Recension: The Party – rekommenderas!

Originaltitel: The Party (2017)
Biopremiär: 5/1
Regissör: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Med: Kristin Scott Thomas, Patricia Clarkson, Bruno Ganz, Cillian Murphy m.fl.
Genre: Drama, komedi
Speltid: 71 minuter

Sally Potters senaste film The Party är en skruvad, tragikomisk karaktärsstudie. Likt en klassträff där de forna klasskamraterna väljer att behålla sina stereotypa roller, lyckas regissören avmaskera karaktärerna tack vare vassa och djupa dialoger.

”Har jag slängt bort mitt liv på en hägring?” frågar sig värden Janet (Kristin Scott Thomas) självkritisk under kvällen. Vad som till en början skulle bli en gemytlig tillställning i goda vänners lag för att fira hennes befordran som Storbritanniens nye hälsominister, slutade i stor katastrof likt Peter Sellers episka The Party från 1968. Men tillskillnad från Sellers klumpiga men ärliga rolltolkning är Janet och hennes vänner inte lika ärliga, och deras självbilder raseras som ett korthus när sanningar bubblar upp till ytan likt ett vulkanutbrott. Detta är en av ingredienserna i Sally Potters senaste film som också har titeln The Party.

Den brittiska regissören Sally Potters må ha ett mindre kändis-klingande namn än exempelvis Steven Spielberg, men att hon skulle vara en gröngöling i sammanhanget är missvisande. Vid blott 16 års ålder hoppande Potter av skolan för att arbeta med film och har gjort allt från kortfilmer till att regissera opera. För den breda publiken slog hon igenom 1992 med det historiska dramat Orlando, baserad på bestsellern med samma namn av Virginia Woolf. För fem år sen belönades hon med den brittiska imperieorden för tjänster gjorda åt riket inom- eller utomlands av drottningen Elizabeth. Avmaskering av stereotyper och samhällsklyftor är återkommande stoff i hennes filmer, och i The Party är den 68-årige regissören i sitt esse.

Att hon låtit sig inspireras av kammarspelsgenren, som fokuserar på en liten grupp männsikor under en kort tid, är uppenbart.  Spelplanen är densamma som i nämnda The Party från 1968, men även Alfred Hitchcooks klassiker Repet från 1948 är en inspirationskälla. Handlingen utspelar sig i en lägenhet där två vänner stryper sin klasskamrat, gömmer liket och ställer till med fest i syfte att fullborda det ”perfekta” brottet. Mysteriets pusselbitar faller successivt på plats, precis som i Potters film.

Tips: Spana gärna in Filmtopps guide med filmtipsen för 2018.

De vassa och djupa dialogerna är drivkraften i The Party, som med en stor portion samhällskritik gärna avhandlar genus, politik, kapitalism och relationer. De bästa replikerna har Patricia Clarkson tilldelats, och hennes bistra, snabb-käftade karaktär April är en fröjd att skåda. Och framförallt samspelet mellan henne och den snälla tyska pojkvännen Gottfried (spelad Bruno Ganz), som ser sig själv som en ”helare och livscoach” och samtidigt föraktar den västerländska sjukvården. April gör ingen hemlighet av att hon är oense sin stackars partner, vars ovetenskapliga teorier hånas med ett återkommande ”Shut up, Gottfried!”. Hon är en mästare i härskarteknik och deras relation påminner smått om John Goodman och Steve Buscemi i The Big Lebowski.

Speltiden på ynka 71 minuter försvinner i nafs tack vare ett högt tempo, men berättandet blir aldrig hetsigt.

The Party är som en klassträff där de forna skolkamraterna väljer att behålla samma roller som under skoltiden, men så fort värderingar ställs mot varandra klär Sally Potters av stereotyperna med stor precision. Resultatet blir väldigt underhållande.

André Sao Pedro

Läsarkommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar. Läs diskussionsregler här.