”Plitarna låser in oss: ‘God natt’ – det känns sådär”

Tja!

Klockan har precis blivit 19.45 och plitarna börjar låsa in oss i cellerna.
– God natt, säger dem.

Jag brukar inte svara. Det känns sådär att nån säger god natt när klockan inte ens är åtta på kvällen.

Jag sätter mig ner vid skrivbordet som är fastskruvat vid sängen och tittar ut genom fönstret. Det är både fiskmåsar och kråkor som sitter uppe på muren och verkar nästan som att de gör upp om territorier. Fiskmåsarna är just nu i mindre skara, virka 15-20 stycken och kråkorna är säkert 70-80 stycken så det tar bara 5-8 minuter innan fiskmåsarna flytt.

Kråkorna brer ut sig och är uppe på muren, vid olika stängsel och flaxar runt en stund för att snart även landa på gräsplätten mellan mur och diverse staket, där är ingen plats vi intagna kommer till. Även om vi skulle vilja och försökte ta oss över stängslen så hade våra kroppar varit uppslitna av den förbjudna så kallade Palestinatråden långt innan vi hade kommit halvvägs.

Säg att någon skulle kunna ta sig över dem två stängsel + Palestinatråden så kommer ändå sen en virka åtta meter hög mur som är helt omöjlig att ta sig över här inne från, så är det också utanför denna mur flera till stängsel + även minst ett stycken elstängsel så tror aldrig någon varken kan eller försöker ta sig ut den vägen.

Oftast vid kvällarnas inlåsning så brukar jag reflektera över dagen som varit, på gott och ont, här inne blir man lätt ganska överanalyserande.

Hur sa han det?
Varför sa han så?
Varför hälsar han så?

Ja, det är ett mycket speciellt tänk som går igång inom en efter ett flertal år som inlåst på ett sådant speciellt ställe.

Tänkte till exempel idag på hur det kändes nu igen att inte gå i tofflor? Här går man aldrig barfota. Endast i sin egen cell och knappt det. Man har tofflor i duschen, tofflor under dagen men oftast skor då man tränar eller promenerar så klart men är inte så att ma under en hel dag är barfota.

Fan, man glömmer hur såna simpla egentliga självklara saker känns som säkert ingen som läser detta har tänkt på .

Tänk er själva, att glömma hur det känns at tå barfota eller i enfast strumpor i sitt eget hem?
Visst är det befängt?

Uppskatta livet och allt det självklara för att är inte så självklart.

MVH, Peter

Publicerat av

Johan Häll

Johan Häll

Peter, 34, från Uppsala, avtjänar ett långt fängelsestraff på Kumlaanstalten. Han kommer därifrån att blogga exklusivt för 24Uppsala om livet bakom de höga murarna. Peters ord/åsikter är hans egna och inget som 24Uppsala står bakom. Har ni frågor till Peter kan ni maila redaktionen@24uppsala.se.

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.