Recension: The Party – rekommenderas!

Originaltitel: The Party (2017)
Biopremiär: 5/1
Regissör: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Med: Kristin Scott Thomas, Patricia Clarkson, Bruno Ganz, Cillian Murphy m.fl.
Genre: Drama, komedi
Speltid: 71 minuter

Sally Potters senaste film The Party är en skruvad, tragikomisk karaktärsstudie. Likt en klassträff där de forna klasskamraterna väljer att behålla sina stereotypa roller, lyckas regissören avmaskera karaktärerna tack vare vassa och djupa dialoger.

”Har jag slängt bort mitt liv på en hägring?” frågar sig värden Janet (Kristin Scott Thomas) självkritisk under kvällen. Vad som till en början skulle bli en gemytlig tillställning i goda vänners lag för att fira hennes befordran som Storbritanniens nye hälsominister, slutade i stor katastrof likt Peter Sellers episka The Party från 1968. Men tillskillnad från Sellers klumpiga men ärliga rolltolkning är Janet och hennes vänner inte lika ärliga, och deras självbilder raseras som ett korthus när sanningar bubblar upp till ytan likt ett vulkanutbrott. Detta är en av ingredienserna i Sally Potters senaste film som också har titeln The Party.

Den brittiska regissören Sally Potters må ha ett mindre kändis-klingande namn än exempelvis Steven Spielberg, men att hon skulle vara en gröngöling i sammanhanget är missvisande. Vid blott 16 års ålder hoppande Potter av skolan för att arbeta med film och har gjort allt från kortfilmer till att regissera opera. För den breda publiken slog hon igenom 1992 med det historiska dramat Orlando, baserad på bestsellern med samma namn av Virginia Woolf. För fem år sen belönades hon med den brittiska imperieorden för tjänster gjorda åt riket inom- eller utomlands av drottningen Elizabeth. Avmaskering av stereotyper och samhällsklyftor är återkommande stoff i hennes filmer, och i The Party är den 68-årige regissören i sitt esse.

Att hon låtit sig inspireras av kammarspelsgenren, som fokuserar på en liten grupp männsikor under en kort tid, är uppenbart.  Spelplanen är densamma som i nämnda The Party från 1968, men även Alfred Hitchcooks klassiker Repet från 1948 är en inspirationskälla. Handlingen utspelar sig i en lägenhet där två vänner stryper sin klasskamrat, gömmer liket och ställer till med fest i syfte att fullborda det ”perfekta” brottet. Mysteriets pusselbitar faller successivt på plats, precis som i Potters film.

Tips: Spana gärna in Filmtopps guide med filmtipsen för 2018.

De vassa och djupa dialogerna är drivkraften i The Party, som med en stor portion samhällskritik gärna avhandlar genus, politik, kapitalism och relationer. De bästa replikerna har Patricia Clarkson tilldelats, och hennes bistra, snabb-käftade karaktär April är en fröjd att skåda. Och framförallt samspelet mellan henne och den snälla tyska pojkvännen Gottfried (spelad Bruno Ganz), som ser sig själv som en ”helare och livscoach” och samtidigt föraktar den västerländska sjukvården. April gör ingen hemlighet av att hon är oense sin stackars partner, vars ovetenskapliga teorier hånas med ett återkommande ”Shut up, Gottfried!”. Hon är en mästare i härskarteknik och deras relation påminner smått om John Goodman och Steve Buscemi i The Big Lebowski.

Speltiden på ynka 71 minuter försvinner i nafs tack vare ett högt tempo, men berättandet blir aldrig hetsigt.

The Party är som en klassträff där de forna skolkamraterna väljer att behålla samma roller som under skoltiden, men så fort värderingar ställs mot varandra klär Sally Potters av stereotyperna med stor precision. Resultatet blir väldigt underhållande.

André Sao Pedro

Så bra är biofilmen ”Tjuren Ferdinand”

Film: Tjuren Ferdinand (2017)
Regi: Carlos Saldanha
Manus: Munro Leaf (bok), Robert Lawson (bok), Robert L. Baird, Tim Federle m.fl.
Med: John Cena, Raúl Esparza, Jerrod Carmichael m.fl.
Genre: Äventyr
Speltid: 1 tim 46 min

Varje gång det har varit dags för tjuren Ferdinands sekvens i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul har jag lämnat soffan för att sträcka på benen. Den korta filmsnutten om tjuren som hellre luktar på blommor istället för att stångas, är trist och befriad från dramatik. Därför tycker jag såklart att det är en smula märkligt att man nu från Blue Sky Studios har gjort en hel långfilm om den speciella tjuren. Överraskande nog är filmen ganska bra och lyckas faktiskt beröra mig vid några tillfällen. Det är en utmärkt familjefilm att se i jul.

Ferdinands fascination för blommor är naturligtvis central även i denna film. Något jag gillar med hur just Ferdinand gestaltas är att han, liksom i kortfilmen, inte viker sig och tar åt sig av de andras påtryckningar. Ur det avseendet är han en statisk figur, som på ett tydligt sätt lyckas förmedla att det är helt okej att vara sig själv och ha sina egna intressen, oavsett vad andra tycker. Visst, detta är naturligtvis inte ett kontroversiellt budskap, men jag tycker ändå att filmen levererar det på ett fint sätt.

Som liten växer Ferdinand upp på en gård tillsammans med andra tjurar. Det gemensamma livsmålet för alla utom Ferdinand, är att växa till sig och förhoppningsvis bli utvalda för att delta i tjurfäktning. När Ferdinands pappa blir utvald och sedan inte återvänder, får Ferdinand panik och flyr från gården. Han hamnar så småningom hos en vänlig bonde och dennes dotter, som i flera år uppfostrar den lille tjuren med kärlek. Men genom ödesdigra komplikationer skiljs Ferdinand från sina käraste, och det dröjer inte länge förrän han återigen måste tampas med sina plågoandar från förr.

Jag, precis som många andra skulle jag tro, anser att en riktigt bra animerad film tilltalar såväl unga som vuxna. Och även om inte Tjuren Ferdinand håller Studio Ghibli-klass, så får jag ändå säga att jag fann filmen klart givande. Ett stort plus i kanten är också den vackra musiken av John Powell, samt att regissören Carlos Saldanha lyckas rikta subtil kritik mot fenomenet tjurfäktning.

Så bra är äventyret ”Trollvinter i Mumindalen”

Film: Trollvinter i Mumindalen (2017)
Regi: Jakub Wroński, Ira Carpelan
Manus: Ira Carpelan, Piotr Szczepanowicz, Malgorzata Wieckowicz-Zyla
Med: Stellan Skarsgård, Stina Ekblad, Alicia Vikander, Bill Skarsgård m.fl.
Genre: Animerat
Speltid: 1 tim 20 min

Mumintrollen är tillbaka på vita duken i “Trollvinter i Mumindalen”, en finstämd stop-motion-animerad film om vänskap och jul. I huvudrollen syns Bill “Pennywise” Skarsgård som Mumin. Han får även sällskap av pappa Stellan och Alicia Vikander. Tyvärr dras filmen ned lite av ett för långsamt tempo som deras insatser tyvärr inte kan rädda.

Under min Japanresa förra sommaren började jag småprata med en kvinna i en biljettkö. När jag berättade att jag kom från Sverige och Skandinavien utbrast hon förtrollat “Mumin! Mumin!” och pekade på sin handväska med Muminmotiv på. Jag kände till Japans kärlek för Tove Janssons berättelser men jag hade aldrig riktigt reflekterat över att det kanske fanns personer med Muminväskor på andra sidan jordklotet. Och ja, jag är uppvuxen med “Pappa pappa pappa pappa pappa, mamma mamma mamma mamma mamma” (googla “Mumin intro”) så jag har fått min beskärda del av Mumintrollets berättelser, främst i form av tecknad film. Nu är Mumin tillbaka i ännu en animerad film som skiljer sig ganska markant från 90-talets produktioner.

I Mumindalen nalkas vintern och Mumintrollen går i ide som de alltid gör. Den här gången väcks de ur sin sömn och måste tillsammans med dalens övriga invånare hjälpas åt  julen står ju för dörren.

När Mumintrollet och kometjakten gick upp på bio 2010 var jag inte en av dem som köpte biljett. Snabbspola framåt sju år och halvuppföljaren Trollvinter i Mumindalen är här. De båda filmerna delar samma dockpappers-utseende och vilar närmare Tove Janssons originalillustrationer än den japanska tv-serien. Färgerna är starka och filmen jobbar mycket med kontraster på ett sätt som verkligen känns utomvärldsligt. Det här är långt ifrån Pixar och Dreamworks både i utseende och tempo.

Filmens speltid på 1 timme och 20 minuter låter kanske inte särskilt mastigt, men det är dess största fiende. Det vilar något väldigt fint och hantverksimponerande över den här familjefilmen, men någonstans kring 45 minuter in i filmen gör sig det långsamma tempot påmint. Berättelsen om Muminfamiljens förberedelser inför julen har verkligen inte bråttom och inledningsvis finns det något skönt och avslappnande med det. Men det hade med råge kunnat filats bort runt 20 minuter här utan att något större gått förlorat.

Rollistan är ordentligt stjärnspäckad och de passar alla in i sina roller och skänker de lite charmigt ålderdomliga replikerna en värme som behövs. Animationen i sig är medvetet “fulsnygg” och frånvaron av någon form av ansiktsanimation gör att röstinsatser är nödvändiga för att förmedla karaktärernas känslor.

“Trollvinter i Mumindalen” är överlag en finstämd liten film om vänskap och viljan att våga utmana sig själva. Den tuffar på i makligt tempo och kanske inte lyckas (eller ens har ambitioner) att förändra världen men ger ändå en mysig inblick i den bekantskap som är Mumindalen. Hoppas kvinnan med Muminväskan blev nöjd.

I december kommer massa med bra familjefilmer på bio – spana in vår lista.

Vi har sett den nya komedin ”All Inclusive”

Titel: All Inclusive
Regi: Karin Fahlén
Manus: Mette Heeno, Daniel Karlsson
Med: Liv Mjönes, Suzanne Reuter, Jennie Silfverhjelm, Goran Bogdan m.fl.
Genre: Komedi, Drama
Speltid: 1 tim 32 min

Karin Fahléns andra film “All Inclusive” är en remake på den danska originalfilmen från 2015. I komedin följer vi trettiotreårige Tove, som vaknar sent till flyget mot Kroatien – efter att haft ett one night stand med en nittonåring. Med packningen i IKEA-kassen hinner hon ifatt syster Malin och mamma Inger på flygplatsen. Hon kommer även ikapp nyheten om att deras pappa har lämnat Inger, och resan som skulle bli en avslappnande chartersemester har plötsligt en utmaning. Hur ska Tove och Malin få mamma Inger (Suzanne Reuter, som även är aktuell för Vår tid är nu säsong 2) att må bra igen?

All Inclusive är på flera sett en konventionell familjekomedi. Vi har ett hopkok av hysteri, kiss-humor, borttappad vigselring, nakenmålningar, knäppa servitriser och gäster. Listan är längre. Roligast av dessa spralliga inslag är det nedvärderande gay-paret, spelade av Jacob Ericksson och Shebly Niavarani, som ständigt finns på plats för att trycka ned Tove när hon snarare behöver en hjälpande hand. Det är ondska, på det roliga viset.

Den stora behållningen med “All Inclusive” är inte de lustiga svensk-på-chartersemester-scenerna, utan den väl skildrade familjerelationen. Inte minst Malin och Toves. Redan när historien tar vid är deras vänskap utsatt. Medan Malin har alldeles för stort kontrollbehov och värnar för mycket om sin familj, är Tove den festande dagdrivaren som missar sin mors födelsedag. Att de är två fullkomliga motpoler, gör svängarna från att komma överens, till att såra varandra skarpa. Men deras gemensamma nämnare, mamma Inger, påminner dem om att de visst har en samhörighet och att de faktiskt kan vara en fin familj.

Detta ser vi i min favoritscen, när Tove och Malin skrattar hejdlöst åt att Inger har duschhuvudet nere i skrevet. Det är en kul scen och det berör att se den trasiga familjen, om än för ett ögonblick, repa sig och fungera bra tillsammans. Stundtals är det gripande att följa trion, som under denna resa även gör varsin inre, där vi hoppas på att de blir bättre versioner av sig själva. Skådespelarna är dessutom trovärdiga i sina roller, min personliga favorit är Jennie Silfverhjelm som spelar Malin. Hennes emotionella berg- och dalbana ger berättelsen energin den behöver.

Med detta sagt finns det absolut godbitar att sila fram ur All Inclusive. Exklusivt är även Fargo-skådespelaren Goran Bogdan, som har filmens mest betydande biroll. Filmen tar dock stryk av att mångfaldigt reproducera klyschor. Flera möten och situationer på hotellet känner det tränade filmögat snabbt igen. Det är nästan omöjligt att vara nyskapande, men författarna behöver hitta nya incitament till de scener vi kan så väl. Som när Tove tar fel på vilken dag Inger fyller år och beställer in en grattistårta till deras bord. En sådan scen är absolut rolig, för en first-timer. Jag saknar dessvärre knorren. Men i och med att detta är en remake och manusförfattarna inte har all frihet i sin omskrivningsprocess, var filmen kanske redan dömd att falla i klichéernas vallgrav…

… men är den här typen av film främmande för dig gör den sig garanterat bättre.

Bioaktuella ”Good Time” för dig som diggar ”Crime”

”Good Time” – En Briljant Pattinson i utsökt thriller med högt tempo.

Film: Good Time (2017)
Regi: Benny Safdie, Josh Safdie
Manus: Ronald Bronstein, Josh Safdie
Med: Robert Pattinson, Benny Safdie, Jennifer Jason Leigh, Taliah Webster, Barkhad Abdi, Buddy Duress m.fl.
Genre: Crime, Drama, Thriller
Speltid: 1h 41min

Robert Pattinson levererar sin karriärs bästa prestation i bröderna Safdies Guldpalmsnominerade Good Time. En oerhört spännande och konstnärlig film om konsekvenserna av ett misslyckat rån. Därtill finns det ett starkt budskap om fördomar och segregation för den som är beredd att läsa mellan raderna.

Bröderna Connie (Robert Pattinson) och Nick (Benny Safdie) är två grabbar på glid i samhället. I en oerhört stark terapiscen i början av filmen cementeras brödernas personlighetsdrag, deras dynamik sinsemellan och den gemensamma bakgrunden. Connie är den äldre, klipske och omhändertagande av de två  Nick är förståndshandikappad, skör och lyder blint sin bror. Det framkommer att pojkarnas uppväxt varit annat än en dans på rosor, men de förenas genom kärleken till varandra.

Läs mer: Filmtopp rankar de Bästa filmerna 2017!

 Direkt därefter rånas en bank. Connie är den som utför rånet medan Nick mest är med som ett moraliskt stöd. Först verkar det som att de lyckats men en planterad färgbomb sprängs, allt går åt fanders och Nick omhändertas av polisen. Connie lyckas fly med pengarna men uppfylls av stora skuldkänslor och panikångest. Han oroar sig för hur Nick ska klara sig i den fientliga fängelsemiljön. Dessutom är han själv efterlyst och paranoian växer ytterligare. Han måste till varje pris frita sin bror så fort som möjligt samtidigt som han ska rädda sig själv. Men hur ska han gå till väga?

Connies resa är riktigt nervig och spännande. Det djupa och bas-tunga soundtracket är smart implementerat och samspelar med hans känslor på ett alldeles strålande sätt. Därtill går även färg och ljussättning i samklang med detta. I en av årets bästa scener sitter Connie i ett mörkt rum, där endast en sprakande tv-apparat som visar ”Myrornas krig” agerar som ljuskälla. Robert Pattinson filmas rakt bakifrån och hans torso upplyses av tv-ljuset i förgrunden samtidigt som mörkret pulserar i varje hörn. Kameran hålls stilla och i ljusskenet syns det att Connie, mitt i all stress och paranoia, brytt sig om att färga sitt hår. En liten detalj som säger otroligt mycket.

Påminner om ”Goodfellas”

Vidare påminde Good Time mig om den sista akten i Martin Scorseses gangsterfilm Goodfellas. Där leder huvudkaraktären Henry Hill (Ray Liotta) oss genom en dag fylld av paranoia i sina försök att undvika polisen och hålla ihop familjen. I Good Time agerar Robert Pattinson ankare och han gör det med bravur. Han gestaltar Connies känslor på ett brutalt ärligt sätt. I en rättvis värld borde han vara en stark kandidat för en Oscarsstatyett vid nästa års gala. 

Benny Safdie, som även spelar Nick och har klippt filmen, har regisserat tillsammans sin bror Josh. De filmar mycket närbilder på Pattinson, som förstärker den klaustrofobiska känslan ytterligare. Därför blir det otroligt starkt i en scen mot slutet när kameran slutligen zoomar ut och visar en flyktsekvens, sett ifrån en höghusbalkong. Utan att säga för mycket säger den scenen mycket om våra fördomar mot andra människor. Hur lätt det kan vara att glömma att alla, kriminella som icke-kriminella, faktiskt bär på en tung ryggsäck innehållande olika sorters livserfarenheter.

Slutligen finns det bara en sak som jag stör mig på med Good Time: den är en scen för lång. Även om jag förstår slutscenens funktion känns den övertydlig och onödig. Den känns forcerat inklippt och bryter den trollbindande effekten filmen hade på mig tidigare. Det perfekta avslutet hade varit scenen innan, ytterligare en närbild på Robert Pattinsons gnistrande ögon. Kanske hade regissörerna lite egen paranoia inför filmfestivalen i Cannes? Hur som helst är Good Time en av årets bästa filmer och en dramathriller värd att se flera gånger.

Recension : The Emoji Movie (2017)

Film: The Emoji Movie (2017)
Regi: Tony Leondis
Manus: Tony Leondis, Eric Siegel & Mike White
Med: T.J. Miller, James Corden, Anna Faris, Patrick Stewart m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1tim 26 min

”The Emoji Movie” har – trots att stora namn som bland andra Patrick Stewart och T.J. Miller är inblandade – snabbt blivit något slags skämt i zeitgeisten. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att Sony Pictures har valt att krysta fram en berättelse om emojis. Något som för cynikern låter som ett väldigt lömskt sätt att  föda upp en riktig kassako. Men optimisten i mig sken starkt när jag satte mig i biografen för att med ljus och lykta leta efter anledningar till att folk dömer filmen alldeles för hårt.

Problemet är bara att folk inte gör det. Berättelsen om Gene, en ”meh”-emoji som har alldeles för sprudlande känslor för att hela tiden stanna i sin likgiltiga roll, måste helt enkelt inte berättas – den är inte född ur någon skaparglädje och kan därför inte engagera. Det blir väldigt svårt att sympatisera med Alex, som äger telefonen som emojin Gene lever i, och hans försök att ragga på tjejen Addie genom att ”välja rätt emoji” i sina sms.

Inte heller blir det lätt att bry sig när Gene blir stämplad som ett tekniskt fel och börjar jagas av botar som ska radera honom. Flykten tar honom ut från sms-appen, till hemskärmen och vidare till så spännande vidder som (tydligen) det vackra Spotify-landet, den spännande Candy Crush-världen och det romantiska Instagram-sceneriet. Appar och emojis är grymma, hippa och roliga – och allt är platt.

LÄS MER: Nyfiken på vad som går nu på bio?

”The Emoji Movie” är osäker på sin målgrupp

Inte ens de konstanta bajsskämten (ja, efter den andra eller tredje referensen till att det finns en bajs-emoji blir det lite tröttsamt) eller faktumet att karaktärerna har noll personlighet hjälper, föga förvånande, filmen att växa. Medioker efter medioker scen kastas framför ens ögon i ett rasande tempo och publiken verkar alieneras i samma takt. Inte ens barnen på den visning jag var vid verkade reagera särskilt starkt under ”roliga”, ”sorgliga” eller ”spännande” scener och jag funderade gång efter gång på vilka målgruppen egentligen är. Raggandet, referenser till nättroll, piratkopiering och brandväggar känns oaktuellt för 7-åringar men filmens ton är inte anpassad för folk som är äldre än så.

Det här är filmskapande född ur lättja och The Emoji Movie är nästan störande enkel att hata – en The Lego Movie (2014) där allt gick fel istället för rätt och den enklaste vägen nästan alltid väljs. Det finns en del finurliga små idéer i filmen och några av de budskap som subtilt vävs in är inte helt tokiga. Problemet (förutom att de förstörs av att själva grundidén är så pass tom och skamlös) är bara att de känns så enkla, klyschiga och falska. Som om det vackra pustas ut från en ond demons stinkande käftar. Som att få höra ”jag älskar dig” från någon som inte menar det. Som att se Donald Trump på ett klimatmöte.

Vi får se hur lång tid det tar innan jag känner för att använda emojis igen.

 

Biorecension: Dumma Mej 3 (2017)

Film: Dumma Mej 3 (2017)
Biopremiär: 28/6
Regi: Kyle Bada, Pierre Coffin, Eric Guillon
Manus: Ken Daurio, Cinco Paul
Med: Steve Carell, Kristen Wiig, Trey Parker m.fl
Genre: Animerat, komedi
Speltid: 1 tim och 30 min

Det animerade filmformatet är en tidlös genre som fascinerar. Sedan premiären av Toy Story 1995 har den amerikanska filmindustrin sprutat ut animerade succéer nästan årligen. Framgångskonceptet är en berättelse som tilltalar såväl barn som vuxna, och jag minns som pojkvasker när jag första gången såg Woody, Buzz Lightyear och alla de andra leksakerna komma till liv. När eftertexterna rullade i biosalongen var jag frälst, trots att jag inte förstod alla skämt. Men det spelade liksom ingen roll. Den visuella upplevelsen satt fastklistrad på näthinnan.

15 år senare gjorde jag en chockerande upptäckt i samband med biobesöket av Toy Story 3. Filmen innehöll många kamouflerade vuxenskämt som mitt nioåriga jag aldrig hade förstått.

LÄS OCKSÅ: Recension – Transformers: The Last Knight (2017)

I Dumma Mej 3 är Gru, Lucy, barnen och de knasiga minionerna tillbaka. Nu hotas freden av den forne barnstjärnan Balthazar Brat som tänker ta ut sin hämnd på Hollywood efter nedläggningen av hans barnprogram på 80-talet. Beväpnad till tänderna med laserpistoler och rosa tuggummi, disco-dansandes till tonerna av Madonna och Phil Collins, är han den tuffaste motståndaren hittills. Parallellt träffar Gru sin tvillingbror Dru för första gången, och bildar en stark, men något naiv syskonallians mot Brat. ”Lär mig allt du kan om skurkighet!” utbrister den adrenalinsökande tvillingbrorsan. Samtidigt försöker Lucy vänja sig vid livet som mamma.

Minionerna — dessa knasiga, gula figurer med påhittad italienska som modersmål — är tillbaka med råge efter den ljumma spin-offen Minioner (2015). Deras infantila eskapader kommer till bättre rätt när de inte spelar huvudrollerna.

Superskurken Bratt förlorade sin tid i rampljuset tack vare puberteten, och är en satirisk påminnelse om hur snabbt ära och berömmelse kan försvinna i Hollywood. I den engelsktalande versionen har Trey Parker passande nog rösten till antagonisten. South Park-skaparen är en uttalad föraktare av Hollywood.

LÄS OCKSÅ: Hollywoods historia

Estetiken är lånad från Superhjältarna (2004), men tempot är betydligt mer uppskruvat för att tillfredsställa den yngre publiken. Och stundtals lite väl uppskruvat när filmen blir för ivrig i sitt berättande. Jag hinner knappt andas mellan varven innan det är dags för nästa bombastiska händelse.

Dumma Mej 3 kommer aldrig att bli ihågkommen som en Toy Story 3. Den är långt ifrån lika välgjord som leksaksfilmen, men den är underhållande, såväl visuellt som verbalt, och det är det viktigaste.

Biorecension: Baywatch

baywatch (1)

Film: Baywatch
Biopremiär: 2/6
Regi: Seth Gordon
Manus: Jay Scherick, David Ronn, Thomas Lennon, Robert Ben Garant
Med: Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach, Ilfenesh Hadera, Jon Bass m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 56 min

Det haglar av billiga sexskämt i ’’en av årets mest hajpade filmer’’, som skådespelaren Dwayne Johnson själv beskrivit återupplivandet av Baywatch på sitt Instagramkonto. Vi som följer honom där vet att han även har försäkrat oss om att vi ’’skratta tills våra käkar gör ont’’ om vi går och ser filmen.

Nu har jag gjort just det, och kalla mig humorbefriad om ni vill, men ingen kan väl på fullaste allvar tycka att detta hafsverk är roligt, än mindre sexigt? Visst, samtliga skådespelare är på ytan klippt och skurna för rollerna som de attraktiva strandbeskyddarna, men när den komiska tajmingen är noll spelar det ingen roll hur stora biceps Dwayne Johnson har, eller hur synliga Zac Efrons magrutor är.

Filmen är som sagt en nyversion av den omåttligt populära TV-serien som sändes under 90-talet. Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs stafettpinnen som den beskyddande muskelknutten, stationerad på en strand i soliga Florida. När vi först träffar honom är han och hans team mitt uppe i att anordna den årliga Baywatch-rekryteringen, som går ut på att hitta de mest lämpade livräddarna att utöka laget med. Efter intensiva tävlingar faller lyckan på Matt Brody (Efron), en före detta OS-medaljör, Summer (Daddario) och Ronnie (Bass).

Tillsammans bildar de ett omaka gäng, men det finns ingen gruppdynamik att tala om och karaktärerna är förvånansvärt tråkiga. Manusförfattarna (de är några stycken) har hoppats frambringa skratt genom snoppskämt och att låta Mitch (Johnson) verbalt trakassera Matt. Men det enda Mitch gör är att kalla sin lärling för ”glåpord” såsom ”Bieber” och ”One Direction”.

LÄS OCKSÅ: 4 biopremiärer att se fram emot i juni

De kvinnliga huvudrollsinnehavarna har verkligen inte mycket att göra förutom att se snygga ut. Desto mer fokus läggs på Ronnie och hans kärlek till CJ (Rorhbach), också medlem i teamet. ’’Hon är anledningen till att jag tror på Gud’’, säger han passionerat. Men vid varje möte med henne blir han som paralyserad och kan inte få fram ett ord. Därför tror jag att tittare förväntas känna igen sig i Ronnies situation; alla har vi nog varit förälskade i någon som vi upplevt vara i en högre division. Fast situationerna som uppstår i och med Ronnies oförmåga att bemöta sin käresta normalt – en gång får han stånd och fastnar med snoppen i en trädgårdsstol – är så långsökta att all igenkänningsfaktor uteblir. Manuset är rätt igenom uselt.

När strandteamet får nys om att det förekommer knarklangning på stranden, som kan kopplas till den nya klubbägaren Victoria Leeds (Chopra), tar actionscenerna fart på allvar. Tråkigt nog är de visuella effekterna så pinsamt dåliga, en båträddningsscen i synnerhet, att jag främst funderar på hur den här filmen kunde kosta 69 miljoner dollar.

Nej, Dwayne Johnson. Detta är inte sommarens roligaste film. Snarare den sämsta jag har sett i år.

betyg_0-1

Så bra är den nya ”Pirates of the Caribbean”

pirates

Idag (24/5) har den nya ”Pirates of the Caribbean” biopremiär. Foto: Walt Disney Pictures

Film: Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge
Biopremiär: 24/5
Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg
Manus: Jeff Nathanson
Med: Johnny Depp, Kaya Scodelario, Javier Badem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Paul McCartney m.fl.
Genre: Äventyr/Action
Speltid: 2tim 9min

Genom de olika filmerna har vi fått bekanta oss med flera skönlitterära skrönor och karaktärer från de sju haven. Kapten Svartskägg, den flygande holländaren, död mans kista, apocalyptos och förtrollande sjöjungfrus för att nämna några i raden. I den nya filmen står som så många gånger för, en viss förbannelse i centrum och en viss treudd.

Den ständigt alkoholiserade Jack Sparrow har gått ned sig ordentligt som pirat när han möter den unga sjöfararen Henry (Thwaites) och Carina (Scodelario), en ung kvinna som har blivit anklagad för att vara häxa. Ödet gör att de tre tvingas fly tillsammans från den lilla koloni de befinner sig på. Samtidigt har den grymma kaptenen Salazar (Bardem) lyckats slita sig loss från djävulens triangel med ett enda mål: att göra sig av med Sparrow en gång för alla.

Jagandes av flera övermakter än bara Salazar, styr Sparrow, Henry och Carina ut till sjöss för att hitta  Poseidons treudd. Det ända objektet på jorden som kan bryta havets alla förbannelser, och vi som har sett alla filmerna i serien vet att de är en hel del.

Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge är i likhet med de förgående filmerna, inte i närheten av att vara lika bra som den första. Faktum är att den femte filmen är klart svagast och orsakerna är flera. Dels är själva storyn för tunn. Vi kommer aldrig riktig nära huvudkaraktärerna och dessutom saknas kemin mellan Thwaites och Scodelario i det lilla de har. Övriga figurer som vi känner väl igen sedan tidigare (och de är många) går mest på autopilot och är som bleka kopior av sig själva. Speciellt Johnny Depp.

Läs också: Bäst på BIo just nu!

Vidare är själva mystiken, det spöklika med vad som vilar bland havens djup, helt borta. Istället matas vi med olika transportsträckor bestående av likartade actionscener där våra huvudpersoner flyr från det ena problemet till det andra. Desto mer spektakulära dataanimationer och action som tillsätts i berättelsen, ju mer tappar filmen vind i seglet. I sina värsta stunder är det helt stiltje.

Kon Tiki-regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg, som står för filmens regi, hade behövt sätta in en ordentlig turbomotor på slutet för att ro hem det hela. Istället kommer en final som aldrig blir riktigt spännande och filmens klimax uteblir.

Bäst: Visst blir man glad över att se Paul McCartney i en liten biroll.

Sämst: Manuset var på tok för tunt.

betyg_2 (1)