”Inga Lindström” äntligen på svensk mark!

P1050328
Foto: Axel Diedrichs

Filmserien Inga Lindström (2004-) är en av Tysklands mest populära. När serien slog sitt rekord i tittarsiffror lockade den till sig över tolv miljoner tittare. Produktionsbolaget heter Bavaria Fernsehproduktion och just nu pågår deras inspelning av den sextiofjärde filmen i serien. Filmen utspelar sig i Sverige på Öland och i Kalmar.

Speciellt med serien är att skådespelarna låtsas bryta på svenska och stilen har sina rötter i bokgenren skandinavisk noir. Trots produktionens kärlek till vårt berättande är det först i år som det spelas in en Inga Lindström-film på svensk mark.

Jag fick nöjet att besöka inspelningsplatsen och prata med ett par av de ansvariga samt en statist. Teamet höll till på Fastighetsförmedlingen på Larmgatan och till min förvåning fick de jobba i lugn och ro utan stora folkmassor som surrade omkring dem.

Min första pratstund var vid fikabordet tillsammans med Charlotte Thomsen, statistansvarig för produktionen:

Hur blev du statistansvarig för produktionen?

– Jag blev inkastad i det här projektet när jag anmälde mitt intresse för att jobba åt Bavaria Ferneshproduktion som chaufför. Jag började skjutsa skådespelare och filmteam mellan Arlanda och Nyköping. De tyckte om mig så mycket att de tog in mig på kontoret och frågade om jag ville följa med dem till Kalmar och Öland som statistansvarig.

Charlotte menar att hon tillhör ett tajt gäng där de högre uppsatta personerna i projektet håller sig nere på jorden.

– De får alla att känna sig lika viktiga och jag har ett väldigt bra samarbete med regiassistenten, produktionsdesignern, produktionsassistenten och så vidare. Det blir aldrig jobbigt, bara nya utmaningar.

Steget från chaufför till statistansvarig är stort. Såg de någonting extra i dig som gjorde att du steg i ranking på så kort tid?

– Förhoppningsvis var det min personlighet som gjorde det, svarar Charlotte och brister ut i skratt. Jag ser mig som väldigt ambitiös, social och jag gillar att organisera. Jag tror också att de märkte att jag är pålitlig. När jag var chaufför kunde de ringa mig klockan elva på kvällen och meddela att någon som befinner sig fjorton mil bort behövde hämtas klockan åtta på morgonen dagen efter och jag fixade det. Sen är de flesta i produktionsteamet tyskar och eftersom vi spelar in i Sverige är det en klar fördel att jag pratar svenska.

Hur går du tillväga för att hitta statister?

– Mitt första uppdrag krävde att jag skulle hitta tjugo statister i blandade åldrar och jag visste inte hur jag skulle nå ut på rätt sätt. Jag satte ut lappar på universitetsbyggnader och kontaktade de som tidigare hade varit med i produktionen som statister, men det är främst genom sociala medier jag har hittat folk. När jag satte ut en annons på Kalmars facebooksida bombarderades jag av samtal och mail. Det var ett helt sjukt stort intresse!

Jag har fått några roliga samtal där den intresserade i princip har sagt: ”Hej, jag vill bli filmstjärna”. Då får jag tona ner personen och säga: ”Ja, filmstjärna kommer du nog inte att bli av det här men du får erfarenhet av en filminspelning”.

Charlotte vinkar till sig statisten Cajsa Bengtsson som väntar på att få göra sin insats framför kameran. Innan det är hennes tur hinner hon med ett par frågor:

Vad gör du för typ av roll?

– Jag är fotgängare och kommer att vara med i bakgrunden eller gå förbi huvudrollen för att det ska se naturligt ut.

Har du ambitionen att bli upptäckt?

– [Skratt] Kändis vill väl alla bli. Nej, det handlar mest om att få lite erfarenhet. Jag har gjort en del filmprojekt innan men det här är första gången jag gör det ”på riktigt”. Jag studerar för att bli medieproducent så det passar mig att testa på det här.

Innan jag tackar för mig utbyter jag några ord med filmseriens produktionsdesigner, Dieter Bächle. Hans uppgift är att tillsammans med regissören och producenten bestämma visuell stil och miljö.

How come you chose the setting of Kalmar?

– Sometimes I work with tourist boards but not this time. I’ve been working on the Inga Linström movies for thirteen years and I’m designing all of them. I’ve also been here many, many times before and since we are filming on Öland and are in need of some city life we chose Kalmar. It’s that simple.

Will you be returning to Kalmar soon?

– Yeah, we’re making two movies here next year.

Med detta tackar Filmtopp.se statistansvarie Charlotte Thomsen, statist Cajsa Bengtsson och produktionsdesigner Dieter Bächle för en berikande insyn i deras yrkesroller.

P1050332
Foto: Axel Diedrichs

Axel Diedrichs

Recension: Amy (2015)

Amy-Winehouse

Film: Amy (2015)
Regi:
Asif Kapadia
Med:
Amy Winehouse, Mitch Winehouse, Tony Bennett m.fl.
Genre: Dokumentär

Vi får följa sextonåriga Amy som upptäcks för att senare slå igenom större än vad någon jazz-artist idag skulle våga drömma om. Hennes kommersiella genomslag blev större än hennes ambition och kändislivet blev en del av hennes förfall. Kapadia har kommit över exklusivt filmmaterial inspelat av Amy själv och hennes vänner. Amy hade lämnat efter sig utmärkt material att bygga en dokumentär på.

Kapadia har lyckats visa hur Amy var som person och hon var en livad kvinna. I hans dokumentär får vi se alla hennes sidor; lyckliga Amy, sorgsna Amy, kåta Amy, besvärade Amy… märkligt nog kändes det efteråt som om att jag själv förlorat henne. Sett till det är Amy en mästerligt berättad biografisk dokumentär.

Jag undrar hur Kapadia (och övriga ansvariga för att dokumentären blev gjord) känner över att ”blotta” en människa som uppenbarligen inte kan försvara sig. För även om Amy främst hyllar sångerskan visar den även hennes dåliga sidor.

Under Amys sista tid blev det en trend att skämta om hennes missbruk och filmskaparna ger en känga till några smaklösa kändisar. Vi får bland annat se en sekvens ur Tonight Show with Jay Leno där programledaren driver om att Amy är duktig i köket, speciellt på att koka amfetamin.

Dokumentären är både gripande och spännande och den fångade mig stundtals på det sätt en riktigt slipad thriller gör. Den visar också att ett par misslyckade förhållanden och stor press räcker för att en människa ska hamna i  fördärv. Amys vuxna liv var som en bilkrasch i slow-motion.

Bäst: Känslan av att Kapadia lägger ut alla korten på bordet. Jag tror att han har skildrat den riktiga sanningen.

Sämst: Stickprovet ur hennes diskografi består främst av hennes hitlåtar och de används mer än vad de behövs. Väljer du att spendera pengar för att se en två timmar lång dokumentär om Amy har du förmodligen redan tjatat ut Rehab och Back to Black.

betyg_3_5

Axel Diedrichs

Intervju: Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin (Odödliga)

Filip Berg, Andreas Öhman, Madeleine Martin. Foto: Axel Diedrichs.

Den 21:a augusti har regissören- och manusförfattaren Andreas Öhmans kommande film Odödliga Sverigepremiär. Filmen är ett drama om de nybekanta ungdomarna Isak (Filip Berg) och Ems (Madeleine Martin) bilresa genom landet. För min recension av filmen, tryck här. Andreas har jobbat med olika konstellationer inom kort-och långfilm och på hans meritlista hittar du 2010:s omtalade dramafilm I rymden finns inga känslor som då var Sveriges Oscarsbidrag. Hans senaste kortfilm, Göra slut, var även den ett samarbete med Filip.

Odödligas förhandsvisning tog plats i Göteborg och jag fick nöjet att träffa filmens kärntrio Andreas, Filip och Madeleine för en exklusiv intervju. Mitt intryck av dem är att de alla brinner för projektet och att de är förväntansfulla inför reaktionerna.

Andreas Öhman är van vid att få sina filmer dissekerade av både den allmäna publiken och kritiker. Han berättar om hur han upplever perioden inför premiären.

– Det känns roligt, vi har fått många fina ord av både press och branschmänniskor men det är klart att det är nervöst. Jag tror att filmen kommer att tilltala många åskådare men att det blir tufft för den att ta sig genom allt mediebrus. Jag är rädd att många missar filmen.

I filmen har Em och Isak ett lysande samspel, hur parade du ihop dem?

– Till den här filmen har jag inte ”castat” skådespelare som man vanligtvis gör. Jag hade länge velat jobba med Filip och när den här historien kom över mig kände jag att han vore perfekt för rollen. Vi pratade om vem han skulle vilja spela mot eftersom det är väldigt viktigt att man har kemi och då kom Madde på tal. Efter bara några testscener kunde jag att de matchade varandra perfekt.

– Det underlättar att skriva manus när man vet vilka som ska spela eftersom man då har dem i tankarna. Dessutom kunde jag ta in direkt feedback av dem vilket var viktigt då alla skådespelare jobbar olika och har olika styrkor.

Andreas berättar att han under stora delar av arbetsprocessen hade fria tyglar, vilket ledde till att filmen ser lite annorlunda ut från hur den först var tänkt.

– Vi spelade in scener som inte ens fanns i manus, vilket inte händer så ofta och då får man med saker man inte alltid kommer på där hemma. Vi hade väldigt mycket frihet i klipprummet och därifrån har mycket av dynamiken kommit.

Du har jobbat med film på egen hand men även i team med andra manusförfattare och regissörer, vilket föredrar du?

– Jag föredrar att skriva tillsammans med folk och inför Odödliga hade jag delvis med mig Jonathan Sjöberg, vi jobbade tillsammans med I rymden finns inga känslor. Han var med och läste manus med fokus på dramaturgin men jag bollade även idéer med Filip och Madde. Jag tycker alltid att det är nyttigt att diskutera och att man skapar någonting tillsammans.

Vad tror du om chanserna att ”Odödliga” blir Sveriges nästa Oscarsbidrag?

– Hmm… Tjugotre procent! säger Andreas och får de alla att garva.

Filip Berg har ett imponerande CV med filmer som Ondskan, Hip Hip Hora! Och Studentfesten. Hans motpart Madeleine Martin har bland annat medverkat i de båda uppföljarna till Snabba cash och längre fram är hon med i filmen Kluven Dröm.

För den som inte vet, berätta kort om era karaktärer i Odödliga.

– Jag spelar Em, en osäker tjej som inte hittat rätt. När hon träffar Isak drar hon med honom på en roadtrip för att hitta… det låter töntigt… en kick och meningen med livet, svarar Madeleine.

– Min roll heter Isak som bor i en Stockholmsförort tillsammans med sin ensamstående pappa. Isak är ingen starkt drivande karaktär utan blir uppslukad av sitt intresse för Em. Det är roligt att inte porträttera någon ”actionhjälte” bara för att karaktären är manlig. Det är ett fräscht upplägg tycker jag, menar Filip.

Filmen innehåller flera intima scener som Madeleine och Filip förklarar hur det var att förbereda sig inför.

– Sådana scener är oftast lättast eftersom de är väldigt tekniska. Det är mycket ”ni måste kyssas där så ni får ljus där, den bomen ska inte komma i bild…”. Jag och Filip känner varandra sedan tidigare och kan ha väldigt kul ihop så det var ganska lätt, menar Madeleine.

– Jag håller med Madde. Men sexscener generellt kan jag tycka är, och det här låter ju väldigt konstigt, tillfällen då man som skådespelare går på autopilot och härmar hur man kanske skulle ha gjort på riktigt. De fysiska känslorna förutom kärlek är ju ungefär likadana för de flesta, alltså tänkte jag inte: ”hur skulle Isak ha känt här” men istället ”hur skulle jag känna här”. Sexscener är de scener jag tror att skådespelare förbereder sig minst inför, säger Filip.

Madeleine anser att hennes och Filips privata relation har stärkt deras kemi framför kameran.

– Det underlättar jättemycket att vi känner varandra sedan tidigare och har kul ihop.

[Andreas flikar in] – Det är också viktigt att skådespelare under en inspelning ibland separeras från varandra mellan tagningarna så att de inte blandar in sina privatliv för mycket. Det kan finnas en poäng i att inte ses både utanför och framför kameran.

Filip, rollmässigt är Madeleines karaktär oberäknelig och impulsiv medan din är lugn och sansad. Hur ser det ut i verkligheten?

– Jag tror att det är tvärtom! säger han och skrattar.

Madeleine, du har sagt att ”att lämna en karaktär är som att göra slut med någon”, kommer du att sakna Em och Isak?

– Nu är det nog okej, men när man precis har ”wrappat” någonting är det jobbigt. Odödliga har varit som ett barn för oss och under den här trippen var vi i princip isolerade och ständigt i karaktär. Sker inspelningen hemma i Stockholm träffar man sina vänner, sin partner, sin familj och går på bio, men här var det bara vi i de norrländska skogarna. Man var i karaktär så pass mycket att det satte sig – men då känner jag också att man har gjort någonting rätt.

Madeleine har påbörjat karaktärsförberedelser inför sin nästa film, Kluven Dröm . Filmen är ett sportdrama och har premiär 2017.

Vad för typ av känslor kan vi förvänta oss att din karaktär väcker?

– Oj… alla känslor, utbrister Madeleine skämtsamt. Nej men jag spelar Jasmin, en boxare som bär på en hemlighet. Jag tror att filmen kommer att väcka en hel del känslor. Det är en ganska osvensk typ av film som jag är väldigt glad att vara en del av.

Jag avrundar intervjun med att låta Filip berätta vad som är näst upp på tapeten.

– Jag spelar unga Ove i filmen En man som heter Ove som kommer i jul. Jag håller även på med en serie för SVT men som jag just nu lägger åt sidan eftersom Odödliga är min prioritet. Även om vi har filmat klart är jag mån om att vara ambassadör för filmen på bästa möjliga vis. Just nu känns det ganska oviktigt vad som händer 2016.

Med det tackar filmtopp.se Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin för en intressant och trevlig pratstund. Vi önskar dem all lycka inför premiären av Odödliga den 21:a augusti.

 

Axel Diedrichs

Recension: Trainwreck (2015)

NEW YORK, NY - JULY 16: Amy Schumer and Bill Hader are seen filming
Foto: Universal Pictures.

Film: Trainwreck (2015)
Regi: Judd Apatow
Med: Bill Hader, Amy Schumer, LeBron James m.fl.
Genre: Komedi

En av mina absoluta favoritfilmer är Judd Apatows romantiska komedi Knocked Up (2007) där han efter en redan imponerande långfilmsdebut The 40 Year Old Virgin (2004) visade sig vara ännu mer stilsäker. De vulgära sex-och filmreferensskämten som kännetecknar hans humor var smarta och kärlekshistorians intriger intresseväckande.

Apatow följde upp sitt mästerverk med Funny People (2009) som stundtals levererar ”Apatow-feeling” när den är som bäst, men tyvärr var filmen för lång. 2012 kom This Is 40, en uppföljare till Knocked Up som fullkomligt saknade tempo och varnade om att Apatow hade hamnat i ett förutsägbart mönster.

Revanschsugen inför premiären av Apatows nya film gjorde jag mig bekant med huvudrollinnehavaren Schumers verk och såg hennes ståuppshow Amy Schumer: Mostly Sexstuff (2012). Schumer berättar öppet om sitt tidigare sexliv och precis som Apatow dras hon till filmreferensskämt, gärna råa. Hon skojar om att män vill att kvinnor ska se lika dränkta ut som ”Carrie i filmens slutscen” när de har avslutat sexet.

Somliga gillar stilen, andra inte men nog är hon allt Apatowmaterial. Faktum är att Schumer har skrivit manuset till Trainwreck.

I filmen lär vi känna Amy (Amy Schumer), en karriärsinriktad kvinna som inte tror på monogami och snudd på missbrukar droger och alkohol. Hon är tämligen promiskuös och tar lätt på hennes älskares känslor. När hon en dag förälskar sig i elitidrottsläkaren Aaron tvingas hon bekämpa frestelsen att binda sig för att kunna fortsätta med sin livsstil.

Jag är övertygad om att romantiska komedier kräver starka birollskaraktärer för att nå de högsta betygen. Hur mycket lyfter inte When Harry Met Sally av paret Marie (Carrie Fisher) och Jesus (Bruno Kirby)? Eller Along Came Polly av amatörskådespelaren Sandy Lyle (Philip Seymour Hoffman)?

I Trainwreck har Hader den världsberömda basketspelaren LeBron James (spelad av sig själv) som bollplank och han är hysteriskt rolig. Jag tycker att James är Apatows roligaste biroll hittills. Samtalen Aaron har med sin vän slutar ofta med att James svävar iväg från ämnet och övergår till ett osammanhängande ”deeptalk” vilket gör att Aaron gång på gång måste fråga honom: ”what the FUCK are you talking about?!”.

Ibland når Trainwreck upp till de höga Apatow-nivåerna men filmen har för många sidospår som snarare fyller ut speltid än att tillföra något till Aaron och Amys berättelse. Exempelvis har Amy två personer hon vänder sig till från olika håll och i mitt tyckte hade en varit tillräcklig.

Apatows film var betydligt bättre än This Is 40 men räcker inte för att mina tvivel på honom ska försvinna. För övrigt känns Schumer som den kvinnliga motsvarigheten till Seth Rogen och jag är övertygad om att hon numera är en del av Apatowfamiljen.

Bäst: En scen när Billy Joels låt ” Uptown Girl” är med. Klyschig på bästa vis!

Sämst: Ett återkommande problem för Apatow är att hans filmer är omotiverat långa. Här är det inget undantag.

betyg_3

 

Axel Diedrichs

Recension: Odödliga (2015)

ododliga2
Foto: Naive Fiction

Film: Odödliga (2015)
Regi: Andreas Öhman
Med: Filip Berg, Madeleine Martin, Torkel Petersson m.fl.
Genre: Drama

Isak (Filip Berg) bor i en Stockholmförort där han lever ett statiskt liv i väntan på att någon ska lyfta hans tillvaro. När en dejt går snett träffar han istället Em (Madeleine Martin), en impulsiv tjej som drar med honom på en roadtrip genom landet med målet att hon ska stjäla en unik cello till sin musikbegåvade syster. Isak faller hårt för Em men det han ännu inte är förstådd med är att hon har allvarliga problem, vilket gör henne oberäknelig.

Andreas Öhman, som 2010 gjorde den kritikerrosade dramafilmen I rymden finns inga känslor, är tillbaka med en sentimental roadmovie där dess huvudrollsinnehavare imponerar och visar upp ett brett känsloregister. Berg och Martins levande samspel slår fram gnistor och stundtals kände jag den där smärtande ångesten väldigt få svenska filmskapare väcker. Öhman har återigen lyckats med skådespelarkemin och jag gillar hans riktning. Odödliga är en berättelse som i viss mån tillför någonting fräscht till svensk filmindustri, men dessvärre inte till den övergripande filmvärlden.

Jag finner nämligen berättelsen vara förutsägbar och smockad med klischéer. De farliga situationer Isak och Em hamnar i känns direkt tagna ur ”scenarioboken” och injicerar ingen dos av nytänk, vilket filmentusiasten inom mig har ett närmast desperat behov av.

Odödliga är knappt 110 minuter lång men den hade gärna fått kapas ned några minuter eftersom filmen i mitt tycke innehåller ”dött kött” som inte tillför speciellt mycket till berättelsen. För att se om du håller med mig, lägg extra uppmärksamhet på scenen när Filip sjukanmäler sig från jobbet. Dött kött? Jag skulle vilja säga att det är tillräckligt med det för att servera en släktmiddag.

Nej, Öhman har inte gjort en revolutionerande dramafilm men den lyfts av minnesvärda skådespelarinsatser. Torkel Petersson (Kopps) som spelar Isaks pappa gör ett suveränt porträtt av en omtänksam och vilsen förälder.

Öhman och hans team förtjänar en eloge för att ha gett sig ut på ett äventyr i de svenska skogarna och det märks att de har brunnit för att ge oss i publiken en stark upplevelse. Jag är övertygad om att Odödliga är en film många kommer att älska, även om den inte var något för mig.

Jag vill råda dig som läser att hålla ett extra öga på Madeleine Martin som ska spela boxare i filmen Kluven dröm (2017).

Bäst: En spännande sekvens när Isak och Em har tagit rum under fel mans tak.

Sämst: Filmen avancerar för långsamt och lämnar inte det vana ögat utrymme för överraskningar.

c7034-1436349722136

 

Axel Diedrichs

Recension: The Man From U.N.C.L.E. (2015)

Foto: Warner Bros. Pictures

Film: The Man from Uncle (2015)
Regi: Guy Ritchie
Med: Alice Vikander, Armie Hammer, Henry Calvin m.fl.
Genre: Action

Under 60-talet på ett hemligt uppdrag måste två specialagenter som tidigare stått i strid mot varandra, amerikanen Solo (Henry Calvin) och ryssen Illya (Armie Hammer), samarbeta för att nästla sig in i en hemlig organisation och stoppa de som tillverkar atombomber.

Guy Ritchies actionfilm bygger på en TV-serie betitlad just The Man From U.N.C.L.E. (1964-1968) och romantiserandet av den klassiska spionfilmsmallen är tydligt, om inte överdrivet. Ritchies estetik och sexiga dialog flörtar med de som älskar agentberättelser vars karaktärer utstrålar elegans men som alla har olika agendor. Jag är en av dem som älskar att under en film behöva ställa mig frågan: ”vem kan jag lita på?” och Ritchie lyckas med detta men tillför dessvärre ingenting nytt till genren.

Jag tycker även att huvudskurken Victoria (Elizabeth Debicki) känns schablonmässig och utelämnar inspiration. Hon ser förförisk och ond ut men är helt enkelt tråkig. Till skillnad från t.ex. Batmans motståndare ”Jokern” kommer jag att undvika att prata om Victoria i framtiden. Däremot är hennes underhuggare Uncle Rudi (Sylvester Groth) mycket mer intressant och flera av hans scener är filmens höjdpunkter.

Trots sina svackor har The Man from U.N.C.L.E. ett underhållningsvärde och första timmen av filmen håller högt tempo med bra vändningar, snygg action och rolig humor.

Hur var svenskan Alice Vikander?

Det är någonting med Sverige som tilltalar utländska filmskapare och i internationella spionfilmer dyker det titt som tätt upp svenska skådespelare. Jag tänker främst på de äldre Bondfilmerna där karismatiska kvinnor som Britt Ekland, Maud Adams och Isabella Scorupco medverkat, men även under 2010-talet har svenskarna funnits på spionfilmsradarn. Till exemepl medverkade Hanna Alström i Kingsman: The Secret Service och Björn Gustafsson i Spy. Näst på tur var alltså Vikander (född 1988) som just nu är glödhet och nära sitt stora genombrott.

I The Man From U.N.C.L.E. fick Vikander till en början nöja sig med att framföra stereotypiska one-liners som sade betydligt mer om hennes kompanjon, Solo, än om henne själv. Längre in i berättelsen växer hennes karaktär och hon väcker den där typiska kvinnliga spioncharmen till liv. Med sitt imponerande engelska uttal gör Vikander sig mer än användbar för fler internationella regissörer som inte för sakens skulle vill ha just en skandinav.

Bäst: Henry Calvin var stjärnan i Man of Steel (2013) men gjorde en ointressant Clark Kent. Här imponerade han på mig och visade sig vara som gjuten för den ”eleganta spionrollen”.

Sämst: Känslan av att filmen inte har en egen stil.

3

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Intervju: Per Åhlin (animatör)

peråhlin
Animatören Per Åhlin. Foto: © PennFilm Studio 2015

Namn: Per Åhlin
Född: 7 augusti 1931
Yrke: Animatör, illustratör och filmregissör.
Filmer i urval: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia,
Dunderklumpen, Mannen som slutade röka m.f.

I år fyller svensk animation 100 år och det är verkligen värt att belysa tycker vi på Filmtopp. Trolldrycken av Victor Bergdahl, knappa minuten lång, var den första svenska animationsfilmen. Sveriges främsta animatör genom tiderna är Per Åhlin och Filmtopp.se fick en intervju med honom.

Somliga menar att Per Åhlin har betytt lika mycket för de svenska animatörerna som Ingmar Bergman har gjort för svensk spelfilm. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia och Alfons Åberg är några av de folkkära produktioner som Per har ligger bakom. Han har även gjort spelfilm blandat med animation som I huvet på en gammal gubbe, Dunderklumpen, Picassos äventyr och Mannen som slutade röka för att nämna några. Men innan Per startade sitt produktionsbolag PennFilm Studio och dök upp i den svenska televisionen började karriären i reklambranschen.

– I början av 50-talet fick jag jobb som elev på en större annonsbyrå i Malmö. Det var till en början ett ganska trist jobb som mest bestod av småjobb som att klistra in typografier i annonsmaterial och tillverka klistret som användes. Men jag fick också inblickar i den speciella reklamvärlden och på köpet kunskaper om reprometoder (olika metoder för trycksaksproduktion).

– Efter något år upptäckte de att jag ville göra mer än att blanda klister och att jag var bra på att ”rita gubbar”. Jag fick illustrera några mindre annonser, bland annat för Öresundsbåtarna som var den tidens förbindelse med Köpenhamn. Det blev fler och större uppgifter och samtidigt fick jag kontakt med tidningar och förlag. Reklamen hade egentligen aldrig intresserat mig och efter fyra år på byrån ansåg jag att jag kunde försörja mig som frilansande illustratör och blev min egen. Så har det blivit och jag ser mig nog fortfarande i första hand som bildmakare och illustratör.

Per berättar att Ordenshusets minimala bibliotek var den största kulturella tillgång som fanns i den småländska byn han växte upp i under 30- och 40-talet. Att det var fest varje gång han kunde åka till närmsta stad och gå på bio. Under ett av dessa biobesök såg han Walt Disneys Snövit och de sju dvärgarna som var världens första tecknade långfilm i färg när den kom 1937. En upplevelse som omtumlade honom. 

– Eftersom jag har tecknat gubbar sen jag kunde hålla i en penna blev Snövit verkligen en upplevelse. Man kunde göra teckningar levande! Jag försökte ta reda på hur trolleriet gick till och det var inte lätt. Disney, som var allenarådande inom animation på den tiden, höll hårt i hemligheten. Men jag gav mig inte och efter en tid hade jag i alla fall luskat ut grundprincipen.

Dagens animationsfilm görs allt mindre i det tecknade formatet (2D) och har istället ersatts mer av 3D-animationer. Finns det en risk för att tecknad filmen helt kommer att ersättas med 3D-teknik i framtiden?

– 3D-animation är en fantastisk uppfinning, men jag kan inte förstå varför man måste slänga de gamla penslarna bara för att man fått en ny i sin hand! Jag anser att det mesta är ogjort inom 2D. Många bildvärldar finns att upptäcka och då menar jag inte bara historier berättade för barn, utan också för vuxna. Speciellt i Sverige och Norden har man alltför länge satt likhetstecken mellan animation och barnfilm. Det vore djupt olyckligt om man i rent oförstånd inte tar vara på den kunskap som ännu finns bland animatörerna.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT.
Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT

Just i kategorin tecknad film för vuxna, kan vi placera in Pers omtalade och kanske mest hyllade verk Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton, som han gjorde tillsammans med Tage Danielsson.

– Tage och jag hade samarbetat i drygt tio år när Karl-Bertil blev aktuell. 1964 hade Tage skrivit boken Sagor för barn över 18 år. I den ingick inte Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, utan den skickades som en separat julhälsning från förlaget vid bokens lansering. Tio år senare ville Sveriges Television att Tage skulle göra en julfilm av berättelsen. Tage tvekade eftersom TV förväntade sig en livefilm. Det skulle bli knepigt och dyrt att göra eftersom man då skulle behöva rekonstruera ett obestämt 40-50-tal av Stockholm. Det var då som jag blev tillfrågad om att göra en animerad variant. Jag vet inte om vi hade några speciella förväntningar inför projektet, men redan då var Disneys Kalle Anka och hans vänner en etablerad tradition i Sverige och Tage skämtade om att göra ”en ny Kalle Anka”.

– I år är det fyrtio år sedan vi gjorde filmen och under hösten kommer Tages och mitt gamla förlag att ge ut en jubileumsutgåva av sagan, en bok på cirka hundrafyrtio sidor.

Utan Hasse och Tage skulle Per, enligt honom själv, suttit och fiskat abborre i Småland. Under årens lopp har Per vid flera tillfällen arbetet tillsammans med Hasse och Tage. Av allt som de har gjort ihop är nog Picassos äventyr favoritfilmen för Per.

– Picassos äventyr var den film som både var roligast att göra och som jag hade som mest att göra. Förutom animationer gjorde jag glasmålningar som förvandlade lilla Tomelilla till Paris, London, Cannes och New York. Jag gjorde kläder och scenografi till en balett, staterade i en scen och tillverkade samtliga ”Picassomålningar” som förekommer. Hur många verk av filmens Picasso som Hasse och Tage förväntade sig vet jag inte, men jag har ofta retat mig på hur konstnärer och deras verk har skildrats i olika filmer. Inte sällan döljer man rollinnehavarens bristande talang genom att bara visa baksidan av det blivande konstverket. Kanske var det därför som jag var ovanligt flitig och vid inspelningsstarten kunde leverera, till Hasse och Tages förvåning, en fullastad bil med konstverk. När det var premiärdags, kunde jag fylla Tomelilla konsthall med mina Picassomålningar.

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Av allt som du gjort, även bland dina egenproducerade filmer, är det någon skapelse som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Resan till Melonia ser jag som en speciell film. Dels därför att det är mitt eget manus och en helt animerad film och dels för att den till stora delar är en bra film! Att den sen krävde en enorm insats från alla inblandade och var, trots att man påstod motsatsen, underbudgeterad gör inte saken sämre.

Flera kritiker menar att det ser dystert ut för svensk animationsfilm idag. Det behövs ett större ekonomiskt stöd till branschen och framför allt måste fler produktionsbolag våga satsa mer. Per har flera påbörjade projekt som förmodligen kommer förbli outgivna för att det saknas pengar och finansiärer som vill ge ut verken.

– Bortsett från att Göteborgs Filmfestival observerade att svensk animation firar hundraårsjubileum har egentligen inget hänt. Animationen i Sverige sitter trångt och efter att ha försökt få ut fem långfilmsprojekt som Hoffmans ögon och ett antal kortfilmer ger vi snart upp. Yrkeskunskapen försvinner dessutom under vägen och om villkoren för svensk animationsfilm inte förändras när det nya filmavtalet träder i kraft om två år befarar vi att det är för sent för vår del.

Om man vill veta mer om Per och hans filmer kan man besöka PennFilm Studios hemsida. Där finns massor med intressant och läsvärd fakta att ta del av.

 

Sebastian Håkansson

För fler intervjuer, recensioner och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Fantastic Four (2015)

Foto: 20th Century Fox

Film: Fantastic Four (2015)
Regi: Josh Trank
Med: Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara m.fl.
Genre: Sci-Fi

Hela sitt liv har envise Reed (Miles Teller) haft ambitionen att bli först med att teleportera levande varelser. En dag lyckas han lösa problemet och tillsammans med ett följe teleporterar Reed sig till en farlig avlägsen planet. Väl framme anfaller en främmande energikälla dem och snart får Reed och de andra övermänskliga krafter som de tillsammans måste använda för att rädda jorden från krig och förfall.

Inför premiären var jag väl medveten om den svidande kritik Josh Tranks reboot av Fantastic Four har fått och drygt 45 minuter in i filmen tyckte jag att recensionerna var oförtjänt hårda. Filmen har en betydligt mörkare ton än franchisens tidigare, vilket brukar tilltala mig. Berättelsen blev därmed genast intressantare för mig än de två Tim Story gjorde på 2000-talet, men trots en lovande öppning brister Fantastic Four i väldigt många aspekter.

Det är mycket som är feltill exempel saknar våra superhjältar (”Flamman”, ”Thing”, Reed, Sue) den intresseväckande presentation som är sedvanlig i superhjältefilmer. I Batman Begins (2005) attackerar Batman ur skuggan och dyker upp tätt bakom en skurk som en slags punch-line. I Fantastic Four gör de ett liknande försök med mannen av sten, ”The Thing”, men det blir helt meningslöst då vi redan fått se hela hans nya skepnad. I mitt tycke är det just mystiken som gör superhjältar levande då de är främmande för oss och har svårt att hitta en plats i vår värld, men Trank vill annorlunda och det straffar sig.

I filmen finner vi den lovande skådespelaren Miles Teller som var Oscarstippad med fjolårets drama Whiplash. Men här släcks Tellers gloria när han gång på gång får framföra övertydlig och platt dialog i stil med ”Together we are strong, together we can beat him”. Men det är inte bara Teller som har svårt att engagera mig, faktum är att hela ”Fantastiska fyran” saknar kemi och i filmens upplösning tycker jag helt ärligt inte att det levereras en enda replik som känns äkta.

”Flamman” må bestå av eld men mitt filmhjärta förblir iskallt. Trank floppar totalt med sin andra superhjältefilm.

Bäst: Många superhjältefilmer är över 2 timmar långa men lyckligtvis är inte den här det.

Sämst: Från att vi för första gången får se Reed & Co i superhjälteform brister hela filmen.

betyg_1

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.