En pajas som gör skillnad

När jag var fyra eller fem år gammal besökte jag för första gången en cirkus. Jag glömmer det aldrig. Det var en förfärlig upplevelse. Det spelade ingen roll att akrobaterna hade fina, glittriga och för uppgiften passande dräkter – jag kunde ändå inte titta eftersom jag var övertygad om att de skulle falla ner från sina svingande trapetser med sprucken skalle och död som följd.

Inte heller de dresserade djuren gjorde mig på gott humör. Instinktivt kände jag att de var manegens fångar. Jag slog ner blicken och tittade istället på mina händer som låg spänt i mitt knä.

Men. Det värsta av allt var clownerna. På publikens reaktion förstod jag att clownerna var roliga. Själv tyckte jag att figurerna var förskräckliga. Jag visste inte om de skrattade eller grät. Var de glada eller ledsna? Jag begrep snabbt att jag inte kunde lita på clowner. De betedde sig besynnerligt och såg skrämmande ut. Jag har sedan den dagen varit rädd för dessa narrar.

Jag såg just ett kort inslag om den ohyggliga situation alla de flyktingar som riskerar liv och lem för att ta sig till Europa i hopp om ett liv i frid befinner sig i. Jag missade första delen av nyhetsinslaget, därför vet jag inte riktigt var det var ifrån men jag misstänker att det var från Idomeni i Grekland. Bilder som dessa är i och för sig något som dessvärre hör till vanligheterna nu för tiden. Dagligen hör vi om sjöodugliga baljor som kapsejsat och jag undrar förfärat hur många liv som Medelhavet motvilligt slukat de senaste åren.

Nå, så vad var det som var så speciellt med det här inslaget? Det var clownerna.

BBC-reportern berättade om clownerna som åker till flyktingläger för att distrahera barnen. Liksom som ett ”Clowner utan gränser”. Deras enda uppgift är att få barnen att skratta. Och glömma. Om än för några timmar. Ungarnas fina ansikten med de stora erfarenhetstyngda ögonen, som sett mer än vad jag orkar föreställa mig, visade att det hjälpte. Småttingarna blev avslappnade, de sprang omkring, de busade. Skojade. Skrattade. Med tanke på vad dessa små individer varit med om under deras korta stund på Jorden vet de givetvis, till skillnad från tramsiga Helena 5 år, att clowner är ingenting att vara rädd för.

Det var som om någon tryckte på en knapp, eller kanske snarare vred på kranen, för helt plötsligt strömmade tårar ner för mina kinder. Först stilla men till sist fann jag mig själv fulgråta. Jag blev så intensivt berörd av dessa clowner. Eller rättare sagt, av gesten. Och av reaktionerna på de oskyldiga. De utsatta och olycksdrabbade.

Jag vet inte om jag reagerade så häftigt pga jag har PMS eller om jag blev överväldigad över det tydliga beviset på människans godhet. Kanske både och. Det finns personer som gör något bra när stora delar av Europa stänger gränser, sätter upp taggiga stängsel och visar kalla knytnäven.

Lyckligtvis finns det människor som gör skillnad. Vårdpersonal. Sjöräddare. Volontärer. Medmänniskor. Och clowner.

 

Clown

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.