Recension: John Wick Chapter 2

John

Film: John Wick Chapter 2 (2017)
Regi: Chad Stahelski
Manus: 
Derek Kolstad
Med: Keanu Reeves, Riccardo Scamarcio, Peter Stormare, Ian McShane, Ruby Rose, Claudia Gerini. Laurence Fishburne m.fl.
Genre: Action
Speltid: 2 tim 2 min

Den första filmen om John Wick gjorde något av en oväntad succé. Den snygga actiondängan kom från ingenstans och likt sin huvudkaraktär, den lönnmördande titelpersonen, svepte den sig över sin publik och skapade snabbt något av ett kultfölje. Nu är Keanu Reeves hårdnackade antihjälte tillbaka i en något så ovanligt som en hyllad actionuppföljare. Då undertecknad fann John Wick vara en av decenniets mest underhållande actionfilmer, var förväntningarna höga.

LÄS MER: Keanu Reeves vill göra ‘John Wick 3’

John Wick Chapter 2 tar vid där den första filmen slutade. I en brutal och lekfull inledning får vi se när ”Baba Yaga” (den ryska maffians smeknamn på John, som här översätts till ”spöket”) avslutar den skoningslösa hämndaktion som påbörjades i originalfilmen. Här kan vi glädjas över att Peter Stormare bjuder på en av sina klassiska ”rysk skurk-tolkningar”, vilket är extra kul med tanke på att Michael Nyqvist briljerade som rysk maffiaboss i den första filmen. Nu, när John Wick äntligen har stillat sitt hämndbegär och återigen ska dra sig undan från sitt påfrestande yrke, knackar den före detta kollegan Santino på dörren och kräver att han fullföljer ett löfte – att mörda en sista person. När John vägrar bryter han mot yrkesmördarnas kodex, vilket ger Santino rätt att eliminera honom. Plötsligt går vår hjälte från att jaga till att bli jagad.

Något jag verkligen gillade i den första filmen var hur lekfullt filmskaparna hintade om ett parallellsamhälle bestående av professionella lönnmördare, med egen valuta, servicelokaler och en egen hederskodex. Ett element i historien som manusförfattaren Derek Kolstad och vår regissör, den före detta stuntmannen, Chad Stahelski, här har valt att fortsätta att utforska. Vi inser snabbt att parallellsamhället snarare rör sig om en internationell parallellvärld, som styrs av tolv ledamöter och en egen lagstiftning. Även om jag gillar idén bakom denna vision känns den första filmens  verklighetsförankring som bortblåst. Det blir lite smått löjligt mot filmens slutskede när hela gatorna verkar krylla av hemliga hitmans, som på öppen gata avrättar sina offer utan att någon polis börjar integrera. Det brister lite mot filmens egen logik.

LÄS MER: Schyssta filmtips för helgen

Samtidigt är John Wick ett koncept som du mer eller mindre bara måste köpa. Filmens estetik påminner om en grafisk roman och visuellt är även Chapter 2 slående. Trots att det är lätt att skratta åt Keanu Reeves är det svårt att inte tycka om honom. Här visar han ännu en gång vilken hejdundrans actionstjärna han faktiskt kan vara och att hans karaktär i stort sett aldrig behöver demonstrera några känslor passar den träige skådespelaren perfekt.

Vad jag däremot har svårare att förbise är hur filmen mest känns som en uppladdning inför vad som komma skall – föga förvånande är John Wick Chapter 3 redan i planeringsstadiet. Även om jag gärna ser filmserien fortsätta att expandera skulle jag definitivt föredra om de var avhängda från varandra. Summa summarum, John Wick Chapter 2 är en snygg och sevärd actionrulle, även om det är en överskattad sådan.

betyg_3

Filmtopp recenserar ”The Great Wall”

the greatwall

Film: The Great Wall (2016)
Regi: Yimou Zhang
Manus: Carlo Bernard, Doug Miro & Tony Gilroy
Med: Matt Damon, Tian Jing, Pedro Pascal, Willem Dafoe, Andy Lau, Hanyu Zhang m.fl.
Genre: Action, Fantasy
Speltid: 1 tim 43 min

De europeiska legosoldaterna William (Damon) och Tovar (Pascal) har rest till Kina för att hitta krut. Snart befinner de sig mitt i en konflikt mellan armén som försvarar den kinesiska muren och en hord av monster, som verkar helt ostoppbar.

Ja, det är inte mycket mer komplicerat än så.  Vi bjuds på ett antal spännande actionsekvenser när armén och de två legosoldaterna tar sig an horden av monster. Dessvärre är karaktärerna rätt så platta. William har varit legosoldat hela livet och har alltid drivits av överlevnadsinstinkt och girighet. Tanken är väl lite att karaktärens utveckling ska gå mot att strida för ett högre syfte. Detta är dock rätt så klent utvecklat och blir aldrig vidare intressant. Och då är han ändå den djupaste av karaktärerna; resten är ännu plattare.

LÄS OCKSÅ: Bioåret 2017 – Sju action/äventyrsfilmer jag längtar efter!

Yimou Zhangs mest välkända filmer för den västerländska publiken är troligtvis Hero och House of Flying Daggers. För mig är det alltid lite av en utmaning att se asiatiska filmer, eftersom de har ett lite annorlunda sätt att fördjupa sina karaktärer. Detta sätt är varken sämre eller bättre än de metoder som de bästa Hollywood-filmerna använder sig av, det är bara annorlunda och, för mesta, mycket givande. House of Flying Daggers är en bra film, men Hero är ett mästerverk av vackert foto, opålitliga berättare, mystik och fantastiska stridssekvenser. Därför är det lite tråkigt att se hur Zhang, med The Great Wall, misslyckas med många av de aspekter som vanligtvis gör honom så bra. Istället för starka och djupt engagerade karaktärer blir de för ytligt porträtterat.  Dessutom med ett något för förutsägbart linjärt berättandet, som nästan saknar helt nyanser.

The-Great-wall-bild2

Samtidigt är det ju fortfarande Yimou Zhang vi pratar om. I händerna på en Hollywood-klåpare som Michael Bay eller Paul W.S. Anderson hade detta antagligen inte blivit mer än ett specialeffektsspektakel. Som det är, är det fortfarande en väldigt snygg film, som gör sig bäst på bio. Vi bjuds på vackra och storslagna vyer och samma fina känsla för färg som vi ser i alla Zhangs filmer. Själva actionsekvenserna är gjorda med en stadig och säker hand. Det blir spännande värre när båda sidor om konflikten lider stora och brutala förluster. En sekvens i början av filmen, när legosoldaterna och ett fåtal kinesiska soldater tar sig an enskilda monster är mycket spännande. Och trots att karaktärerna är platta och berättandet inte är lika vasst som det brukar vara i Zhangs regi, är detta en klart godkänd berättelse om hjältemod.

Läs också: Det bästa av det bästa

Jag är, som sagt, besviken på att Yimou Zhang inte alls var lika bra som han brukar vara. Men den ribban är ju rätt hög. Så till och med när han misslyckas, lyckas han göra en klart godkänd popcorn-rulle, som bjuder oss på ett spännande krig mot monster och som, tack vare fotot, absolut gör sig bäst på bio.

Bäst: Spännande popcorn-äventyr

Sämst: Platta karaktärer

betyg_3

Glad alla hjärtans dag! Vi har filmtipsen för kvällen

love

Alla Hjärtans Dag är en speciell dag för många. Det är en dag som ger er förälskade människor möjligheten att uttrycka era känslor för era livskamrater lite extra, och få dem att känna sig som de viktigaste människorna i världen. Det är en dag som är menad för att ni bara ska rå om varandra, visa er uppskattning och ha årets mysigaste och mest romantiska dag tillsammans.

Vi på Filmtopp vill hjälpa er med det bäst vi kan. Nedan har listat tre favoriter, utan rangordning, som förhoppningsvis blir grädden på moset på er fantastiska dag.

Notting Hill

notting_hill_1999_3-678x381

William Thacker (Hugh Grant) bor i Notting Hill i västra London. Han är skild, bor tillsammans med rumskompisen Spike, och äger en mindre framgångsrik bokaffär som inriktar sig på reseböcker. Hans liv går på rutin, utan vare sig drama eller överraskningar. Tills den dagen då hon plötsligt står mitt framför honom i hans butik, den amerikanska filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts), världens mest eftertraktade kvinna. Innan William hinner förstå vad som händer har de plötsligt börjat dejta och livet börjar ljusna för honom. Men som världskändis följer det alltid med en del problem och snart sätts känslorna på svåra prov.

THE NOTEBOOK

notebook

Filmen inleds på ett ålderdomshem där en äldre man vid namn Duke, läser en romantisk saga för en dement kvinna. Sagan tar oss till 1930-talets Seabrook. Under sin semester träffar sjuttonåriga Allie (Rachel McAdams) på den lokala arbetaren, Noah (Ryan Gosling) på ett tivoli. De blir snart förälskade och spenderar resten av sommaren tillsammans. Men Allies föräldrar tillåter henne inte att vara med någon av lägre social klass och tar med sig henne till New York. Men Noah ger inte upp och försöker desperat vinna tillbaka sitt livs kärlek.

When Harry Met Sally

harry

Harry (Billy Crystal) träffar Sally (Meg Ryan) för första gången då de både tar examen från Chicagos Universitet. Sally ger honom skjuts till New York och efter det fortsätter deras liv på varsitt håll där de båda försöker på misslyckade sätt finna lyckan i kärleken. Men med jämna mellanrum springer de båda på varandra, och inser tillslut att en vänskap med det motsatta könet inte vore en dum idé. Men ganska snart uppstår frågan om en man och en kvinna verkligen kan vara vänner utan att känslor och sex blir inblandat.

HÄR HITTAR DU FLER FILMTIPS

 

Så bra är ”Fifty Shades Darker”

fifty-shades-darker-640x381

Film: Fifty Shades Darker (2017)
Regi: James Foley
Manus: Niall Leonard
Med: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Marcia Gay Harden, Rita Ora m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Speltid: 1h 58min

Den andra delen i Fifty Shades of Grey-trilogin är ungefär lika underhållande som att se färg torka. Eller att borsta tänderna i två timmar. En förvånansvärt innehållslös och ytlig mjukporrsgegga, med dialog som får överskottsbolagets TV-reklamer att verka kreativa. 

Anastasia (Dakota Johnson) har inte pratat med Christian Grey (Jamie Dornan) efter det ”dramatiska” som hände i slutet av den första filmen. Till sist börjar de ändå träffas igen och återgår till sina lustfyllda lekar. Dock blir det problematiskt när flera av Christians före detta älskarinnor ger sig in i leken och vill ha sin bit av kakan.

Läs också: Bästa filmerna från 2016

Efter att ha sett den första filmen hade jag inte speciellt höga förväntningar när jag gick in i salongen. Ändå blev jag förvånad över att en film med relativt stor budget (55 miljoner dollar) har lyckats få fram oerhört lite material. Fifty Shades Darker har inte tillräckligt med egentligt innehåll för att fylla en kortfilm, här finns absolut ingenting. Hela filmen är som ett tio minuter långt förödande terapisamtal, som spelas upp om och om igen. Snack, bråk, gråt, sex, försoning. Igen, igen, igen.

Den som kommer hit för de BDSM-artade sexscenerna blir nog besviken. De är få, färre än i den föregående filmen, och onödigt sönderklippta. Samtidigt blir det bara parodiskt när tung elektropop pumpas i bakgrunden. Därtill förebyggs scenerna av en otroligt smörig och stapplande dialog, vilket gör att jag bara vill sjunka igenom golvet och försvinna. Ett bra exempel är när Christan säger: ”I don’t know if to worship you or spank you” och Anastasia svarar: ”I’ll take option two”. Vid ett annat tillfälle i filmen står Christian och knyter en knop på sin båt när Anastasia utbrister: ” So that’s how you’ve learned to make a knot”. Manuset är bedrövligt rakt igenom.

Skådespelarna bidrar inte heller med någonting för att väcka liv i denna likvaka till film. Dakota Johnson spelar försiktig och osäker på ett plastigt och oäkta vis. Är detta samma skådespelerska som briljerade i Luca Guadaginos A Bigger Splash?  Där var hon mer sensuell, mer oförutsägbar och härligt mystisk. Här förkroppsligar hon ett förlöjligat köttstycke, vars enda syfte är att vara tillräckligt likgiltig för att eventuella biobesökare ska kunna låtsas att det är dem själva. Det låter hårt men jag uppfattar det så. Som Christian Grey är Jamie Dornan inget mer än en dum träbock. Hans totala avsaknad av karisma får hunkbröderna-Hemsworth att framstå som Julius Caesar i jämförelse.

Jag är medveten om att jag framstår som en aning naiv; filmen kommer med all säkert ha sina fans som bortser från alla brister. Dock tillåter jag mig själv att vara cynisk eftersom det är en av de mest ytliga filmer jag någonsin sett. Ytlighet kan vara legitimt inom film om det finns en tanke bakom det, en djupare mening. Någon sådan tanke existerar definitivt inte i Fifty Shades Darker.  Risigt skrivna karaktärer rör sig i sliskiga överklassmiljöer där det inte händer någonting. I slutskedet försöker Foley helt plötsligt skapa en suggestiv thrillerstämning, vilket bara får mig att rynka på pannan. I min bok är detta en av årets absolut sämsta filmer. Gör er själva en tjänst och se någonting annat på alla hjärtans dag!

betyg_0-1

Recension: Moonlight

 

MOONLIGHT

Film: Moonlight
Regi: Barry Jenkins
Manus: Barry Jenkins, efter en bok av Tarell Alvin McCraney
Med: Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Manáe m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 51min

”Little”, Chiron, och ”Black” är alla namn på samma person beroende på vilken tidsperiod vi får följa honomMoonlight är nämligen uppdelad i tre olika akter som utgör ett intimt påträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Filmen följer hans kamp om att finna sin plats i livet, med sin tvivlande sexualitet och stora osäkerhet på omgivningen

”Little” bor tillsammans med sin mamma i ett tufft område utanför Miami. Han har det svårt, jagandes dagarna i ända blir han kallad skolans ”Faggot” och trycks hela tiden längre och längre net i pojkgängets hierarki. ”Little” vet inte vad ”Faggot” betyder, men han inser att han är annorlunda. Där hemma balanserar hans mor mellan att fastna i ett missbruk eller att precis klara av vardagen med sin son. Något vidare stöd finns inte för ”Littles” funderingar och utsatthet.

En dag lyckas ”Little” gömma sig i ett slags förråd för att undslippa stryk. Problemet är att han befinner sig i ett av de mer tuffare kvarteren. Som tur är har gatans överman och langare, Juan (Mahershala Ali), observerat händelsen och träder fram för att ge ”Little” en hjälpande hand. Juan tar med sig honom hem till sin flickvän, Theresa (Janelle Manáe) och kommer med tiden både att ses som en vän och förebild.

KLICKA HÄR FÖR FORTSÄTTNINGEN