En vanlig morgon: ”Det smäller ofta”

Morgonen börjar med att plitarna öppnar celldörren och kollar att jag är i liv (som de måste göra på alla varje dag), för att sen ta sig upp och ta och göra iordning frukost i ett litet kök där 15-16 grabbar trängs för att alla är hungriga + att många ska på sysselsättning, dvs jobb eller skola.

Köket på morgonen är en plats det ofta smäller på då det varken finns kamera där. Och tänk själv 15-16 hungriga grabbar som kommer från olika delar av landet och/eller många ifrån andra länder där vissa har en helt annan syn på t ex hur man beter sig mot folk eller kanske aldrig ens har städat eller brytt sig.

Men man kommer få lära sig att städa och visa sin omgivning respekt oavsett vem man är, för även om han är 2 meter lång och bred som fan så klarar han aldrig 10-15 man samtidigt och det är det som händer om man inte kan bete sig.
Hela avdelningen håller ihop och misshandlar honom. Sen kanske alla inte ens är värsta polare själva men avdelningen håller ihop då ”alla” vill ha rent och fräscht runt sig och ingen är ju här frivilligt.

Här på Kumla går larmet flera gånger per dag och ibland är det inte så allvarligt men det är nästan alltid olika spänningar i luften mellan diverse gäng och grupper.  Det är viktigt att stå upp för sig själv och sina nära och när det blir nåt tjafs så statuera ett exempel så att andra gärna inte vill bråka. Inte för att de andra kanske blir rädda utan för att de då ser att man står upp för sig och kör hårt när det behövs.

Oavsett vilka vi alla är som sitter här så har vi alla en sak gemensamt. Alla vill ut, de flesta har familj och här inne är ingen höjdare då det inte blir nån inkomst och knappt någon kontakt med utsidan.

Peter.


Peter, 34, från Uppsala, avtjänar ett långt fängelsestraff på Kumlaanstalten. Han kommer därifrån att blogga exklusivt för 24Uppsala om livet bakom de höga murarna.

Peters ord/åsikter är hans egna och inget som 24Uppsala står bakom.Har ni frågor till Peter kan ni maila redaktionen@24uppsala.se. 

Telefonsamtalen är svåra: ”Det är sjukt jobbigt”

Straffet jag har är 10 års fängelse för grova våldsbrott och det köper jag men straffet att inte få träffa mina fyra barn så ofta och endast kunna ringa ett bevakat (avlyssnat+en plit = kriminalvårdare som lyssnar) per vecka i 15 minuter, det är sjukt jobbigt.

Sveriges fängelser är inte
lika hårda som andra europeiska eller amerikanska fängelser fysiskt MEN är desto värre psykiskt.
Det är svårt för familj och vänner att besöka, man får inte ringa om du inte har analogt nät 🙁
Va fan, analogt nät rivs och färre och färre har det och vi intagna på Kumla och andra klass 1-anstalter kan inte ringa för att kunna vara med lite i t ex barnens skolgång, träningar, läxor, höra vad de gör: med vem? Vilka? När? Hur?

Ja, det är mycket jag och andra inte hinner fråga våra barn eller familjer för då vi ringer blir frågan bara om de mår bra.
Har skolan gått bra?
Läxor?
Prov?
Inga bråk?
Sen är samtalet slut och pliten säger till att jag måste lägga på även om mitt barn gråter eller är superglad och vill berätta nåt han/hon varit med om.

Det verkar som många av dessa plitar inte har nåt hjärta.
De säger att vi intagna är känslokalla? Hmm?

Sedan ibland när man tänkt ringa så går det kanske inte för att det varit bråk även om det är på en annan avdelning, så det är svårt att planera telefonsamtal.

Det finns till och med en EU-lag om barns rättigheter att träffa sina föräldrar även om han/hon sitter i fängelse men det struntar Sverige i 🙁 .
Det står även i svenska fängelselagen att barnens rätt att träffa sin förälder inte ska hindras även om man är inlåst, allt detta är ett spel för galleriet.
Det funkar tyvärr inte.

”Folk glodde och dunkade på pansarglaset”

kumla-fangslad3

Jag vaknar tidigt i en kall cell med en massa tankar om ”vad fan som hände”?
Nu är jag på det ökända Kumla som Sveriges värsta fångar sitter i som man alltid bara hört om och när jag kom så var allt mycket rörigt och spänt.

Jag vandrade i en kall kulvert med mina grejer som skulle vara i cellen, med eskort av två stycken plitar. Kulverten är lång, otroligt lång, med flera avstickare till olika avdelningar och hus.

Spänd i bröstet och en adrenalinkick i väntan på hur avdelningen ser ut!
Vilka är där?
Fiender?
Vänner?
Psykopater?
Är det mycket bråk?
Knivskärningar?

Är inte direkt rädd av mig som person då större delen av mitt liv varit kaos med mycket bråk och droger. Bråk har varit en glöd för mig på det viset att det tänt hela mig och jag blir klar och allert men får kanske lite tokiga tankar om vad/hur jag ska skada den/dem jag bråkar med så brutalt jag bara kan. Till exempel bryta fingrarna, knäcka näsan, okbenet (kindben) eller skära av någon kroppsdel.

Men vem du än är och vad du är har gjort så garanterar jag att ALLA är lite nervösa när de kommer till en ny avdelning – och speciellt till Kumla.

Jag kom upp för ett par trappor och där såg jag folk innanför glasrutorna som stod och glodde ut på mig och jag trodde jag skulle dit, men plitarna sa till mig att fortsätta en trappa upp. Där kom jag upp direkt utanför plitkuren med en avdelning rakt fram (som jag hamnade på) och en annan avdelning direkt till höger om mig, där folk stod som klistrade och dunkade och slog på fönstret (pansarglas). Min puls ökade och direkt gick jag in i försvar och spände mig samtidigt som jag var osäker och nervös inför det som nu skulle ske.

Plitarna släppte in mig och sa att jag skulle följa med de så de kunde visa mig vart min cell var. Jag ställde ner mina prylar, ignorerade plitarna och gick och hälsade på samtliga 15 personer som var där (16 med mig) och presenterade mig, vem jag är och varifrån jag är.

Sedan sa jag:
– Jag kommer strax, ska bara kolla in cellen.

Jag tog mina prylar och la in i cellen och kvitterade ut cellen av plitarna som man alltid ska göra för att debitera eventuell skadegörelse som sker.
Sedan gick jag och frågade ett par killar var städgrejerna fanns för jag ville städa cellen och de sa var någonstans det låg, och jag gick och städade.

En stund in i städningen kom två stycken killar och frågade mig vad jag sitter för och hur långt straff jag har.

– Ja, tio år för ett par stycken mordförsök.

– Okej, sa dom och gick.

Jag städade klart, gick ut i allrummet för att vara social och så att grabbarna kunde fråga ut mig om vem jag är och snabbt får reda på om de är fiender eller om det är lugnt. Men direkt stod det 15 man i en cirkel runt mig och alla frågade frågor i ett och undrade vems vän jag var och vad mina tatueringar betydde.
Jag var nervös men ville inte visa det och stod på mig med lite kaxig attityd och ifrågasatte varför dom undrade över mina tatueringar så aggressivt.

Då sa en kille att de är olika gäng och har krig med vissa som har en liknande tatuering.

– Okej, sa jag. Ni kan slappna av för jag har ingenting med dom att göra och kommer så aldrig ha med dem att göra heller.

– Ni kan ta mitt personnummer och även se mitt målsnummer så ni vet att jag aldrig har golat eller sitter för något konstigt brott (t ex våldtäkt, kvinnomisshandel, barnmisshandlar etc).

Då öppnades den andra avdelningen. Folk kom för att se ”den nya killen” och där i folkmassan träffade jag en bekant sedan tidigare som vi både blev glada av att se varandra. Vi kramades och skrattade och då släppte alla andra garden och jag blev snabbt välkomnad som en i gänget.

Första natten lyssnade jag på olika ljud men det var direkt knäpptyst efter klockan 22.00 för det är en tystnad här som gäller. Vissa antar den inte men man brukar då få stryk om det upprepas och det inte finns någon bra anledning att låta, och alltså oftast respekteras den.

Jag har nu varit på Kumla flera år och känner nu folk på alla normala avdelningar + en del på bunkeravdelningarna, men alltså ingen på skyddsavdelningarna eller så förutom de som kommit till vår avdelning men som där fått stryk och som därefter blivit skyddsplacerade på en avdelning, för annars blir det farligt för dom.

Larmet går flera gånger varje dag, men alla är inte allvarliga, utan ibland är det bara hot eller något simpelt tjafs, men det är fight väldigt ofta och lång oftare än vad plitarna ser.

Peter.


Peter, 34, från Uppsala, avtjänar ett långt fängelsestraff på Kumlaanstalten. Han kommer därifrån att blogga exklusivt för 24Uppsala om livet bakom de höga murarna.

Peters ord/åsikter är hans egna och inget som 24Uppsala står bakom.
Har ni frågor till Peter kan ni maila redaktionen@24uppsala.se

Premiär för ”Fängslad”

Hur är livet bakom galler?

Från och med nu kommer Peter, 34, att blogga för 24Uppsala.se.
Peter, som kommer från Uppsala, sitter av ett långt fängelsestraff på Kumlaanstalten .

Han kommer skriva om olika händelser och hur man får tiden att gå bakom de höga murarna.

Tidigare publicerade vi ett reportage från det välkända fängelset och där vi även träffade Peter.

LÄS REPORTAGET HÄR

kumla-fangslad3