Jag älskar dig – En skilsmässokomedi

jagalskardig-678x381

Film: Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016)
Regi: Johan Brisinger
Manus: Johan Brisinger, Martina Haag, Mikael Södersten
Med: Christine Meltzer, Björn Kjellman, Sven-Bertil Taube, William Spetz m.fl.
Genre: Komedi, Drama
Speltid: 1 tim 36 minuter

Medelåldersparet Gustav och Marianne har länge varit gifta och tillsammans har de två tonåringar. Äktenskapet saknar romans och paret befinner sig i ett krisläge när Marianne beslutar sig för att skilja sig från Gustav. Chockerad över Mariannes change of heart, kan inte Gustav förstå att hon inte längre vill vara med honom. Han har svårt att erkänna nederlaget och intalar både sig själv och släkten att han och Marianne bara ”prov-separerar”.

I Jag älskar dig får publiken uppleva Gustavs (Björn Kjellman) och Mariannes (Christine Meltzer) kamp om överlevnad ute i den skrämmande singelvärlden. Framför oss har vi bland annat trassliga relationer, omaka par och pinsamma överraskningar.

Kjellman är som vanligt väldigt lätt att tycka i om, så för mig var det mest intressant att se Meltzer tackla huvudroll-i-en-långfilmsknuffen – något hon hanterade suveränt. Jag glömde snabbt bort den skepsis jag kände inför visningen, och sveptes med av hennes charmiga prestation. Hon kör ingen maskerad, och porträtterar en mångdimensionell person vi kan känna med.

LÄS OCKSÅ: Höstens svenska biofilmer är presenterade

Det stora problemet jag har med Jag älskar dig är de roliga sekvenserna. De flesta scenarion och karaktärer är väldigt trogna genren och levererar inget jag inte redan har sett. Filmen är en regelrätt romantisk komedi med många klyschor, vilket gör att stora delar av Marianne och Gustavs äventyr känns förutsägbart. YouTube-kändisen William Spetz drog nog nitlotten när han fick spela G&M:s dotters frispråkiga kille.

Och det är synd eftersom genren redan är så pass utstuderad. Det hade det varit spännande ifall Brisinger och hans författarkamrater hade klivit fram och låtit sin publik utforska genren ur en annorlunda vinkel, liksom George Wing gjorde med 50 First Dates (2004), eller Judd Apatow med Knocked Up (2007).

Som drama fungerar Jag älskar dig bättre. Filmen öppnar med en fin inblick i när Gustav och Mariannes är nykära och passionerade. Det finns också stunder av motgång som får mig att sympatisera med paret. Tidigt in i berättelsen säger Gustav något i stil med: ”Vem fan är lycklig? Vad är det för fel på vemod?, och därmed sätter tonen för sitt perspektiv av berättelsen. Det finns någonting gripande med att han hellre är olycklig med Marianne, än lycklig utan henne.

 Jag älskar dig är ingen given skrattfest, men den fångar på ett vemodigt sätt förvirringen som kan uppstå när ett par gör slut.

Bäst: Meltzers säkra skådespeleri.

Sämst: Att jag inte kommer att blicka tillbaka på Jag älskar dig som en komedi som tillförde något till genren.

betyg_2_5

Dessa nya TV-serier ska du se i höst!

Dicorce
Foto: HBO.

Både sommaren och sensommaren är nu definitivt bakom oss. Hösten är här med allt vad det innebär; längre och mörkare kvällar, kallare dagar och löv i några av de vackraste av färger. Allt detta leder oss också in på höstsäsongen på TV. Här nedan har jag sammanställt en lista på de NYA TV-serier som kommer att dyka upp under hösten med start idag (september )fram till den 25 november.

De serier som du kommer att hitta här nedan har samtliga bekräftade releasedatum. Det är vad som har krävts för att få ta sig in på listan den här gången, vilket innebär att vi säkert kommer att stöta på några spännande serier som ännu inte har fått ett bekräftat releasedatum ännu.

LÄS OCKSÅ: Bästa TV-serierna 2016

Eftersom det finns en trailer till varje serie får ni själv bilda er en uppfattning om den och hur intressanta de olika serierna verkar vara. Jag har använt vår betygsskala för att indikera hur stor pepp jag har inför de olika serierna – men det är mest magkänsla och kanske liiite erfarenhet som ligger till grund för mina peppbetyg. Mina 3:or känns som serier som kan överraska åt båda håll – antingen bottennapp eller superunderhållande men troligtvis någonstans där i mellan. Mina 4:or är jag ganska säker på att jag kommer att gilla. Min enda 5:a är jag så nära säker man kan komma på att jag kommer att gilla. 

Samtliga datum för release avser amerikanska premiärdatum. När det kommer till Netflix-serier kan du räkna med svensk release samma dag och när det kommer till HBO-serier gäller i regel svensk release dagen efter hos HBO Nordic. Den första serien på listan, Atlanta, har haft sin premiär i USA under natten till idag och kommer att dyka upp hos FOX Sverige efter nyår. Övriga titlar återstår att se när de dyker upp i Sverige – men håll ett extra öga öppet för nedan 21 nya TV-serier! 

Klicka här för att ta del av listan

Veckans biofilm: The Magnificent Seven (2016)

magneficent-seven-remakE

Film: The Magnificent Seven (2016)
Regi:  Antoine Fuqua
Manus: Richard Wenk och Nic Pizzolatto
Med: Denzel Washington, Chriss Pratt, Ethan Hawke, Vincent D’Onofrio, Haley Bennet m.fl.
Genre: Action
Speltid: 2 tim 12 min

När en liga av hänsynslösa tjuvar, ledda av Bartholomew Bogue (Peter Sarssgaard), tar järngrepp över den lilla byn Rose Creek,  ber de desperata byborna prisjägaren Chisolm (Denzel Washington) om hjälp. Chilsom tar sig an uppdraget och anlitar sex färgstarka individer till att hjälpa honom med det omöjliga uppdraget – att skydda byn. Under följande dagar måste de sju individerna tillsammans med byborna arbeta ihop en plan för att ta sig an Bouges stora armé.

The Magnificent Seven är en remake på en västern med samma namn från 1960, som i sig är en remake på Akira Kourosawas klassiker De sju samurajerna från 1954. Filmen skiljer sig från sina föregångare genom att ha gett de sju huvudrollerna olika etniciteter, men bortsett från denna detalj så bjuds det inte på något nyskapande.

Rent stilistiskt är The Magnificent Seven snygg, och från första minuten känns filmen som en klassisk western-rulle. Fotot är läckert och miljöerna är spektakulära.  Filmmusiken, som legenden James Horner komponerade strax innan han gick bort, är också helt enastående. Fuqua visar än en gång att han kan regissera utomordentlig ”over the top action”. Speciellt det sista slaget i filmen, som är en av de bästa actionscener jag har sett i år.

LÄS OCKSÅ: De sex bästa westernfilmerna som gjorts

Med allt detta sagt har filmen otroligt många problem. Manuset är slarvigt och karaktärerna är fullständigt underskrivna. I princip alla sju huvudkaraktärer saknar motivation bakom sina aktioner. Chris Pratts karaktär går till exempel från att vara en alkoholiserad spelmissbrukare till en sympatisk hjälte på cirka en minut. Samtliga karaktärer ser spännande ut till en början, men Fuqua ger dem inget karaktärsdjup. Mest intressant är dock skarpskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), som är den enda av de sju som verkar ha någon slags svaghet. Hans relation med sin bästis Billy (Byung-Hun Lee) bjuder på bra kemi. Likt huvudrollerna saknar också skurkarna motivation bakom sina ageranden, vilket gör att de bara känns endimensionella.

Washington bjuder alltid på bra skådespel och här har han hämtat inspiration från gamla Clintan-filmer. Pratt spelar tyvärr samma karaktär som han alltid gör och även om han är otroligt charmig, så är det tråkigt att se en sån stor stjärna bli så typecastad. Saarsgard gör sitt bästa för att ge sin karaktär liv, men manuset ger honom för lite att jobba med och tungviktaren Vincent Dónofrio överspelar totalt. Resterande skådespelare får alldeles för lite tid för att skina.

Med en imponerande skådespelarensemble, talangfulla manusförfattare och en av vår generations bästa action-regissörer hade jag verkligen hoppats på mer av denna film. Dock levererar den som actionfylld popcornrulle som inte tar sig själv för seriöst.

Bäst: James Horners enastående musik.

Sämst: Dålig karaktärsutveckling och oklara motivationer.

betyg_2_5

Carl Hempel

Veckans biofilm: Snowden (2016)

Snowden--678x381

Film: Snowden (2016)
Regi: Oliver Stone
Manus: Oliver Stone och Kieran Fitzgerald
Med: Jospeh Gordon-Levitt, Melissa Leo, Shailene Woodley, Rhys Ifans, Nicolas Cage
Genre: Drama, Thriller
Speltid: 2h 14 min

Edward Snowden, ett datorgeni och tidigare anställd av CSI och NSA (National Security Agency), skapade för några år sen stora rubriker när han avslöjade den systematiska avlyssning amerikanska regeringen tillät NSA att genomföra på de amerikanska medborgarna. I Oliver Stones Snowden, baserad på Antoly Kucherena och Luke Hardings bok, återberättas Edwards (Joseph-Gordon Levitt) väg in i de olika underrättelsetjänsterna men också varför och vad som fick han att lämna allt bakom sig.

LÄS MER: Fler bioaktuella filmer nära dig!

Stone är en regissör som vunnit mängder av fina filmpriser, men här har han svårt med det grundläggande berättandet. Det känns stundtals oengagerat och filmen tar ibland ologiska omvägar vilket påverkar tempot negativt. Ett konkret exempel är rollsättningen av Nicolas Cage. Hans karaktär är risigt skriven – den saknar direkt betydelse för handlingen – och Snowdens samtal med honom känns bara överflödiga. Det är däremot kul att se Cage i en storproduktion igen efter flera år av lågbudgetkalkoner, synd bara att han inte får mer att jobba med.

Hur som helst är allt inte pest och kolera. Gordon-Levitts tolkning av Edward Snowden och dennes moraliska och sociala dilemman är väldigt imponerande. En del recensenter har klagat på en förlöjligande , det är inget jag personligen stör mig på. Utöver Levitt gör filmens skådespelarensemble bra ifrån sig där Shailene Woodley, som spelar Edward Snowdens flickvän Lindsay Mills, sticker ut mest. Med sin naturliga karisma och sitt skinn på näsan, som närmast påminner om en ung Maryl Streep, gör hon Lindsay härligt nyanserad. Dessutom har hon bra kemi med Levitt. Under en scen, när hon konfronterar Snowden angående hans emotionella frånvaro, spelar hon på en riktigt hög nivå.

FILMTIPS: Bästa filmerna 2016

Inledningsvis är det skådespelarna som räddar filmen ifrån en fiaskostämpel. Under de två första akterna är avsaknaden av spänning stor, man sitter nästan och vrider sig av tristess i biostolen. Den avslutande delen är ett klart steg uppåt i kvalité. Här läggs fokus på efterföljderna av Snowdens agerande och filmen får helt plötsligt en nerv. Här återfinns också filmens bästa och mest visuellt hänförande scen. Ett drömskt bildspel till vilket Snowden förklarar Amerikas nätverkstotalitarism, som Stone regisserar med bravur.

Sammantaget är Snowden en väldigt ojämn filmupplevelse. Trots goda skådespelarinsatser och en nervig avslutning är startsträckan dit på tok för lång. Stone borde lagt mer krut på spänning och mindre på oengagerade sidospår för att göra filmen minnesvärd. Nu blir det bara ett biografiskt drama i mängden.

betyg_2_5

 

Rasmus Torstensson

Nya ”Bridget Jones” – så bra är den!

Bridget-Jones-baby-678x381

Film: Bridget Jones’s Baby (2016)
Regi: Sharon Maguire
Manus: Helen Fielding, Dan Mazer, Emma Thompsson
Med: Renée Zellweger, Colin Firth, Patrick Dempsey m.fl.
Genre: Komedi

Bridget Jones är tillbaka! Det har gått tolv år sedan sist och även om den tredje filmen inte riktigt når de höjder som Bridget Jones dagbok gjorde, så är det en markant förbättring mot den förra uppföljaren. Om du förväntar dig att filmen ska bygga på Helen Fieldings tredje bok, Mad About a Boy, så kommer du att bli en aning överraskad. Flera av nyckelelementen är nämligen inte med, utan här fortsätter vi helt och hållet i de förra filmernas spår.

Bridget fyller år och hon bär samma gamla rutiga flanellpyjamas som i den första filmen. Hennes tårta har alldeles för många ljus enligt henne själv, 43 stycken för att vara exakt. Ensam med en flaska vin river hon sorgset av All by Myself, för att sedan fatta beslutet att nu får du vara nog med självömkan!

LÄS OCKSÅ: Bioaktuella filmer just nu!

Hennes födelsedag blir en händelserik sådan. Först har hon ett obekvämt facetime-prat med sin hispiga mamma och pappa, sedan begravs Daniel Cleaver (spelad av Hugh Grant i de förra filmerna), även om hans kropp aldrig hittades. Därefter klämmer hon också in ett hysteriskt spinningpass. På kvällen, efter att hennes vänner meddelar förhinder för kvällens festligheter, bestämmer sig Bridget tvärt för att åka på en musikfestival med sin yngre kollega Miranda.

På festivalen uppträder Bridget som om hon fyller 23 istället för 43. Efter otaligt många drinkar och en Ed Sheeran-konsert går hon till sängs (eller till tält) med första bästa man, dejtingexperten Jack (Patrick Dempsey).

En tid senare har hon ett kärt återseende med den stela advokaten Darcy (Colin Firth). Det ena leder till det andra och även mötet med Darcy avslutats i sänghalmen. Några veckor senare upptäcker Bridget att hennes ekologiska kondomer hade några för många år på nacken. Frågan är bara vem som är barnets pappa och hur ska Bridget egentligen lyckas ta reda på det? Eller kan barnet helt enkelt ha två pappor?

Tyvärr räcker inte Zellwegers varma närvaro, nervösa skratt och perfekta karaktärstolkning när filmens handlingen är för tunn. Väldigt mycket är förutsägbart och Patrick Dempsey, som den nya mannen i Bridgets liv, får återigen spela samma sorts karaktär som han alltid gör. Missförstå mig inte, han gör rollen som charmig medelåldersman bra, men vi har sett det så många gånger tidigare. Colin Firth är däremot torrare än någonsin med sina små funderingar. Han lyckas återigen ge sin karaktär en karismatisk touch och är klart bäst i ensemblen.

Även om filmens centrala dilemma handlar om graviditet, män och viktuppgång är det inte något som manusförfattarna hat valt att älta allt för mycket. Istället har man försökt fånga den värme och komik som den första filmen levererade. De få tillbakablickarna till Bridgets tidigare liv är också snyggt inramade i berättelsen och visst smyger en nostalgisk känsla sig på.

LÄS OCKSÅ: 10 underskattade pärlor – Har du sett dessa?

Bäst: Bridget Jones’s Baby lyckats återskapa samma jargong med obekväma situationer och torra skämt som i den första filmen. Även om det handlar mycket om “ I need to shag”, så är det på ett nytt modernt sätt.

Sämst: Sättet man skrev ut Daniel Cleaver ur historien. Han fick en begravning och det var allt. Den lättaste lösningen eller?

betyg_3

Sophia Håkansson

Recension: Sully (2016)

sully bild

Film: Sully (2016)
Regi: Clint Eastwood
Manus: Todd Komarnicki
Med: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Laura Linney, Mike O’Malley m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1h 35min

I Clintans senaste drama Sulley, baserad på en sann historia, gestaltar Tom Hanks flygkaptenen Chesley ”Sully” Sullenberger. Vid en rutinmässig inrikesflygning över New York dör flygplanets bägge motorer och passagerarna ser ut att gå mot en säker död. Dock lyckas Sully, tillsammans med sin andrepilot Jeff Skiles (Eckhart), mirakulöst nog nödlanda planet på Hudsonfloden med samtliga passagerare oskadda. Sully ses i staden som en hjälte men det finns statliga organisationer som inte är lika övertygade.

Genom olika tillbakablickar får vi se nödlandningen flera gånger, varje gång ur ett nytt perspektiv. Varje gång får tittaren tillgång till fler detaljer hos planets passagerare vilket gör karaktärerna mer mänskliga och deras reaktioner trovärdiga. Här är Eastwood effektiv, han skapar sympati för dessa människor utan att spela över på de sentimentala strängarna. Speciellt en scen där en far ringer upp sin son är mycket välgjord och emotionellt uppriktig.

LÄS MER: Fler bioaktuella filmer nära dig!

Även filmens manus är välskrivet och bitvis riktigt skarpt. Speciellt i de olika förhörsscenerna är dialogen tät och rapp och när Sully verbalt avväpnar de olika förhörsledarna är den också humoristisk. Utöver detta måste Tom Hanks insats nämnas. Han har fått ta oförtjänt mycket kritik för att spela ”samma roller” de senaste åren, men här tycker jag att han gör en av sina bästa prestationer på länge. Med sitt subtila spel, där det snarare är det som inte sägs än det som sägs som ger känslomässig tyngd, är han riktigt övertygande som Sully. Även Eckhart gör en stabil instats och de bägge männen har en fin kemi sinsemellan.

Länge såg Sully ut att kamma hem ett högre betyg i min bok. Filmens första två akter är riktigt välgjorda och spännande, sedan dalar tyvärr tempot. Precis som han gjorde i American Sniper (2015) ingjuter Clintan här en ordentligt dos sötsliskig Amerikansk hjältepropaganda – ett övertydligt frieri till Oscarsjuryn – något jag bildlikt talat spyr galla över. Den känslomässiga trovärdighet som byggts upp inledningsvis går delvis förlorad, det är verkligen synd att han skall envisas med att hålla på såhär på senare dagar.

 LÄS OCKSÅ: Höstens Biofilmer

Hur som helst är fortfarande Sully en klart sevärd och välgjord film. Vissa scener osar hög klass och det är extra kul att se Tom Hanks tillbaka i gammal god form. Däremot tappar filmen mycket på en svag avslutande akt och Clintans förmåga att envisas med sitt patriotiska Akademifjäskande. Sen han regisserade Boxingdramat Million Dollar Baby (2004), där han vann en Oscar för bästa regi, har han ännu inte lyckats knipa någon ytterligare statyett. Det blir nog inga Oscars för herr Eastwood denna gången heller.

betyg_3

Är detta höstens bästa skräckfilm?

Dont-Breathe

Film: Don’t Breathe (2016)
Regi: Fede Alvarez
Manus: Fede Alvarez och Rodo Sayagues
Med: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette, Daniel Zovatto m.fl.
Genre: Skräck, Thriller
Speltid: 1tim 28min

Don’t Breathe handlar om tre ungdomar som vill lämna Detroit för Kalifornien. De är inbrottstjuvar och får nys om en möjlighet att få tag på 300 000 dollar som ska vara förvarade i en blind mans hus. Uppdraget visar sig vara svårare än vad de väntat sig.

Är 2016 året för småskaliga thrillers? Årets två bästa filmer är The Invitation och Green Room. Filmer som utspelar sig mestadels på en och samma plats vilket skapar nagelbitande spänning. Även om Don’t Breathe inte är fullt så bra som de tidigare nämnda, är det ändå uppenbart att den här trenden är positiv för filmvärlden.

LÄS OCKSÅ: Moderna skräckfilmer – har du sett dessa pärlor?

Skådespelarinsatserna är för det mesta skickliga. Jane Levy spelar ”Rocky”, en småbarnsmamma som har lovat dottern att de ska ta sig till vågorna i Kalifornien. Hon är filmens huvudkaraktär får man ändå säga. Daniel Zovatto och Dylan Minnette övertygar inte som de andra två inbrottstjuvarna, men är inte heller dåliga. Allra vassast är Stephen Lang som spelar den blinde mannen som vi aldrig får reda på namnet på. Hans ögon är – trots att (eller kanske p.g.a. att) han är blind – fasansfulla.

Jag kan väl passa på att varna känsliga tittare från att se Don’t Breathe. Den är modig och djärv i sitt berättande, den räds inte att verkligen gå ”all in” vad gäller vissa ruggigt otäcka scener och det hyllar jag den för. Regissören Fede Alvarez (som tidigare gjort nyinspelningen av kultfilmen Evil Dead) vet vad han gör. Filmen är överlägsen andra nya skräckfilmer vad gäller spänning. Den förlitar sig inte på billiga ”jump-scares” utan bygger istället upp dramatiken så att man sitter spänd i stolen genom hela filmen.

Jag tycker dock att den blir aningen för överdriven framåt slutet tyvärr. För många saker händer som känns onödiga och överflödiga. Generellt så känns det också som att manuset tar vissa genvägar för att få storyn dit det vill. Men trots det så är denna katt och råtta-lek ändå en fräsch och välgjord thriller som man helt klart blir tagen av.

Bäst: En specifik scen i en källare (som jag inte vill avslöja) som överrumplade mig totalt.

Sämst: Det överdrivna slutet.

betyg 4

 

Filip Kruse

Helgens biofilm: Ben-Hur (2016)

Ben-Hur

Film: Ben-Hur (2016)
Regi: Timur Bekmambetov
Manus: Keith R Clarke, John Ridley
Med: Jack Huston, Toby Kebbell, Rodrigo Santoro, Nazanin Boniadi och Morgan Freeman m.fl.
Genre: Äventyr, Drama
Speltid: 2tim 5 min

Ben-Hur utspelar sig i Jerusalem och skildrar en konflikt mellan den judiske prinsen Judah Ben-Hur (Jack Huston) och hans romerska adoptivbror Messala Severus (Toby Kebbell). Adoptivbrodern känner sig inte välkommen i det judiska hemmet trots en god relation med Ben-Hur och ger sig ut i krig för den romerska staten. När han flera år senare återvänder gör han det som uppskattad officer, med uppdraget att rensa upp Jerusalems gator från fiender till den romerska staten.

Ben-Hur försöker inledningsvis vara neutral kring det hela, men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Det slutar med att hela familjen blir tagen som fångar och Ben-Hur blir skickad som slav till den romerska flottan. Men han är fast besluten att återvända och hämnas.

LÄS MER: Fler bioaktuella filmer nära dig!

Lew Wallace grundhistoria är mycket stark. Vad som är synd är att Bekmambetov och kompani inte är skickliga nog att framföra den på ett förtjänstfullt sätt. Under resans gång märks det flertalet gånger att det brister rent hantverksmässigt. Det är för mycket snabba klipp och skakig kamera. I vissa scener hinner man inte riktigt uppfatta vad som egentligen händer, speciellt under filmens mer intensiva stunder (läs:kapplöpningsscenerna).

Effekterna är bristfärdiga, CGI:n försämrar istället för att komplettera. Även filmens skådespelare känns överlag träiga och malplacerade, speciellt Jack Huston i huvudrollen som Ben-Hur. Han har det stundtals svårt att vara övertygande på det emotionella planet. Morgan Freeman spelar som vanligt stabilt i en biroll som vadslagare. Rollsättningen av honom känns dock som ett ”billigt” (troligen inte) knep av producenterna, i syfte att ge filmen ett tungt och välbekant namn i rollistan.

Lew Wallace grundhistoria är mycket stark. Vad som är synd är att Bekmambetov och kompani inte är skickliga nog att framföra den på ett förtjänstfullt sätt. Under resans gång märks det flertalet gånger att det brister rent hantverksmässigt. Det är för mycket snabba klipp och skakig kamera. I vissa scener hinner man inte riktigt uppfatta vad som egentligen händer, speciellt under filmens mer intensiva stunder (läs:kapplöpningsscenerna).

Effekterna är bristfärdiga, CGI:n försämrar istället för att komplettera. Även filmens skådespelare känns överlag träiga och malplacerade, speciellt Jack Huston i huvudrollen som Ben-Hur. Han har det stundtals svårt att vara övertygande på det emotionella planet. Morgan Freeman spelar som vanligt stabilt i en biroll som vadslagare. Rollsättningen av honom känns dock som ett ”billigt” (troligen inte) knep av producenterna, i syfte att ge filmen ett tungt och välbekant namn i rollistan.

Hur som helst finns det också aspekter som jag uppskattade med filmen. Konflikten som målas upp mellan de två bröderna tycker jag känns äkta och det är här det brinner till. Under stunderna när börderna integrerar med varandra är filmen som bäst, mycket tack vare manusförfattarna Keith R Clarke (The Way Back) och John Ridley (Oscarsvinnare för manuset till 12 Years a Slave) insats. Ytterligare en sak som jag uppskattar med filmen är det försiktiga tempot i berättandet. I vissa filmer av liknande kaliber – ett gott exempel är Ridley Scotts misslyckade äventyrsfilm Exodus: Gods and Kings (2014) – staplas actionsekvenser på varandra i syfte att dölja ett dåligt manus. Här lägger Bekmambetov även fokus på det verbala, vilket är tur med tanke på de bristfärdiga specialeffekter filmen har.

LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna 2016!

För att dra ihop säcken är Ben-Hur ett helt okej matinéäventyr som duger att slötitta på i soffan en söndagskväll. Man skall inte förvänta sig något extra men underhållningsvärdet håller åtminstone uppe mitt intresse i två timmar. Känslan av B-filmproduktion finns där hela tiden, dock tycker jag att det finns en tillräckligt intressant premiss för att filmen ska vara sevärd. Mycket tack vare den starka grundhistorien, som inte ens regissören av Abraham Lincoln: Vampire Hunter kan köra helt i botten.

betyg_2_5