Recension: Hitta Doris

hitta doris

Film: Hitta Doris (2016)
Regi: Andrew Stanton och Angus MacLane
Manus: Andrew Stanton, Victoria Strouse, Bob Peterson och Angus MacLane
Med: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O’Neill m. fl.
Svenska röster: Ulla Skoog, Leif Andrée, Lennart Jähkel, Petra Mede m. fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1h och 43min

Det har gått ett år sedan Doris träffade Nemo och Marvin när hon plötsligt minns att hon kanske har en familj därute som letar efter henne. Detta leder återigen trion ut på nya äventyr i de stora haven i jakt på Doris föräldrar.

Under de första minuterna får vi se hur Doris hade det som liten och hur hennes föräldrar försöker få henne att komma ihåg att hon har problem med korttidsminnet. Det är en bra öppning där vi direkt känner för lilla Doris som vill ut och leka med de andra fiskarna, men där hennes mamma Jenny och hennes pappa Charlie är oroliga för att hon ska försvinna.

Senare påminner handlingen, givetvis, om Hitta Nemo och det är flera gånger som det i det stora hela känns som att Hitta Doris upprepar sig. Exempel är när Doris gång på gång hamnar i olika bassänger i undervattens-djurparken. Och dialogen är emellanåt lite väl övertydlig och repeterande, men eftersom filmens budskap är så bra, så gör det mig inte speciellt mycket. Ibland behöver vi få höra saker som “det finns alltid en annan väg” och “du behöver inte alltid en plan” för att det faktiskt ska gå in i huvudet, vilket det gör. Sen krävs det ju också att dialogen är lite upprepande, eftersom det hör till Doris karaktär.

Hitta Doris bjuder på många härliga skratt och när Doris pratar ”val-ska” är det riktigt roligt. Vi får under resans gång träffa på flera nya karaktärer, som den lite surmulna bläckfisken Hank som vill till Cleveland och aldrig mer komma ut i havet, och som blir Doris högra hand när Marvin och Nemo inte är där.

Förutom ännu fler roliga scener har filmen sina seriösa ögonblick. Vi får se bland annat se hur Doris tappar bort sina föräldrar, och deras oro över henne, och att hon ställer sig själv frågan “vill mina föräldrar verkligen träffa mig?”.

Överlag är filmen underhållande och Doris glömska blandat med minnen från hennes barndom får oss att bli varma av glädje. Andra, tyngre ögonblick känns som slag i magen men de är inte tårdrypande.

Sammanfattningsvis tycker jag att Hitta Doris är värd att se, till och med flera gånger, och den passar riktigt bra ifall du behöver muntras upp.

Bäst: Den synskadade valhajen Destiny, som också är Doris barndomskompis och avloppsrörs-kompis, tillsammans med vitvalen Bailey som inte vet hur ekolod fungerar. De gör en fantastiskt rolig duo. Jag fastnade även för filmens budskap som passar både unga som gamla.

Sämst: Filmens händelseförlopp kunde varit mer varierat.

3-i-betyg

 

LÄS OCKSÅ: VECKANS BIO

Dessa 23 svenska filmer går på bio i höst

Igår presenterades Svenska Filminstitutet sina biofilmer för höstsäsongen. Totalt rör det sig om 23 olika titlar fördelade inom flera  olika genrer. Några av de mest omtalade filmerna som presenterades var den svenska skräckfilmen Alena, Pernilla August dramatisering av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, Robert Gustavsson och Johan Rheborgs Morran & Tobias – som en skänk från ovan,  Ulf Malmros Flykten till framtiden, samt Hundraettåringen som smet från notan och försvann.

Flera barnfilmer kommer också att gå upp på vita duken i höst. Exempelvis kommer vi att se Upp i det blå, Molly monster och äggmysteriet samt Bamse och häxans dotter.

Den första filmen som har biopremiär i höst är skäckisen Alena. 

alena

Titel: Alena
Biopremiär: 19/8
Regi: Daniel Grado
Med: Amalia Holm, Molly Nutley, Felice Jankell m.fl.

Alenas liv är långt ifrån enkelt och det blir inte bättre när hon börjar på internatskolan Ekensberg. Där utvecklas hennes liv till ett rent helvete. Hon blir direkt trakasserad av de snobbiga tjejerna från lacrosselaget med gängledaren Filippa i spetsen. Alenas bästa vän, Josefin, vägrar dock låta henne ta mer skit och om inte Alena gör något åt saken så kommer Josefin att rycka in, något som kan få ödesdigra konsekvenser för alla.

– Låter det intressant?

Filmtopp.se kan du läsa mer om vilka filmerna är, som rullar upp på vita duken i höst.

Recension: War Dogs (2016)

war dogs

Film: War Dogs (2016)
Biopremiär: 19/8
Regi: Todd Phillips
Manus: Stephen Chin, Todd Phillips
Med: Milles Teller, Jonah Hill, Ana de Armas, Bradley Copper m.fl.Genren: Drama, Komedi

För att få tillvaron att gå runt, gör David Packouz (Milles Teller) hembesök och masserar rika människor runt om i Miami. Han hatar sitt leverne, men snart blir det ändring på tillvaron. Parallellt har han nämligen köpt upp ett stort lager sängkläder för sina besparingar, som tar upp all plats i lägenheten till flickvännen Izs (Ana de Armas) förskräckelse. Planen är att distribuera och sälja produkterna till olika vårdhem, men ingen är intresserad.

I ett ödets nyck dyker Efraim Diveroli (Jonah Hill) upp, bästa kompisen sedan svunna tider, under en begravning. Han ser ut att må bra – riktigt bra till och med.

LÄS OCKSÅ: De bästa TV-serierna 2016

De forna vännerna börjar ses allt mer. Efraim skryter om sitt välmående och om hur han på rekord tid har tjänat både snabba och lätta pengar, genom vapenexport tillsammans med sin morbror. Den nuvarande presidenten, George W. Bush, har nämligen genomfört en lagändring vilket inneburit att vem som helst får erbjuda offerter till den amerikanska armén. Med det rådande Irakkriget verkar det inte finnas någon hejd på efterfrågan från Pentagon.

Ganska omgående blir David allt mer involverad i Efraims planer och tillslut blir han erbjuden ett partnerskap. Det skall visa sig bli en biljett till ett nytt liv. Men framgången kommer snart sätta dem i trubbel.

“They call guys like us war dogs: bottom-feeders who make money off of war without ever stepping foot on the battlefield,”

Hade Martin Scorsese aldrig existerat, så skulle nog War Dogs ha sett väldigt annorlunda ut. För det fullständigt kryllar med influenser från den flerfaldigt Oscarsbelönade regissören. Bland annat förs handlingen framåt genom Davids återberättande, kryddat rejält med kända musikhits genom olika scenförändringar (Se Maffiabröder).

Inget fel med hög igenkänningsfaktor då och då, men det blir lite för mycket av det goda när musik-knepet ständigt tas till för att förstärka eller markera berättandet. Samma typ av budskap och händelser återupprepas flera gånger om och det känns mest som att vi får ta del av av samma scen, men i olika versioner. Därav står handlingen och stampar en del vatten genom filmens dryga två timmarna och vi har sett det mesta förut.

Dock, det blir aldrig särskilt tråkigt och bitvis är det riktigt roligt. Jag har svårt att tänka mig att den verkliga Efraim Diveroli betedde sig lika skruvat som Jonah Hill gör. Bland annat gör Jonah Hill ett speciellt läte på sina skratt, som är svårt att värja sig emot. Den andra huvudrollsinnehavaren Miles Teller, som fick sitt genombrott med Whiplash, bjuder på en okej prestation.

Andra har läst: Martin Scorsese och hans filmer!

Däremot är dialogen i filmens inledning, när de båda vännerna återupptar bekantskap på nytt, lite väl platt. Allt går väldigt hafsigt och förutsägbart fram i processen till filmens kärna, om hur de börjar arbeta. Utvecklingen runt Davids flickvän, Iz, är också bristande. Från att leva ett liv som närmast urfattig till total lyx, verkar hon minst sagt oberörd av tillvaron – som att ingenting har hänt. Det hela blir lite märkligt och ologiskt. Visserligen görs det några försök till intriger mellan paret, som när Iz ställer sig frågande till det etiska i att exportera vapen, men konflikten känns inte riktigt trovärdig. Iz blir en endimensionell karaktär, som mest ser söt ut.

Slutligen, War Dog är en stabil drama-komedi utan några ordentliga toppar eller dalar. Klart godkänd insats igen av konstellationen Todd Phillips (Baksmällan-filmerna) och Bradley Copper, som förutom sin biroll även är procent med filmen.

Bäst: När John Hill gör sitt speciella skratt.

Sämst: Iz blir en endimensionell karaktär som mest ser söt ut.

3-i-betyg

Kan ”Lights Out” skrämma dig?

Lights-Out-header

Film: Lights Out (2016)
Regi: David F. Sandberg
Manus: Eric Heisserer (efter David F. Sandbergs kortfilm)
Genre: Skräck
Med: Teresa Palmer, Gabriel Bateman, Alexander DiPersia, Maria Bello, Billy Burke m.fl.
Speltid: 1tim 21min

David F. Sandbergs hyllade kortfilm Lights Out har putsats till av Hollywood-maskineriet. Även om skräckfaktorn är hög, så har stora delar av magin gått förlorad.

I en snyggt plåtad och lekfull inledning får vi se hur en familjefader lemlästas av den ondskefulla varelse som har spridit skräck hos skräckfilmsälskare sedan originalversionen av Lights Out blev viral 2013. Vi som har sett kortfilmen vet att det enda som kan hålla tingesten borta är ljuset, men också att denne kan påverka våra ljuskällor. Här gör också Lotta Losten, som spelade huvudrollen i kortfilmen, en cameo.

Vi hoppar fram några år i tiden. Pappans familj har drabbats hårt av den plötsliga bortången. Dottern, Rebecca, som inte längre kan hantera moderns lidande psyke, har flyttat hemifrån. Kvar är emellertid hennes nioåriga lillebror, Martin, som kväll efter kväll tvingas lyssna på sin mammas hotfulla konversationer med sig själv. Martin som inte längre kan sova om nätterna lyckas till slut övertala Rebecca att ta hand om honom. Det de båda inte vet, är att den varelse som en gång gav sig efter deras pappa tänker komma tillbaka efter mer.

LÄS OCKSÅ: Höstens skräckfilmer på bio

I stor utsträckning lyckas Sandberg blåsa nytt liv i flera klassiska skräckfilmsknep. Med små medel – som knarrande golv och blinkande lampor – skrämmer han upp mig rejält. För något av det geniala med grundidén bakom Lights Out är att det onda uppenbarar sig direkt när du släcker lampan. Dessvärre sätter regissörens lust över att konstant försätta sin publik i skräck käppar i filmens dramaturgi.

Ett tydligt exempel på detta återfinns i avslutningssekvensen i en scen när Martin lyssnar till sin moders samtal. Genom att dra till med en final scare raseras ett nyckelelement som filmen länge har byggt upp inför – och därefter fortsätter att konstruera. Fast eftersom förutsättningarna nu ser helt annorlunda ut blir detta segment varken läskigt eller obehagligt utan mest förvirrande.

Likaså är jag tudelad till filmens karaktärer. Rebecca (Teresa Palmer) och Martin (Gabriel Bateman) tillför, med sin syskonkärlek, något ovanligt sympatiskt för den här typen av film. Dessutom bjuder Palmer och Bateman på filmens bästa skådespel. Däremot har jag svårt för Bret, som är Rebeccas pojkvän och enda trygga punkt. Med obekymrat leende och sömnig blick finner han sig i den ena mer bisarra situationen än den andra utan att reagera det minsta. Detta hade kunnat vara (och till viss del är) en komisk kontrast till de andra karaktärernas vettskrämda blickar, men den komik som uppstår verkar främst bero på bristande skådespel.

Att skådespelet inte alltid lägger på topp gör inte så mycket i sig. Något som däremot drar ner helhetsbetyget rejält är bakgrundshistoria som ges åt monstret. En stor del av det obehagliga med Lights Out är just att vi inte vet vad som gömmer sig i mörkret. Att vi aldrig kan känna oss trygga. Genom att ge detta en ”logisk”, om än något absurd, förklaring som tydligt binder det onda till filmens karaktärer försvinner min oroskänsla över att detta kan hända mig själv. Varelsen är inte heller alls lika skräckinjagande som i korfilmen. Där var hon obehagligt förvrängd men samtidigt påtagligt mänsklig. Här ser hon mest ut som en rest från remaken av Evil Dead.

LÄS OCKSÅ: Veckans bio

Mot slutet spårar det givetvis ur, det hör väl nästan genren till? En hel del frågetecken och logiska brister uppstår och ännu en gång verkar dramaturgin ha fått ge vika för att ge publiken. Dessutom avlöser skräckmomenten varandra alldeles för tätt och effekten blir att jag istället känner mig mer avtrubbad än uppskrämd.

I det stora hela är Lights Out en fullt godkänd långfilmsdebut som bjuder på hög skräckfaktor men brister på andra punkter. Att Sandberg ändå lyckas skrämma upp mig rejält ger filmen givetvis ett stort plus och jag ser gladeligen fram emot fler filmer av vår regissör. Nu när han har fått värma upp kan det nog bli ohyggligt obehagligt framöver.

betyg_2

Suicide Squad – årets mest efterlängtade film?

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures

Om du får tro på en stor mängd kritiker och många icke-fans är Suicide Squad en flopp. Filmen hade skyhöga förväntningar på sig och många tycks ha blivit besvikna. Filmen var nästa DC-comicsfilmatiseringen efter Batman V. Superman: Dawn of Justice som blev totalsågad.

Nu har DC-fansen tröttnat och anser att kritiker på filmsajten, Rotten Tomatoes, ger DC-filmerna på tok för hårda recensioner. Fansen vill nu se att sajten läggs ned och har påbörjat en namninsamling med begäran att Rotten Tomatoes försvinner. Igår var det redan över 11 000 personer som hade skrivit på och visat sitt stöd för förslaget.

LÄS OCKSÅ: Recension – Suicide Squad (2016)

Nedanför ser du bilden på sidan Change.org där uppropet lyfts fram: 

rottem

 

 

Tips på ny TV-serie

preach

Serie: Preacher
Skapad av: Sam Catlin, Garth Ennis, Seth Rogen och Evan Goldberg
Med: Dominic Cooper, Ruth Negga, Joseph Gilgun, Jackie Earle Haley, Lucy Griffiths, W. Earl Brown, Ian Colletti m. fl.
Genre: Drama

I måndags eftermiddag kunde vi svenskar som har Viaplay se sista avsnittet av den omtalade serien Preacher, baserad på Garth Ennis klassiska serietidning. Serien som bland annat är skapad av komikerparet Seth Rogen och Evan Goldberg har gett oss strålande skådespelarinsatser, vassa dialoger, ett skönt soundtrack och ett flertal WTF-moments.

Preacher (säsong 1) utspelar i den lilla staden Anville i Texas och fokuserar på den alkoholiserade prästen Jesse (Dominic Cooper) som en dag får den oväntade kraften att kunna manipulera människor till att göra saker mot deras egen vilja. Kort därpå anländer två mystiska män till den lilla staden på jakt efter Jesses nya talang. Två andra karaktärer som blandas in i denna konflikt är Jesses nyfunna vän Cassidy (Joseph Gilgun), en irländsk hundraårig vampyr (ja du hörde rätt) samt den svartsjuka och våldsamma ex-flickvännen Tulip (Ruth Negga) som delar ett mörkt förflutet med Jesse.

LÄS OCKSÅ: Bästa utbudet på Netflix

Runt denna centrala handling får vi också följa en hel del andra karaktärer från Anville. Mest intressanta är tonåringen Eugene (Ian Colletti) som efter att försökt skjuta sig själv i huvudet nu fått en missbildad mun vilket gett honom öknamnet Arseface, samt stadens mäktigaste man Odin Quincannon (Jackie Earle Haley) som är beredd att göra allt för att köpa marken där Jesses kyrka står och göra om det till ett snabbmatsställe. Från en helt annan tidslinje följer vi också en cowboy på ett mystiskt uppdrag.

Preacher är en otroligt snygg och välgjord serie som mixar många genrer. Trots att serien innehåller en hel del övernaturliga element är det dramat och dialogerna mellan karaktärerna som är dess stomme. Dominic Copper har en otrolig karisma och ger flera lager till sin karaktär. Det är också kul att se många ganska okända skådespelare så som Ruth Negga, Ian Collette och Tom Brooke ta så stor plats i serien. Dock är det Joseph Gilguns tolkning av vampyren Cassidy som sticker ut mest. Inte nog med att Cassidy är seriens roligaste karaktär är han också otroligt lojal mot Jesse och det är också med den lojaliteten som seriens mest intressant relation växer fram.

LÄS OCKSÅ: FILMTOPPEN 2016

Preacher är stilfull och lyser med sin inspiration från gamla westerns och 80-tals-lågbudgetfilmer.Dialogerna känns ibland som tagna ur en Tarantinofilm med gott om popkulturreferenser och mörk humor. Den snygga cinematografin blandas snyggt med det countryinfluerade soundtracket. Alla dessa faktorer gör Preacher till en av de mest originella TV-serier jag sätt på länge.

Bäst: En hel del actionscener utöver det vanliga.

Sämst: En del ojämna avsnitt under mitten av säsongen.