Recension: Jag är Ingrid (2015)

jag-c3a4r-ingrid

Film: Jag är Ingrid (2015)
Regi: Stig Björkman
Med: Ingrid Bergman, Alicia Vikander, Pia Lindström, Isabella Rossellini, Liv Ullman, Sigourney Weaver m.fl.
Genre: Dokumentär

I år skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år. Hon anses vara en av Sveriges mest framstående skådepelare genom tiderna och med tre vunna Oscarsstatyetter är det svårt att gå emot ett sådant påstående. På initiativ av hennes barn har Stig Björkman regisserat dokumentären Jag är Ingrid, som har premiär nu idag.

Med en skatt av material till sitt befogande, exempelvis Ingrids privata dagböcker, brev, journalfilmer och intervjuer, har Stig Björkman försökt skildra hennes liv.

Alicia Vikander agerar berättarröst. Hon gör Ingrids röst utifrån dagböcker och brev, ackompanjerad med musik av Michael Nyhman. På samma sätt som en traditionell biografi är uppbyggd, börjar berättelsen med Ingrids barndomsår. Det är en bild av en ganska dyster barndom. Redan som två-åring dog Ingrids mamma och när hon var 13-år miste hon sin pappa. Kanske var det avsaknaden av föräldrarna, berättar dottern Pia Lindström, som gjorde att Ingrid utvecklade sina skådespelartalanger. Hon fick helt enkelt låtsas att ha en lycklig barndom. En annan orsak till hennes talang, var pappans stora film och fotointresse. Med lånad kamera filmade han ständigt Ingrid och lärde henne grunderna för att agera.

Några år senare kom Ingrid in på scenskola och hon blev snabbt populär, både i teater och i filmbranschen. Redan efter ett par filmroller, Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936), ansågs hon vara Sveriges största talang. Berömmelsen tog henne till Tyskland och ganska omgående fick hon också en inbjudan till drömfabriken Hollywoodland.

Ingrid fick därefter erbjudande om huvudroller i de allra förnämsta filmerna. Klassikern Casablanca (1942), är bara en i raden av storfilmerna hon gjorde. Med maken Petter och dottern Pia, som följt efter från Sverige, flyttade Ingrid in i den lyxigaste kåk man kunde hitta på den tiden. De skaffade till och med pool och livet lekte. Men Ingrid var inte riktigt lycklig. Trots framgångarna började flyttfågeln inom henne att röra på sig. Hon blev tvungen att vandra vidare.

Med åren som följde, flyttade Ingrid vidare till både Frankrike och Italien. Hon skiljde sig från Petter, gifte om sig med den italienska filmregissören Roberto Rosselini och fick ytterligare tre barn. Hennes nya liv påverkade Hollywoodkarriären negativt. I amerikanskpress gick hon från att vara superstjärna till att föraktas eftersom hon skilde sig öppet, något som stred strikt emot 50-talets bild om hur den amerikanska kvinnan skulle vara.

Det är främst utifrån hennes barns perspektiv som dokumentärens andra del bygger på. För det primära i Jag är Ingrid är nämligen hennes privatliv och framförallt hennes roll som mamma.

Bilden som ges av Ingrid, är en kvinnan som alltid gick sin egen väg till varje pris. Somliga skulle säkert rent av säga att hon var egoistisk, för någon Svensson-mamma var Ingrid Bergman verkligen inte. Periodvis var hon helt frånvarande i hennes barns uppväxt, något som hon också var medveten om; ”Jag ser mig mer som deras vän än som mamma” återberättar Alicia Vikander levande. Det är en skarp rad som stannar kvar hos mig. Faktum är att regissör Björkmans dokumentär ständigt klingar i moll.

– Om någon tar skådespeleriet från mig skulle jag sluta andas. – Ingrid Bergman

Ska jag vara kritiksikt mot något i produktionen, blir det mot filmusiken. Ibland blir det lite väl och onödigt dyster.  Likväl, Jag är Ingrid är en mycket bra dokumäntär, som alla borde ta sig tid att se.

Bäst: Sättet som dokumentären berättas på är väldigt levande.

Sämst: Ibland blir filmmusiken lite väl dyster och enformig.

3915c-betyg_4

Sebastian Håkansson

Filmtopp.se får du alltid de senaste biorecensionerna.

Recension: Insidan ut (2015)

inside out

Film: Inside Out (2015)
Regi: Pete Doctor, Ronaldo Del Carmen
Med: Amy Poehler, Bill Hader, Lewis Black m.fl.
Genre: Komedi, animation
Premiär: 28/8

Vad utgör en personlighet? Enligt psykiatrikern Greenberg färgas  vår personlighet av emotioner, det vill säga olika sorters  grundkänslor.

I Pixars Insidan out är det följande grundkänslor som står i centrum: glädje, sorg, rädsla, avsky och ilska. Dessa känslor lever som små färgglada figurer inuti huvudet på den elvaåriga flickan Riley.

Genom Rileys ögon, bakom ett kontrollbord, tolkar känslorna dagligen vad som händer i hennes liv och försöker styra hennes reaktioner därefter. Alla fem vill vara herre på täppan, vilket ständigt leder till konflikter emellan dem. Om hon känner sig lycklig är det glädjen som står bakom kontrollbordet, om hon är nervös drar rädslan i spakarna.

I slutet av dagen när sömnen kommer, lagras alla nya intryck i små kapslar som sedan åker vidare till avdelningen för långtidsminnet. Väl där omvandlas en del av kapslarna till kärnminnen och det är dessa som utgör Riley personlighet.

En dag får Riley veta att familjen ska flytta. Bland känslorna inom henne utbryter ett kaos vilket gör att Riley hamnar i obalans. Saken blir inte bättre när sorg och glädje av misstag kastas ut ur kontrollrummet och Riley inte längre kan känna glädje eller sorg.

Med ett kontrollrum som enbart styrs av rädsla, ilska och avsky påbörjas sakta men säkert en personlighetsförändring hos Riley. Glädje och sorg måste snabbt ta sig tillbaka till kontrollrummet för att stoppa den negativa utvecklingen. Men för att lyckas måste de samarbeta och även passera en mängd förbjudna områden i Rileys kropp. Bland annat måste de vandra genom hennes undermedvetna och gena genom området för abstrakta känslor och bråttom är det! 

Läs också: Biorecension – Minionerna

Mellan 1995-2004 gjorde Pixar animationsfilm i en helt egen liga. Toy Story (1995), Ett småkryps liv (1998), Monster Inc. (2001), mästerverket Hitta Nemo (2003)  och Superhjältarna (2004) var produktioner av högsta klass. Två år senare köptes företaget upp av Disney och under samma år hade filmen Bilar (2006) premiär, en film som var långt ifrån Pixars tidigare nivå. Om det berodde på uppköpet eller inte låter jag vara osagt men faktum är att ingen av produktionerna därefter, med undantag för Ratatouille, har kommit upp i samma klass. Fram tills nu.

Med Inside Out har Pixar skapat en briljant och nyskapande familjefilm. Tiden är sedan länge förbi när animerat ansågs lika med barnfilm och Pixar fortsätter med att göra film för alla åldrar. Det är som att filmens regissör, Pete Doctor (Monster IncUpp), har tagit den bästa humorn från sina tidigare filmerna och mixat ihop den till Inside Out. För är det något Inside Outhar, är det riktigt skarp humor som tilltalar alla generationer. Från mig kom första skrattet redan efter 33 sekunder.

Det skadar inte heller att Inside Out har ett tydligt budskap om att vi måste våga känna efter mer och inte trycka undan våra känslor, även om det gäller rädsla och sorg.

Äntligen! Hatten av för Pixar. För efter Hitta Nemo är nog Inside Out Pixars bästa film.

Bäst: Roligaste karaktären är sorg. Jag älskar hennes olika uttryck filmen igenom.

Sämst: Den fantasilösa och överflödiga 3D:n. 

4ba2e-1422974592769

Sebastian Håkansson

filmtopp.se får du alltid de senaste biorecensionerna.

Recension: Amy (2015)

Amy-Winehouse

Film: Amy (2015)
Regi:
Asif Kapadia
Med:
Amy Winehouse, Mitch Winehouse, Tony Bennett m.fl.
Genre: Dokumentär

Vi får följa sextonåriga Amy som upptäcks för att senare slå igenom större än vad någon jazz-artist idag skulle våga drömma om. Hennes kommersiella genomslag blev större än hennes ambition och kändislivet blev en del av hennes förfall. Kapadia har kommit över exklusivt filmmaterial inspelat av Amy själv och hennes vänner. Amy hade lämnat efter sig utmärkt material att bygga en dokumentär på.

Kapadia har lyckats visa hur Amy var som person och hon var en livad kvinna. I hans dokumentär får vi se alla hennes sidor; lyckliga Amy, sorgsna Amy, kåta Amy, besvärade Amy… märkligt nog kändes det efteråt som om att jag själv förlorat henne. Sett till det är Amy en mästerligt berättad biografisk dokumentär.

Jag undrar hur Kapadia (och övriga ansvariga för att dokumentären blev gjord) känner över att ”blotta” en människa som uppenbarligen inte kan försvara sig. För även om Amy främst hyllar sångerskan visar den även hennes dåliga sidor.

Under Amys sista tid blev det en trend att skämta om hennes missbruk och filmskaparna ger en känga till några smaklösa kändisar. Vi får bland annat se en sekvens ur Tonight Show with Jay Leno där programledaren driver om att Amy är duktig i köket, speciellt på att koka amfetamin.

Dokumentären är både gripande och spännande och den fångade mig stundtals på det sätt en riktigt slipad thriller gör. Den visar också att ett par misslyckade förhållanden och stor press räcker för att en människa ska hamna i  fördärv. Amys vuxna liv var som en bilkrasch i slow-motion.

Bäst: Känslan av att Kapadia lägger ut alla korten på bordet. Jag tror att han har skildrat den riktiga sanningen.

Sämst: Stickprovet ur hennes diskografi består främst av hennes hitlåtar och de används mer än vad de behövs. Väljer du att spendera pengar för att se en två timmar lång dokumentär om Amy har du förmodligen redan tjatat ut Rehab och Back to Black.

betyg_3_5

Axel Diedrichs

Intervju: Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin (Odödliga)

Filip Berg, Andreas Öhman, Madeleine Martin. Foto: Axel Diedrichs.

Den 21:a augusti har regissören- och manusförfattaren Andreas Öhmans kommande film Odödliga Sverigepremiär. Filmen är ett drama om de nybekanta ungdomarna Isak (Filip Berg) och Ems (Madeleine Martin) bilresa genom landet. För min recension av filmen, tryck här. Andreas har jobbat med olika konstellationer inom kort-och långfilm och på hans meritlista hittar du 2010:s omtalade dramafilm I rymden finns inga känslor som då var Sveriges Oscarsbidrag. Hans senaste kortfilm, Göra slut, var även den ett samarbete med Filip.

Odödligas förhandsvisning tog plats i Göteborg och jag fick nöjet att träffa filmens kärntrio Andreas, Filip och Madeleine för en exklusiv intervju. Mitt intryck av dem är att de alla brinner för projektet och att de är förväntansfulla inför reaktionerna.

Andreas Öhman är van vid att få sina filmer dissekerade av både den allmäna publiken och kritiker. Han berättar om hur han upplever perioden inför premiären.

– Det känns roligt, vi har fått många fina ord av både press och branschmänniskor men det är klart att det är nervöst. Jag tror att filmen kommer att tilltala många åskådare men att det blir tufft för den att ta sig genom allt mediebrus. Jag är rädd att många missar filmen.

I filmen har Em och Isak ett lysande samspel, hur parade du ihop dem?

– Till den här filmen har jag inte ”castat” skådespelare som man vanligtvis gör. Jag hade länge velat jobba med Filip och när den här historien kom över mig kände jag att han vore perfekt för rollen. Vi pratade om vem han skulle vilja spela mot eftersom det är väldigt viktigt att man har kemi och då kom Madde på tal. Efter bara några testscener kunde jag att de matchade varandra perfekt.

– Det underlättar att skriva manus när man vet vilka som ska spela eftersom man då har dem i tankarna. Dessutom kunde jag ta in direkt feedback av dem vilket var viktigt då alla skådespelare jobbar olika och har olika styrkor.

Andreas berättar att han under stora delar av arbetsprocessen hade fria tyglar, vilket ledde till att filmen ser lite annorlunda ut från hur den först var tänkt.

– Vi spelade in scener som inte ens fanns i manus, vilket inte händer så ofta och då får man med saker man inte alltid kommer på där hemma. Vi hade väldigt mycket frihet i klipprummet och därifrån har mycket av dynamiken kommit.

Du har jobbat med film på egen hand men även i team med andra manusförfattare och regissörer, vilket föredrar du?

– Jag föredrar att skriva tillsammans med folk och inför Odödliga hade jag delvis med mig Jonathan Sjöberg, vi jobbade tillsammans med I rymden finns inga känslor. Han var med och läste manus med fokus på dramaturgin men jag bollade även idéer med Filip och Madde. Jag tycker alltid att det är nyttigt att diskutera och att man skapar någonting tillsammans.

Vad tror du om chanserna att ”Odödliga” blir Sveriges nästa Oscarsbidrag?

– Hmm… Tjugotre procent! säger Andreas och får de alla att garva.

Filip Berg har ett imponerande CV med filmer som Ondskan, Hip Hip Hora! Och Studentfesten. Hans motpart Madeleine Martin har bland annat medverkat i de båda uppföljarna till Snabba cash och längre fram är hon med i filmen Kluven Dröm.

För den som inte vet, berätta kort om era karaktärer i Odödliga.

– Jag spelar Em, en osäker tjej som inte hittat rätt. När hon träffar Isak drar hon med honom på en roadtrip för att hitta… det låter töntigt… en kick och meningen med livet, svarar Madeleine.

– Min roll heter Isak som bor i en Stockholmsförort tillsammans med sin ensamstående pappa. Isak är ingen starkt drivande karaktär utan blir uppslukad av sitt intresse för Em. Det är roligt att inte porträttera någon ”actionhjälte” bara för att karaktären är manlig. Det är ett fräscht upplägg tycker jag, menar Filip.

Filmen innehåller flera intima scener som Madeleine och Filip förklarar hur det var att förbereda sig inför.

– Sådana scener är oftast lättast eftersom de är väldigt tekniska. Det är mycket ”ni måste kyssas där så ni får ljus där, den bomen ska inte komma i bild…”. Jag och Filip känner varandra sedan tidigare och kan ha väldigt kul ihop så det var ganska lätt, menar Madeleine.

– Jag håller med Madde. Men sexscener generellt kan jag tycka är, och det här låter ju väldigt konstigt, tillfällen då man som skådespelare går på autopilot och härmar hur man kanske skulle ha gjort på riktigt. De fysiska känslorna förutom kärlek är ju ungefär likadana för de flesta, alltså tänkte jag inte: ”hur skulle Isak ha känt här” men istället ”hur skulle jag känna här”. Sexscener är de scener jag tror att skådespelare förbereder sig minst inför, säger Filip.

Madeleine anser att hennes och Filips privata relation har stärkt deras kemi framför kameran.

– Det underlättar jättemycket att vi känner varandra sedan tidigare och har kul ihop.

[Andreas flikar in] – Det är också viktigt att skådespelare under en inspelning ibland separeras från varandra mellan tagningarna så att de inte blandar in sina privatliv för mycket. Det kan finnas en poäng i att inte ses både utanför och framför kameran.

Filip, rollmässigt är Madeleines karaktär oberäknelig och impulsiv medan din är lugn och sansad. Hur ser det ut i verkligheten?

– Jag tror att det är tvärtom! säger han och skrattar.

Madeleine, du har sagt att ”att lämna en karaktär är som att göra slut med någon”, kommer du att sakna Em och Isak?

– Nu är det nog okej, men när man precis har ”wrappat” någonting är det jobbigt. Odödliga har varit som ett barn för oss och under den här trippen var vi i princip isolerade och ständigt i karaktär. Sker inspelningen hemma i Stockholm träffar man sina vänner, sin partner, sin familj och går på bio, men här var det bara vi i de norrländska skogarna. Man var i karaktär så pass mycket att det satte sig – men då känner jag också att man har gjort någonting rätt.

Madeleine har påbörjat karaktärsförberedelser inför sin nästa film, Kluven Dröm . Filmen är ett sportdrama och har premiär 2017.

Vad för typ av känslor kan vi förvänta oss att din karaktär väcker?

– Oj… alla känslor, utbrister Madeleine skämtsamt. Nej men jag spelar Jasmin, en boxare som bär på en hemlighet. Jag tror att filmen kommer att väcka en hel del känslor. Det är en ganska osvensk typ av film som jag är väldigt glad att vara en del av.

Jag avrundar intervjun med att låta Filip berätta vad som är näst upp på tapeten.

– Jag spelar unga Ove i filmen En man som heter Ove som kommer i jul. Jag håller även på med en serie för SVT men som jag just nu lägger åt sidan eftersom Odödliga är min prioritet. Även om vi har filmat klart är jag mån om att vara ambassadör för filmen på bästa möjliga vis. Just nu känns det ganska oviktigt vad som händer 2016.

Med det tackar filmtopp.se Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin för en intressant och trevlig pratstund. Vi önskar dem all lycka inför premiären av Odödliga den 21:a augusti.

 

Axel Diedrichs

Recension: Trainwreck (2015)

NEW YORK, NY - JULY 16: Amy Schumer and Bill Hader are seen filming
Foto: Universal Pictures.

Film: Trainwreck (2015)
Regi: Judd Apatow
Med: Bill Hader, Amy Schumer, LeBron James m.fl.
Genre: Komedi

En av mina absoluta favoritfilmer är Judd Apatows romantiska komedi Knocked Up (2007) där han efter en redan imponerande långfilmsdebut The 40 Year Old Virgin (2004) visade sig vara ännu mer stilsäker. De vulgära sex-och filmreferensskämten som kännetecknar hans humor var smarta och kärlekshistorians intriger intresseväckande.

Apatow följde upp sitt mästerverk med Funny People (2009) som stundtals levererar ”Apatow-feeling” när den är som bäst, men tyvärr var filmen för lång. 2012 kom This Is 40, en uppföljare till Knocked Up som fullkomligt saknade tempo och varnade om att Apatow hade hamnat i ett förutsägbart mönster.

Revanschsugen inför premiären av Apatows nya film gjorde jag mig bekant med huvudrollinnehavaren Schumers verk och såg hennes ståuppshow Amy Schumer: Mostly Sexstuff (2012). Schumer berättar öppet om sitt tidigare sexliv och precis som Apatow dras hon till filmreferensskämt, gärna råa. Hon skojar om att män vill att kvinnor ska se lika dränkta ut som ”Carrie i filmens slutscen” när de har avslutat sexet.

Somliga gillar stilen, andra inte men nog är hon allt Apatowmaterial. Faktum är att Schumer har skrivit manuset till Trainwreck.

I filmen lär vi känna Amy (Amy Schumer), en karriärsinriktad kvinna som inte tror på monogami och snudd på missbrukar droger och alkohol. Hon är tämligen promiskuös och tar lätt på hennes älskares känslor. När hon en dag förälskar sig i elitidrottsläkaren Aaron tvingas hon bekämpa frestelsen att binda sig för att kunna fortsätta med sin livsstil.

Jag är övertygad om att romantiska komedier kräver starka birollskaraktärer för att nå de högsta betygen. Hur mycket lyfter inte When Harry Met Sally av paret Marie (Carrie Fisher) och Jesus (Bruno Kirby)? Eller Along Came Polly av amatörskådespelaren Sandy Lyle (Philip Seymour Hoffman)?

I Trainwreck har Hader den världsberömda basketspelaren LeBron James (spelad av sig själv) som bollplank och han är hysteriskt rolig. Jag tycker att James är Apatows roligaste biroll hittills. Samtalen Aaron har med sin vän slutar ofta med att James svävar iväg från ämnet och övergår till ett osammanhängande ”deeptalk” vilket gör att Aaron gång på gång måste fråga honom: ”what the FUCK are you talking about?!”.

Ibland når Trainwreck upp till de höga Apatow-nivåerna men filmen har för många sidospår som snarare fyller ut speltid än att tillföra något till Aaron och Amys berättelse. Exempelvis har Amy två personer hon vänder sig till från olika håll och i mitt tyckte hade en varit tillräcklig.

Apatows film var betydligt bättre än This Is 40 men räcker inte för att mina tvivel på honom ska försvinna. För övrigt känns Schumer som den kvinnliga motsvarigheten till Seth Rogen och jag är övertygad om att hon numera är en del av Apatowfamiljen.

Bäst: En scen när Billy Joels låt ” Uptown Girl” är med. Klyschig på bästa vis!

Sämst: Ett återkommande problem för Apatow är att hans filmer är omotiverat långa. Här är det inget undantag.

betyg_3

 

Axel Diedrichs

Recension: Odödliga (2015)

ododliga2
Foto: Naive Fiction

Film: Odödliga (2015)
Regi: Andreas Öhman
Med: Filip Berg, Madeleine Martin, Torkel Petersson m.fl.
Genre: Drama

Isak (Filip Berg) bor i en Stockholmförort där han lever ett statiskt liv i väntan på att någon ska lyfta hans tillvaro. När en dejt går snett träffar han istället Em (Madeleine Martin), en impulsiv tjej som drar med honom på en roadtrip genom landet med målet att hon ska stjäla en unik cello till sin musikbegåvade syster. Isak faller hårt för Em men det han ännu inte är förstådd med är att hon har allvarliga problem, vilket gör henne oberäknelig.

Andreas Öhman, som 2010 gjorde den kritikerrosade dramafilmen I rymden finns inga känslor, är tillbaka med en sentimental roadmovie där dess huvudrollsinnehavare imponerar och visar upp ett brett känsloregister. Berg och Martins levande samspel slår fram gnistor och stundtals kände jag den där smärtande ångesten väldigt få svenska filmskapare väcker. Öhman har återigen lyckats med skådespelarkemin och jag gillar hans riktning. Odödliga är en berättelse som i viss mån tillför någonting fräscht till svensk filmindustri, men dessvärre inte till den övergripande filmvärlden.

Jag finner nämligen berättelsen vara förutsägbar och smockad med klischéer. De farliga situationer Isak och Em hamnar i känns direkt tagna ur ”scenarioboken” och injicerar ingen dos av nytänk, vilket filmentusiasten inom mig har ett närmast desperat behov av.

Odödliga är knappt 110 minuter lång men den hade gärna fått kapas ned några minuter eftersom filmen i mitt tycke innehåller ”dött kött” som inte tillför speciellt mycket till berättelsen. För att se om du håller med mig, lägg extra uppmärksamhet på scenen när Filip sjukanmäler sig från jobbet. Dött kött? Jag skulle vilja säga att det är tillräckligt med det för att servera en släktmiddag.

Nej, Öhman har inte gjort en revolutionerande dramafilm men den lyfts av minnesvärda skådespelarinsatser. Torkel Petersson (Kopps) som spelar Isaks pappa gör ett suveränt porträtt av en omtänksam och vilsen förälder.

Öhman och hans team förtjänar en eloge för att ha gett sig ut på ett äventyr i de svenska skogarna och det märks att de har brunnit för att ge oss i publiken en stark upplevelse. Jag är övertygad om att Odödliga är en film många kommer att älska, även om den inte var något för mig.

Jag vill råda dig som läser att hålla ett extra öga på Madeleine Martin som ska spela boxare i filmen Kluven dröm (2017).

Bäst: En spännande sekvens när Isak och Em har tagit rum under fel mans tak.

Sämst: Filmen avancerar för långsamt och lämnar inte det vana ögat utrymme för överraskningar.

c7034-1436349722136

 

Axel Diedrichs

Recension: Pixels (2015)

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Film: Pixels (2015)
Regi: Chris Columbus
Med: Adam Sandler, Michelle Monaghan, Peter Dinklage m.fl.
Genre: Action

Under sin uppväxt var Brennan (Adam Sandler) en mästare på arkadspelet Pac-Man men fick aldrig något erkännande för sina färdigheter. Drygt 30 år senare jobbar han som teknikinstallatör och lever ett statiskt liv utan några som helst uppfyllda mål, men när utomjordingar i form av TV-spelsfigurer förklarar krig mot människan behövs Brennan för att stoppa fienderna och han får äntligen chansen att uträtta stordåd.

48-årige Sandler är känd för att traska runt i komedivärldens bottenskikt och det är många som kväljer när de hör hans namn. Jag som inte tycker att Sandler varken är en dålig skådespelare eller komiker önskar att han kunde göra en u-sväng när det kommer till valet av filmer. För felet är inte Sandler som yrkesman utan hans yrkesval. Om du inte tror mig borde du spana in Punch-Drunk Love (2002), Reign Over Me (2007) och Funny People (2009). Där finner du tre berörande insatser av Sandler varav en som han nominerades till det prestigefyllda Golden Globe-priset för.

Som du säkert förstår är inte Chris Columbus Pixels den vändning jag önskade och jag får hoppas på bättre lycka nästa gång. Premissen är Sandlers fånigaste hittills och lyckades knappt skrapa ihop en handfull hysteriska skämt. Actionsekvenserna var tämligen häftiga men som det så vanligt är när det kommer till Hollywoodproduktioner kändes de i andra halvlek enformiga och ointressanta. Filmen har även relativt kass logik med flera obesvarade frågor.

Men känner du dig på riktigt gott nostalgiskt humor och vill minnas dina gamla spelhjältar är kanske Pixels inte så dum trots allt. Filmen är dessutom onekligen vacker att titta på med tjusiga animationer och färger.

Peter Dinklage (Game of Thrones) gör sällan långfilm och det var därmed intressant att se honom som filmens ”douche” Eddie. Jag tycker att Dinklage gör en stabil insats och lyckas skapa den karaktär som gör den mest innersta resan.

Bäst: Ett ögonblick du kan känna igen från trailern när Pac-Mans skapare kliver fram för att prata vett i sin skapelse och försöker hindra figuren från att förgöra samhället.

Sämst: Hur man använder typiska skämt som ”den vuxna nörden som bor hemma hos sin mormor och ropar ilskt på henne från sitt rum”.

betyg_2

 

Axel Diedrichs

Recension: The Man From U.N.C.L.E. (2015)

Foto: Warner Bros. Pictures

Film: The Man from Uncle (2015)
Regi: Guy Ritchie
Med: Alice Vikander, Armie Hammer, Henry Calvin m.fl.
Genre: Action

Under 60-talet på ett hemligt uppdrag måste två specialagenter som tidigare stått i strid mot varandra, amerikanen Solo (Henry Calvin) och ryssen Illya (Armie Hammer), samarbeta för att nästla sig in i en hemlig organisation och stoppa de som tillverkar atombomber.

Guy Ritchies actionfilm bygger på en TV-serie betitlad just The Man From U.N.C.L.E. (1964-1968) och romantiserandet av den klassiska spionfilmsmallen är tydligt, om inte överdrivet. Ritchies estetik och sexiga dialog flörtar med de som älskar agentberättelser vars karaktärer utstrålar elegans men som alla har olika agendor. Jag är en av dem som älskar att under en film behöva ställa mig frågan: ”vem kan jag lita på?” och Ritchie lyckas med detta men tillför dessvärre ingenting nytt till genren.

Jag tycker även att huvudskurken Victoria (Elizabeth Debicki) känns schablonmässig och utelämnar inspiration. Hon ser förförisk och ond ut men är helt enkelt tråkig. Till skillnad från t.ex. Batmans motståndare ”Jokern” kommer jag att undvika att prata om Victoria i framtiden. Däremot är hennes underhuggare Uncle Rudi (Sylvester Groth) mycket mer intressant och flera av hans scener är filmens höjdpunkter.

Trots sina svackor har The Man from U.N.C.L.E. ett underhållningsvärde och första timmen av filmen håller högt tempo med bra vändningar, snygg action och rolig humor.

Hur var svenskan Alice Vikander?

Det är någonting med Sverige som tilltalar utländska filmskapare och i internationella spionfilmer dyker det titt som tätt upp svenska skådespelare. Jag tänker främst på de äldre Bondfilmerna där karismatiska kvinnor som Britt Ekland, Maud Adams och Isabella Scorupco medverkat, men även under 2010-talet har svenskarna funnits på spionfilmsradarn. Till exemepl medverkade Hanna Alström i Kingsman: The Secret Service och Björn Gustafsson i Spy. Näst på tur var alltså Vikander (född 1988) som just nu är glödhet och nära sitt stora genombrott.

I The Man From U.N.C.L.E. fick Vikander till en början nöja sig med att framföra stereotypiska one-liners som sade betydligt mer om hennes kompanjon, Solo, än om henne själv. Längre in i berättelsen växer hennes karaktär och hon väcker den där typiska kvinnliga spioncharmen till liv. Med sitt imponerande engelska uttal gör Vikander sig mer än användbar för fler internationella regissörer som inte för sakens skulle vill ha just en skandinav.

Bäst: Henry Calvin var stjärnan i Man of Steel (2013) men gjorde en ointressant Clark Kent. Här imponerade han på mig och visade sig vara som gjuten för den ”eleganta spionrollen”.

Sämst: Känslan av att filmen inte har en egen stil.

3

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Intervju: Per Åhlin (animatör)

peråhlin
Animatören Per Åhlin. Foto: © PennFilm Studio 2015

Namn: Per Åhlin
Född: 7 augusti 1931
Yrke: Animatör, illustratör och filmregissör.
Filmer i urval: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia,
Dunderklumpen, Mannen som slutade röka m.f.

I år fyller svensk animation 100 år och det är verkligen värt att belysa tycker vi på Filmtopp. Trolldrycken av Victor Bergdahl, knappa minuten lång, var den första svenska animationsfilmen. Sveriges främsta animatör genom tiderna är Per Åhlin och Filmtopp.se fick en intervju med honom.

Somliga menar att Per Åhlin har betytt lika mycket för de svenska animatörerna som Ingmar Bergman har gjort för svensk spelfilm. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia och Alfons Åberg är några av de folkkära produktioner som Per har ligger bakom. Han har även gjort spelfilm blandat med animation som I huvet på en gammal gubbe, Dunderklumpen, Picassos äventyr och Mannen som slutade röka för att nämna några. Men innan Per startade sitt produktionsbolag PennFilm Studio och dök upp i den svenska televisionen började karriären i reklambranschen.

– I början av 50-talet fick jag jobb som elev på en större annonsbyrå i Malmö. Det var till en början ett ganska trist jobb som mest bestod av småjobb som att klistra in typografier i annonsmaterial och tillverka klistret som användes. Men jag fick också inblickar i den speciella reklamvärlden och på köpet kunskaper om reprometoder (olika metoder för trycksaksproduktion).

– Efter något år upptäckte de att jag ville göra mer än att blanda klister och att jag var bra på att ”rita gubbar”. Jag fick illustrera några mindre annonser, bland annat för Öresundsbåtarna som var den tidens förbindelse med Köpenhamn. Det blev fler och större uppgifter och samtidigt fick jag kontakt med tidningar och förlag. Reklamen hade egentligen aldrig intresserat mig och efter fyra år på byrån ansåg jag att jag kunde försörja mig som frilansande illustratör och blev min egen. Så har det blivit och jag ser mig nog fortfarande i första hand som bildmakare och illustratör.

Per berättar att Ordenshusets minimala bibliotek var den största kulturella tillgång som fanns i den småländska byn han växte upp i under 30- och 40-talet. Att det var fest varje gång han kunde åka till närmsta stad och gå på bio. Under ett av dessa biobesök såg han Walt Disneys Snövit och de sju dvärgarna som var världens första tecknade långfilm i färg när den kom 1937. En upplevelse som omtumlade honom. 

– Eftersom jag har tecknat gubbar sen jag kunde hålla i en penna blev Snövit verkligen en upplevelse. Man kunde göra teckningar levande! Jag försökte ta reda på hur trolleriet gick till och det var inte lätt. Disney, som var allenarådande inom animation på den tiden, höll hårt i hemligheten. Men jag gav mig inte och efter en tid hade jag i alla fall luskat ut grundprincipen.

Dagens animationsfilm görs allt mindre i det tecknade formatet (2D) och har istället ersatts mer av 3D-animationer. Finns det en risk för att tecknad filmen helt kommer att ersättas med 3D-teknik i framtiden?

– 3D-animation är en fantastisk uppfinning, men jag kan inte förstå varför man måste slänga de gamla penslarna bara för att man fått en ny i sin hand! Jag anser att det mesta är ogjort inom 2D. Många bildvärldar finns att upptäcka och då menar jag inte bara historier berättade för barn, utan också för vuxna. Speciellt i Sverige och Norden har man alltför länge satt likhetstecken mellan animation och barnfilm. Det vore djupt olyckligt om man i rent oförstånd inte tar vara på den kunskap som ännu finns bland animatörerna.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT.
Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT

Just i kategorin tecknad film för vuxna, kan vi placera in Pers omtalade och kanske mest hyllade verk Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton, som han gjorde tillsammans med Tage Danielsson.

– Tage och jag hade samarbetat i drygt tio år när Karl-Bertil blev aktuell. 1964 hade Tage skrivit boken Sagor för barn över 18 år. I den ingick inte Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, utan den skickades som en separat julhälsning från förlaget vid bokens lansering. Tio år senare ville Sveriges Television att Tage skulle göra en julfilm av berättelsen. Tage tvekade eftersom TV förväntade sig en livefilm. Det skulle bli knepigt och dyrt att göra eftersom man då skulle behöva rekonstruera ett obestämt 40-50-tal av Stockholm. Det var då som jag blev tillfrågad om att göra en animerad variant. Jag vet inte om vi hade några speciella förväntningar inför projektet, men redan då var Disneys Kalle Anka och hans vänner en etablerad tradition i Sverige och Tage skämtade om att göra ”en ny Kalle Anka”.

– I år är det fyrtio år sedan vi gjorde filmen och under hösten kommer Tages och mitt gamla förlag att ge ut en jubileumsutgåva av sagan, en bok på cirka hundrafyrtio sidor.

Utan Hasse och Tage skulle Per, enligt honom själv, suttit och fiskat abborre i Småland. Under årens lopp har Per vid flera tillfällen arbetet tillsammans med Hasse och Tage. Av allt som de har gjort ihop är nog Picassos äventyr favoritfilmen för Per.

– Picassos äventyr var den film som både var roligast att göra och som jag hade som mest att göra. Förutom animationer gjorde jag glasmålningar som förvandlade lilla Tomelilla till Paris, London, Cannes och New York. Jag gjorde kläder och scenografi till en balett, staterade i en scen och tillverkade samtliga ”Picassomålningar” som förekommer. Hur många verk av filmens Picasso som Hasse och Tage förväntade sig vet jag inte, men jag har ofta retat mig på hur konstnärer och deras verk har skildrats i olika filmer. Inte sällan döljer man rollinnehavarens bristande talang genom att bara visa baksidan av det blivande konstverket. Kanske var det därför som jag var ovanligt flitig och vid inspelningsstarten kunde leverera, till Hasse och Tages förvåning, en fullastad bil med konstverk. När det var premiärdags, kunde jag fylla Tomelilla konsthall med mina Picassomålningar.

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Av allt som du gjort, även bland dina egenproducerade filmer, är det någon skapelse som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Resan till Melonia ser jag som en speciell film. Dels därför att det är mitt eget manus och en helt animerad film och dels för att den till stora delar är en bra film! Att den sen krävde en enorm insats från alla inblandade och var, trots att man påstod motsatsen, underbudgeterad gör inte saken sämre.

Flera kritiker menar att det ser dystert ut för svensk animationsfilm idag. Det behövs ett större ekonomiskt stöd till branschen och framför allt måste fler produktionsbolag våga satsa mer. Per har flera påbörjade projekt som förmodligen kommer förbli outgivna för att det saknas pengar och finansiärer som vill ge ut verken.

– Bortsett från att Göteborgs Filmfestival observerade att svensk animation firar hundraårsjubileum har egentligen inget hänt. Animationen i Sverige sitter trångt och efter att ha försökt få ut fem långfilmsprojekt som Hoffmans ögon och ett antal kortfilmer ger vi snart upp. Yrkeskunskapen försvinner dessutom under vägen och om villkoren för svensk animationsfilm inte förändras när det nya filmavtalet träder i kraft om två år befarar vi att det är för sent för vår del.

Om man vill veta mer om Per och hans filmer kan man besöka PennFilm Studios hemsida. Där finns massor med intressant och läsvärd fakta att ta del av.

 

Sebastian Håkansson

För fler intervjuer, recensioner och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Fantastic Four (2015)

Foto: 20th Century Fox

Film: Fantastic Four (2015)
Regi: Josh Trank
Med: Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara m.fl.
Genre: Sci-Fi

Hela sitt liv har envise Reed (Miles Teller) haft ambitionen att bli först med att teleportera levande varelser. En dag lyckas han lösa problemet och tillsammans med ett följe teleporterar Reed sig till en farlig avlägsen planet. Väl framme anfaller en främmande energikälla dem och snart får Reed och de andra övermänskliga krafter som de tillsammans måste använda för att rädda jorden från krig och förfall.

Inför premiären var jag väl medveten om den svidande kritik Josh Tranks reboot av Fantastic Four har fått och drygt 45 minuter in i filmen tyckte jag att recensionerna var oförtjänt hårda. Filmen har en betydligt mörkare ton än franchisens tidigare, vilket brukar tilltala mig. Berättelsen blev därmed genast intressantare för mig än de två Tim Story gjorde på 2000-talet, men trots en lovande öppning brister Fantastic Four i väldigt många aspekter.

Det är mycket som är feltill exempel saknar våra superhjältar (”Flamman”, ”Thing”, Reed, Sue) den intresseväckande presentation som är sedvanlig i superhjältefilmer. I Batman Begins (2005) attackerar Batman ur skuggan och dyker upp tätt bakom en skurk som en slags punch-line. I Fantastic Four gör de ett liknande försök med mannen av sten, ”The Thing”, men det blir helt meningslöst då vi redan fått se hela hans nya skepnad. I mitt tycke är det just mystiken som gör superhjältar levande då de är främmande för oss och har svårt att hitta en plats i vår värld, men Trank vill annorlunda och det straffar sig.

I filmen finner vi den lovande skådespelaren Miles Teller som var Oscarstippad med fjolårets drama Whiplash. Men här släcks Tellers gloria när han gång på gång får framföra övertydlig och platt dialog i stil med ”Together we are strong, together we can beat him”. Men det är inte bara Teller som har svårt att engagera mig, faktum är att hela ”Fantastiska fyran” saknar kemi och i filmens upplösning tycker jag helt ärligt inte att det levereras en enda replik som känns äkta.

”Flamman” må bestå av eld men mitt filmhjärta förblir iskallt. Trank floppar totalt med sin andra superhjältefilm.

Bäst: Många superhjältefilmer är över 2 timmar långa men lyckligtvis är inte den här det.

Sämst: Från att vi för första gången får se Reed & Co i superhjälteform brister hela filmen.

betyg_1

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.