En lika sann som osannolik historia

Året 1994 försvinner en 13-årig pojke spårlöst från sitt hem i San Antonio, Texas. Tre år senare ringer telefonen. Den försvunna pojken är då återfunnen, men på andra sidan Atlanten. Dessutom har han bytt både hår samt ögonfärg och har en fransk brytning. Flera frågor väcks kring den nu återfunna pojken.

”The Imposter” är tveklöst topp tre bästa dokumentärfilmer som jag någonsin sett.  Regissören Bart Layton har lyckats knyta ihop den rafflande historien, som kantas av tvetydigheter, och skapat ett mästerverk. Både fotot och klippningen är fem plus i mina ögon.

Historien är så märklig att det är svårt att förstå att den ens har inträffat. Tidigt i filmen får man veta att barnet som hittats i Spanien, inte är den borttappade pojken som försvann tre år tidigare. Istället är det en bedragare som heter Frédéric Bourdain, en 23-årig fransman som är proffs på att stjäla folks identiteter.

Men familjens desperata vilja att ha tillbaka sin son och Bourdains skådespeleri resulterade i att han fick flygas med hem till USA och undgick både granskning av familjemedlemmar såväl myndigheter.

dok-imposter-02-0-jpg

I filmen så återger Frédéric Bourdain i detalj hur han gick till väga när han tog pojkens identitet. Ju mer man får veta, desto underligare verkar alltihop. När en utredare börjar ställa frågor kommer märkliga saker upp till ytan och berättelsen tar en oväntad vändning. Det är en dokumentär som mer liknar en thriller.

I slutet så öppnas vissa dörrar och flera nya teorier planteras, som aldrig riktigt följs upp. Detta skapar förvirring i den redan tilltrasslade storyn och gör att filmen inte når toppbetyg. Det är fortfarande tveklöst en av de bästa dokumentärer jag sett och därför får filmen en stark fyra i betyg.

 

Regissör: Bart Layton
Medverkande: Frédéric Bourdin, Carey Gibson
Längd: 1.39
Åldersgräns: 15 år
Genre: Dokumentär
Produktionsår: 2012
Betyg: 4

 

Satan i gatan vad bra!

Sorg, hopp och kärlek bestod den emotionella cocktail av som jag hade i skallen efter att jag i måndags såg säsongspremiären av Lyckliga gatan.

Förra årets succéprogram med rapparen Näääk i spetsen har fått en andra säsong, som nu har stora förhoppningar på sig.

Lyckliga gatan är programmet där en svensk rappare med framtiden framför sig får möta en folkkär och framgångsrik artist med en längre karriär bakom sig. Konceptet är att artisterna ska göra en egen version av den andras hitlåt och att ett artistmöte ska uppstå. Även om det låter patetiskt så kan man gott kalla programmet för den svenska hiphopens svar på Så mycket bättre. Förra årets succé resulterade i en Kristallennominering och fina tittarsiffror.

Mina förväntningar som TV-kosument var höga när jag i måndags skulle se säsongspremiären. Kanske för höga till och med. Men jag var långt ifrån besviken när eftertexten började rulla.

I säsongspremiären får man möta Hässelbykillen Jaouli ”Finess” Akofely som ska tolka låten Stad i ljus som Py Bäckman skrivit. Py själv ska tolka låten Vad gör tid med våra liv, som Jaouli står bakom.

Det första jag slogs av var hur bra castingen i programmet var. Uppenbarligen finns det en uppsjö av talangfulla rappare i Stockholms förorter som är gjorda för att leverera framför kameran. Hässelbys stolthet Jaouli, med sitt charmiga skratt och tuffa bakgrund som hans ögon så tydligt bar på, fick mig att skippa den bokade tvättiden. Dessutom är jag imponerad över hur bra Näääk tar sig ann programledarerollen, samt hans funktion som länk mellan den unga artisten och den mer rutinerade och folkkäre av de två.

Skärmavbild 2016-04-16 kl. 12.07.53

 

Självklart kan programmet framstå som förutsägbart. Artister som ska möta varandra genom musiken. Inslagsproducenter som har dragit i kontrasterna. Landsbygd möter förortsbetong. Svensktoppen kontra hiphopen. Dramaturgin i programmet kan uppfattas som uttjatad, i likhet med övriga musikprogram som rullar i rutan. Men det finns guldkorn i innehållet som gör att just Lyckliga Gatan sticker ut. När Jaouli berättar om hur hans bror tragiskt gick bort för ett år sedan får programmet ytterligare en dimension. Den stora kontrasten som finns mellan de båda artisterna gör att en stor målgrupp fångas. På grund av att den yngre artisten inte har några listettor i bagaget och har en ambition att sparka uppåt, skapas en nyfikenhet som får en fastklistrad i IKEA-soffan.

Helt enkelt – Satan i gatan vad bra!

Jag ser fram emot måndagens avsnitt då artisten Håkan ”Nordman” Hemlin möter rapparen Cleo. Måndag 20:00 på TV4. Missa inte!

Skärmavbild 2016-04-15 kl. 15.27.21

Välkommen!

 

Jag heter Oskar Olsson och jobbar som skribent och reporter på 24Malmö. Jag är en 22-årig Malmöbo med rötter från Småland som sedan barnsben älskat underhållning i form av film och TV. Från och med idag kommer jag att driva denna blogga som berör dessa två ämnen.

Har du synpunkter på det jag skriver eller vill komma i kontakt med mig nås jag på:

Mail: oskar.olsson@24malmo.se
Twitter: oskar_olsson