Recension: Zootropolis (2016)

Zootropolis
Foto: Walt Disney Animation Studios.

Film: Zootropolis (2016)
Regi: Byron Howard, Rich Moore, Jared Bush
Manus: Jared Bush & Phil Johnston
Med: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba, J.K. Simmons, Shakira m.fl.
Genre: Animerat, komedi

I en värld där rov- och bytesdjur lever sida vid sida drömmer lantiskaninen Judy (Ginnifer Goodwin) om att bli storstadspolis. Något hennes överbeskyddande föräldrar är skeptiska till. Aldrig någonsin har en kanin gått i polisskolan, men Judy har bestämt sig, hon ska bli den första.

Tyvärr är inte polisyrket riktigt vad hon hade tänkt sig. Trots att hon slutade klassetta tvingar polischefen (Idris Elba) henne att vara lapplisa. Fast när livet känns som krassast får Judy sin chans. Med karriären som insats tjatar hon till sig fallet om den försvunna herr Uttersson. Till sin hjälp har hon den svindlande räven Nick (Jason Bateman), men det är inte bara Utterssons försvinnande som är ett mysterium. Plötsligt har tidigare rofyllda rovdjur börjat bli vilda igen.

Zootropolis är en tydlig flirt med klassiska Raymond Chandler-deckare såväl som 80-talets buddyfilmer. Det omaka paret Judy och Nick visar sig vara mer kompatibla än vad de någonsin hade trott och ju djupare de gräver i detektivgåtan desto större visar sig fallet vara. Själva upplägget är rätt kul, men här finns också mycket att kritisera.

Samtidigt som jag gillar att filmen vågar vara mer sentimental än många andra animerade filmer tröttnar jag snabbt på allt moraliserande. Filmskaparna predikar från första till sista rutan om att vi måste följa våra drömmar och hur likvärdiga vi alla är trots våra olikheter. Detta ligger givetvis helt rätt i tiden, men utförandet är både tjatigt och klumpigt. Klyschor staplas på klyschor och till slut blir det smått outhärdligt.

Även om Zootropolis är en ojämn film som vältrar sig i schabloner finns här en handfull guldkorn. Bäst är givetvis den redan virala scenen när Nick och Judy får hjälp av den plågsamt långsamme sengångaren ”Flash” på trafikverket. Detta är rent guld och bland det roligaste jag sett på länge.

Skaparna bakom Zootropolis ligger bakom succéerna Frozen och Big Hero 6. Två filmer som har överösts med beröm trots att framgångsreceptet är löjligt genomskinligt; övertydligt moraliserande filmer för barn, merchandise-vänliga karaktärer och enkel referenshumor för vuxna. Med Zootropolis har de gjort en hattrick. För tro mig, det kommer att klirra ordentligt i biokassorna, men inte närheten av vad det kommer att rasslas i skol- och leksaksaffärerna.

Bäst: Den redan legendariska sengångarscenen!

Sämst: Varför har det blivit standard att slänga in billiga skämt för den vuxna publiken i barnfilmer? Skriv bättre manus istället!

betyg_3

Se hellre: Inside OutFantompojken

Den unge Zlatan (2016)

Recension: Den unge Zlatan
Foto: WG Film

Bröderna Gertten har jobbat skickligt med gammalt matchmaterial och omvandlar sammandrag från trötta träningsmatcher på folktomma arenor till någonting spännande. 

Film: Den unge Zlatan (2016)
Regi: Fredrik Gertten, Magnus Gertten
Med: Zlatan Ibrahimović, ”Mido” m.fl.
Genre: Dokumentär

Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna, Zlatan Ibrahimović, har i sin karriär underlättat många tidningsredaktörers liv genom att ge dem mängder av löpsedlar att sätta rubriker på. De senaste åren har 34-åringen varit Sveriges mest punktmarkerade idrottsstjärna och journalist Olof Lundh, som rapporterar från landslagssamlingar, anser att Zlatans bevakning liknar den hovet får. Men faktum är att det finns fler långfilmsdokumentärer om Zlatan än vad det gör om självaste kungen.

Den svenska mediavärlden oroar sig med all rätt för att Zlatans karriär snart ska ta slut och därför är det förståeligt att det görs flera dokumentärer om legenden – smid medan järnet är varmt. Senast var det Ibrahimović – från Rosengård med mer än ett mål och nu Den unge Zlatan.

Bröderna Gerttens dokumentär riktar sig inte till de som redan har ett grepp om Zlatans färd från ungdomsproffs till veteran, utan istället till de som vill komma in i omklädningsrummet för smaskiga detaljer och lära sig vad som krävs för att anfallare ska överleva på elitnivå.

Intervju med Fredrik Gertten

Berättandet är dynamiskt och pendlar främst mellan Zlatans tid i den holländska storklubben Ajax och Malmö FF. Allra störst fokus ligger på Zlatans ”make or break”-period i Ajax där det tajta slaget om striker-positionen mellan han och egyptern ”Mido” ägde rum. Mido är en nyckelperson i dokumentären och i en intervju återberättar Mido mycket om vad som hände bakom kulisserna. På många sätt handlar inte dokumentären specifikt om Zlatan, utan snarare om kostnaden för att lyckas. Trots att utfallet är känt, är det stundtals riktigt spännande att följa Zlatans väg mot legendstatus.

Jag fängslades av bildmaterialet skaparna har kommit över och hur ärligt de visar upp det. Exempelvis får vi se när Zlatan kallar den engelska ligan för skit, beter sig grisigt mot sitt ex, Mia, som får se att han har en porrstjärna som bakgrundsbild på datorn och när han och Tony Flygare (en lagkompis från ”MFF” som påstår sig ha varit väldigt nära Zlatan) pratar om drömmen att bli proffs i Italien.

Bröderna Gertten har också jobbat skickligt med gammalt matchmaterial och omvandlar sammandrag från trötta träningsmatcher på folktomma arenor till någonting spännande. Är du ett fan av Zlatan kommer du förmodligen att uppskatta dokumentären eftersom den, med hjälp av intressant material, visar vem spelaren är utanför planen.

Bäst: Att Zlatan inte intervjuas. Hans ord hade gett fler versioner av händelser som nu känns sanningsenligt återberättade.

Sämst: Precis som Fredrik Gertten säger är Zlatan fortfarande en gåta som väntar på att lösas, men tyvärr ger inte dokumentären fler svar på vem artisten egentligen är.

betyg 4

Bröderna Coen är tillbaka med George Clooney i spetsen

hail-caesar-14668-large

Film: Hail Caesar! (2016)
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Med: George Clooney, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Scarlett Johansson, Channing Tatum, Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Frances McDormand, Jonah Hill, Wayne Knight m.fl.
Genre: Komedi

Hail Caesar! blickar bröderna Coen nostalgiskt tillbaka på Hollywoods gyllene era. Studiochefen, producenten och ”fixaren” Eddie Mannix (Josh Brolin) får det hett om öronen när superstjärnan Baird Withlock (George Clooney) blir kidnappad av kommunistgruppen ”The Future”.

På denna tiden, när studiosystemet var som störst, ägde filmbolagen sina skådespelare på heltid. De blev insorterade i olika fack och var tvungna att uppehålla en viss image både på och utanför set. Att hålla reda på hur studions stjärnor beter sig i det offentliga är ett av Eddies viktigaste uppdrag och under filmens gång får vi se hur han jonglerar skvallerpressen, bångstyriga skådespelare, gnälliga regissörer och jakten på Withlocks kidnappare.

Läs också: Recension Deadpool

Precis som det låter är det mycket som ska hinnas med i Coenbrödernas romantiserade pastisch. Utöver jakten på Withlock får vi följa en fåordig westernhjälte (Alden Ehrenreich) som stöter på problem när han gör ett dialogdrama; en vattenbalettdiva (Scarlett Johansson) som blir gravid utan att vara gift; en stepdansande musikalskådespelare (Channing Tatum); konkurrerande skvallerpress-tvillingar (som båda spelas av Tilda Swinton) i Hedda Hopper-anda och en kedjerökande filmklippare (Frances McDormand).

Flera scener är skarpa i sig och både Tatums dansnummer och Scarletts läckra introduktion är ypperligt välregisserade. Men tyvärr spretar manuset hejvilt. Limmet som ska binda ihop alla sekvenser är givetvis Eddie Mannix, som kutar från den ena platsen till den andra, men det räcker inte. Så fort humorn svajar, svajar hela filmen.

Läs också: Recension Trumbo

För den filmintresserade är Hail Caesar! en given komedi att se. Filmen är fullproppad med referenser och ju mer du vet om efterkrigstidens Hollywood, desto roligare är det.

Bäst: Scenen med Frances McDormand är fantastiskt rolig!

Sämst: Det tunna manuset.

betyg_3

Recension: Deadpool (2016)

Deadpool-1
Filmtopp.se har recenserat veckans biofilm Deadpool. Foto: 20th Century Fox

Film: Deadpool (2016)
Regi: 
Tim Miller
Manus: 
Rhett Reese & Paul Wernick
Med: 
Ryan Reynolds, Ed Skrein, Morena Baccarin, Brianna Hildebrand m.fl.
Genre: 
Action, Komedi

Adrenalinkicken Deadpool sparkar igång med den snyggaste förtexten sedan David Finchers Fight Club. I en otroligt läcker actionsekvens, där blod sprutar i slowmotion och skämten faller tätt, dyker serietidningsliknande epitet upp istället för filmteamets riktiga namn, som ”a moody teen”, ”a hot chick”, ”overpaid duchebags”. Direkt är stämningen satt. Deadpool is all about fun!

Och visst är det roligt, i alla fall om du inte har något emot låga skämt, punchiga one-liners och ultravåld. Samtidigt finns här också ett hjärta. Genom tillbakablickar får vi veta vem Wade Wilson (Ryan Reynolds) var innan han tog på sig sin röda dräkt; en legoknekt som knäckte ben för pengar. Vi får också se hur han träffar kvinnan i sitt liv, Vanessa (Morena Baccarin), den enda som verkar matcha hans ständiga behov av lattjande.

För mig är en intressant skurk minst lika viktigt som en intressant hjälte. Deadpool ser vi den sadistiske forskaren Ajax (Ed Skrein) som vår antagonist. Det var han, som genom grymma experiment, gjorde Wade till den ”superhjälte” han är idag. Vad som är ondskefullt med detta lämnar jag för dig att upptäcka själv. Personligen tycker jag att Ajax står sig rätt svag som bad guy eftersom både hans motiv och drivkraft verkar vara närmast obefintliga och inte på ett galet Jokern-manér. Tur för manusförfattarna att Deadpool bjuder på tillräckligt underhållande action för att se förbi detta.

Ett signum för Deadpool är ett återkommande brytande av ”fjärde väggen”. Precis som i serietidningarna söker han kontinuerligt kontakt med sin publik. Det kan röra sig om en humoristisk blinkning mot kameran, ett snärtigt skämt eller till och med ett direkt ifrågasättande av filmteamets budget. Precis som jag kände med denna typ av metaanvändning i The Big Short, är det lika delar kul som irriterande. Kul eftersom det känns lekfullt och modernt, irriterande eftersom det bryter filmens illusionskraft. Det är som om att jag inte får sjunka in i filmen eftersom någon hela tiden knackar mig på axeln och påminner mig om att allt är på låtsas.

Detta till trots, är Deadpool en riktigt underhållande rulle som kommer att göra en enorm succé hos både biokassorna och hos publiken. I mitt tycke är detta den skönaste hjältefilmen sedan Kick-Ass och om manuset hade varit mer än en ursäkt för nya actionssekvenser och tillbakablickarna effektivare, hade vi fått ta del av en riktig actionpärla.

Få veckans recensioner, topplistor & mest populära nyheter direkt i inkorgen med Filmtopp.se nyhetsbrev

Bäst: Att få skratta högt emellanåt!

Sämst: Det svaga manuset

betyg_3_5

Biorecension: The Danish Girl (2016)

Recension: The Danish Girl
Foto: Focus Features

Skådespelarna glänser i en berättelse som saknar dramatiska höjder.

Film: The Danish Girl (2016)
Regi: Tom Hooper
Manusförfattare: Lucinda Coxon
Med: Alicia Vikander, Eddie Redmayne, Ben Whishaw m.fl.
Genre: Drama

I Köpenhamn 1926 äger den sanna berättelsen om det gifta paret Gerda och Einar Wegener rum. Båda är till synes lyckliga, men Einar saknar någonting. När Gerda ska göra ett porträtt av en väninna som inte dyker upp, ber hon Einar att ta på sig hennes strumpbyxor och dansskor i hennes ställe. I ögonblicket när Einar testar en kvinnas kläder, inser han att det är en kvinna han vill vara. Vi får följa den kontroversiella historien om en persons fall som var banbrytande för kunskapen om transpersoner.

Ämnet The Danish Girl behandlar är inte bara intressant utan också viktigt. Filmen lyfter fram modet som krävs för personer, som ännu inte hittat sin identitet, att ta sig över de hinder som hindrar dem ifrån att vara sig själva. Bortsett från sina betydelser har inte filmen alla ingredienser för att göra ett vasst drama. The Danish Girl saknar skarpa kanter och är alltför oskuldsfull. Även om filmen är baserad på en sann berättelse, lämnar den gott med utrymme för konstnärlig frihet.

Det allra största nöjet med filmen är att se Redmayne och Vikander spela mot varandra. De får massvis med tid att visa vilka duktiga skådespelare de är. Det skulle inte förvåna mig ifall Redmayne tog hem sin andra Oscar på två år. Just nu är han uppe bland de allra bästa.

Efter att ha sett The Man fron U.N.C.L.E. och nu The Danish Girl råder jag inga tvivel att Vikander just nu är Sveriges mest potentiella skådespelarstjärna. Det är sant att hon bemästrar mimiken och att hon kan uttrycka väldigt mycket med små ansiktsrörelser.

Bäst: Filmens första halva är engagerande med intressanta vändpunkter.

Sämst: De sista trettio minuterna kändes som en enda lång avtoning. Det funkar bra i Sagan om konungens återkomst men inte i The Danish Girl.

betyg_3

Filmtopp.se

Recension: Creed (2016)

 

Film: Creed (2015)
Biopremiär: 5/2
Regi: Ryan Coogler
Med: Michael B. Jorden, Sylvester Stallone, Tessa Thompson m.fl.
Genre: Drama

Ekonomiassistenten Adonis Johnson har precis blivit befordrar och han borde vara upprymd. Utan sin moders trygga uppfostran hade han aldrig hamnat bakom ett skrivbord. 18 år tidigare pendlade barnet Adonis mellan olika fosterhem och ungdomsanstalter, ständigt i trubbel med sina knytnävar. På den här tiden var Adonis i ovetskap vem hans föräldrar var, eftersom han blev bortlämnad efter födseln utan att veta varför. Så en dag klev Mary Anne Creed in i hans liv, änka till den världskända boxaren Apollo Creed, för att bli hans fostermoder.

Fast besluten om att följa sin faders fotspår, tackar Adonis nej till befordran och säger upp sig för att lämna allt. Han tar sitt pick och pack och drar till Philadelphia med en stor förhoppning; att hitta sin fars sista tränare och tillika bästa vän, Rocky Balboa, och be honom om en tjänst – att få bli hans nya elev!

Jag gillar den sjunde ”Rockyfilmen”. I akt ett introduceras karaktären Adonis på ett trovärdig sätt och storyn blir efter vart intressant. Stallone har satt en twist till berättelsen som gör att mina farhågor, om att ännu ett nytt franchisekoncept ska mjölkas ur, försvinner ganska snabbt.

Det är när Rocky, denna gång som en biroll, introduceras som filmen verkligen lyfter. Hjälten har blivit märkbart äldre och denna gång är det han, som är den drivande tränaren, som lär upp en oerfaren talang. Kemin mellan honom och Adonis fungerar utmärkt och berör. En ytterligare karaktär introduceras i historien, Bianca, en sångerska som Adonis uppvaktar. Hon håller på att bli döv och går på sätt och vis sin egen match mot livet. Hennes kamp, att se livet från den ljusa sidan, blir en reflekterade kontrast mot Adonis mål om självförverkligande och att hitta sitt kall.

Läs också: Veckans biorecensioner

I akt två mattas filmens tempo av en aning och en viss upprepning av de tidigare filmerna gör sig påmind. Rockys obligatoriska säga-nej-till-allt exemplevis. Dramat blir aldrig tråkigt, men speciellt innovativt är det inte. Tack och lov bryts trenden av med Adonis första riktiga match i ringen.

Generellt är Creeds boxningsscener riktigt snygga och välgjorda. Tittaren kommer riktigt tätt in på kämparna och man befinner sig hela tiden mitt i kampen. Detta tack vare proffsiga och långa kameratagningar med maffiga ljudeffekter. Det är svårt att sitta still i biostolen eftersom ens adrenalin får sig en skjuts. Dessutom blir jag, som alltid med en Rockyfilm, ordentligt träningsmotiverad.

När upplösningen sedan förflyttar sig till den sista matchen i boxningsringen infinner sig ett värdigt avslut på filmen och Creed summeras som en godkänd fortsättning på Rocky-serien.

Bäst: Utvecklingen av karaktären Rocky.

Sämst: Punkteringen i akt två, som tur är blir det inte allt för långvarigt.

3-i-betyg

Sebastian Håkansson