Dammsugare och igelkottar

Idag kom min bff över på en eftermiddagsfika. Han, liksom jag, är en nollåtta som hamnat på villovägar. Vi har känt varandra sedan mitten av 90-talet, det är både lustigt och tryggt hur vi båda lyckats, oberoende av varandra, bli skånebor.

Jag bryggde en kanna java, han anlände med en låda dammsugare. Eller punschrullar, som tycks vara en mer korrekt benämning. Mitt minne sträcker sig inte så långt tillbaka i tiden för att jag ska kunna komma ihåg senast jag kom i kontakt med en dammsugare. Förmodligen var det vid Dackefejden. Däremot vill jag minnas att jag tyckte väldigt mycket om dem som barn.

Men. Vad konstiga de såg ut. Liksom satta och knubbiga.

Jag: ”Oj? Brukade inte de vara avlångare?”
Bff, med ögonbrynen uppe vid hårfästet och skeptisk blick: ”Avlångare?
Jag: ”Ja?”
Bff: ”Avlångare?!”
Jag, när det sakta gick upp för mig att jag just använt ett ord som sannolikt inte finns i SAOL: ”Ja, eller alltså, var de inte längre förr? Smalare och längre. Långa. Liksom.”

Jamen titta själva! Så här ska de väl inte se ut? (Inget fel på smaken dock.)

20160727_145603-picsay-02 (1)
Fetknopp.

 

Medan han tankade wifi för att uppdatera/uppgradera sina tre olika enheter (han bor på landet. På riktigt.) berättade han för mig att han och sin man upptäckt konstigt bajs på deras tomt. Nu var det mina ögonbryn som åkte hiss upp några våningar (har så lågt hårfäste att det i och för sig inte krävs mycket). Jag frågade stillsamt vad som menades med ”konstigt bajs”. Jag menar, bor man mitt i skogen (typ) är det väl inte så märkligt med diverse djurbajs lite här och var?

Han tog en klunk av sitt kaffe och fortsatte ingående förklara att det definitivt inte var tal om kattbajs i alla fall, nej för bajskorvarna var si och så stora samt att vissa hade ostbågeform (han måttade med tummen och pekfingret så att jag verkligen skulle förstå). Inte nog med det, placeringarna av korvarna var otypiskt för katter.

Tja, vad skulle jag säga. Jag kände att jag inte hade något att komma med. Inga förslag alls. Har aldrig forskat närmare i ämnet.

Vi hade ägnat en kvart av våra liv att diskutera suspekt avföring. Men till slut, efter att ha hållit mig på halster, släppte han bomben. De har nämligen kommit fram till att, efter noga efterforskningar med hjälp av google, det rör sig om – igelkottbajs.

Den vetgiriga får svar på det mesta här i livet. Vi lär oss något nytt varje dag. Kvalitén på kunskapen må emellertid diskuteras

Räven raskar öven rälsen

Jag såg på perrongen mittemot hur en ung man tilltalade en lika ung kvinna. Plötsligt började han springa som galning, hoppade sedan ner på spåren, skenade över dem för att flinkt hoppa upp på plattformen där jag och tjugotalet medtrafikanter höll andan med stel kroppshållning samtidigt som vi förfärat iakttog vad som pågick framför våra solglasögon. Pågatåg från båda håll var nämligen på ingående. Gissa om de bägge tågförarna tutade ilskt. Det var med lättnad som jag klev ombord en sval vagn. AC, hur överlever vi utan den i dessa tider?

Jag lutade mig tillbaka i sätet och vevade igång det senaste programmet av ”Pop och Politik” som jag missade i lördags. Medan jag lyssnade på mitt favoritradioprogram blickade jag ut över landskapet. Himlen var till stor del täckt av moln som tycktes sväva på olika nivåer, i olika nyanser. Vindkraftverken susade förbi medan jag färdades söderut. Eller nja, det var väl snarare tåget som susade, så vitt jag vet är de långa vita trearmade pelarna statiska.

Cirka en halvtimme senare nådde jag Malmö Central. Mängden människor var extensiv. Som var i vägen. Givetvis. För inte fan är det jag som är i vägen, det ska ni ha klart för er. På min väg från centralen till Triangeln fyndade jag ny outfit på Indiska, lite bling bling på Åhléns, hälsporrsinlägg (inte sexigt) (men nödvändigt) på ett apotek och en låda chardonnay på Systembolaget där jag blev påkörd av en rullstol bakifrån med en sådan där filidäng som står rakt ut där man kan ha sitt ben på, ni vet. Den filidängen fick jag i knävecken. Hela tiden. Lyckligtvis var kön inte alltför lång.

Noterat:

– väldigt blek dam med oljig hy och rollator satt och puffade på en fet cigarr som troligtvis rullats mellan låren av en inte lika blek kubanska.

– liten flicka skutteliskuttade fram och utropade med bestämd röst: ”Bara glass, bara glass, jag vill bara ha glass, bara ha glass!” Som ett mantra. Som modern försökte slå dövörat till.

– kvinna i rishatt (som förde tankarna till ett avlägset risfält i Vietnam) satt och slickade i sig glassen som flickan ville ha.

– är det bara jag eller har inte antalet tiggare minskat i Malmö?

 

20160726_110337-picsay

I Forsakar forsar vatten

Måhända en smula pinsamt. För att inte säga rent av obegripligt. Kan hända ett wtf-moment. Jag har sedan min flytt till Skåne ännu inte varit i Ystad. Jag vågar påstå att jag sedan 2011 är vida berest i Skåne men det finns två ställen som jag misslyckats med att besöka trots att viljan har funnits där. Finns där. Ystad och Ven.

Jag befinner mig i en målinriktad fas i livet och vill härmed ge er att löfte om att innan 2016 är till ända ska jag ha varit i ovannämnda platser. Herregud, hur svårt ska det vara?

Ett förslag uttalades från mina läppar att vi skulle åka till Ystad för att äta glass (även om jag sedan de tog min gallblåsa ifrån mig i påskas inte kan hantera mejerier längre men det finns väl fortfarande isglass?) men sambon hade en annan idé. Han tyckte att vi skulle åka åt andra hållet, till Forsakar. För där finns Skånes två högsta vattenfall. Att Skåne överhuvudtaget hade vattenfall var för mig en väl bevarad hemlighet.

Medan vi satt i bilen som välsignats med en fungerande AC började jag entusiastiskt prata om framtiden. Var jag vill bo. Hur jag vill bo. Vad jag vill bli när jag bli stor. Och så vidare. Jag började fäkta med armarna och rösten gick upp i hej. Min sambo såg kärleksfullt på mig med sina intensivt blå ögon och uppmanade mig mjukt att skjuta framtidsdrömmarna åt sidan en stund och njuta av nuet. Och han hade rätt. Han sa dessutom det som jag alltid brukar säga. Att uppskatta nuet. Jag är tydligen inte särskilt bra på att leva som jag lär.

Så där satt jag på passagerarsätet och blickade ut över det öppna och generösa landskapet. Jag värdesatte nuet. Skåne är för övrigt fantastiskt vackert.

Efter lite över en timme senare var vi framme i Forsakar. Jaha, och var fan ligger det undrar ni som inte är hemma i Skånes alla delar. Om jag säger att det ligger alldeles intill Degeberga, förstår ni då? Nej? Okej då. Mellan Kivik och Kristianstad. Fattar ni inte nu heller får ni öppna en kartbok. Eller googla. Eller gå om geografilektionerna ni hade (eller skolkade ifrån) i skolan.

Vi ställde bilen på en parkering helt befriad från solskydd. Innan vi gick in i skuggan som naturreservatet utgjorde var jag först tvungen att närma mig en alldeles förtjusande inhängnad där grisar, getter, gäss och någon annan sorts fågel som jag inte har en aning om vad de heter men om det ska följa mönstret borde arten börja på bokstaven G…

 

Grisarna
Ingen är så glad som en gris i en jordhög!

 

Alla samsas
Getabocken är den som är mest intresserad av att gå kameran till mötes.

 

När vi lyssnat klart på grisarnas grymtningar och doften av chevré lämnade vi herrarna i hagen och styrde våra steg mot skogen. Den mottagande, omfamnande, livsgivande skogen.

Först gick stigen uppåt. Trappor upp, backar upp. Upp, upp, upp. Som tur var fanns det inte så många människor omkring oss (de låg väl på stranden), jag kunde flåsa fritt utan att skämmas. Efter cirka en halv kilometer (kändes som två fulla diton) kom vi fram till toppen av vattenfallen. Det fanns en utsiktsplats vi kunde borda för att uppskatta utsikten och ta bilder. Även om min höjdfobi svalnat de senaste åren var det en utmaning för mig att gå ut på plattan och titta ner. Fast mest rädd var jag nog för att tappa mobilen.

 

Från ovan
Vattenfallen von oben.

 

Vattenfall
Fallen faller ner.

 

Nöjda med dagens utflykt satte vi oss en ordentligt uppvärmd bil och for hem. Återigen tillät jag mig att vara en mottagare, att bara se ut och känna tacksamhet över skönheten och friden. Även om det sistnämnda kan vara bedrägligt. Min smartphone plingade till och jag kunde inte motstå frestelsen att kolla läget. Det visade sig vara en terroristattack i Kabul. Många döda. Många skadade. Daesh hade tagit på sig ansvaret.

Ingen kommer att posta den afghanska flaggan på sina profilbilder. Ingen kommer att säga ”Je suis Kabul.”

Nej. Vi tycks endast engagera oss om det sker terrordåd i västvärlden. Det är rätt fult faktiskt. Men kanske förståeligt. Är det så att vi bara kan uppbåda energi för det som sker runt närmaste hörn?