Veckans biorecension: Ghost in the Shell

GHOST IN THE SHELL

Film: Ghost in the Shell
Regi: Rupert Sanders
Manus: William Wheeler, Jamie Moss & Masamune Shirow (förlaga)
Med: Scarlett Johansson, Pilou Asbaek, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt, Peter Ferdinando m.fl.
Speltid: 1 tim 47 min

När den japansk animerade science fiction-filmen Ghost in the Shell nu stöps om i spelfilmsformat är det på både gott och ont. Originalfilmen styrktes av ett högintressant manus, där de futuristiska huvudkaraktärerna brottades med filosofiska frågor om vad det egentligen innebär att vara människa. Nyversionen stärkts av urläckra actionsekvenser och visuellt hänförande miljöer, men manuset känns ofullständigt. 

Ghost in the Shell hade premiär 1995 och fick snabbt kultstatus. Fans, gamla som nya, hävdar exempelvis att filmen inte bara är en varning för riskerna med framtidens teknologi, utan också ett intelligent försök att skildra hur kropp och själ hänger ihop. Går det att skilja på de två, och hur skulle våra mentala förmågor påverkas om de placerades i en syntetiskt framtagen kropp, ett skal? Hur många inskränkningar tål människokroppen innan den slutar vara mänsklig? Vad händer om det går så långt att vi plötsligt kan radera och plantera minnen hos människor?

Alla dessa frågeställningar (och många fler) vävdes skickligt in i Mamoru Oshiis originalfilm. Detsamma kan jag inte säga om Rupert Sanders nyversion. Monologerna är sparsamma och därmed ges det få tillfällen för tittaren att reflektera. Istället är detta främst en visuell uppvisning.

Läs också: Det bästa som du kan se på bio 2017!

Vi befinner oss i en snar framtid. Teknologiska framsteg har möjliggjort cyberförbättringar i syftet att stärka människan på olika sätt. Major (Johansson) på polisdivisionen Section 9 sägs vara den första av sin sort. Hon är en människa (eller ja, den frågan är öppen för diskussion) som efter en incident i barndomen cyberprogrammerats till att bli den perfekta soldaten.

När den genialiske skurken Kuze (i originalfilmen kallad ’’The Puppet Master’’) börjar härja är det upp till Major och hennes team att göra allt för att få fast honom. Men det är svårt. Han är i det närmaste osynlig när han hackar sig in i hederliga medborgares hjärnor för att få dem att utföra hans sysslor. Major kommer att behöva riskera sitt liv för att få fram sanningen bakom Kuzes och även hennes eget mörka förflutna.

På ytan är Sanders nyversion nästan identisk med det japanska originalet. Scen för scen är noggrant återskapad med den senaste datoranimeringstekniken. Den Shanghai-liknande staden där filmen utspelar sig är färgglatt visualiserad, utan att animeringen blir för påtaglig. Figurerna i världen, som var och en har ett utseende mer egendomligt än det andra, är karaktäriserade på ett sätt som passar filmens ton.

Läs också: Varning för whitewashing i Ghost in the Shell

Kärnan i filmen är det dock lite si och så med. I en flera minuter lång scen i originalfilmen för huvudkaraktären en konversation med sin partner om varför hon på sin fritid väljer att dyka mitt ute på havet. Hon berättar att hon i just den stunden känner rädsla och ångest, men också hopp. Kanske symboliserar havet hennes rädsla och optimism inför att en dag frigöra sig från de gränser som sätts av hennes eget medvetande? Om det ens är möjligt, för vi befinner väl oss alla i vår egna lilla värld? I Sanders nyversion har scenen återskapats, fast utan den tankeväckande dialogen och utan kemin mellan huvudkaraktärerna.

Det är såklart svårt att göra en nyversion av en ikonisk film. Rupert Sanders gör ett försök, men lyckas inte på grund av det bristfälliga manuset. Produktionsvärdet är det däremot inget fel på.

Vad jag inte begriper är dock varför Kenji Kawais välkända ledmotiv inte fick ackompanjera även Sanders film. Det dyker upp först i eftertexterna, istället för i förtexterna där det borde ha varit.

betyg_2

”Dröm vidare” – en debut som lovar gott inför framtiden.

dröm-vidare-678x381

Film: Dröm vidare (2017)
Regi: Rojda Sekersöz
Manus: Johanna Emanuelsson
Med: Evin Ahmad, Ella Åhman, Gizem Erdogan, Segen Tesfai, Malin Persson m.m.
Genre: Drama
Speltid: 1 h 32min

Långfilmsdebutanten Rojda Sekersöz levererar en både gripande och rolig coming of age-historia, om en ung kvinnas kamp med att hitta sig själv och sin rätta plats i samhället. Trots ett stundtals vacklande tempo är det en debut som imponerar.  

Filmen börjar med att den unga kvinnan Mirja (Evin Ahmad) släpps fri från fängelset. Väl utanför grindarna väntar lillasyster (Ella Åhman) och kompisgänget, som alla är fullständigt lyriska över att Mirja är ute. Tillsammans drömmer de om att resa till Montevideo och Sydamerikas varma stränder, bort från Sverige och alla problem. Problemet är att de inte har några pengar.

Väl på plats i den grå och betongrika förorten, där filmen mestadels utspelar sig, målas Mirjas svåra liv upp. Å ena sidan har hon sina kriminella kompisar, som hon älskar men som innebär problem, å andra sidan har hon en ensamstående, svårt sjuk mor som vill att Mirja ska ändra sin livsstil. Mirja själv vet inte riktigt vad hon vill. Hon får jobb på ett hotell, men lyckas ändå inte hålla sig borta från trubbel. Mest av allt vill hon bara känna sig behövd och älskad.

Dessa svenska filmer kommer på bio i år

Inledningsvis står filmen och trampar vatten. Första kvarten sitter jag och skruvar på mig i salongen, undrande var historien ska ta vägen. Dock visar det sig snart vara ett stilistiskt knep eftersom små fragment av Mirjas personlighet portioneras ut allteftersom, under olika vändpunkter filmen igenom. En sådan vändpunkt äger rum när Mirja konfronterar sin mor, i en av filmens mest gripande scener, och slutligen får utlopp för sina tvistade känslor.

Rojda Sekersöz rör sig säkert bland höghus, kullersten och lekplatser och lyckas iscensätta flera emotionella scener, präglade av tragik samtidigt som de lyckas underhålla. Under de stunder där Mirja samtalar med sin chef på hotellet där hon jobbar, levereras flera one-liners son får biopubliken, inklusive undertecknad, att brista ut i skratt. Framgångsreceptet stavas Evin Ahmad, som lyckas göra Mirja mänsklig genom att hitta rätt ton av humor och värme mitt i all misär. Tillsammans med unga Ella Åhman, som spelar Mirjas trotsiga men djupt osäkra lillasyster, är hon filmens stora utropstecken.

I slutskedet händer det mycket på samma gång. Regin blir här en aning inkonsekvent och tappar fokus, vilket resulterar i att tempot i berättandet vacklar till. Vidare leder detta till att filmens slutkläm är slår inte lika hårt som förväntat. Hur som helst återhämtar sig Sekersöz i tid och levererar en oerhört vacker avslutande scen.

Sammantaget är Dröm vidare en debut som lovar gott inför framtiden. Regissören Rojda Sekersöz har skapat ett skickligt karaktärsporträtt om en människa på glid utanför samhällets ramar och dennes resa mot att försonas med sig själv. Här presenteras kollisionen mellan omgivningens förväntningar kontra egna mål och drömmar på ett fräscht och underhållande sätt som känns ytterst aktuellt idag.

betyg_3_5

Så bra är nya ”King-Kong”

Kong

Film: Kong: Skull Island (2017)
Regi: Jordan Vogt-Roberts
Manus: Dan Gilroy, Max Borenstein, Derek Connolly
Med: Tom Hiddleston, Brie Larson, Samuel L. Jackson, John Goodman, John C. m.fl.
Genre: Action, Äventyr
Speltid: 1tim 58min

Det är tidigt 70-tal och Vietnamkriget närmar sig sitt slut. Ett gäng vetenskapsmän och militärer åker till en outforskad ö mitt i Stilla havet för att undersöka platsen. De är ovetande om att ön bebos av otänkbara varelser, inklusive en jätteapa vid namn Kong.

Kong: Skull Island hade en budget på 190 miljoner dollar och det syns, speciellt i 3D. Maffiga och påkostade actionsekvenser utgör filmens kärna, och är anledningen till att den kommer att tjäna in mer pengar än vad som spenderades. Var annars kan man se en gigantisk apa slåss mot en lika massiv ödla? Eller Tom Hiddleston iklädd gasmask hugga ihjäl läskiga fåglar med ett svärd medan de kommer flygande mot dig? Det är bara att erkänna att de scenerna är riktigt snygga. Tyvärr räcker det också för att allmänheten ska tycka att filmen är bra, trots att den inte är de

HÄR HITTAR DU TIPS PÅ BRA FILMER

För även om actionscenerna imponerar, saknar Kong: Skull Island uppbyggnaderna till dem, vi vet vad som står på spel, men det finns ingen anledning att egentligen bry sig. Karaktärerna (och det finns många att hålla reda på) är outvecklade och slätstrukna. Efter en alldeles för hastig introduktion till samtliga huvudkaraktärer så börjar äventyret liksom för tidigt. Det är som om de har fått varsin egenskap tilldelade; James Conrad (Tom Hiddleston) är mannen som kan hitta saker, Mason Weaver (Brie Larson) är fotografen, Preston Packard (Samuel L. Jackson) är den hårda militären och Bill Randa (John Goodman) är den excentriska utforskaren. Dessutom finns det en drös med mindre karaktärer som bara verkar vara med för att se häpna ut när Kong eller andra varelser uppenbarar sig.

Den enda karaktären jag fastnade för var Hank Marlow som spelas av esset John C. Reilly. Han har befunnit sig på ön sedan andra världskriget och han påminner en del om Dennis Hopppers karaktär från Apocalypse Now, en film som märkbart har influerat Kong: Skull Island i många avseenden. Marlow känner till saker om ön som de andra inte gör, och blir genast en viktig pjäs. Reilly är riktigt rolig och till skillnad från de andra verkar han mänsklig – en karaktär i filmen beskriver honom som en jultomteliknande figur. Filmens roligaste scen är när han frågar vem som vann kriget och Conrad svarar: “vilket av dem?”

Det är synd att en bra balans sällan går att hitta i den här typen av blockbuster-filmer. Allt krut läggs på specialeffekterna, och det andra hamnar åt sidan. När jag såg att Dan Gilroy (som skrev och regisserade Nightcrawler) var en av manusförfattarna fick jag lite förhoppningar, men de visade sig vara tomma sådana. Taffligt militärgnabb blandas med klyschiga one-liners och den fantastiska Samuel L. Jackson tar sig genom ännu en storproduktion utan att glänsa det minsta. Kong: Skull Island är en popcornrulle som lär hitta sin publik, och som pricken över i:et finns det såklart en extrainsatt scen efter alla eftertexter som indikerar att en uppföljare säkerligen är på väg.

Bäst: John C. Reilly.

Sämst: Karaktärsuppbyggnaderna.

betyg_2_5

 

Fler biorecensioner hittar på Filmtopp.se