Recension: Spectre (2015)

Recension Spectre

Film: Spectre (2015)
Regi: Sam Mendes
Med: Daniel Craig, Léa Seydeux, Christoph Waltz, Ralph Fiennes m.fl.
Genre: Action

Denna gången har James Bond (Daniel Craig) kommit det enorma kriminella nätverket SPECTRE på spåren. En organisation som bland annat kontrollerar trafficking och stora delar av världspolitiken. SPECTRE:s nya vision är att ha full kontroll över världens underrättelsetjänster, en vision de redan har börjat förverkliga.

Bond inser snart att det bara är en tidsfråga innan hemlandets säkerhetstjänst blir en del av SPECTRE:s pussel. Nu gäller det att agera snabbt!

De inledande scenerna, som äger rum på en mexikansk karneval under högtiden el dia de los muertos, är bländande snygga. Den ena långa monstertagningen avlöser den andra och ett par snygga hintar till inledningssekvensen i Leva låta dö (1973) hinns med. Redan här görs det också klart att Spectre kommer bli mer av en klassisk Bondfilm med mycket flirtande, elegans och en uppsjö torra one-liners som enbart kan flyga med rätt sorts charm, en charm Craig jobbar hårt med att få till men tyvärr inte besitter.

Spectres visuella aspekter är också filmens styrka. Till och med den urtråkiga Bondlåten blir uthärdlig tack vare den läckra vinjeten. Det verkar som om att filmens producenter har varit väl medvetna om filmens bristande innehåll och bett Mendes spä ut filmen med action, action och mer action. De evighetslånga actionscenerna är snygga, men ack för tråkiga.

Andra har läst:  De sex bästa Bondfilmerna

Det har snackats mycket om Christoph Waltz insatts som den onda hjärnan bakom SPECTRE. Tråkigt nog bjuder den inte på några större överraskningar utan Waltz utgår stenhårt från den karaktärsmall han arbetade fram under sina samarbeten med Quentin Tarantino. Självklart är det kul, men samtidigt känns det slentrian och inte alls lika fräscht som Javier Bardems skurk gjorde i Skyfall. 

Även om Spectre är för lång för sitt eget bästa och logiska genvägar tas om och om och om igen,  finns det några guldklimpar. Léa Seydeux gör en av filmseriens bästa Bondbrudar, Madeleine Swann. Hon är förförande, tuff och självständig och lyckas dessutom med konststycket att hålla Bond i kort koppel. Hon är filmens stora behållning, men jag gillar också hur Mendes lekfullt använder sig av de andra Bondfilmerna från Craig-eran och faktiskt skapar en människa av Bond.

Bäst: Léa Seydeux, hon göra filmens enda intressanta karaktär trots att hon inte har särskilt mycket att jobba med.

Sämst: Att det aldrig riktigt tar fart.

betyg_3

Eric Diedrichs

Filmtopp.se är Sveriges nya filmmagasin, som drivs av några filmentusiaster med ursprunget från Kalmar.

Ett möte med Gunnar Bond James Schäfer

007bond_james

Inför vår Bondvecka besökte Filmtopp.se ägaren till det världskända 007-museet i Nybro, Gunnar Bond James Schäfer.

Även om Gunnar Schäfer har samlat på Agent 007-objekt sedan 80-talet var det först 2002 som han bestämde sig för att göra ett museum av sina föremål. Anledningen, berättar han, var att han själv ville besöka ett. Med höga förväntningar började han söka online, men när han till sin förvåning inte kunde hitta en enda permanent utställning bestämde han sig för att starta sin egna. Schäfer har också givit ut boken ”James Bond – En fadersgestalt”, där han berättar om sin starka relation till James Bonds skapare Ian Fleming. Schäfer är det levande beviset på hur stor inverkan en fiktiv karaktär kan ha på en människa.

Öppenhjärtigt berättar Schäfer om hur det var att som liten pojke förlora sin far som försvann under en semesterresa och aldrig återvände hem. Att mista någon är aldrig enkelt och Schäfer sökte därefter en fadersfigur, vilken han senare fann i Fleming och hans böcker om James Bond som blev den fadersgestalt Gunnar saknat.

– Min pappa slogs i andra världskriget och det gjorde Fleming med. När jag läste böckerna började jag föreställa mig att min pappa kunde ha samma liv som Bond. Att han också var agent och förde samma livsstil.

Schäfer är känd från TV-programmet 100 höjdare med Filip och Fredrik och 2016 kommer Schäfer att vara med i Matthew Bowyers dokumentärfilm The Other Fellow, som handlar om människor runt om i världen som av olika anledningar heter James Bond.

Var det en slump att du bytte namn till Gunnar Bond James Schäfer, år 2007?

– Att byta namn var något jag hade funderat på länge, men sen när det började närma sig 2007 kändes det väldigt angeläget. Det blir ju bara år 007 en gång per millennium.

Slagna av omfånget av Gunnars spektakulära samling var vi nyfikna på hur han går tillväga för att införskaffa alla prylar.

– Så fort jag får veta att en ny Bondfilm är under arbete kontaktar jag filmbolaget och frågar om de har någonting till försäljning, berättar Gunnar entusiastiskt. Nu senast från Spectre-inseplningen har jag fått tag på den nya Bondklockan och en av ringarna med organisationen S.P.E.C.T.R.E.s bläckfisksymbol på.

Läs också: De sex bästa Bondfilmerna

Trots tidens gång är James Bond fortfarande ett sätt för Gunnar att införliva sin far och det emotionella bandet till Fleming har bara blivit starkare med åren.

– När Matthew frågade om jag ville komma tillbaka till England för att filma en ny scen för The Other Fellow vid Flemings grav kändes det nästan overkligt. Det var på sätt och vis som om att cirkeln är sluten. Att lämna en blomma vid Flemings grav vore som att lämna en blomma vid min egen pappas grav.

Nedanför är ett kort videosammandrag från vårt möte med Schäfer som ger dig en insikt i hans liv och verksamhet.

Gunnar har under åren fått träffa flera av skådespelarna som har medverkat i Bondfilmerna, bland annat ”engångs-James-Bondaren” George Lazenby och Richard Kiel som porträtterade den välkände bondskurken ”Hajen”.

– ”Hajen” var nog den bästa Bondskurken eftersom han utvecklas så mycket under filmernas gång. Vi hade mycket att prata om när vi träffades och han var väldigt trevlig. Han avslöjade några hemligheter bakom filmerna, som att den där tjocka stålkabeln som han tuggar sönder i Moonraker var gjord av lakrits!

Gunnars topp 5 Bondfilmer

  1. GoldenEye (1995)
  2. Casino Royale (2006)
  3. Goldfinger (1964)
  4. I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)
  5. Iskallt uppdrag (1987)

Läs också: Nördfaktan du behöver veta om Bond

Axel och Eric Diedrichs

Inför premiären av SPECTRE (2015)

James-Bond

Nu på fredag har den 24:e Bondfilmen, Spectre, Sverigepremiär och förväntningarna på filmen är höga. Filmen fokuserar på den klassiska kriminella terrororganisationen S.P.E.C.T.R.E. som varit med i flera av de äldre filmerna. Regissören Sam Mendes som gjorde succén Skyfall är tillbaka och i skurkrollen har vi den tvåfaldigt Oscarsbelönade skådespelaren Christoph Waltz. Som om detta inte vore tillräckligt med uppladdning, har Daniel Craig sagt att Spectre blir hans sista insats som agent 007.

Filmtopp.se uppmärksammar uppståndelsen kring James Bond med en Bondvecka!

Vi kommer att fördjupa oss i organisationen MI6:s universum med Bondkrönikor som bland annat utreder vad som utgör just en ”Bondfilm”, listor med de allra bästa filmerna samt temalåtarna och mycket därtill.

Inför Bondveckan träffade två av våra skribenter ingen mindre än Gunnar Bond James Schäfer, grundare för 007-muséet i Nybro, som visar upp sin kollektion och kort berättar om sin relation till James Bond och dess skapare Ian Fleming.  Detta fantastiska möte kan ni läsa om imorgon

Har du också Bondfeber? Följ filmtopp.se! 

Först ut:  Daniel Craig är trött på Bond

Axel Diedrichs

Recension: Hotell Transylvanien 2

Foto: Sony Pictures Animation

Film: Hotell Transylvanien 2
Regi:
Genndy Tartakovsky
Med: Adam Sandler, Andy Samberg, Selena Gomez, Steve Buscemi m.fl.
Genre: Animerat

Till mångas förtjusning är det dags att återvända till monsterhotellet i Transsylvanien. I och med att pappa Dracula har accepterat att dotter Mavis har en människa till pojkvän har hotellet öppnat upp för människobesökare. Vilket både resulterar i kulturkrockar och lärdomar människor och monstren emellan.

När filmen tar vid är det dags för Mavi att äkta pojkvännen Jonathan. Detta är också en av filmens komiska höjdpunkter. Det ena skämtet efter det andra avfyras i högt tempo samtidigt som filmen faktiskt vågar vara sentimental, något som Pixar och Disney närmast har haft monopol på i den amerikanska animerade filmvärlden.

Läs också: Tävling – Vinn biobiljetter!

Kort efter bröllopet annonserar Mavi att hon är gravid. Dracula bubblar av stolthet, men när sonen Dennis kommer till världen, på självaste fredagen den 13:e, byts stoltheten ut mot oro. Varför har han inga vampyrtänder? Har han blivit människa istället för vampyr? Samtidigt vet han att vampyrtänderna kan komma så sent som på femårsdagen.

Ju längre tiden går desto nervösare blir pappa Dracula. Frågan är, kan han acceptera sitt barnbarn även om han ”bara” är en människa?

Trots att filmen levererar gott med skratt och värme den första halvtimmen, blir den gradvis allt löjligare och tramsigare och de sista tjugo minuter är tyvärr riktigt dåliga. Som det så ofta är med hastigt producerade barnfilmer används det i allt för stor utsträckning referenshumor som inte kommer att åldras särskilt väl. Det är tydligt att Hotell Transsylvanien 2 är gjord för att dra in snabba cash under 2015 och inte mycket mer.

Men samtidigt finns här några guldkorn, som när Dracula tar med sig Dennis till campinglägret där han lärde sig att bli ett riktigt monster och upptäcker att campingen har blivit en flumskola. Nu är det lägersånger om vänskap och uppmaningar att krama om sig själva som gäller. Dessutom är filmens moralpremiss, att vi alla ska acceptera varandra trots våra olikheter, angelägen även om det är lite väl klichérikt uttryckt.

Mitt tips, se Hotell Transylvanien 2 om du är ett fan av den första filmen eller om du har barn som gärna vill gå. Annars kan du hyra Paddingon istället. En betydligt bättre film som erbjuder minst lika många lärdomar och många fler skratt.

Läs också: Recension – Paddington (2014)

Bäst: Det stående skämtet med den osynliga mannen och hans låtsasflickvän.

Sämst: Att det inte går att ta del av Adam Sandlers och Mel Brooks röstskådespel i den svenska dubbningen.

2.5 i betyg

Eric Diedrichs

Recension: Crimson Peak (2015)

CrimsonPeak_1

Film: Crimson Peak (2015)
Regi: Guillermo Del Toro
Med: Mia Wasikowska, Jessica Chastain, Charlie Hunnam, Tom Hiddleston m.fl.
Genre: Skräck

Efter en traumatiserande barndom, flyttar en ung författarinna (Wasikowska) ihop med en inspirerande man (Hiddleston) i hopp om att börja om på nytt. Men huset där han bor i visar sig bära på en mörk historia som snart väcks till liv.

Som det brukar vara med Guillermo Del Toros (Pans Labyrint, The Devil’s Backbone) filmer är deras visuella aspekter minst lika sevärda som själva berättelserna. I Crimson Peak är varje bildruta intresseväckande och även om vissa ljuskällor känns otydliga varifrån de kommer, är det bättre att inte reflektera över dessa och istället njuta av de spännande kontrasterna. Del Toros explosion av lekfulla färgtoner är nämligen ovanliga att se idag.

När jag såg filmen kunde jag inte undvika att tänka på The Woman in Black (2012) som jag misstänker ligger i grund för idén till Crimson Peak. Flera element är desamma; det isolerade huset, den svartklädda spökkvinnan och de dåliga väderförhållanden. Även om den förstnämnda fortfarande är färsk i minnet, skiljer sig filmernas toner och stilar så pass mycket att Del Toro kommer undan med det.

Läs också: De 15  bästa spökfilmerna

Del Toro och och hans medförfattare Matthew Robbins ska ha en eloge för att ha utvecklat ett intresseväckande manus som konsekvent lämnar ledtrådar till filmens alla svar. Jag undrade ständigt vad för djävulska planer karaktärerna smidde och det är uppfriskande för den utarbetade skräckfilmsgenren där huvudfrågan brukar vara så simpel som vem mördaren är.

För att vara en skräckfilm har Crimson Peak ovanligt mycket dialog och som koncentrerats ned till ett få antal karaktärer. Därmed har filmskaparna lyckats ge karaktärerna mycket djup och det motarbetar också den stereotypiska skräckfilmsmallen där karaktärer ofta är tvådimensionella.

Crimson Peak är beviset på att Del Toro, som haft några tuffa år med ”Hobbit”-trilogin och Pacific Rim, fortfarande kan göra film som tilltalar det otränade likväl som det tränade filmögat.

Bäst: Skådespeleriet. När Jessica Chastain får utlopp för sina känslor bryter ett helvete ut och det är riktigt skrämmande.

Sämst: Filmen höll mig frågandes väldigt länge men svaren som ges lever dessvärre inte upp till hajpen kring dem.

betyg_3_5Axel Diedrichs

 

21 Oktober 2015 – Framtiden är här!

Foto: Universal Pictures
Foto: Universal Pictures

Idag är det den 21:a oktober 2015, samma dag som Marty McFly anländer till när han åker fram i tiden med sin flygande DeLorean i Tillbaka till framtiden del 2. Samma dag som en hel generation har längtat efter.

Jag gick i mellanstadiet när jag såg filmen för första gången. Mitt starkaste minne av upplevelsen är när jag och en polare ivrigt pratade om filmens hoverboardsdet vill säga svävande skateboards, och hur vi räknade ner åren tills dagen då drömmen skulle bli verklighet. Nu är dagen här.

Läs också: Doc Brown återvänder i ny film

När jag vaknade i morse och såg dagens datum blev jag faktiskt rätt bitter. Var är min hoverboard? Var är mina självknytande skosnören? Visst, allt var bara på film, men ändå! Lite ska man väl få hoppas på? Det krävdes inte mycket googlande för att min bitterhet skulle ersattas av nytt hopp. Har hoverboarden blivit verklighet? Enligt nyhetstidningen The Verge är svaret, ”ja”.

Trots att filmen är välgjord och att Lexus ska ligga bakom uppfinningen känner jag mig tveksam. Är detta ännu ett av många skämt? Om man ska tro på Svenska Dagbladet är videon faktiskt sann. Dessutom skriver de att Nike har gått ut med att självknytande skosnören är på gång och att deras första doja med denna onödiga, men ack så tönthäftiga, funktion kommer att lanseras någon gång i år.

Sug på den karamellen ett tag.

Jag är skeptisk. Hoppfull men skeptisk. En sak är dock säker, oavsett om vi får några självknytande skosnören eller hoverboards eller ingetdera, så måste denna odödliga filmklassiker avnjutas ikväll. Något som du antingen kan göra hemma i TV-soffan eller på flera av landets biografer. Hur du ser filmen är emellertid inte det viktiga, det viktiga är att du unnar dig själv en härlig nostalgikväll tillsammans med allas våra hjältar Doc Brown, Marty McFly och vår värsta fiende Biff Tannen.

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste recensionerna!

Recension: Pan (2015)

Recension Pan
Recension Pan.

I Joe Wrights Pan, är piratkaptenen Blackbeard Peter Pans största fiende.

FilmPan (2015)
Biopremiär: 23/10
Regi: Joe Wright
Med: Levi Miller, Hugh Jackman, Garrett Hedlund, Roony Mara m.fl.
Genre: Äventyr, Fantasy

Berättelsen starter i ett kallt och fattig London, troligen runt 1915. Vi blir introducerade för Peter, ett barnhemsbarn med tron på en bättre framtid. På barnhemmet står dock inte allt rätt till, barn tycks nämligen försvinna spårlöst. En natt blir Peter kidnappad av pirater och blir medtagen till Neverland. Väl där, tvingas han att jobba i gruvorna åt den onde piratkaptenen Blackbeard. Under ett arbetspass stöter Peter på en ung man med namnet ”Krok”. Tillsammans startar de ett uppror, som kommer att leda Peter till att bli den legendariska krigaren profetian har förutsett.

Pans manus tar utgångspunkt i J.M Barries roman, men mycket är omskrivet för filmen och nya karaktärer introduceras. Det gör upplevelsen frisk, samtidig som den bevarar nostalgin.

Peter är äventyrlig och förutspråkar rättvisa. Regissören Levi Miller skapar laddade emotionella ögonblick, men min empati för Peter är dock frånvarande. Utvecklingen hos filmens karaktärer drunknar också i ett fyrverkeri av specialeffekter.

Garrett Hedlund framställer Hook som tuff, humoristisk och snäll. Han fick mig att dra på smilbanden utan att gå i rollen som filmens ”comic relief”. Kemin mellan Hook och Peter tycker jag är närvarandemen inte speciellt framträdande för berättelsen.

Hugh Jackman, i rollen som Blackbeard, får god nytta av sin teaterbakgrund i sin rolltolkning. Medan övriga karaktärer är rätt endimensionella, gör Jackman ett bra jobb med att gräva fram ett spektrum av karaktärens personlighet.

Filmen har en klassisk dramaturgi, ett naturlig tempo, men är full av olika ”hints”, exempelvis att Krok flera gånger är ” i risk” för att mista handen. Kul för somliga, störande för andra. Produktionens design och specialeffekter skapar ett Neverland som känns autentisk, men samtidig rätt orealistisk. Det finns några, om få, fantastiska bilder som känns skräddarsydda för 3D.

Pan rekommenderas som en familjefilm, men personlig blir det lite väl mycket klichéer, och jag upplever att själva filmens substans (karaktärsutveckling, manus, etc) nedprioriterades för mycket till fördel för specialeffekterna.

9009d-betyg_3

Sebastian Håkansson

Tips på bra skräckfilmer!

De flesta av oss vet hur speciellt det är med en riktigt go skräckfilm, men vi vet också hur svårt det är att få tag i dessa guldkorn. Skräckgenren är som bekant en otroligt ojämn sådan och hur många skitfilmer det går på en bra är nästan oräkneligt. För att underlätta ditt sökande har jag listat ihop de 15 bästa skräckfilmerna med spök- och demontema.

15. The Innocents (1961)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

Regi: Jack Clayton
Med: Deborah Kerr, Peter Wyngarde m.fl.

Två föräldralösa barns farbror anställer en kvinna, Miss Giddens (Debroah Kerr), som guvernant åt barnen. Farbrodern som inte vill kompromissa sin livsstil för barnens skull, låter dem bo på en gammal herrgård som han så sällan som möjligt besöker. Hans främsta krav på Miss Giddens är att hon ska ta hand om alla problem som uppstår själv och absolut inte störa honom.

Giddens, som tar sig an den märkliga uppgiften, börjar snart förstå att allt inte står rätt till med varken barnen eller herrgården de lever i. Framförallt verkar hon inte vara ensam med barnen.

Här finns en hel del obehagliga stunder och själva slutscenen är lika provocerande som den är oväntad.

0f554-1435918176241

14. The Exorcism of Emily Rose (2005)

Foto: Screen Gems
Foto: Screen Gems

Regi: Scott Derickson
Med: Laura Linney, Tom Wilkinson, Campbell Scott m.fl.

The Exorcism of Emily Rose är både den märkligaste och helt klart mest skrämmande rättegångsfilm jag har sett. Historien handlar om en präst som ställs inför rätta efter att en ung kvinna har omkommit under en exorcism. Under resans gång får vi se vad som egentligen hände under riten.

Efter att jag såg The Exorcism of Emily Rose för första gången var jag ordentligt skärrad. Den verklighetsbaserade historien skrämde vettet ur mig. Tyvärr känns rättegångsscenerna lite för utdragna. Spännande men utdragna.

0f554-1435918176241

13. The Devil’s Backbone (2001)

Fernando Tielve   Foto: El Deseo

Fernando Tielve   Foto: El Deseo

Regi: Guillermo Del Toro
Med: Marisa Paredes, Fernando Tielve, Eduardo Noriga m.fl.

Året är 1939 och Carlos (Fernando Tielves) som har förlorat sin pappa i civilkriget, flyttas till en skola för hemlösa barn där han måste bevisa sig stark för att passa in. Men under sin anpassningstid upptäcker Carlos att skolan bär på ett dystert förflutet och att den hemsöks av en mystisk skepnad.

När en våghalsad Carlos inte kan ignorera det som skrämmer både lärare och elever, släpper han lös ett helvete han tvingas att konfrontera.

0f554-1435918176241

Läs klart hela listan på Filmtopp.se

7 filmer du inte visste var baserade på böcker

Att filmindustrin använder sig av tidigare publicerat material i form av böcker, noveller eller till och med dikter är ingen nyhet. Vi har till och med prestigefyllda filmpriser som fokuserar på vilka filmer som bäst har lyckats förvandla ett tidigare publicerat litterärt verk till ett långfilmsmanus, exempelvis har vi Oscarskateogirn ”bästa manus efter förlaga”.

I denna del av ”Fantastiskt vetande” presenterar vi sju filmer, som du förmodligen inte visste var baserade på böcker. En del av dessa filmer är lättare att se i bokform än andra.

1. Blade Runner – ”Do androids Dream of Electric Sheep?” (1968) av Philip K. Dick

blade runner

2. Mrs. Doubtfire – ”Madame Doubtfire” (1987) av Anne Fine

mrs doubtfire

3. Die Hard – ”Nothing Lasts Forever” (1979) av Roderick Thorp

die hard

4. Shrek – ”Shrek!” (1990) av William Steig

shrek

5. Psycho – ”Psycho” (1959) av Robert Bloch

Psycho-

6. Maffiabröder – ”Wiseguy” (1986) av Nicholas Pileggi

maffiabröder

7. Forrest Gump – ”Forrest Gump” (1986) av Winston Groom

forrest

 

Fler filmer baserade på böcker hittar du här

ERIC DIEDRICHS

 

 

 

 

Recension: The Walk (2015)

Foto: TriStar Pictures

Foto: TriStar Pictures

Är Robert Zemeckis The Walk lika svindlande och yrselframkallande som ryktet säger?

Film: The Walk (2015)
Regi: Robert Zemeckis
Med: Joseph Gordon-Levitt, Ben Kingsley, Charlotte Le Bon, Clément Sibony m.fl.
Genre: Äventyr, drama

1974 blev Philippe Petite en världskändis. Strax innan World Trade Center invigdes överraskade den franska lindansaren med ett illegalt konststycke, en lindans mellan de båda tornen. The Walk är Robert Zemeckis filmatisering av händelsen.

The Walk följer ett klassiskt biografiformat och vi får följa hur Petite går från att vara gatuartist till att han genomför sin legendariska lingång. I rollen som Philippe Petite ser vi Joseph Gordon-Levitt som också figurerar som filmens berättare.

De första scenerna i Paris sätter en lekfull ton med jazzmusik, åkande kameror och svartvitt foto med färglagda betydelsefulla detaljer. Allt håller ett raskt tempo och vi får se Petites artistiska utveckling från att åka enhjuling till att jonglera till att börja lindansa mellan två lyktstolpar. I takt med att hans kunskaper växer också hans publik.

Petite, ständigt rastlös, söker allt större och större utmaningar och i en ödets nyck får han nys om att världens högsta byggnader ska byggas i New York. När han ser en illustration av de enorma skyskraporna väcks en idé som snabbt övergår till besatthet; att genomföra världens mest spektakulära akrobatiska kupp och lindansa mellan World Trade Center-tornen.

Läs hela recensionen och se filmens betyg på Filmtopp.se!