Är Steven Spielbergs nya spiondrama värd biopengarna?

Foto: 20th Century Fox. Recension - Bridge of Spies

Film: Bridge of Spies (2015)
Regi: Steven Spielberg
Med: Tom Hanks, Mark Rylance, Amy Ryan, Scott Shepherd m.fl.
Genre: Drama

Steven Spielberg är tillbaka, denna gången med spiondramat Bridge of Spies. En historieskildring som har hämtat inspiration från kalla krigets U-2-affär, 1960, som ägde rum strax före Kubakrisen. Med andra ord befinner vi oss i ett uppjagat USA där en allmän rädsla för kommunistspöket och kronisk paranoia råder.

I historiens mitt finner vi advokaten James Donovan (Tom Hanks). Donovan har fått den otacksamma uppgiften att försvara en misstänkt sovjetisk spion vid namn Rudolf Abel (Mark Rylance), och eftersom rättegången lär iakttas av den sovjetiska regimen är det av största vikt att allt sker så pass juridiskt korrekt som möjligt. Eller snarare, som situationen kräver. USA ska visa att deras rättssystem överglänser det kommunistiska samtidigt som det finns ett allmänt intresse för att se Abel avrättas.

Läs också: Recension – Hunger Games: Mockingjay – Part 2

Donovan, som med hänvisningar till USA:s konstitution, tar sitt uppdrag på största allvar och är beredd att göra allt för att ge Abel en rättvis rättegång. Det spelar ingen roll hur mycket det upprör den partiske domaren, CIA eller hur stor hotbilden blir mot han själv och hans familj.

Nu kanske Bridge of Spies låter som ännu en patriotisk rättegångsfilm där den amerikanska grundlagen löser alla problem, men riktigt så enkelt är det inte. Snart framkommer det nämligen att en amerikansk pilot, Francis Powers, har fängslats efter att ha kraschat på sovjetisk mark. Plötsligt slängs Donovan in i en ny snärjig situation, att förhandla med Sovjet om ett utbyte mellan Abel och Powers. Men är han verkligen en tillräckligt skicklig diplomat?

Läs också: De 11:a bästa skräckfilmerna, dessa måste du ha sett!

Att kalla kriget har blivit ett högaktuellt ämne i vår populärkultur, beror förmodligen på Rysslands ökade offensiv. Stormakterna har börjat spänna sina muskler igen och film används som ett medel till att både slänga slirningar mot varandra och påminna omvärlden om hur problematisk situationen en gång har varit. Fine, inte mig emot. Problemet jag däremot har med dessa filmer, Bridge of Spies inkluderat, är hur politiskt färgade och manipulativa de känns.

Även om konflikterna i USA tas upp, görs de med en förståelse som inte finns i gestaltningen av Sovjetunionen. I exempelvis Bridge of Spies framstår ryssarna som kalla mördarmaskiner, som ensamt står till svars för fattigdomen i Östberlin. På sätt och vis känns det som att vi befinner oss i ett nytt kallt krig där vi ständigt matas med en smartare form av propaganda.

Läs också: Porträtt – Steven Spielberg och hans bästa filmer

Samtidigt finns det ingen som kan göra klassisk amerikansk film som Steven Spielberg. Med skicklig hand har han gett liv åt bröderna Coens och Matt Charmans manus. Det är stilsäkert och snyggt, från den inledande jaktscenen till att sluttexterna rullar. Som vanligt när det kommer till Spielbergs filmer är även Bridge of Spies kryddad med medmänsklig humor och några charmiga familjescener.  Tyvärr räcker inte charm och humor hela vägen när historien aldrig hettar till.

betyg_3_5

Eric Diedrichs

Versailles – ett drama om den franska monarken

versailles

TV-serie: Versailles (2015-)
Skapare: Simon MirrenDavid Wolstencroft
Med: ​George BlagdenTygh RunyanStuart Bowman, Elisa Lasowski m.fl.
Genre: ​Drama

Filmtopp har recenserat den nya TV-serien Versailles.

Versailles är ett drama om den franska monarken Ludvig XIV och hans liv. Den engelskspråkiga serien är skapad av Simon Mirren och David Wolstencroft, producerad av Canal+ och är med en budget på 32 miljoner dollar Frankrikes dyraste TV-serieproduktion hittills.

Ludvig XIV (George Blagden), eller solkungen, regerade i Frankrike under hela 72 år, men när vi kastas in i handlingen är året 1667 och Ludvig XIV är bara 28 år gammal. Vi får följa hans styre av landet samtidigt som han skapar slottet i Versailles för att sköta makten därifrån. Romantiska intriger är en stor del av Ludvigs liv då han gärna bedrar sin drottning (Elisa Lasowski) som väntar Ludvigs kungliga barn, eller?

Att Versailles är en påkostad produktion märks tydligt på den vackra scenografin och kostymerna. Serien har potential till något stort, dock saknas det där lilla extra för att leva upp till budgeten. Det finns moment i Versailles som suger in mig i handlingen, men tyvärr är stunderna fler som istället minskar mitt intresse. Allt blir för mycket teater över det hela och det känns inte som att man befinner sig på 1600-talet, trots slottets barocka korridorer.

Serien är vackert fotograferad och scenerna i Versailles är klockrena, dock kunde de ha försökt lösa översiktsbilderna på slottet och byarna på ett annat sätt. Det blir lite väl tydligt att dessa sekvenser är datoranimerade vilket bryter illusionen  av att vi befinner oss på ett riktigt slott.

George Blagden gör det som förväntas av honom i sin roll som Ludvig XIV, men inte mycket mer. Däremot tycker jag att Alexander Vlahos, som spelar Ludvig XIV:s homosexuella bror Filip I av Orléans, tillför något extra och spännande till sin karaktär. Vilket också kan behövas eftersom det framgår tydligt att de två brödernas relation inte är den bästa . Efter en spännande händelse i seriens andra avsnittet, som verkligen fick mig att vilja se mer, kan jag ändå konstatera att Versailles håller på att bli mer intressant.

Bäst: De otroligt vackra och historiska miljöerna som karaktärerna rör sig i ibland.

Sämst: Antalet viktiga karaktärer som bara slängs in handlingen utan någon riktig introduktion. Blir rörigt med så många karaktärer som det förväntas att man ska veta vad de heter och vad de har för funktion efter bara några minuter.

betyg_3

Recensionen är baserad på de två första avsnitten av de totala tio.

Versailles hade sverigepremiär på C More  den 22:e november.

Dennis Johansson

Så bra är Hunger Games-finalen

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-Featured

Från filmens öppningsscener står det klart. Mockingjay – Part 2 är den mörkaste installationen i Hunger Games-serien.

Film: Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)
Regi: Francis Lawrence
Med:
Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Julianne Moore, Donald Sutherland, Woody Harrelson, Philip Seymour Hoffman m.fl.
Genre: Action, Äventyr

Vi kastas in i handlingen direkt efter där Mockingjay – Part 1 slutade. Katniss (Jennifer Lawrence) befinner sig på rebellbasen i distrikt 13 och är omtumlad efter Peetas mordförsök på henne. Peeta (Josh Hutcherson) hålls under sträng bevakning medan vårdpersonalen envist jobbar med att omvända den betingning, president Snow (Donald Sutherland) utsatte honom för, som får honom att hata Katniss.

Dessutom har president Coin (Julianne Moore) ökat sin offensiv. Efter huvudstadens anfall mot rebellbasen, är det dags att agera snabbt. Rebellstyrkor skickas till huvudstaden för en kontraattack. Katniss, som anses vara en oumbärlig motivationskraft för rebellernas armé, beordras stanna kvar i distrikt 13 och producera propagandafilmer. Självklart har hon själv en annan plan i åtanke, att nästla sig in bland frontstyrkorna och mörda president Snow. Under resans gång möter hon många hinder, inte minst alla de spektakulära fällor som är utspridda över staden.

Läs också: Recension – Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Från öppningen står det klart att detta kommer att bli en betydligt mörkare film än någon av de tidigare i Hunger Games-serien. Som Katniss säger, verkar det inte längre finnas några regler över hur människor får bete sig mot varandra. På sätt och vis är nog också Katniss krigets sista samvete.

Med sina komplicerade moralfrågor och mångbottnade karaktärer, har Hunger Games blivit en av de mer intressanta ungdomsserierna. Likt föregångarna bjuds det på en och annan överraskning och många gånger får vi fråga oss själva vem eller vilka den riktiga fienden är. Kanske är det just detta som har fått så många fantastiska skådespelare att ansluta sig till filmserien? Med namn som Jennifer Lawrence, Woody Harrelson, Julianne Moore, Donald Sutherland och Philip Seymour Hoffman är Mockingjay – Part 2 tveklöst en av årets mer intressanta blockbusters.

Läs också: 9 saker du inte visste om The Hunger Games

Trots att Hoffman gick bort mitt under filminspelningen i fjol, har regissör Francis Lawrence sy ihop sömmarna klanderfritt och arbetat ihop en värdig avslutning på franchisen. Även om filmens epilog var något utdragen och den sista scenen överflödig, har jag en känsla av att fansen kommer vara mer än nöjda med resultatet.

Däremot skulle jag vilja flagga för den tveksamma åldersgränsen på 11-år. Några scener är riktigt obehagliga och vissa klipp är alldeles för hemska för de sju- till tioåringar som kan komma in med vuxet sällskap.

Läs också: Recension – En underbar jävla jul (2015)

Bäst: Donald Sutherland är underbar som president Snow!

Sämst: Precis som i de andra filmerna, känns vissa sekvenser alldeles för sentimentala.betyg 4

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och de färskaste filmnyheterna!

Möt succéduon bakom ”En underbar jävla jul”

Foto: Eero Hannukainen för Zap PR

Daniel Réhn och Edward af Sillén är författarduon som har skrivit manus åt såväl melodifestivalen, som Colin Nutleys senaste film Medicinen. Nu är de tillbaka i högform med Helena Bergströms julkomedi En underbar jävla jul. En film där homofobi, racism och normbrytande familjekonstellationer står för en stor del av underhållningen. I rollerna ser vi bland andra Robert Gustafsson, Maria Lundqvist och Anastasios Soulis.

Vilken är den största utmaningen med att skriva komedifilm?

[E] – Det är en ångest man alltid sitter med när man skriver. Det jag tycker att vi saknar i svensk film är spelglädje och glädjen i att berätta en historia utan att överanalysera för mycket. Att våga lita på en situation och sina skådespelare. Med den här filmen var det viktigt att samla många begåvade skådespelare i ett hus under en väldigt begåvad ledning och låta dem ha kul.

[D] – I det stora hela ligger utmaningen i att försöka använda det man själv tycker är roligt istället för att skapa situationer bara för att de borde vara roliga.

Författarduon berättar att de försöker snappa upp så mycket som möjligt av det som sker runt omkring dem för inspiration. 

[E] – Eftersom jag kommer från en väldigt liten familj på tre personer, går jag igång på att höra folk berätta om sina familjehögtider. Jag är särskilt förtjust i att höra om mina vänners stora familjers julfirande

[D] –  Det behöver inte nödvändigtvis vara direkt personliga händelser i första person, men roliga saker som händer folk runt omkring en. Dessa historier kan man kanske använda någon gång.

I svensk film finns det nog inget som är så starkt förknippat med tragikomik som julen. Varför tror ni att det är så?

[D] – Jag tycker inte att det är unikt för svensk film. Varje år görs det mängder med amerikanska julfilmer med en ganska allvarlig underton i. Däremot saftar man nog på lite mer med alkohol och det gråa i de svenska julfilmerna.

Läs också: Recension – En underbar jävla jul (2015)

Foto: Alexander Kallas, Sweetwater Production AB. Skådespelarensemblen i En underbar jävla jul.

Det finns många humoristiska scener i En underbar jävla jul. Edward och Daniel delar med sig av vilka som var deras favoritscener att skriva.

[E] – Jag tycker väldigt mycket om när Ulf och Monica integrerar med sin städare på hotellet för att sedan upptäcka att han kommer att fira jul med dem. Att Monica inte vågar säga ordet städare eftersom hon tror att det ska vara en förolämpning, tyckte jag var kul.

[D] – Det är alltid en utmaning att skriva dialog men det var himla kul att skriva om när alla sitter vid julbordet och ska umgås. När släkt och ytligt bekanta träffas pågår det gärna två diskussioner samtidigt. En mer seriös, som ska dämpas av en mer ytlig som alla hoppas att vi ska hålla oss till.

Hur mycket skiljer sig er originaldialog mot den slutgiltiga vi får ta del av i filmen? 

[E] – Wow. Efter vår första version har Helena varit med och skrivit med oss. Hon har också inkluderat skådespelarna i processen och låtit dem tycka och tänka och komma med olika förslag, vilket har varit väldigt intressant för oss författare. Exempelvis tillkom Ulfs jättemonolog efter att Robert och Helena frågade om det inte vore kul om Ulf flippade ut totalt. Vi började skriva på monologen som Robert sedan fortsatte att bearbeta.

Det var under en middag med Helena Bergström och Collin Nutley, som Edward och Daniel pitchade idén till vad som skulle bli En underbar jävla jul. 

[E] – Vi ville egentligen bara ha hennes åsikt. Drömmen var att de kanske skulle säga ”det där skulle vi kunna tänka oss att hjälpa till med”. Direkt efter vi berättade idén började Helena och Collin viska till varandra lite hemlighetsfullt. Sen vände hon sig mot oss med ett mystiskt leende och sa ”Hörni killar, det här är exakt vad jag skulle vilja regissera!”. Den middagen var magisk alltså, hon gick igång på det direkt.

Läs också: Recension – Tjuvheder (2015)

När ni började bearbeta manuset, visste ni vilka skådespelare som skulle vara med eller var det fortfarande okänt?

– [E] Vi hade namn som vi visste att vi ville arbeta med, som Maria Lundqvist som vi har jobbat med sedan 2003 när vi skrev manus åt Guldbaggegalan. Vi tänkte också att vi borde skriva rollen som Simon till ”Stasse” [Anastasios Soulis]. Jag blev väldigt förtjust i honom efter att han var med i en pjäs på Stockholms Stadsteater som jag regisserade. Han är en underbar ung skådespelare.

Foto: Alexander Kallas, Sweetwater Production AB

I filmen tas många normbrytande mönster och fördomar upp. Vad var syftet med detta?

[E] – Vi vill att folk ska prata om våra olikheter, att vi kommer från olika ställen, att vi tycker om olika saker men ändå lever på samma jord. Det kändes viktigt att få göra ett brett och svenskt komedidrama som utgick från en annorlunda familj än normens familj. Att få se en vanlig svensk komedifilm, men som handlar om ett gaypar och deras tjejkompis och deras regnbågsfamilj som de ska skapa tillsammans. Sen var det väldigt lockande att göra humor på att alla är så himla oroliga över att såra eller kränka någon idag.

[D] – Vi är så oroliga för att såra människor att vi ibland är rädda för att ta upp ett ämne, särskilt med människor man inte känner så väl. Jag kommer ihåg på 90-talet när en släkting, vid julbordet, ville prata om vilken flyktinggrupp som var mest skrämmande. Det blev helt knäpptyst. Ingen vågade säga något, varken med eller emot. Det säkraste var att byta ämne och börja prata om maten igen. Vi är inte några experter på politisk korrekthet, däremot vet vi hur det kan bli när man vill ta upp ämnen som inte är helt bekväma.

I En underbar jävla jul diskuteras olika familjekonstellationer. En fråga som känns viktig för författarna att lyfta fram.

[E] – Jag kommer själv från en annorlunda familjekonstellation på så sätt att jag har en svensk pappa och en amerikansk mamma, som adopterade mig i Brasilien. Det har alltid varit vi tre och under min barndom har många inte förstått min familjesituation och frågat mig om den. Mitt svar har alltid varit, ”det här är jätteenkelt, vi är en familj och vi älskar varandra. Mina föräldrar är min mamma och pappa”. Jag brinner mycket för att folk ska förstå att trots en familj är bildad på ett annorlunda sätt, kan den vara minst lika kärleksfull som andra familjer är.

[D] – De nya familjerna har fortfarande inte blivit accepterade i Sverige. Vi känner par som är kille, kille, tjej eller tjej, tjej, kille som har valt att bilda familjer nu och det är något den äldre generationen ofta har väldigt svårt att förstå. Jag hoppas att folk pratar om det de har sett i filmen och diskuterar det här ämnet, det vore toppen!

Läs också: Recension – Min lilla syster (2015)

Daniel och Edward har jobbat ihop i femton år. Hur går det egentligen till när man blir en så pass bra duo?

[E] – Jag tror att det är som att hitta kärleken, det är väldigt svårt men när man väl hittar någon som det klickar med och som man har så roligt med, då är det nästan ett mirakel. Att Daniel och jag träffades för femton år sedan och märkte att vi skrattar åt samma saker, och det gör vi fortfarande idag. Det är en obeskrivlig och stark känsla.

När vi avrundar samtalet berättar Edward och Daniel att de håller på att skriva en ny film. Ett komedidrama som de håller tummarna för att det ska bli av.

Med det tackar Filmtopp.se Edward och Daniel för den trevliga pratstunden. 

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och filmnyheterna.

Recension: By the Sea (2015)

Foto: Universal Pictures

Angelina Jolie är tillbaka i registolen, denna gången med ett kärleksdrama där hon själv och maken Brad Pitt står framför kameran.

Film: By the Sea (2015)
Regi: Angelina Jolie
Med: Angelina Jolie, Brad Pitt, Mélanie Laurent,Richard Bohringer, Niels Arestrup m.fl.
Genre: Drama

Till ljudet av Jane Birkins Jane B slingrar sig en klassisk citroën fram i ett idylliskt sydeuropeiskt landskap. I bilen sitter författaren Roland och hans fru Vanessa. Deras förhållande är slitet och på bristgränsen, kanske till och med bortom räddning?

By the Sea är ett romantiskt drama som utspelar sig i en idyllisk fransk hamnstad på 70-talet. I huvudrollerna ser vi Brad Pitt och Angelina Jolie. Tanken är att Roland ska få inspiration till att skriva en ny bok, något han har slitit med länge, men plågad av sin hustrus ständiga ångest förspiller han sin tid vid hotellets bar. Vanessa, i sin tur, släpar sig igenom dagarna genom att kedjeröka på balkongen och knapra piller.

Läs också: Recension – En underbar jävla jul (2015)

Från första början står det klart att det är ett vemodigt drama med mycket lidande, avundssjuka och svärta vi kommer att bevittna. Tyvärr tar det på tok lång tid innan historien brakar loss, i vad som verkar vara en evighet tassar Roland och Vanessa runt varandra rädda för att minsta lilla snedsteg ska väcka minnena kring det trauma som håller deras förhållande i schack.

Det som över huvudtaget håller mig vaken, förutom Brad Pitts starka skådespel, är filmens birollskaraktärer. Niels Arestrup gör en älskvärd roll som bartendern Michel, en charmig äldre man som gärna spenderar dagarna med att småprata med Roland. Här finns också ett yngre kärlekspar som bor precis intill Roland och Vanessa, Lea och Patrice. Lea och Patrice (Mélanie Laurent och Richard Bohringer) är nygifta och verkar leva precis det enkla liv Roland och Vanessa önskar, något som både fascinerar och plågar det olyckliga paret. Utan att säga för mycket läggs det relativt stor fokus på Rolands och Vanessas iakttagande av sina grannar, något som också bjuder på många intressanta idéer.

Läs också: Nobbade succéroller – kändisarnas största misstag?

Utöver den omotiverade spellängden är Angelina Jolie filmens stora svaghet. I scenerna med Brad kan hon sola i hans stjärnglans, men ensam går det betydligt sämre. Hon är stel och tråkig och borde ha hållit sig bakom kameran.

Bäst: Det är mycket Pitt för pengarna!

Sämst: Att det inte har jobbats flitigare i klipprummet.

betyg_2

Eric Diedrichs

Årets stora julkomedi är här, men hur bra är den?

Foto: Alexander Kallas

Årets stora julkomedi är här. Denna gången är det homofobi, rasism och ett ifrågasättande av kärnfamiljen som står för underhållningen. 

Film: En underbar jävla jul (2015)
Regi: Helena Bergström
Med: Robert Gustafsson, Maria Lundqvist, Helena Bergström, Anastasios Soulis m.fl.
Genre: Komedi

I Helena Bergströms nya komedi får Svenssonparet Ulf och Monica (Robert Gustafsson och Maria Lundqvist) en julupplevelse de sällan kommer att glömma. Sonen Oscar (Anton Lundqvist) har tillsammans med pojkvännen Simon (Anastasios Soulis) och gravida väninnan Cissi (Rakel Wärmländer) investerat i ett sunkigt gammalt dödsbo i Bromma. Det de inte vet är att Oscar och Simon tänker nyttja julfriden för att avslöja att de är papporna till barnet i Cissis mage.

Detta är som uppbäddat för problem eftersom konservativa Monica och Ulf redan har svårt nog att acceptera sin sons sexualitet. Att Simons mamma Carina (Helen Bergström) tar med sin nya tjugo år yngre muslimska pojkvän Rami (Pershan Rad) till julfesten är också något Ulf och Monica kan komma att sätta glöggen i halsen över.

Läs också: Recension – Tjuvheder (2015)

En underbar jävla jul är en riktig ensemblefilm. Utöver redan nämnda har vi Oscars splittrade syster Sofia (Frida Beckman), Simons grekiska myspappa Millitladis (Michalis Koutsogiannakis), halvdementa farmor Gun-Britt (Inga Landgré) och barnen Ebba och Alex (Paulina Pizarro Swartling och Neo Siambalils).

Här finns en hel del roliga skämt och vissa av dem är smarta. Tyvärr får inte alla skratt leva ut sin fulla potential eftersom Bergström har för bråttom i sitt berättande. Flera av de bästa obekväma situationerna viftas snabbt bort för att försätta karaktärerna i en ny jobbig sits. Trots att tempot är högt och skämten faller tätt känns filmen långdragen. Till stor del är detta en effekt av de melodramatiska inslagen som titt som tätt slängs in i smeten. Mest irriterande är inte själva innehållet i dessa sekvenser utan den överdrivna musikanvändningen som mer känns löjlig än bidragande.

Läs också: Recension – I nöd eller lust (2015)

Men på många sätt är En underbar jävla jul högaktuell med sin etiska premiss att alla är lika värda oavsett sexualitet eller religionstillhörighet. Samtidigt som detta kan kännas ”PK” hanterar filmen diskussionen på ett snyggt och självmedvetet sätt.

Bäst: En scen där Ulf fullständigt flippar och raljerar ut en hel radda homofobi.

Sämst: Den överdramatiska musiken tar udden av filmens tragikomik.

2.5 i betyg

Eric Diedrichs

En resa i Harry Potters fotspår – del 1

Filmtopps skribent Elin Folkesson har vandrat i Harry Potter-böckernas fotspår. 

Jag har länge varit väldigt fascinerad av Storbritannien. Jag tänker inte sitta här och hymla med att säga att det beror på deras fantastiska språk, musik eller något annat finkulturellt, utan det beror helt enkelt på Harry Potter.

När jag för många år sedan började läsa Harry Potter fastnade jag genast för hans magiska och främmande värld. Förmodligen var det kombinationen av fantastiska naturscener, magi och, vad jag tyckte verkade vara, en helt underbar skola som fängslade mig så. Jag tror att alla som gillar Harry Potter någon gång har önskat att de själva fick sätta sig längst fram i Stora salen med sorteringshatten på huvudet och bli tilldelad ett elevhem, och därefter få lära sig förvandla djur till bägare eller försvara sig mot grindyloggar.

Platsen för allt detta fantastiska är Storbritannien, vilket har gjort att Storbritannien har fått något mytiskt över sig. Därför var det inte ett speciellt svårt val när jag för två år sedan skulle välja ett land att förlägga en termins utbytesstudier i. Det bar av till norra England och Newcastle upon Tyne.

 Hela Storbritannien kryllar av små inspelningsplatser och vackra byggnader som har fått agera kulisser i filmerna. Men om vi nu ska ta oss på en resa genom Harry Potters värld, vad passar då bättre än att börja i Edinburgh, som väl ändå får räknas som Harry Potters födelseplats? Det var nämligen här på fiket The Elephant House, som J.K. Rowling satt och skrev på den första och andra boken i vad som skulle bli en av de mest lästa bokserierna någonsin.

12204654_985057508222273_1921372398_n
In- och utsidan av fiket the Elephant House, där J.K Rowling författade de två första Harry Potter-böckerna, samt den fullkomligt nerklottrade toaletten på samma fik.

Under tiden då Rowling skrev på de första böckerna hade hon så lite pengar att det var billigare för henne att sitta på fiket och köpa en kopp kaffe än att betala uppvärmningen hemma. Jag tror att The Elephant House idag tackar sin lyckliga stjärna för de höga gaspriserna i Storbritannien. Förutom att vara helig mark för Harry Potter-nördar, serverar de väldigt gott fika och på toaletterna väntar fler överraskningar! Hela väggarna var fullkomligt nerklottrade med meddelanden till Rowling och hyllningar till böckerna. Det stod saker som: ”The basilisk is in this pipe” och ”This way to the Ministry”. Det var också got om kärleksförklaringar, framförallt till Ron Weasley och Dean Thomas. Det var också från fikets fönster som Rowling kunde se den byggnad som senare fick stå som inspiration för Hogwarts, nämligen George Heriot’s School. När du ser skolan är det inte svårt att se var hon fick den inspirationen ifrån!

Läs också: De senaste bilderna från den nya Harry Potter-filmen!

Alla som har läst böckerna eller sett filmerna vet vilken fantasi och underfundighet som J.K Rowling har haft när det kommer till att komma på namn till bl.a. karaktärer och magiska varelser. Men visste du att alla dessa namn är inte helt påhittade? På en kyrkogård i Edinburgh (Greyfriars Kirkyard), som också kan ses från ett fönster på The Elephant House, kan man nämligen få syn på flera bekanta namn, bl.a. ligger en Moodie, en McGonagall och en Thomas Ridell begravda här. 

Jag fick aldrig möjlighet att se gravarna i fråga, till Ridells grav var det tyvärr kö och guiden som tog oss dit varnade för en mycket brant backe framför graven. Men det gör inte så mycket. Jag tycker dessutom lite synd om stackars Thomas Ridell som blir utstirrad på det sättet under sin sista vila, han kan ju inte hjälpa vad hans namn har ställt till med. 

12202193_985057341555623_1025992411_n
Kyrkogården, Greyfriars Kirkyard, där flera av gravstenarna fått ge namn åt karaktärer i böckerna, samt skolan, George Heriot’s School, som blev Rowlings inspiration för Hogwarts. Allt något dolt bakom den berömda skotska dimman.

Om vi sedan beger oss lite mer söderut till Northumberland i England så hittar vi Alnwick Castle som har fått agera Hogwarts i Harry Potter och De Vises Sten och Hemligheternas Kammare. Detta fantastiska slott ligger ett par mil ifrån Newcastle och det hade ju varit tjänstefel att inte åka dit! Slottet var precis så fantastiskt som man kan tänka sig. Som den nörd jag är fylldes jag av en nästintill religiös känsla när jag gick in på den borggård som Harry, Ron och Hermione fick lära sig att flyga kvast på. Det är också samma borggård som professor McGonagall kommer till att för hämta Harry när han utan tillåtelse har flugit för att hämta tillbaka Nevilles minnsallt som Malfoy har snott. Jag har stått på samma mark som Maggie Smith har gått på!

12202453_985057324888958_398412049_n
Alnwick Castle, som fick agera Hogwarts i de två första filmerna, har anammat Harry Potter-andan fullt ut och håller numera bl.a. kvastträning för unga trollkarlar och häxor.

Under min utbytestermin i England fick jag också möjligheten att åka till York, som förutom att hysa en fantastisk katedral och förvånansvärt många Starbucks för sin storlek, också har agerat inspiration för Diagongränden. Gatan som användes till Diagongränden heter The Shambles och är en av Yorks äldsta gator. Husen är sneda och krokiga och lutar ut över gatan, precis som man tänker sig att det gör när man läser böckerna!   

12209465_985057531555604_1474549156_o
The Shambles i York, inspiration för Diagongränden. Visst känns det som om Ollivanders, Flourish and Blotts eller Madam Malkin’s robes for all occasions? Vart är ingången till Knockturn Alley? Funderar på ett besök på Borgin and Burkes.

12209341_985057518222272_1192746689_o

Det här var allt Harry Potter-relaterat som hanns med under utbytet, men misströsta inte! Det blir mer! Ett år senare, nu i våras alltså, bar det av till Oxford i England för att hälsa på en klasskompis från Newcastle-tiden.  På torsdag publiceras andra delen av min resa.

Elin Folkesson

Filmtopp.se hittar du mer information om Harry Potters fantastiska värld.

DE SEX BÄSTA WESTERNFILMERNA SOM GJORTS

Nedan listas de sex bästa westernfilmerna i världen, håller du med?

6. The Wild Bunch (1969)

The Wild Bunch brukar tituleras som Peckinpahs stora mästerverk, samt en av de bästa westernfilmerna i världen. Denna våldsamma och kompromisslösa westernskildring kastar betraktaren in i Förenta staterna i början av 1900-talet. Pike Bishops gamla laglösa gäng ämnar att göra en sista stöt innan de pensionerar sig, men blir attackerade av Bishops forna partner Deke Thorntons nya gäng och en blodig strid bryter ut. Pike och överlevande flyr ner till Mexiko, men friden varar inte länge.

Att The Wild Bunch är Peckinpahs främsta film är egentligen svårt att avgöra då Pat Garrett och Billy the Kid i princip är lika bra, men det var genom den här filmen som Peckinpah säregna stil först blommade ut – även om den började knoppa tidigt – och det är med det i åtanke jag har valt att ranka den högst.

5. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)

Filmen som Peckinpah förutspådde skulle bli hans definitiva mästerverk är ur många aspekter en fantastisk film. Här får vi följa den köpta före detta banditen Pat Garrett (James Coburn) under hans jakt på sin partner Billy the Kid (Kris Kristoffersson). I en av de ledande birollerna ser vi Bob Dylan som också har skrivit filmens fenomenala soundtrack.

Tyvärr så släptes Pat Garett and Billy the Kid i en kraftigt nedklippt version som fick både biopubliken och kritikerkåren att vrida sig på huvudet. Peckinpah själv lär ha ställt sig upp och urinerat på filmduken när han fick se vad bolaget hade gjort med hans film. Nu på senare år har filmen kommit i en ny utgåva som ska vara väldigt lik Peckinpahs version.

4. McCabe and Mrs. Miller (1971)

Regi: Robert Altman
Med: Warren Beatty, Julie Christie m.fl.

Att Robert Altman skulle regissera en regelrätt western fanns inte på kartan. Resultatet blev ett unikt och beundransvärt porträtt av ett av filmhistoriens mest intressanta filmpar; entreprenören McCabe (Beatty) och bordellmamman Mrs. Miller (Christie).

McCabe sliter med att bygga upp sitt eget samhälle när Mrs. Miller plötsligt dyker upp. Hon hävdar bestämt att samhället behöver en ordentlig och lyxig bordell om den någonsin ska kunna expandera ordentligt. Något hon har alldeles rätt i. Samhället utvecklas som aldrig förr och allt ser bra ut tills ett gruvföretag vill köpa upp McCabes mark.

Läs också: De 5 bästa Revisionistiska westernfilmern

3. Den gode, den onde, den fule (1966)

”Den onde, den gode, den fule” är en av de bästa westernfilmerna som regissören Sergio Leone gjorde.

Den gode, den onde, den fule är förmodligen en av världens mest kända filmer. Den har så länge jag minns legat bland filmdatabasen IMDb:s allra högst rankade filmer, i skrivande stund är den rankad nummer åtta. Vad är det som gör Den gode, den onde, den fule så spektakulär?

För det första så är detta ett äventyr i episka mått. Mitt under det amerikanska inbördeskriget beger sig tre konkurrerande revolvermän ut för att leta upp en nedgrävd skatt. Deras resor kantas av våld, fångläger, hängningar och en evinnerligt lång öken. Att Leone drar sin stil till det extrema bidrar garanterat till filmens rykte. Här är dialogen sparsam och det som sägs är guld värt; vida panoramiska vyer blandade med extrema närbilder på revolvermännens allvarliga blickar; en storslagen vinjett som är bland det coolaste som har visats på vita duken; ett helt oförglömligt soundtrack som än idag har blivit närmast en synonym för hela westerngenren; långa tagningar som kokar över av uppladdning inför explosiva eldstrider.

Har du inte sett den? Ändra på det.

2. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Regi: Andrew Dominik
Med: Brad Pitt, Casey Affleck m.fl.

Filmen är lika bra som titeln är lång och det säger en hel del. Trots detta så har filmen stillsamt seglat förbi den breda massan. Brad Pitt gör en av sina starkaste insatser och skildrar med blygsamma medel en skenbart stark Jesse James och Casey Affleck visar med råge vilka skådespelarkvaliteter han besitter.

Historien kretsar kring wannabe-banditen Robert (Affleck) som sedan barnsben har varit besatt av den laglösa Jesse James. Efter att Robert lyckas få rida med Jesses liga börjar en märklig relation inledas mellan han och sin idol; en relation präglad av avundssjuka, beundran och rädsla. Det är som om att de redan från start vet om att deras bekantskap kommer att sluta med blod.

Även om filmens rytm påminner om Sergio Leones dödsdans Once Upon a Time in the West,(1969) så finns det också en frihet och öppenhet i berättandet som påminner om McCabe and Mrs. Miller (1970).

1. Once Upon a Time in the West (1968)

Den gode, den onde, den fule i alla ära, men enligt mig är Once Upon a Time in the West Leones främsta mästerverk. Regissören beskrev själv filmen som en dödsdans där filmens rytm skulle efterlikna en döende mans sista hjärtslag. Detta är inte bara den ultimata westernfilmen utan också en av filmhistoriens finaste guldkorn.

Här finns självklart alla de ingredienser som Den gode, den onde, den fule har som jag nämnde i förra stycket. Den stora skillnaden ligger i att detta är en mycket obehagligare film, kanske till och med en ondskefull film.

Historien kretsar kring Jill McBain som efter att hennes blivande make har mördats får ärva en till synes värdelösa ökenfarm. Men av någon anledning försöker någon gå över lik för att ta hennes ökenmark ifrån henne och snart befinner hon sig i mitten av en uppgörelse mellan tre män, Frank (Henry Fonda), Chayenne (Jason Robards) och Harmonica (Charles Bronson).

Frank (Henry Fonda) är i mitt tycke filmhistoriens mest perfekta bad guy. Helt iskall och med en kobras blick mördar han allt som kommer i hans väg och gör ingen skillnad på barn eller vuxna.

Läs också: Filmhistoriens värsta Bad Guys

ERIC DIEDRICHS

Måndens biofilmer i november

Nedan kan du ta del av fem tips på filmer som har biopremiär under november.

Elser

elser

Titel: Elser
Biopremiär: 6/11
Regi: Oliver Hirchbiegel
Med: Christian Friedel, Katharina Schuttler, Burghart Klaussner m.fl.
Genre: Drama

Georg Elser hade kunnat förändra världshistorien och räddat livet på miljontals människor – om han bara hade fått ytterligare tretton minuter. Med hjälp av dessa tretton minuter hade den tidsinställda bomb som han konstruerat kunnat sätta punkt för Adolf Hitler. Men så blev det inte. Den 8 november 1939 lämnade Hitler i förtid platsen för mordförsöket. Elser hade misslyckats kapitalt.

Elser är baserad på den sanna historien om mannen som ensam försökte döda Hitler och kväva kriget i sin linda.

En underbar jävla jul

en underbar jul

Titel: En underbar jävla jul
Biopremiär: 13/11
Regi: Helena Bergström
Med:  Robert Gustavsson, Helena Bergström, Maria Lundqvist m.fl.
Genre: Komedi

27-åriga Simon och Oscar har varit ett par i tre år. Tillsammans med sin nära vän Cissi har de köpt ett ”karaktärsfullt” hus i Bromma. Det är i stort behov av renovering men ett rum på övervåningen har de prioriterat. Barnkammaren. Den är klar! Cissi är i nionde månaden. Vem är pappan? Det kan vara Oscar ELLER Simon.Tillsammans ska trion bilda familj.

Detta är dock en hemlighet som de skjutit på att berätta för sina egna familjer i snart ett år. Nu finns det ingen återvändo, det kan inte vänta längre. Hemligheten måste fram! Och vilken tidpunkt vore mer perfekt än julafton – toleransens högtid. Dagen då alla måste älska varandra, och vara snälla mot varandra. Jesus födelsedag!

Hunger Games: Mockingjay del 2

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-Featured

Titel: Hunger Games: Mockingjay del 2
Biopremiär: 18/11
Regi: Francis Lawrence
Med: Jennifer Lawrence, Liam Hermsworth, Josh Hutcherson m.fl.
Genre: Sfi, Äventry

Hunger Games: Mockingjay del 2 är den uppmärksammade fortsättningen och den avslutande filmen baserad på Suzanne Collins succéromaner.

Efterskalv

efterskalv

Titel: Efterskalv
Biopremiär: 20/11
Regi: Magnus Von Horn
Med: Ulrik Munther, Mats Blomgren, Wieslaw Komasa m.fl.
Genre: Drama.

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på en ungdomsanstalt återvänder John till sin hemby för att börja sitt nya liv. Men det blir inte som han tänkt sig då hans gamla brott varken är glömt eller förlåtet.

Popidolen Ulrik Munther gör filmdebut!

Det vita folket

det vita folket

Titel: Det vita folket
Biopremiär: 27/11
Regi: Lisa Aschan
Med: Pernilla August, Vera Vitali, Issaka Sawadogo m.fl.
Genre: Drama

Alex grips på gatan utanför mataffären och förs till ett underjordiskt fängelse där människor hålls inlåsta i väntan på deportation. Där är Viktoria chef och styr med järnhand. Från sekunden Alex anländer är hon fast besluten att rymma. Kosta vad det kosta vill.

Efter sin hyllade debutfilm ”Apflickorna” är Lisa Aschan tillbaka med ”Det vita folket”. En dagsaktuell thriller om makt och hierarkier. Skall du äta eller ätas?

Källa: SFBIO.se

Sebastian Håkansson

3 tips på ”spökfilmer”

I Halloween-tider limmar det med att se på skräckfilm. Nedan kan du ta del av tre tips på ”spökfilmer”.

Shutter (2004)

Foto: GMM Grammy

Regi: Banjong Pisanthanakun & Parkpoom Wongpoom
Med: Ananda Everingham, Natthaweeranuch Thongmee m.fl.

Shutter är en thailändsk skräckfilm som, trots att den amerikaniserades 2008, hamnade i skymundan under 2000-talets asiatiska skräckvåg.

När fotografen Tun och hans flickvän Jane är på väg hem från en fest kör de på en flicka. Chockade tar de beslutet att lämna brottsplatsen. Snart börjar Tun se vita ansikten i alla bilder han fotograferar, Jane misstänker att det är flickan de dödade som har kommit tillbaka för att hemsöka dem.

En spännande spökhistoria med många sköna vändningar och bäst av allt, en hissnande final.

0009a-1429032606152

 Paranormal Activity (2007)

Foto: Paramount Pictures

Regi: Oren Peli
Med: Katie Featherston, Micah Slot m.fl.

Med en produktionskostnad på 15 000 dollar och intäkter på 193 400 000 dollar är Paranormal Activity en av de mest lönsamma produktionerna genom tiderna.

I filmen får vi se hur det unga paret Katie och Micah blir terroriserade av en aggressiv demon. Här är det små skrämselknep som gäller, gnisslande dörrar, ljud av fotsteg, saker som ramlar av hyllor, o.s.v., och resultatet är otroligt effektivt. Det är få filmer som har satt så djupa spår i mig som denna. I skrämselfaktor är det nog en av de läskigaste spökfilmerna all time!

0009a-1429032606152

Psycho (1960)

Anthony Perkins och Janet Leigh   Foto: Shamley Productions

Anthony Perkins och Janet Leigh. Foto: Shamley Productions

Film: Psycho (1960)
Regi: Alfred Hitchcock
Med: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles m.fl.

Mary Crane (Janet Leigh), en ung sekreterare, stjäl pengar från sin chef och flyr staden. På vägen stannar hon på ett motell där hon bekantar sig med skötaren Norman Bates (Anthony Perkins) som styrs av sin kontrollerande och svartsjuke mor.

Tidigt in i filmen väcks känslan att Bates Motel bär på ett dystert förflutet. Efter en dispyt Bates har haft med sin mor säger Crane: ”We all go a little mad sometimes.”. Och nog kommer vi att få se på galenskap! Speciellt med filmen är att även den har en detektiv-berättelse, något som ger den en extra dimension och mer spänning.

Psycho osar av klassiker-anda och som en total upplevelse är den oerhört charmig. Den var före sin tid och är därför idag fortfarande en mästerlig skräckfilm i sitt slag.

Med Psycho öppnade Hitchcock publikens ögon för våld på film och TV. Filmen benämns som den allra första i slashergenren och har flera ikoniska scener med unika bildspel. Inför filmen fick Hitchcock svag backning av studiobolag men var fast besluten att göra filmen och lade därmed sina egna besparingar i projektet.

Det är fantastiskt med såna sporadiska, sagolika initiativ och jag vågar påstå att Psycho förmodligen är den mest inflytelserika filmen någonsin. Den är inte bara det, men också världens bästa motellfilm!

Läs också: De 11 bästa skräckfilmerna i världen

Eric D