Biorecension: Baywatch

baywatch (1)

Film: Baywatch
Biopremiär: 2/6
Regi: Seth Gordon
Manus: Jay Scherick, David Ronn, Thomas Lennon, Robert Ben Garant
Med: Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach, Ilfenesh Hadera, Jon Bass m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 56 min

Det haglar av billiga sexskämt i ’’en av årets mest hajpade filmer’’, som skådespelaren Dwayne Johnson själv beskrivit återupplivandet av Baywatch på sitt Instagramkonto. Vi som följer honom där vet att han även har försäkrat oss om att vi ’’skratta tills våra käkar gör ont’’ om vi går och ser filmen.

Nu har jag gjort just det, och kalla mig humorbefriad om ni vill, men ingen kan väl på fullaste allvar tycka att detta hafsverk är roligt, än mindre sexigt? Visst, samtliga skådespelare är på ytan klippt och skurna för rollerna som de attraktiva strandbeskyddarna, men när den komiska tajmingen är noll spelar det ingen roll hur stora biceps Dwayne Johnson har, eller hur synliga Zac Efrons magrutor är.

Filmen är som sagt en nyversion av den omåttligt populära TV-serien som sändes under 90-talet. Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs stafettpinnen som den beskyddande muskelknutten, stationerad på en strand i soliga Florida. När vi först träffar honom är han och hans team mitt uppe i att anordna den årliga Baywatch-rekryteringen, som går ut på att hitta de mest lämpade livräddarna att utöka laget med. Efter intensiva tävlingar faller lyckan på Matt Brody (Efron), en före detta OS-medaljör, Summer (Daddario) och Ronnie (Bass).

Tillsammans bildar de ett omaka gäng, men det finns ingen gruppdynamik att tala om och karaktärerna är förvånansvärt tråkiga. Manusförfattarna (de är några stycken) har hoppats frambringa skratt genom snoppskämt och att låta Mitch (Johnson) verbalt trakassera Matt. Men det enda Mitch gör är att kalla sin lärling för ”glåpord” såsom ”Bieber” och ”One Direction”.

LÄS OCKSÅ: 4 biopremiärer att se fram emot i juni

De kvinnliga huvudrollsinnehavarna har verkligen inte mycket att göra förutom att se snygga ut. Desto mer fokus läggs på Ronnie och hans kärlek till CJ (Rorhbach), också medlem i teamet. ’’Hon är anledningen till att jag tror på Gud’’, säger han passionerat. Men vid varje möte med henne blir han som paralyserad och kan inte få fram ett ord. Därför tror jag att tittare förväntas känna igen sig i Ronnies situation; alla har vi nog varit förälskade i någon som vi upplevt vara i en högre division. Fast situationerna som uppstår i och med Ronnies oförmåga att bemöta sin käresta normalt – en gång får han stånd och fastnar med snoppen i en trädgårdsstol – är så långsökta att all igenkänningsfaktor uteblir. Manuset är rätt igenom uselt.

När strandteamet får nys om att det förekommer knarklangning på stranden, som kan kopplas till den nya klubbägaren Victoria Leeds (Chopra), tar actionscenerna fart på allvar. Tråkigt nog är de visuella effekterna så pinsamt dåliga, en båträddningsscen i synnerhet, att jag främst funderar på hur den här filmen kunde kosta 69 miljoner dollar.

Nej, Dwayne Johnson. Detta är inte sommarens roligaste film. Snarare den sämsta jag har sett i år.

betyg_0-1

Premiär för ”House of Cards” – säsong 5

Filmtopp.se har recenserat den femte säsongen av House  of Cards. Foto: Netflix.
Filmtopp.se har recenserat den femte säsongen av House of Cards. Foto: Netflix.

 

Titel: House of Cards
Säsong: 5
Skapare: Beau Willimon
Medverkande: Kevin Spacey, Robin Wright, Joel Kinnaman m.fl.
Genre: Drama
Avsnittslängd: ca 50 min

Frank Underwoods första fyra år som president är över och det är återigen dags för val. Paret Underwood står inför sin största utmaning hittills. Dels för att vinna över den unge, populäre och favorittippade motståndaren Guvernör Conway (Joel Kinnaman), dels för att upprätthålla fasaden om ett lyckligt förhållande. Deras äktenskap är numera helt platoniskt och enda anledningen att de fortfarande håller ihop är för att det ger dem bättre chanser till ytterligare fyra år i Vita Huset. Att journalister börjar gräva i Franks eventuella involvering i Zoe Barnes död förenklar inte heller saken.

Även om handlingen i säsong fem är en logisk och bra fortsättning på berättelsen om President Underwood så fungerar det tyvärr inte lika bra längre. Främst är det skådespeleriet som inte känns lika engagerat plus att dialogen inte är lika rapp och smart skriven som tidigare. Kevin Spacey och Robin Wright är fortfarande de starkast lysande stjärnorna, men de tycks ha tappat stinget en aning. Fast till och med när de underpresterar, så framstår seriens övriga skådespelarinsatser som mediokra på sin höjd. Det känns som att serien har tappat för många intressanta karaktärer på vägen, som inte har ersatts med likvärdiga aktörer. Eftersom House of Cards alltid har varit en väldigt karaktärsdriven serie innebär detta såklart också ett tapp i kvalitet.

Årets bästa TV-serier – så här långt

Allt är emellertid inte ris och bruna skogar. House of Cards är fortfarande en klart godkänd TV-serie. Men när den tidigare har hållit en så pass hög klass, blir det extra tydligt när kvaliteten börjar dala. Den femte säsongen har dock några riktigt sköna ögonblick som räddar den från den lägre regionen av betygsskalan. Bland annat en stark slutscen som ger mersmak. Nu stannar betyget ändå på strax över medel, det vill säga fortfarande sevärd men en klar kvalitetssänkning från tidigare säsonger.

Bäst: Spacey och Wrights personkemi.

Sämst: Oengagerat skådespeleri.

betyg_3

 

Sista säsongen av Netflixs ”Bloodline”

bloodline

För den oinsatta kretsar handlingen i Bloodline runt the Rayburns, en förmögen och priviligerad familj i Florida Keys-området i USA. På ytan är allting idylliskt under den välputsade fasaden finns det djupa sprickor. Djupt rotade hemligheter sipprar fram under seriens gång och tvingar seriens karaktärer att ta svåra moraliska beslut.

Den tredje säsongen börjar där den andra slutar. John Rayburn (Kyle Chandler) har i ren desperation lämnat allt bakom, Kevin (Norbert Leo Butz) har begått en fruktansvärd handling och flyr från både polisen och sig själv och Meg (Linda Cardellini) försöker förgäves rädda ett redan sjunkande skepp. Deras mamma Sally (Sissy Spacek) sitter lugnt i båten hemma vid familjens strandhotell, men även hon har inre demoner att tampas med.

Här hittar du andra Streamingtips

Precis som det låter är det bäcksvart. Både bokstavligt och bildlikt talat. Hela första avsnittet utspelar sig på natten i tjockt mörker, där faror lurar runt varje hörn. Karaktärernas ångest och panikkänslor förstärks och upphöjs av de suggestiva miljöerna, det känns som om palmerna svajar i takt med deras fragila psyke. John, Kevin och Meg känner sig ensammast på jorden, de är mitt uppe i en mardröm som aldrig vill ta slut. Ångesten som förmedlas i Bloodline känns i TV-soffan, samtidigt som konsekvenserna av deras agerande är oerhört spännande att följa.

Eftersom den tredje säsongen av Bloodline inte visar några tendenser att avvika från framgångsreceptet de två första säsongerna satte samman rankar jag fortfarande serien som den absolut bästa Netflix-produktionen. Det är också en av mina personliga favoritserier någonsin.  Om skaparna knyter ihop säcken på ett tillfredställande vis är femman given, men nu har man inte längre Ben Mendelsohn (som vann en Emmy för sin insats i de två första säsongerna) att förlita sig på. Det återstå att se hur allting slutar, men spänd är jag.

betyg_4

Så bra är den nya ”Pirates of the Caribbean”

pirates

Idag (24/5) har den nya ”Pirates of the Caribbean” biopremiär. Foto: Walt Disney Pictures

Film: Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge
Biopremiär: 24/5
Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg
Manus: Jeff Nathanson
Med: Johnny Depp, Kaya Scodelario, Javier Badem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Paul McCartney m.fl.
Genre: Äventyr/Action
Speltid: 2tim 9min

Genom de olika filmerna har vi fått bekanta oss med flera skönlitterära skrönor och karaktärer från de sju haven. Kapten Svartskägg, den flygande holländaren, död mans kista, apocalyptos och förtrollande sjöjungfrus för att nämna några i raden. I den nya filmen står som så många gånger för, en viss förbannelse i centrum och en viss treudd.

Den ständigt alkoholiserade Jack Sparrow har gått ned sig ordentligt som pirat när han möter den unga sjöfararen Henry (Thwaites) och Carina (Scodelario), en ung kvinna som har blivit anklagad för att vara häxa. Ödet gör att de tre tvingas fly tillsammans från den lilla koloni de befinner sig på. Samtidigt har den grymma kaptenen Salazar (Bardem) lyckats slita sig loss från djävulens triangel med ett enda mål: att göra sig av med Sparrow en gång för alla.

Jagandes av flera övermakter än bara Salazar, styr Sparrow, Henry och Carina ut till sjöss för att hitta  Poseidons treudd. Det ända objektet på jorden som kan bryta havets alla förbannelser, och vi som har sett alla filmerna i serien vet att de är en hel del.

Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge är i likhet med de förgående filmerna, inte i närheten av att vara lika bra som den första. Faktum är att den femte filmen är klart svagast och orsakerna är flera. Dels är själva storyn för tunn. Vi kommer aldrig riktig nära huvudkaraktärerna och dessutom saknas kemin mellan Thwaites och Scodelario i det lilla de har. Övriga figurer som vi känner väl igen sedan tidigare (och de är många) går mest på autopilot och är som bleka kopior av sig själva. Speciellt Johnny Depp.

Läs också: Bäst på BIo just nu!

Vidare är själva mystiken, det spöklika med vad som vilar bland havens djup, helt borta. Istället matas vi med olika transportsträckor bestående av likartade actionscener där våra huvudpersoner flyr från det ena problemet till det andra. Desto mer spektakulära dataanimationer och action som tillsätts i berättelsen, ju mer tappar filmen vind i seglet. I sina värsta stunder är det helt stiltje.

Kon Tiki-regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg, som står för filmens regi, hade behövt sätta in en ordentlig turbomotor på slutet för att ro hem det hela. Istället kommer en final som aldrig blir riktigt spännande och filmens klimax uteblir.

Bäst: Visst blir man glad över att se Paul McCartney i en liten biroll.

Sämst: Manuset var på tok för tunt.

betyg_2 (1)