Recension: The Revenant (2015)

Recension-The-revenant
Recension: The Revenant (2015).

Film: The Revenant (2015)
Regi: Alejandro González Iñarritus
Med: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson
Genre: Drama

Med tolv Oscarsnomineringar och tre vunna Golden Globes för bland annat bästa film och Leonardo DiCarprios huvudrollsinsats, var det svårt att inte ha med sig höga förhoppningar till biografen. Efter 30 minuters speltid var allt lysande, ytterligare 30 minuter senare blev jag nervös och när eftertexterna började rulla var besvikelsen ett faktum. The Revenant är årets mest överskattade film och DiCaprios sämsta film på ett decennium.

Ute i den amerikanska vildmarken,  i de norra territorierna vid Missouri-älven är kapten Andrew Henry och hans manskap i fullfärd med att avsluta en aggressiv jaktexpedition. Året är 1823 och soldaterna har under en tid skövlat området på pälsdjur eftersom pälsar både är en bra valuta för byteshandel och nödvändiga för armén under den kommande vintern. När de sista kvoterna skall samlas in bryter kaoset ut. Captain Henry blir överrumplad av ett överraskningsanfall från Arikara-stammen, territoriets ursprungsbefolkning som nu kräver hämnd för den vite mannens förtryck.

Ett blodigt slag utkämpas med förluster på båda sidor. Endast ett fåtal män lyckas fly med kapten Henry i spetsen och en av dem är legenden Hugh Glass (DiCaprio), som är gruppens guide eftersom han under större delar av sitt liv levt med Pawnee-indierna och känner till området. Med sig har han sin son, vars mor var Pawnee-indian, som också lyckas fly med faderns hjälp.

Inom kort befinner sig gruppen strandade i ödemarken många hundra kilometer från militärfortet. Glass gör sitt bästa för att guida männen i säkerhet, men på vägen blir han attackerad och fullständigt lemlästad av en björn. Fitzgerald (Tom Hardy) och ynglingen Bridger (Will Poulter) tar på sig ansvaret för att passa Glass tills han drar sin sista suck, medan kapten Henry leder resten av manskapet till Fort Kiowa. Men Fitzgerald och Bridger sviker ganska snabbt sitt löfte och lämnar Glass för att dö ensam i en framgrävd grav.

Glass, som visar sig vara av hårt virke, vägrar att ge upp. I sin överlevnadskamp, mitt under den bittra vintern, är han på jakt efter upprättelse och drivs bara av ren viljestyrka och kärlek till sin familj. Han ska söka upp soldaterna genom den villkorslösa naturen och samtidigt hålla sig undan Arikara-stammen, som fortfarande utkräver hämnd till sista man…

revrrrr

Filmens inledning tar andan ur en och är som sagt lysande, eller rent av mästerlig. Likt kameratekniken vi kunde se i regissörens Alejandro González Iñarritus förra film, Birdman, filmas de första scenerna med en illusion av long take-teknik med exemplariska ljudeffekter. Hela filmen genomsyras av ett proffsigt kameraarbete med stundtals bra och effektiv ljudsättning. Iñarritu överskred tydligen produktionens budget med råge när han valde att filma allt i naturligt ljus, något som begränsade inspelningsdagarna ordentligt. Dessutom drabbades produktionen av flera avhopp i protest mot Iñarritus styrande. Dock verkar regissörens orubbliga envishet ha varit mödan värd med tanke på hur mästerligt porträtterad miljön är.

Fler biorecensioner hittar du på Filmtopp.se

Tyvärr hjälper inte detta hantverk The Revenant att nå hela vägen fram. Handlingen, med att Dicaprio bokstavligt talat kravlar runt i snön och lider av sina björnskador under en timmes speltid utan dialog, blir väldigt tröttkört att ta del av. Även de spirituella inslagen av tillbakablickar på Glass tidigare liv med Pawnee-indierna, som bryter av bilderna på hans lidande i ett försök att föra handlingen framåt, faller av sin upprepning.

The Revenant bygger på en roman av Michael Punke med samma namn och precis som i filmen är Glass kamp mot naturen bokens huvudtema. Men egentligen är det synd att Iñarritu har lagt mest krut på detta eftersom det mest intressanta i berättelsen är den andra kampen, den mellan Arikara-stammen och den vita manen. I de stunder som indianens förtryckande vardag tillåts få spelrum, i ett sanningsenligt porträtterande likt tonen i boken Begrav mitt hjärta vid Wouned Knee, lyfter The Revenantoch empatin flödar. Jag tror att detta är en av anledningarna till varför de prestigefyllda nomineringarna har ramlat in för filmen. Amerikanarna är kända för att älska sitt lands historia och på senare år även de mörka kapitlen om indianernas utrensning.

När upplösningen väl kommer har jag egentligen slutat att bry mig om historien utgång. En viss förhoppning finns att avslutningen kan snudda vid inledningens nivå, men tyvärr är avslutet klart svagare. Går man in i biografen med noll förhoppningar kan The Revenant mycket väl uppfattas som en förtrollande film. Fotot och filmens miljö är fascinerande och det har Iñarritus verkligen lyckats förmedla. Men för den som vill se kanske årets bästa film (Oscarsnomineringen) och inte en naturdokumentär, trampar handlingen för mycket vatten.

betyg_3

Bäst: Utan tvekan filmens inledning!

Sämst: Handlingen faller i sin ständiga upprepning av liknande händelser.

Stjärnspäckat i ”The Big Short”

Foto: The Big Short
Foto: Paramount Pictures.

Film: The Big Short (2015)
Regi: Adam McKay
Med: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Marisa Tomai, Brad Pitt m.fl.
Genre: Drama

Drygt ett år innan finanskrisens utbrott 2008 börjar den excentriske fondförvaltaren Michael Burry (Christian Bale) ana oro i bostadsmarknaden. Han ser det ingen annan finanshaj vill se, att hela den amerikanska ekonomin befinner sig i en enorm bostadsbubbla. En bubbla som kan komma, och kommer, att förlägga hela världsekonomin.

Givetvis väljer Burry att satsa mot marknaden och lägga sig ”kort”, det vill säga att om bostadsmarknaden går neråt går Burrys portfölj uppåt och vice versa. Bankerna accepterar gladeligen hans förslag eftersom tanken på att bostadsmarknaden skulle backa är för dem fullständigt vansinnig. Men någonstans börjar snacket gå och snart är det allt fler som börjar tvivla på den amerikanska ekonomins påstådda stabilitet. Bland dessa finner vi Mark Baum (Steve Carell), Jared Vennett (Ryan Gosling), Charlie Geller (John Magaro) och Jamie Shipley (Finn Wittrock). Samtliga är förbannade på bankmännens systematiska vanvård av bostadsmarknaden och är beredda att satsa allt för att ge dem ett ordentligt långfinger.

The Big Short är helt klart en känga åt de svindlande bankmän som både underbyggde finanskrisen, vägrade erkänna problemet och sedan kom undan med det. Här läggs mycket tid på att förklara den blinda girighet och idioti som låg bakom tjänstemännens beslutsfattande.

Läs också: Recension:  Steve Jobs

Filmens regissör Adam McKay (Anchorman, The Other Guys) är väl medveten om hur rörigt det kan bli när det kommer till börssnack och har därför valt att förtydliga vissa begrepp genom att låta skådespelare bryta ”den fjärde väggen”. Detta gör de upprepade gånger genom att, mitt i en scen, titta rakt in i kameran och förklara vad som pågår för publiken. Ibland avbryter McKay till och med historieflödet fullständigt för att låta en kändis berätta om hur en viss finanssituation ser ut eller vad i filmen som är sant eller inte sant. Att riva den fjärde väggen känns både intressant och irriterande. Intressant eftersom berättartekniken känns underhållande och fräsch, irriterande eftersom de ständiga avbrotten bryter filmens illusionskraft och flow.

Det är en stjärnspäckad skådespelarensemble vi får ta del av. Samtliga gör ett bra jobb, men det är Christian Bale som stjäl showen. Både hans Oscars- och Golden Globe-nominering är välförtjänt. Även Steve Carells insatts är värd att lyfta fram lite extra, ännu en gång visar han hur väl han hanterar dramatiska roller. Samtliga karaktärer känns flerdimensionella, men saknar sammanhang utanför finansvärlden. Deras privatliv har helt fått stå år sidan för deras gemensamma älskarinna – ekonomin. Även om detta upplägg är förståligt är det tyvärr inte särskilt kul. Jag hade behövt mer av karaktärernas privata situation för att verkligen förstå hur betydelsefulla de insatser de går in med verkligen är.

Filmens största svaghet är dock att vi redan från första ruta vet att det kommer att gå åt helvete med ekonomin. Vi bara väntar på att det ska ske. Trots detta är The Big Short precis tillrcäkligt välskriven, välspelad och intressant för att hålla mitt intresse uppe hela vägen. Men det är knappt och då har jag ändå ett intresse för ekonomi.

Bäst: Christian Bale är hur skön som helst. Hade velat se mer av honom!

Sämst: Det finns en scen med Brad Pitt som är häpnadsväckande slarvigt skriven.

3 i betyg

Eric Diedrichs

Steve Jobs besöker bion igen

Foto: Universal Pictures
Foto: Universal Pictures

Film: Steve Jobs (2015)
Regissör: Danny Boyle
Med: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen m.fl.
Genre: Drama

Efter den icke framgångsrika filmen om Steve Jobs med Ashton Kutcher i huvudrollen, är detta Hollywoods nästa försök att förmedla historien om Apples mytomspunne VD. Denna gången får vi följa Jobs genom den digitala revolutionen, bakom scenen av hans tre lanseringar: Macintosh, NeXT och sist men inte minst iMac.

För regin står Oscarsvinnaren Danny Boyle, med sig har han en stark skådespelartrupp bestående av bland andra Michael Fassbender, Kate Winslet, Michael Sthulbarg, Jeff Daniels och Seth Rogen. Med tunga namn som dessa, borde det inte komma som en överraskning för någon att Steve Jobs utmärker sig som en av storfilmerna 2015.

Läs också: De 25 bästa filmerna 2015

Från första minut porträtteras Jobs (Michael Fassbender) som en perfektionist med en irriterande klang. Han pratar utan att varken lyssna eller tänka efter. Han kör över folk åt höger och vänster och på något vis tycks att han alltid få sin vilja genom. Hans kalla personlighet får vi, inte minst, ta del av i hans relation till ex-flickvännen Chrisann Brennan (Katherine Waterston) och hans dotter Lisa, som han emellertid inte erkänner är hans dotter trots faderskapstest och uppenbara fysiska likheter. Kring varje lansering följer även en personlig kris:

”It’s like five minutes before every launch, everybody goes to a bar and gets drunk and tells me what they really think.” – Steve Jobs

Jobs sammanfattar det hela själv. Vid varje produktlansering blir det häftiga intriger mellan honom och olika människor som han inte verkar ha behandlat helt rätt.

Filmen är likt biografin om Steve Jobs uppbyggd kring olika händelser ur hans liv. Första akten handlar om lanseringen av Macintosh. Året är 1984 och Jobs vägrar att nöja sig med något annat än perfektion. Dessvärre är det något som inte fungerar med datorn, den vill inte säga ”Hello” och tiden är knapp innan lanseringen ska börja. Jobs sätter upp nästintill omöjliga krav för sig själv och sina anställda. En annan händelse som skildras äger rum i San Francisco Opera House 1988. Jobs ska lansera sin perfekt kubformade NeXT-dator som han vet är dömd till att misslyckas ur ett kommersiellt perspektiv. Detta till trots tycks planen vara helt uträknad. Jobs vet att Apple kommer vilja köpa hans operativsystem.

Läs också: De bästa TV-serierna 2015

Med en så pass snarstucken, självupptagen man med ett enormt kontrollbehov i fokus, är det en aning svårt att förklara varför filmen om Steve Jobs är så pass underhållande och njutbar som den faktiskt är.

Boyle skildrar skickligt Jobs upp- och nedgångar. Från sorgen han kände när han var tvungen att lämna Apple till hans härliga återkomst och även sidorna hos den privata Jobs. Michael Fassbender gör en stark insats och lyckas både driva på filmens spänning och förmedla sin på snudd hysteriska karaktär felfritt. Dessutom har Boyle styrt produktionen med karakteristisk visuell bravur. De olika epokerna i Jobs liv har nämligen filmats i olika filmformat: från kornig 16mm film till 35mm film till digitalfilm.

Sist men inte minst. Med sina stora glasögon, sitt kortklippta mörka hår och förföriska polska accent, ger Winslet en glamourliknande look till sin roll som den envist lojala, men mycket uppriktiga Joanna. Hon verkar vara den enda som stundtals faktiskt når fram till Jobs. Winslet är en fantastisk skådespelare och likaså i denna film. Om du är van vid hennes tydliga brittiska accent så kommer du att bli förvånad.

3915c-betyg_4

Bästa: Filmen är två timmar lång, men det märks inte. Boyle lyckas hålla varje minut intressant.

Sämst: Kan inte låta bli att vara källkritisk. Var verkligen Steve Jobs personlighet så kall som den utmålas?

Sophia Swahn Håkansson

5 TV-serier du inte får missa!

Filmtopp.se har rankat de 30 bästa TV-serierna, som hade premiär under 2015. Nedan kan du ta del av topp fem.

5. Master of None

Master of None
Foto: Netflix

Skapare: Aziz Ansari & Alan Yang
Distributör
: Netflix
Antal avsnitt hittills: 10

Handling: En serie löst baserad på komikern och skådespelaren Aziz Ansaris liv.

Varför du bör se denna serie: Vi får i 10 avsnitt följa karaktären Dev och hans liv där varje avsnitt fungerar som ett kapitel ur hans liv med ett särskilt tema i varje avsnitt. 

Jag har själv svårt för komediserier vilket den här, enligt IMDb, är men tillskillnad från vanliga komedier är denna dramakomedi ingenting som rättar sig efter en färdig mall á la sitcom-där-alla-är-exakt-likadana-bara-med-olika-ansikten. Varnar för att avsnitt 9 ”Mornings” är äckligt bra. Kuriosa, Devs föräldrar i serien är Azizs riktiga föräldrar.

9b25f-betyg_4_5

4. Show Me a Hero

Show Me a Hero
Foto: HBO. 2015:s Bästa TV-serier.

Skapare: Paul Haggis
Distributör
: HBO
Antal avsnitt hittills: 6 (mini-serie)

Handling: Yonkers´ borgmästare stöter på enorma problem från sina väljare när det visar sig att det måste byggas hus billiga nog för även de fattigaste mitt i ett område av vita medelklassinvånare.

Varför du bör se denna serie: En sann historia från slutet av 1980-talet, läs inte på innan du ser serien för bästa effekt. Borgmästaren spelad av den fullkomligt gudomliga Oscar Isaac som gör varje sekund snudd på magisk. 

Jag skulle vilja säga att den här miniserien (blir alltså inte fler avsnitt än dessa sex) kommer ut i helt rätt tid. Den visar på så många fördomar, rasism, politiskt rävspel, viljan att lämna avtryck och alla VET på båda sidor att just dem har helt rätt. 

Jag är säker på att vissa av er kommer tycka att detta är ett sömnpiller – men jag vill ändå att ni ger den här en chans för vissa av er kommer att älska den något helt enormt.

9b25f-betyg_4_5

3. Daredevil

Daredevil
Foto: Netflix

Skapare: Drew Goddard
Distributör
: Netflix
Antal avsnitt hittills: 13

Handling: En blind advokat i sina bästa år bekämpar brott på gatorna – med hjälp av sina övermänskliga ”krafter”. 

Varför du bör se denna serie: Ytterligare en enormt välproducerad och snygg serie av Netflix. Vi får här ta del av Daredevils origin-story och den är mörk, snygg och en av de absolut bästa översättningarna av en superhjälte från comics till TV-serie, någonsin. 

Kuriosa: Netflix första av fem serier i samarbete med Marvel där de bygger upp en mörkare del av Marveluniversumet än den vi tidigare har fått ta del av i Marvelfilmerna.

9b25f-betyg_4_5

2. Making a Murderer

Making a Murder
Foto: Netflix

Skapare: Moira Demos & Laura Ricciardi
Distributör
: Netflix
Antal avsnitt hittills: 10

Handling: En dokumentärserie inom true crime-genren. En påstådd våldtäktsman och mördare, oskyldig eller inte? Djupdykning i det amerikanska rättsväsendet. 

Varför du bör se denna serie: Det går inte sluta titta. Det är FRUKTANSVÄRT. Du bara måste se detta. Snälla, gör det. 

OBS: Läs inte på något om fallet på förhand.

5 ögon

1. Bloodline

Bloodline. Foto: Netflix: Bästa TV-serier.
Foto: Netflix. Bästa TV-serier.

Skapare: Glenn Kessler, Todd A. Kessler & Daniel Zelman
Distributör
: Netflix
Antal avsnitt hittills: 13

Handling: Ett familjedrama av sällan skådat slag utspelar sig när det svarta fåret, äldsta brodern, i familjen återvänder hem efter många år och river upp sår från familjens förflutna.

Varför du bör se denna serie: Detta är årets i särklass starkaste nya serie och cementerar bilden av Netflix som en kvalitetsdistributör – vilket även kommer synas senare i listan. Hela säsongen är fantastisk men de sista 5 avsnitten visar den mest tydliga 10/10-nivå du kommer att hitta i år. Oerhört välproducerad.

5 ögon

De resterande 25 tipsen på TV-serier hittar du här.

Jonatan Blomberg

Recension: The Hateful Eight

hate

En Agatha Christie-historia berättad med Tarantinoesque manöver, skulle The Hateful Eight kunna beskrivas. Andra kanske skulle återge filmen som en fasansfull och brutal westernfilm med slapp-stick action, lång dialog och annorlunda musik som verkligen omhuldar en.

Film: The Hateful Eight (2015)
Regi: Quentin Tarantino
Med: Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Samuel L. Jackson, Walton Goggins m.fl.
Genre: Drama

Jag sitter och nästan skakar i salongen. Inte för att värmen är av, utan för att Tarantino fängslande har lyckats skildra filmens miljö. Under närmare tre timmars speltid härjar nämligen en snöstorm i ett alldeles snöklätt amerikanskt bergslandskap.

Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh), en fullständigt galen kvinna, är i händerna på prisjägaren John Ruth (Kurt Russell). De är påväg till Red Rock, resandes i en droska mitt i ett snöoväder. Väl där ska Domergue överlämnas åt sitt öde och hängas för sina brott. Under vägen utökas sällskapet med två resenärer. Först plockas en annan prisjägare upp, Major Marquis Warren (Samuel L. Jackson), en hjälte för den färgade befolkningen efter hans insatser under amerikanska inbördeskriget. Därefter Chris Mannix (Walton Goggins), som endast får följa med eftersom han insisterar att han är den nya sheriffen i Red Rock.

Läs också: Recension: Nya Rocky

Ekipaget tvingas söka skydd på en handelsstation eftersom snöovädret tilltar, men något står inte rätt till på området. Ägaren Minni (Dana Gourrier) och hennes personal är borta och en mexikanare menar att han sköter stället tills hon kommer tillbaka. Dessutom har ovanligt många resenärer sökt skydd från snöstormen tills den ska avta, vilket verkar ta dagar. Ganska snabbt kommer Ruth och Warren underfund med att de flesta i lokalen verkar utge sig för att vara någon annan än vem de egentligen är. Med andra ord, någon är i maskopi med Daisy Domergue, frågan är bara vem.

Skådespelarensamblen gör mestadels ett utmärkt jobb. Kurt Russel briljerar, Samuel Jackson är grym, Walton Goggins överspelar, Tim Roth (Oswaldo Mobray) är otroligt lik Christoph Waltz och filmens huvudperson, Jennifer Jason Leigh, är obehagligt underbar att bevittna i rollen som Daisy Domergue. Utan Leighs prestation hade The Hateful Eight varit en svagare filmupplevelse. Väl väntat känner jag igen mycket från Tarantinos tidigare filmer; de tuffa rollfigurerna, den stundtals skenade dialogen och såklart det typiska ultravåldet. Men det gör mig ingenting när skådespelarnivån är så oerhört hög.

Quentin Tarantinos filmer är kända för att innehålla mycket våld och utan någon vidare förklaring har regissören sagt att våld helt enkelt gör bra film bättre. I sin åttonde film, The Hateful Eight, leker regissören med westerngenren och våldets uttryck. För min del köper jag brutaliteten i The Hateful Eight, eftersom filmen i helhet är underhållande, men jag kan verkligen förstå om en del tittare kommer att uppfatta vissa scener som rejält stötande och för mycket.

Filmen är ingen ny Pulp Fiction (1994) eller Inglourious Basterds (2008men visst är The Hatfull Eight sevärd.

Bäst: Kurt Russells dialekt är fantastisk!

Sämst: Ibland mattas tempot av en aning, kanske skulle speltiden kortats ned något.

Sebastian Håkansson, Filmtopp.se

Moby Dick är tillbaka!

 

 

heart of sea
Foto: Warner Bros. Pictures

Ron Howard misslyckas med viktiga berättarelement i sin nya äventyrsfilm In the Heart of the Sea.

Film: In the Heart of the Sea (2016)
Regi: Ron Howard
Med: Chris Hemsworth, Benjamin Walker, Cillian Murphy, Brendan Gleeson m.fl.
Genre: Äventyr

Tom Nickerson (Brendan Gleeson) är en försupen gammal man, traumatiserad av en mytomspunnen sjöupplevelse han inte har berättat om för någon. En dag knackar den förmögna författaren Herman Melville (Ben Whishaw) på hans dörr med tillräckligt mycket pengar att övertala Nickerson att återberätta sin historia.

I hans berättelse får vi följa med på en valfångarbesättnings episka havsfärd där de hamnar under våldet av en gigantisk vitval. Nickersons historia är inspirationskällan till den ikoniska äventyrsboken Moby Dick.

Med In the Heart of the Sea har regissören Howard gjort flera vitala misstag. Han har bland annat misslyckats med att hålla sin mysteriedrivna berättelse mystisk. En fråga vi, tillsammans med Melville, ställer oss är: ”är den vita valen en myt eller finns den på riktigt?”. Utan att avslöja för mycket får du svar på detta innan du hinner äta ditt första popcorn.

Jag kan inte låta bli att jämföra Howards regi med Steven Spielbergs i Hajen (1975) där mysteriet om sjöodjuret hålls vid liv länge nog för att jag ska sugas in i berättelsen. Det som gör havet spännande är att vi inte vet vad som döljer sig under ytan och i sin film visar Howard hela tiden för mycket. Han tar död på spänningen.

Läs också: Veckans biorecensioner 

Howard har inte heller byggt upp någon stämning kring vattnet och besättningens skepp. I såna här filmer är både vattnet och skeppet karaktärer som måste få fokus. Återigen kan jag inte låta bli att jämföra Howards film med Hajen där Spielberg lyckats fånga vattnet och fordonets betydelse. I Hajen ser vi viktiga etableringsbilder på det skräckinjagande havet och en tidig sekvens där de, som ska ut till havs, ger sin båt uppmärksamheten den förtjänar.

Howard känns präglad av samtiden där saker ska ske fort och effektivt, men In the Heart of the Sea tillhör den typ av film där väntan gör en gott.

Förutom sina missar har berättelsen ett underhållningsvärde, inte minst mot slutet. Chris Hemsworth, som spelar den skickliga valfångaren Owen Chase, är stundtals riktigt övertygande. Howard och Hemsworth jobbade tillsammans med Rush (2013) och de ser ut att trivas bra med varandra.

Bäst: Filmens andra timme var betydligt mer involverande och utmanande.

Sämst: Sekvenserna med valen.

betyg_2

Axel Diedrichs, Filmtopp.se

Pixars nya biofilm – Den gode dinosaurien

Den gode dinosaurien
Foto: Pixar Animation Studios. Den gode dinosaurien.

Film: Den gode dinosaurien (2015)
Regi: Peter Sohn
Med: Raymond Ochoa, Jeffrey Wright, Frances McDormand m.fl.
Genre: Animerat

Pixars följer upp sin dundersuccé Inside Out med Den gode dinosaurien. En lekfull idé som hade fungerat bäst i kortfilmsformat.

För 65 miljoner år sedan for en enorm meteorit mot jorden. En kollision skulle vara förödande, men tack och lov väjde meteoriten av i sista stund. Istället för en ödesmättad katastrof blev utfallet ett enkelt stjärnfall att bevittna för observanta dinosaurier.

Vi hoppar fram några miljoner år. Dinosaurier och människor existerar parallellt. Mamma och pappa dinosaurie ser med spänning på hur tre av deras ägg kläcks. Ur det första ägget kommer busiga Libby, i det andre bråkige Buck och ur det tredje kommer filmens hjälte, fegisen Arlo.

Barnen växer upp och får under åren lära sig driva familjens farm. Libby och Buck är mer framgångsrika än hopplöst rädda Arlo, som inte ens vågar mata familjens fåglar. Det är nog ingen i familjen som kan föreställa sig att Arlo, efter en serie ödesmättade händelser, kommer att bli familjens hjälte.

Det närmar sig vinter och som alltid måste familjen lagra tillräckligt mycket med skörd för att klara den karga vintern. När allas krafter behövs som mest händer det som inte får ske. Arlo faller ner i en kraftig ström och spolas långt, långt bort. Nu måste han skynda sig tillbaka till gården och hjälpa familjen innan vintern kommer.

Läs också: Recension – Inside Out (2015)

Under resans gång stöter Arlo på flera märkliga karaktärer. Även om de flesta känns märkligt intryckta i berättelsen, förmodligen för att spä på merchandiseförsäljningen, finns här ett guldkorn. Människopojken ”Pricken”. En vilde med varglikt beteende som olikheter till trots blir Arlos lojala följeslagare. Ett kul omvänt perspektiv där människan är tjänare istället för tvärtom.

Tekniskt sett bjuder Den gode dinosaurien på Pixars mest realistiska miljöbilder. Om det inte vore för filmens karaktärer skulle det krävas ett tränat öga för att skilja flera av animationerna från verkligheten. Tyvärr är animationerna det enda som imponerar.

Trots filmens blyga speltid blir historien snabbt tråkig och bolagets signifikanta innovationsförmåga lyser med sin frånvaro. Skämten är fantasilösa och går främst ut på att Arlo ramlar eller slår sig på olika sätt. Själva grundhandlingen, en outsider som efter hårda motgångar blir allas hjälte, är både uttjatad och berättas helt utan finess.

Läs också: De 6 bästa Pixarfilmerna

Nu har jag inte sett Bilar 2, men sett till Pixars andra filmer är Den gode dinosaurien tveklöst bolagets sämsta film. Människor tillsammans med dinosaurier är en kul idé som borde ha förvaltats mer varsamt. Manuset som användes hade förmodligen funkat bättre för en av bolagets många kortfilmer.

Bäst: ”Prickens” introduktion är riktigt kul.

Sämst: Att filmen är långt under Pixars värdighet.

2.5 i betyg

Eric Diedrichs

 

”Gunvald”, så bra är Mikael Persbrandts sista Beckfilm

gunvald
Foto: C More. Gunvald.

Film: Gunvald (2016)
Regi: Mårten Klingberg
Med: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Måns Nathanaelson m.fl.
Genre: Thriller

Någon bryter sig in i journalisten Jakobs hem och några få minuter senare är han misshandlad till döds. Grannen, den gamla damen våningen under, blir huvudvittnet till händelsen. Hon både hörde vad som hände och fick en skymt av mördaren i trapphuset. Beck-gruppen får fallet på sitt bord och ganska snabbt inser dem att Jakob tidigare blivit hotad av högerextremister.  Finns det en koppling?

Gunvald får uppdraget att förhöra huvudvittnet och beger sig till den gamla damens lägenhet. Det han snart kommer blir varse om, är att gärningsmannen också är intresserad av ett samtal. Fallet får en fruktansvärd vändning och plötsligt står mycket mer på spel än att hitta journalistens mördare. Martin Beck och hans kollegor står kanske inför sitt mest känslomässiga fall någonsin.

Det är ingen spoiler att filmen Gunvald är Mikael Persbrandts sista film i Beck-Serien. Trettioen filmer blev det totalt och visst kan man förstå att inget vara för evigt. Det jag däremot inte kan förstå är varför hans karaktär inte fick ett bättre och värdigare avslut. Utan att avslöja för mycket valdes den absolut snabbast tänkbara lösningen. Möjligen hade inte manusförfattaren större utrymme för att kunna göra något annorlunda.

Läs också: De tre bästa beck-filmerna med Haber & Persbrandt

Måns Nathanaelsons polis forsätter att få allt mer utrymme i filmserien och denna gången är hans karaktär, Oskar Bergman, bitvis riktigt intressant att följa. Tittaren hinner också bygga en relation till en av berättelsen ”bad guys”, som skall visa sig ha en koppling till journalisten Jakob. En bekantskap som skänker ett visst intresse till intrigen.

Annars är Gunvald tyvärr ännu en ny dussinfilm i mängden. Ska det bli ytterligare trettioen filmer i serien behövs, igen, en ny injektion av energi och nytänk. Kanske blir norrmanen, Kristofer Hivju (Turist, Game of Thrones), lösningen på detta när han gör entré i nästa film.

Bäst: När Måns Nathanaelson lackar ur på en strippklubb.

Sämst: Gunvalds avslut.

betyg_2