Månad: april 2016

Välkommen till helgens filmtips!

Här kommer jag veckovis att rekommendera tre filmer att se under helgen.

Två kriterier krävs för att kvala in på listan:

1. Filmerna måste ha fått minst 4 av 5 av antingen mig eller någon annan här på Filmtopp.
2. Samtliga filmer på listan måste tillhöra olika genrer.

Helgens Action: Mission: Impossible – Rouge Nation (2015)

Handling: Ethan Hunt (Tom Cruise) tar oss genom hans svåraste uppdrag hitintills. Med hjälp av Brandt (Jeremy Renner), Benji (Simon Pegg) och Luther (Ving Rhames) tar han oss runt hela världen i jakten på den mytomspunna organisationen ”Syndicate”, som alltid verkar ligga ett steg före Ethan och hans team. Ethan ställs inför svåra val när han möter ”Syndicates” listiga Ilsa Faust (Rebecca Ferguson).

Därför ska du se filmen: Mission: Impossible – Rogue Nation är en grym uppföljare i en ganska tomgående franchise. Filmen levererar precis det som förväntas och ger dessutom ett extra sting med sitt uppfriskande tempo och sin skickliga skådespelarensamble.

 

Helgens äventyrsfilm – Big Fish

(2003)

Handling: Under hela sitt liv har William Bloom fått höra de mest sagolika historierna om sin far, Ed. Historierna har pappa Bloom berättat själv och William har mest avfärdat dem som påhitt. När William får veta att sin far är döende vill han, en gång för alla, få klarhet i vem hans pappa egentligen är. Men kanske finns det mer sanning i historierna än vad han hade trött?

Läs mer: De 10 bästa fantasyfilmerna

Därför ska du se filmen: Big Fish är på många sätt en fantastisk äventyrsfilm. Vi får möte flera sagoväsen under Eds storslagna äventyr och filmens regissör, Tim Burton, lyckas hela tiden hålla mitt intresse uppe.

 

Helgens thriller – Reservoir Dogs

(1992)

Handling: I Quentin Tarantinos första officiella långfilm möter vi ett gäng hårdkokta gangsters. En enkel stöt går snett och snart misstänker de överlevande i gruppen att någon i gänget har tjallat. Varvat med tillbakablickar byggs det upp inför en spännande uppgörelse.

Därför ska du se filmen: Om inte den fantastiska inledningsscenenär anlednings nog, med Tarantino-dialog i toppklass, så njut av att se hur stilsäker regissören redan är i sitt filmskapande.

 

Detta var allt för denna veckans filmtips. Givetvis återkommer vi med tre nya rekommendationer nästa vecka! Fler tips hittar du på Filmtopp.se.

Film: Djungelboken (2016)
Regi: Jon Favreau
Manus: Justin Marks, Rudyard Kipling (Bok)
Med: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley, Scarlett Johansson, Idris Elba m.fl.
Genre: Äventyr

”Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär!” Vi känner till berättelsen om Mowgli.

Som bebis hittas Mowgli av pantern Bagheera djupt inne i Indiens djungel. Han tar med sig Mowgli till Akelas vargflock, som tar hand om honom som om han var en dem. Åren går och Mowgli växer upp och blir en pojke full av hyss. Allt är frid och fröjd tills Shere Khan, en lömsk och hänsynslös tiger, hälsar på. 

Khan vill inget hellre än att döda Mowgli, men han kan inte göra något för stunden eftersom det råder fred i djungeln bland samtliga djur i näringskedjan. Detta tillstånd inträffar varje gång fredsklippan visar sig i vattenhålet, något som sker när torkan är så extrem att alla djur måste samsas om vattnet för överlevnad. Men Khan ger löftet att så fort fredsklippan blir osynlig igen, kommer han att återvända för sin sak. 

Efter många om och men beslutar sig Bagera för att ta med sig Mowgli till den enda plasten Khan låter honom vara på, människobyn. På sin resa dit kastas Mowgli in i en rad olika äventyr. Bland annat får han träffa Kaa, en hungrig pytonorm, som vill äta honom. Mowgli stöter även på Baloo, en björn som lever livet som om varje dag skulle bli hans sista. Mowgli lyckas dessutom hamna i armarna på apan Louie, samtidigt som Khan ständigt lurar i bakgrunden och är beredd att göra precis allt för att sätta klorna i Mowgli.

Andra har läst: 8 surpriser i våra Disneyfilmer

När den första filmatiseringen gjordes på boken Djungelboken blev det onekligen en biosuccé. Nästan fem miljoner människor såg Disneys tecknade film från 1967, som än idag är den mest visade biofilmen i Sverige. Riktigt så många kommer inte live-action remaken att nå upp till, men den förtjänar verkligen att ses av en stor publik, för Djungelboken (2016) är den perfekta familjefilmen och i klass med Insidan ut (2015).

Vad som är bäst med äventyret är svårt att sätta fingret på. Tillsammans med en mycket välfungerande 3D-teknik, är animeringen av filmens djur och miljöer i fullständig toppklass. Balansen mellan humor och spänning är likaså den utmärkt. Det finns flera knasiga karaktärer, förutom filmens stjärna Baloo som Bill Murray gör underbar, som är riktigt roliga.

Kanske är det sättet handlingen berättas på som imponerar mest på mig. Trots att jag redan vet händelseförloppen lyckas jag hela tiden bli överraskad av berättandet. Det hela utvecklar sig till att jag ständigt längtar tills nästa huvudperson skall introduceras, eftersom varje möte innehåller en så pass hög underhållningsfaktor.

Läs också: Trailern till Hitta Doris

När dessutom Bill Murray som Baloo börjar sjunga på det klassiska ledmotivet Var nöjd med allt som livet ger är jag såld och när Kung Louie, spelad av Christopher Walken, bryter ut med ett Oh, oopi-doo jag vill ju va som du-u-u, går det inte att stå emot. Djungelboken är ett nytt mästerverk av Disney Animation studios.

Bäst: Hur handlingen berättas.

Sämst: Att de allra minsta barnen kommer gå miste om äventyret. Filmen dubbades aldrig till Svenska.

Sebastian Håkansson

Film: The Snow White Chronicles – The Huntsman: Winter’s War (2016)
Regi: Cedric Nicolas-Troyan
Manus: Evan Spiliotopoulos & Craig Mazin, Evan Daughtry (Karaktärer) 
Med: Emily Blunt, Jessica Chastain, Chris Hemsworth, Charlize Theron, Nick Frost m.fl.
Genre: Action, Äventyr

The Huntsman: Winter’s War, den andra delen i den otippade franchisen The Snow White Chronicles, är något så ovanligt som både en prequel och sequel. 

Under filmens prequel-del får vi se hur den elaka drottningen Revennas (Charlize Theron) syster, Freja (Emily Blunt), blir sviken av sin livs kärlek och lämnar land och rike för att erövra snölandskapet i norr. Snart kommer hon bli känd som ”Isdrottningen” och i hennes kungadöme kommer det bara att finnas en grundlag: tillåt dig aldrig att älska.

Freja bygger en monsterarmé genom att invadera byar, mörda de vuxna och kidnappa alla barn, vilka hon omedelbart sätter i träning. Hon rättfärdigar sitt vansinniga korståg med idén om att hon frigör alla barnen från kärlekens bojor. För om det är något hon har lärt sig, så är det att kärleken är lika hänsynslös som den är förödande – vilket vi också blir påminda om i ungefär varje scen Freja är med i. Bland hennes barnsoldater finner vi också Eric ”The Huntsman” (Chris Hemsworth) och Sara (Jessica Chastain). Åren går och en kärlekshistoria inleds mellan Eric och Sara, lika oundvikligt som förbjudet.

Vi hoppar fram sju år, till efter den förra Snow White-filmen tog slut. Den magiska spegeln är försvunnen och Eric måste hitta den innan Freja gör det. Om hon får tag i spegeln kommer hennes krafter bli förödande för Snövits rike. Till sin hjälp har han två dvärgar som både är hans vapendragare och filmens comic relief.

Läs också: Veckans biorecensioner

Om du är intresserad av att se något som i huvud taget har med Snövit att göra, så ska du inte leta här, för hon är inte ens med. The Huntsman är mest en märklig sammanslagning av Sagan om Ringen och Disneys dundersuccé Frozen. Den senare utgör en mall för grundstoryn medan den förstnämnda har varit en tydlig inspirationskälla för berättarröst, miljöer, fantasiväsen och stulna skämt. Dessutom är den korrumperande spegeln med sin lömska viskande röst påtagligt lik ringen och Sauromans palantir.

Medan jag kämpar mig igenom den utdragna bioupplevelse kan jag inte sluta undra hur Emily Blunt och Jessica Chastain kunde ansluta sig till detta CGI-spektakel. Ännu svårare är det att förstå hur värdelös Blunt är i rollen. Hon är ungefär lika dålig som scenerna hon är med i. Den enda skådespelaren som i huvudtaget verkar anstränga sig är Chastain. Hemsworths ambition sträcker sig inte längre än miljonleendet han flitigt delar med sig av.

Bäst: En rätt kul dialog mellan den ena vapendragaren och en kvinnlig dvärg.

Sämst: Känslan av att vilja tvätta ögonen med tvål när man lämnar biosalongen.

Film: Sista dagen
Regi: Jörgen Bergmark
Manus: Antonia Pyks
Med: Peter Haber, Kristofer Hivju, m.fl
Genre: Thriller

Martin Beck vill säga upp sig, med omedelbar verkan. Har har kommit till vägs ände i sitt yrkesliv och känner att lusten är borta. Nu vill han gå vidare i livet och kanske göra den där vandringsresan med dottern, som de båda har pratat om i så många år. Men efter att en polis kallblodigt mördas i samband med en vanlig trafikkontroll , får Martins framtidsplaner ställas åt sidan för stunden. Beck-gruppen måste få fast galningen

I Sista dagen skildras berättandet delvis utifrån mördarens perspektiv. Tittaren får relativ tidigt veta vem han är och får följa honom genom filmen. Med detta ges ett litet annorlunda berättarperspektiv i Beck-serien vilket känns något uppfriskande.

Läs också:  Recension – I vägs ände

Genom att närvara med mördaren på hans resa, får vi ta del av en sorglig person som söker upprättelse efter att livet slagits i spillror. Polismordet vara bara ett hinder i vägen för hans dolda agenda, vilket gör honom en mer farlig och oberäknelig. Hans livsmönster är svårt att få grepp om och kanske är fallet just som så med mördande psykopater i det verkliga livet. Denna komplexitet lyckas filmen måla upp väl. För samtidigt som Beckgruppen och polismaktens insatsstyrkan jagar honom hack i häl, rör han sig helt oskyddat bland människor på stan. Karaktären blir intressant att följa genom den dag filmer utspelar sig på.

Tillskillnad mot de tidigare filmerna i nyproduktion, finns det i Sista Dagen fler friska komponenter i regin. Framför allt lämnas det lite luckor här och var som man själv får fylla i för egen tolkning. Allt behöver inte förklaras i minsta detalj för att föra handlingen framåt. Det största utrymmet för ens egna tolkning handlar om Beck verkligen tar farväl från oss tittare och därmed sätter punkt för filmserien. För inte går det att också ersätta Peter Haber, som man på sätt och vis gjorde med Persbrandt och hans karaktär Gunvald?

Läs också: De tre bästa Beck-filmerna som gjorts

Hur eller hur är det en uppgiven och till och med tom Beck, som Haber gestaltar väl. Tomheten försvinner dock lika fort och ersätts med en robust kraft så fort mördarjakten fortgår och det blir skarpt läge. Kristofer Hivju forsätter att göra Steinar Hovland till en energifylld karaktär och har en varm kemi till övriga kollegor. Jag tycker att han tillfört något bra till filmserien.

Det som dock saknas i Sista dagen är den ordentliga spänning. Trots att vi å ena sidan får följa mördaren och alla de som jagar honom, blåser det aldrig riktigt till ordentligt. Inte ens i slutet uppstår någon riktig peak, vilket borde vara fallet sett till de goda förutsättningar. Istället mynnar det ut i en mer likgiltig avslutning och jag lämnas med känslan av att Sista dagen hade kunnat bli så mycket mer.

Bäst: En kort sekvens där ett offer ligger på ett köksgolv och ber med sina sista krafter om hjälp. Otäckt.

Sämst: Det finns några ologiska brister här och där. Exempelvis att Steinar inte skulle veta var sin egen dotter befinner sig på skolavslutningen.

 

Sebastian Håkansson (Filmtopp.se)