinnigt. Det är givetvis att föredra att jag helt enkelt upphör att ägna mer tid åt ”Femtio nyanser av torktumlarludd”, att jag raderar böckerna från min virtuella bokhylla i Storytel-appen, än att jag ska behöva skjuta mig i huvudet med ett handeldvapen jag inte har tillgång till. Men ni förstår, jag har bestämt mig för att läsa alla tre böckerna. Jag vill förstå grejen med succén.

Jag är inne på den tredje och sista delen, har sju och en halv timme kvar. Kanske händer det något rafflande snart, men jag är skeptisk. Även om Anastasias adoptivfar hamnat på sjukhus i Portland efter en bilolycka. Det kommer ändå bara sluta på ett sätt. I sänghalmen. Eller i hissen för den delen. Kanske i bilen.

Nej, jag förstår inte grejen. Jag gratulerar författarinnan som klarat bedriften att få sina böcker, inte bara publicerade, utan även lästa, världen över. Hennes alster ska till och med bli filmatiserade. (Blir generad bara på tanken hur…)

Jag läste någonstans att böckerna är mer lästa än Harry Potter. Grattis! 

Själv begriper jag ingenting och gäspar.

 

50

 

Femtio nyanser av frihet är det jag får om några timmar…

 

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.