Filmen om McDonald’s – så bra är den!

The_Founder

Film: The Founder (2016)
Regi: John Lee Hancock
Manus: Robert D. Siegel
Med: Michael Keaton, Nick Offerman, John Carroll Lynch, B.J. Novak, Laura Dern m.fl.
Genre: Drama, Biografi
Speltid: 1tim 55min

Filmtopp.se har recensear The Founder

 

Ray Kroc – en ambitiös säljare av milkshakemixers – träffar två bröder som öppnat en hamburgerrestaurang vid namn McDonald’s. Ray blir genast fascinerad av restaurangen och inleder ett samarbete med bröderna där han får i uppdrag att göra en franchise av McDonald’s. Snart visar det sig att de inte delar samma målsättningar med företaget.

Historien om McDonald’s födsel är intressant ur många perspektiv. Det startade som en mysig familjerestaurang driven av två älskvärda bröder, idag är McDonald’s en symbol för kommersialism. The Founder är en berättelse om den amerikanska drömmen, men frågan är om den ska uppfyllas till varje pris?

Till en början sympatiserar jag med Ray. Han åker runt till småstäder och använder samma tal för att försöka övertyga uttråkade restaurangchefer om att investera milkshakemixers, utan någon större lycka. Han lyssnar på en självhjälpsvinyl om att tänka positivt och hans fru Ethel, spelad av Laura Dern, är olycklig eftersom han sällan är hemma. Efter att Ray har träffat bröderna McDonald och mer eller mindre kört över dem för att lyckas med sitt uppdrag, försvinner däremot min medkänsla. Det är mycket möjligt att andra istället hyllar honom för sin ”envishet” och menar att han är ett perfekt exempel på hur en entreprenör lyckas. Jag gillar att filmen inte nödvändigtvis berättar sin åsikt i frågan (även om den lutar lite mer åt mitt håll). Den berättar endast vad som faktiskt hände, vilket  är vad en bra biopic bör göra.

Läs också: Biotoppen 2017 – dessa ska du se

Och det är väl egentligen det The Founder är, en bra historia. Väldigt lite annat sticker ut, varken regin, fotot eller musiken har något egenvärde utan är ”bara” hjälpredor till berättelsen. Skådespelarinsatserna är dock värda att lyfta fram. Michael Keaton har efter Birdman och Spotlight visat att han är tillbaka och kan han leda en film som The Founder utan problem. Transformationen från tafflig säljare till girig och uppblåst affärsman är helt klart trovärdig. Det är däremot de charmiga bröderna McDonald som jag uppskattade mest. Nick Offerman och John Carroll Lynch har en underbar kemi. I  sina telefonsamtal med Ray är det oftast Dick (Offerman) som pratar medan Mac (Carroll Lynch) grimaserande lyssnar, vilket resulterar i filmens mest underhållande scener.

Rays vision om McDonald’s handlar mycket om att skapa en familjekänsla, något han själv inte lyckas så bra med. Hans eget hushåll känns väldigt långt ifrån en familj. Laura Derns karaktär får inte mycket utrymme, något som jag antar ska spegla tiden filmen utspelar sig i, 50-talets USA , men generellt har The Founder inga intressanta kvinnliga roller att tala om, även om Linda Cardellini är med på ett litet hörn. Istället kommer ässet B.J. Novak in mitt i filmen och stjäl de få scenerna han är med i.

 

The Founder känns som en film man stöter på medan man zappar i TV-soffan och som man något motvilligt fortsätter att titta på för att se hur det hela ska sluta. En bra berättad historia, utan tydlig konstnärlig ambition.

betyg_3

Bäst: Bröderna McDonald.
Sämst: Den slätstrukna stilen i filmskapandet.

 

Veckans biorecension: Ghost in the Shell

GHOST IN THE SHELL

Film: Ghost in the Shell
Regi: Rupert Sanders
Manus: William Wheeler, Jamie Moss & Masamune Shirow (förlaga)
Med: Scarlett Johansson, Pilou Asbaek, Takeshi Kitano, Juliette Binoche, Michael Pitt, Peter Ferdinando m.fl.
Speltid: 1 tim 47 min

När den japansk animerade science fiction-filmen Ghost in the Shell nu stöps om i spelfilmsformat är det på både gott och ont. Originalfilmen styrktes av ett högintressant manus, där de futuristiska huvudkaraktärerna brottades med filosofiska frågor om vad det egentligen innebär att vara människa. Nyversionen stärkts av urläckra actionsekvenser och visuellt hänförande miljöer, men manuset känns ofullständigt. 

Ghost in the Shell hade premiär 1995 och fick snabbt kultstatus. Fans, gamla som nya, hävdar exempelvis att filmen inte bara är en varning för riskerna med framtidens teknologi, utan också ett intelligent försök att skildra hur kropp och själ hänger ihop. Går det att skilja på de två, och hur skulle våra mentala förmågor påverkas om de placerades i en syntetiskt framtagen kropp, ett skal? Hur många inskränkningar tål människokroppen innan den slutar vara mänsklig? Vad händer om det går så långt att vi plötsligt kan radera och plantera minnen hos människor?

Alla dessa frågeställningar (och många fler) vävdes skickligt in i Mamoru Oshiis originalfilm. Detsamma kan jag inte säga om Rupert Sanders nyversion. Monologerna är sparsamma och därmed ges det få tillfällen för tittaren att reflektera. Istället är detta främst en visuell uppvisning.

Läs också: Det bästa som du kan se på bio 2017!

Vi befinner oss i en snar framtid. Teknologiska framsteg har möjliggjort cyberförbättringar i syftet att stärka människan på olika sätt. Major (Johansson) på polisdivisionen Section 9 sägs vara den första av sin sort. Hon är en människa (eller ja, den frågan är öppen för diskussion) som efter en incident i barndomen cyberprogrammerats till att bli den perfekta soldaten.

När den genialiske skurken Kuze (i originalfilmen kallad ’’The Puppet Master’’) börjar härja är det upp till Major och hennes team att göra allt för att få fast honom. Men det är svårt. Han är i det närmaste osynlig när han hackar sig in i hederliga medborgares hjärnor för att få dem att utföra hans sysslor. Major kommer att behöva riskera sitt liv för att få fram sanningen bakom Kuzes och även hennes eget mörka förflutna.

På ytan är Sanders nyversion nästan identisk med det japanska originalet. Scen för scen är noggrant återskapad med den senaste datoranimeringstekniken. Den Shanghai-liknande staden där filmen utspelar sig är färgglatt visualiserad, utan att animeringen blir för påtaglig. Figurerna i världen, som var och en har ett utseende mer egendomligt än det andra, är karaktäriserade på ett sätt som passar filmens ton.

Läs också: Varning för whitewashing i Ghost in the Shell

Kärnan i filmen är det dock lite si och så med. I en flera minuter lång scen i originalfilmen för huvudkaraktären en konversation med sin partner om varför hon på sin fritid väljer att dyka mitt ute på havet. Hon berättar att hon i just den stunden känner rädsla och ångest, men också hopp. Kanske symboliserar havet hennes rädsla och optimism inför att en dag frigöra sig från de gränser som sätts av hennes eget medvetande? Om det ens är möjligt, för vi befinner väl oss alla i vår egna lilla värld? I Sanders nyversion har scenen återskapats, fast utan den tankeväckande dialogen och utan kemin mellan huvudkaraktärerna.

Det är såklart svårt att göra en nyversion av en ikonisk film. Rupert Sanders gör ett försök, men lyckas inte på grund av det bristfälliga manuset. Produktionsvärdet är det däremot inget fel på.

Vad jag inte begriper är dock varför Kenji Kawais välkända ledmotiv inte fick ackompanjera även Sanders film. Det dyker upp först i eftertexterna, istället för i förtexterna där det borde ha varit.

betyg_2

”Dröm vidare” – en debut som lovar gott inför framtiden.

dröm-vidare-678x381

Film: Dröm vidare (2017)
Regi: Rojda Sekersöz
Manus: Johanna Emanuelsson
Med: Evin Ahmad, Ella Åhman, Gizem Erdogan, Segen Tesfai, Malin Persson m.m.
Genre: Drama
Speltid: 1 h 32min

Långfilmsdebutanten Rojda Sekersöz levererar en både gripande och rolig coming of age-historia, om en ung kvinnas kamp med att hitta sig själv och sin rätta plats i samhället. Trots ett stundtals vacklande tempo är det en debut som imponerar.  

Filmen börjar med att den unga kvinnan Mirja (Evin Ahmad) släpps fri från fängelset. Väl utanför grindarna väntar lillasyster (Ella Åhman) och kompisgänget, som alla är fullständigt lyriska över att Mirja är ute. Tillsammans drömmer de om att resa till Montevideo och Sydamerikas varma stränder, bort från Sverige och alla problem. Problemet är att de inte har några pengar.

Väl på plats i den grå och betongrika förorten, där filmen mestadels utspelar sig, målas Mirjas svåra liv upp. Å ena sidan har hon sina kriminella kompisar, som hon älskar men som innebär problem, å andra sidan har hon en ensamstående, svårt sjuk mor som vill att Mirja ska ändra sin livsstil. Mirja själv vet inte riktigt vad hon vill. Hon får jobb på ett hotell, men lyckas ändå inte hålla sig borta från trubbel. Mest av allt vill hon bara känna sig behövd och älskad.

Dessa svenska filmer kommer på bio i år

Inledningsvis står filmen och trampar vatten. Första kvarten sitter jag och skruvar på mig i salongen, undrande var historien ska ta vägen. Dock visar det sig snart vara ett stilistiskt knep eftersom små fragment av Mirjas personlighet portioneras ut allteftersom, under olika vändpunkter filmen igenom. En sådan vändpunkt äger rum när Mirja konfronterar sin mor, i en av filmens mest gripande scener, och slutligen får utlopp för sina tvistade känslor.

Rojda Sekersöz rör sig säkert bland höghus, kullersten och lekplatser och lyckas iscensätta flera emotionella scener, präglade av tragik samtidigt som de lyckas underhålla. Under de stunder där Mirja samtalar med sin chef på hotellet där hon jobbar, levereras flera one-liners son får biopubliken, inklusive undertecknad, att brista ut i skratt. Framgångsreceptet stavas Evin Ahmad, som lyckas göra Mirja mänsklig genom att hitta rätt ton av humor och värme mitt i all misär. Tillsammans med unga Ella Åhman, som spelar Mirjas trotsiga men djupt osäkra lillasyster, är hon filmens stora utropstecken.

I slutskedet händer det mycket på samma gång. Regin blir här en aning inkonsekvent och tappar fokus, vilket resulterar i att tempot i berättandet vacklar till. Vidare leder detta till att filmens slutkläm är slår inte lika hårt som förväntat. Hur som helst återhämtar sig Sekersöz i tid och levererar en oerhört vacker avslutande scen.

Sammantaget är Dröm vidare en debut som lovar gott inför framtiden. Regissören Rojda Sekersöz har skapat ett skickligt karaktärsporträtt om en människa på glid utanför samhällets ramar och dennes resa mot att försonas med sig själv. Här presenteras kollisionen mellan omgivningens förväntningar kontra egna mål och drömmar på ett fräscht och underhållande sätt som känns ytterst aktuellt idag.

betyg_3_5

Så bra är nya ”King-Kong”

Kong

Film: Kong: Skull Island (2017)
Regi: Jordan Vogt-Roberts
Manus: Dan Gilroy, Max Borenstein, Derek Connolly
Med: Tom Hiddleston, Brie Larson, Samuel L. Jackson, John Goodman, John C. m.fl.
Genre: Action, Äventyr
Speltid: 1tim 58min

Det är tidigt 70-tal och Vietnamkriget närmar sig sitt slut. Ett gäng vetenskapsmän och militärer åker till en outforskad ö mitt i Stilla havet för att undersöka platsen. De är ovetande om att ön bebos av otänkbara varelser, inklusive en jätteapa vid namn Kong.

Kong: Skull Island hade en budget på 190 miljoner dollar och det syns, speciellt i 3D. Maffiga och påkostade actionsekvenser utgör filmens kärna, och är anledningen till att den kommer att tjäna in mer pengar än vad som spenderades. Var annars kan man se en gigantisk apa slåss mot en lika massiv ödla? Eller Tom Hiddleston iklädd gasmask hugga ihjäl läskiga fåglar med ett svärd medan de kommer flygande mot dig? Det är bara att erkänna att de scenerna är riktigt snygga. Tyvärr räcker det också för att allmänheten ska tycka att filmen är bra, trots att den inte är de

HÄR HITTAR DU TIPS PÅ BRA FILMER

För även om actionscenerna imponerar, saknar Kong: Skull Island uppbyggnaderna till dem, vi vet vad som står på spel, men det finns ingen anledning att egentligen bry sig. Karaktärerna (och det finns många att hålla reda på) är outvecklade och slätstrukna. Efter en alldeles för hastig introduktion till samtliga huvudkaraktärer så börjar äventyret liksom för tidigt. Det är som om de har fått varsin egenskap tilldelade; James Conrad (Tom Hiddleston) är mannen som kan hitta saker, Mason Weaver (Brie Larson) är fotografen, Preston Packard (Samuel L. Jackson) är den hårda militären och Bill Randa (John Goodman) är den excentriska utforskaren. Dessutom finns det en drös med mindre karaktärer som bara verkar vara med för att se häpna ut när Kong eller andra varelser uppenbarar sig.

Den enda karaktären jag fastnade för var Hank Marlow som spelas av esset John C. Reilly. Han har befunnit sig på ön sedan andra världskriget och han påminner en del om Dennis Hopppers karaktär från Apocalypse Now, en film som märkbart har influerat Kong: Skull Island i många avseenden. Marlow känner till saker om ön som de andra inte gör, och blir genast en viktig pjäs. Reilly är riktigt rolig och till skillnad från de andra verkar han mänsklig – en karaktär i filmen beskriver honom som en jultomteliknande figur. Filmens roligaste scen är när han frågar vem som vann kriget och Conrad svarar: “vilket av dem?”

Det är synd att en bra balans sällan går att hitta i den här typen av blockbuster-filmer. Allt krut läggs på specialeffekterna, och det andra hamnar åt sidan. När jag såg att Dan Gilroy (som skrev och regisserade Nightcrawler) var en av manusförfattarna fick jag lite förhoppningar, men de visade sig vara tomma sådana. Taffligt militärgnabb blandas med klyschiga one-liners och den fantastiska Samuel L. Jackson tar sig genom ännu en storproduktion utan att glänsa det minsta. Kong: Skull Island är en popcornrulle som lär hitta sin publik, och som pricken över i:et finns det såklart en extrainsatt scen efter alla eftertexter som indikerar att en uppföljare säkerligen är på väg.

Bäst: John C. Reilly.

Sämst: Karaktärsuppbyggnaderna.

betyg_2_5

 

Fler biorecensioner hittar på Filmtopp.se

Recension: John Wick Chapter 2

John

Film: John Wick Chapter 2 (2017)
Regi: Chad Stahelski
Manus: 
Derek Kolstad
Med: Keanu Reeves, Riccardo Scamarcio, Peter Stormare, Ian McShane, Ruby Rose, Claudia Gerini. Laurence Fishburne m.fl.
Genre: Action
Speltid: 2 tim 2 min

Den första filmen om John Wick gjorde något av en oväntad succé. Den snygga actiondängan kom från ingenstans och likt sin huvudkaraktär, den lönnmördande titelpersonen, svepte den sig över sin publik och skapade snabbt något av ett kultfölje. Nu är Keanu Reeves hårdnackade antihjälte tillbaka i en något så ovanligt som en hyllad actionuppföljare. Då undertecknad fann John Wick vara en av decenniets mest underhållande actionfilmer, var förväntningarna höga.

LÄS MER: Keanu Reeves vill göra ‘John Wick 3’

John Wick Chapter 2 tar vid där den första filmen slutade. I en brutal och lekfull inledning får vi se när ”Baba Yaga” (den ryska maffians smeknamn på John, som här översätts till ”spöket”) avslutar den skoningslösa hämndaktion som påbörjades i originalfilmen. Här kan vi glädjas över att Peter Stormare bjuder på en av sina klassiska ”rysk skurk-tolkningar”, vilket är extra kul med tanke på att Michael Nyqvist briljerade som rysk maffiaboss i den första filmen. Nu, när John Wick äntligen har stillat sitt hämndbegär och återigen ska dra sig undan från sitt påfrestande yrke, knackar den före detta kollegan Santino på dörren och kräver att han fullföljer ett löfte – att mörda en sista person. När John vägrar bryter han mot yrkesmördarnas kodex, vilket ger Santino rätt att eliminera honom. Plötsligt går vår hjälte från att jaga till att bli jagad.

Något jag verkligen gillade i den första filmen var hur lekfullt filmskaparna hintade om ett parallellsamhälle bestående av professionella lönnmördare, med egen valuta, servicelokaler och en egen hederskodex. Ett element i historien som manusförfattaren Derek Kolstad och vår regissör, den före detta stuntmannen, Chad Stahelski, här har valt att fortsätta att utforska. Vi inser snabbt att parallellsamhället snarare rör sig om en internationell parallellvärld, som styrs av tolv ledamöter och en egen lagstiftning. Även om jag gillar idén bakom denna vision känns den första filmens  verklighetsförankring som bortblåst. Det blir lite smått löjligt mot filmens slutskede när hela gatorna verkar krylla av hemliga hitmans, som på öppen gata avrättar sina offer utan att någon polis börjar integrera. Det brister lite mot filmens egen logik.

LÄS MER: Schyssta filmtips för helgen

Samtidigt är John Wick ett koncept som du mer eller mindre bara måste köpa. Filmens estetik påminner om en grafisk roman och visuellt är även Chapter 2 slående. Trots att det är lätt att skratta åt Keanu Reeves är det svårt att inte tycka om honom. Här visar han ännu en gång vilken hejdundrans actionstjärna han faktiskt kan vara och att hans karaktär i stort sett aldrig behöver demonstrera några känslor passar den träige skådespelaren perfekt.

Vad jag däremot har svårare att förbise är hur filmen mest känns som en uppladdning inför vad som komma skall – föga förvånande är John Wick Chapter 3 redan i planeringsstadiet. Även om jag gärna ser filmserien fortsätta att expandera skulle jag definitivt föredra om de var avhängda från varandra. Summa summarum, John Wick Chapter 2 är en snygg och sevärd actionrulle, även om det är en överskattad sådan.

betyg_3

Filmtopp recenserar ”The Great Wall”

the greatwall

Film: The Great Wall (2016)
Regi: Yimou Zhang
Manus: Carlo Bernard, Doug Miro & Tony Gilroy
Med: Matt Damon, Tian Jing, Pedro Pascal, Willem Dafoe, Andy Lau, Hanyu Zhang m.fl.
Genre: Action, Fantasy
Speltid: 1 tim 43 min

De europeiska legosoldaterna William (Damon) och Tovar (Pascal) har rest till Kina för att hitta krut. Snart befinner de sig mitt i en konflikt mellan armén som försvarar den kinesiska muren och en hord av monster, som verkar helt ostoppbar.

Ja, det är inte mycket mer komplicerat än så.  Vi bjuds på ett antal spännande actionsekvenser när armén och de två legosoldaterna tar sig an horden av monster. Dessvärre är karaktärerna rätt så platta. William har varit legosoldat hela livet och har alltid drivits av överlevnadsinstinkt och girighet. Tanken är väl lite att karaktärens utveckling ska gå mot att strida för ett högre syfte. Detta är dock rätt så klent utvecklat och blir aldrig vidare intressant. Och då är han ändå den djupaste av karaktärerna; resten är ännu plattare.

LÄS OCKSÅ: Bioåret 2017 – Sju action/äventyrsfilmer jag längtar efter!

Yimou Zhangs mest välkända filmer för den västerländska publiken är troligtvis Hero och House of Flying Daggers. För mig är det alltid lite av en utmaning att se asiatiska filmer, eftersom de har ett lite annorlunda sätt att fördjupa sina karaktärer. Detta sätt är varken sämre eller bättre än de metoder som de bästa Hollywood-filmerna använder sig av, det är bara annorlunda och, för mesta, mycket givande. House of Flying Daggers är en bra film, men Hero är ett mästerverk av vackert foto, opålitliga berättare, mystik och fantastiska stridssekvenser. Därför är det lite tråkigt att se hur Zhang, med The Great Wall, misslyckas med många av de aspekter som vanligtvis gör honom så bra. Istället för starka och djupt engagerade karaktärer blir de för ytligt porträtterat.  Dessutom med ett något för förutsägbart linjärt berättandet, som nästan saknar helt nyanser.

The-Great-wall-bild2

Samtidigt är det ju fortfarande Yimou Zhang vi pratar om. I händerna på en Hollywood-klåpare som Michael Bay eller Paul W.S. Anderson hade detta antagligen inte blivit mer än ett specialeffektsspektakel. Som det är, är det fortfarande en väldigt snygg film, som gör sig bäst på bio. Vi bjuds på vackra och storslagna vyer och samma fina känsla för färg som vi ser i alla Zhangs filmer. Själva actionsekvenserna är gjorda med en stadig och säker hand. Det blir spännande värre när båda sidor om konflikten lider stora och brutala förluster. En sekvens i början av filmen, när legosoldaterna och ett fåtal kinesiska soldater tar sig an enskilda monster är mycket spännande. Och trots att karaktärerna är platta och berättandet inte är lika vasst som det brukar vara i Zhangs regi, är detta en klart godkänd berättelse om hjältemod.

Läs också: Det bästa av det bästa

Jag är, som sagt, besviken på att Yimou Zhang inte alls var lika bra som han brukar vara. Men den ribban är ju rätt hög. Så till och med när han misslyckas, lyckas han göra en klart godkänd popcorn-rulle, som bjuder oss på ett spännande krig mot monster och som, tack vare fotot, absolut gör sig bäst på bio.

Bäst: Spännande popcorn-äventyr

Sämst: Platta karaktärer

betyg_3

Glad alla hjärtans dag! Vi har filmtipsen för kvällen

love

Alla Hjärtans Dag är en speciell dag för många. Det är en dag som ger er förälskade människor möjligheten att uttrycka era känslor för era livskamrater lite extra, och få dem att känna sig som de viktigaste människorna i världen. Det är en dag som är menad för att ni bara ska rå om varandra, visa er uppskattning och ha årets mysigaste och mest romantiska dag tillsammans.

Vi på Filmtopp vill hjälpa er med det bäst vi kan. Nedan har listat tre favoriter, utan rangordning, som förhoppningsvis blir grädden på moset på er fantastiska dag.

Notting Hill

notting_hill_1999_3-678x381

William Thacker (Hugh Grant) bor i Notting Hill i västra London. Han är skild, bor tillsammans med rumskompisen Spike, och äger en mindre framgångsrik bokaffär som inriktar sig på reseböcker. Hans liv går på rutin, utan vare sig drama eller överraskningar. Tills den dagen då hon plötsligt står mitt framför honom i hans butik, den amerikanska filmstjärnan Anna Scott (Julia Roberts), världens mest eftertraktade kvinna. Innan William hinner förstå vad som händer har de plötsligt börjat dejta och livet börjar ljusna för honom. Men som världskändis följer det alltid med en del problem och snart sätts känslorna på svåra prov.

THE NOTEBOOK

notebook

Filmen inleds på ett ålderdomshem där en äldre man vid namn Duke, läser en romantisk saga för en dement kvinna. Sagan tar oss till 1930-talets Seabrook. Under sin semester träffar sjuttonåriga Allie (Rachel McAdams) på den lokala arbetaren, Noah (Ryan Gosling) på ett tivoli. De blir snart förälskade och spenderar resten av sommaren tillsammans. Men Allies föräldrar tillåter henne inte att vara med någon av lägre social klass och tar med sig henne till New York. Men Noah ger inte upp och försöker desperat vinna tillbaka sitt livs kärlek.

When Harry Met Sally

harry

Harry (Billy Crystal) träffar Sally (Meg Ryan) för första gången då de både tar examen från Chicagos Universitet. Sally ger honom skjuts till New York och efter det fortsätter deras liv på varsitt håll där de båda försöker på misslyckade sätt finna lyckan i kärleken. Men med jämna mellanrum springer de båda på varandra, och inser tillslut att en vänskap med det motsatta könet inte vore en dum idé. Men ganska snart uppstår frågan om en man och en kvinna verkligen kan vara vänner utan att känslor och sex blir inblandat.

HÄR HITTAR DU FLER FILMTIPS

 

Så bra är ”Fifty Shades Darker”

fifty-shades-darker-640x381

Film: Fifty Shades Darker (2017)
Regi: James Foley
Manus: Niall Leonard
Med: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Marcia Gay Harden, Rita Ora m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Speltid: 1h 58min

Den andra delen i Fifty Shades of Grey-trilogin är ungefär lika underhållande som att se färg torka. Eller att borsta tänderna i två timmar. En förvånansvärt innehållslös och ytlig mjukporrsgegga, med dialog som får överskottsbolagets TV-reklamer att verka kreativa. 

Anastasia (Dakota Johnson) har inte pratat med Christian Grey (Jamie Dornan) efter det ”dramatiska” som hände i slutet av den första filmen. Till sist börjar de ändå träffas igen och återgår till sina lustfyllda lekar. Dock blir det problematiskt när flera av Christians före detta älskarinnor ger sig in i leken och vill ha sin bit av kakan.

Läs också: Bästa filmerna från 2016

Efter att ha sett den första filmen hade jag inte speciellt höga förväntningar när jag gick in i salongen. Ändå blev jag förvånad över att en film med relativt stor budget (55 miljoner dollar) har lyckats få fram oerhört lite material. Fifty Shades Darker har inte tillräckligt med egentligt innehåll för att fylla en kortfilm, här finns absolut ingenting. Hela filmen är som ett tio minuter långt förödande terapisamtal, som spelas upp om och om igen. Snack, bråk, gråt, sex, försoning. Igen, igen, igen.

Den som kommer hit för de BDSM-artade sexscenerna blir nog besviken. De är få, färre än i den föregående filmen, och onödigt sönderklippta. Samtidigt blir det bara parodiskt när tung elektropop pumpas i bakgrunden. Därtill förebyggs scenerna av en otroligt smörig och stapplande dialog, vilket gör att jag bara vill sjunka igenom golvet och försvinna. Ett bra exempel är när Christan säger: ”I don’t know if to worship you or spank you” och Anastasia svarar: ”I’ll take option two”. Vid ett annat tillfälle i filmen står Christian och knyter en knop på sin båt när Anastasia utbrister: ” So that’s how you’ve learned to make a knot”. Manuset är bedrövligt rakt igenom.

Skådespelarna bidrar inte heller med någonting för att väcka liv i denna likvaka till film. Dakota Johnson spelar försiktig och osäker på ett plastigt och oäkta vis. Är detta samma skådespelerska som briljerade i Luca Guadaginos A Bigger Splash?  Där var hon mer sensuell, mer oförutsägbar och härligt mystisk. Här förkroppsligar hon ett förlöjligat köttstycke, vars enda syfte är att vara tillräckligt likgiltig för att eventuella biobesökare ska kunna låtsas att det är dem själva. Det låter hårt men jag uppfattar det så. Som Christian Grey är Jamie Dornan inget mer än en dum träbock. Hans totala avsaknad av karisma får hunkbröderna-Hemsworth att framstå som Julius Caesar i jämförelse.

Jag är medveten om att jag framstår som en aning naiv; filmen kommer med all säkert ha sina fans som bortser från alla brister. Dock tillåter jag mig själv att vara cynisk eftersom det är en av de mest ytliga filmer jag någonsin sett. Ytlighet kan vara legitimt inom film om det finns en tanke bakom det, en djupare mening. Någon sådan tanke existerar definitivt inte i Fifty Shades Darker.  Risigt skrivna karaktärer rör sig i sliskiga överklassmiljöer där det inte händer någonting. I slutskedet försöker Foley helt plötsligt skapa en suggestiv thrillerstämning, vilket bara får mig att rynka på pannan. I min bok är detta en av årets absolut sämsta filmer. Gör er själva en tjänst och se någonting annat på alla hjärtans dag!

betyg_0-1

Recension: Moonlight

 

MOONLIGHT

Film: Moonlight
Regi: Barry Jenkins
Manus: Barry Jenkins, efter en bok av Tarell Alvin McCraney
Med: Mahershala Ali, Naomie Harris, Janelle Manáe m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 51min

”Little”, Chiron, och ”Black” är alla namn på samma person beroende på vilken tidsperiod vi får följa honomMoonlight är nämligen uppdelad i tre olika akter som utgör ett intimt påträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder. Filmen följer hans kamp om att finna sin plats i livet, med sin tvivlande sexualitet och stora osäkerhet på omgivningen

”Little” bor tillsammans med sin mamma i ett tufft område utanför Miami. Han har det svårt, jagandes dagarna i ända blir han kallad skolans ”Faggot” och trycks hela tiden längre och längre net i pojkgängets hierarki. ”Little” vet inte vad ”Faggot” betyder, men han inser att han är annorlunda. Där hemma balanserar hans mor mellan att fastna i ett missbruk eller att precis klara av vardagen med sin son. Något vidare stöd finns inte för ”Littles” funderingar och utsatthet.

En dag lyckas ”Little” gömma sig i ett slags förråd för att undslippa stryk. Problemet är att han befinner sig i ett av de mer tuffare kvarteren. Som tur är har gatans överman och langare, Juan (Mahershala Ali), observerat händelsen och träder fram för att ge ”Little” en hjälpande hand. Juan tar med sig honom hem till sin flickvän, Theresa (Janelle Manáe) och kommer med tiden både att ses som en vän och förebild.

KLICKA HÄR FÖR FORTSÄTTNINGEN