Biorecension: Dumma Mej 3 (2017)

Film: Dumma Mej 3 (2017)
Biopremiär: 28/6
Regi: Kyle Bada, Pierre Coffin, Eric Guillon
Manus: Ken Daurio, Cinco Paul
Med: Steve Carell, Kristen Wiig, Trey Parker m.fl
Genre: Animerat, komedi
Speltid: 1 tim och 30 min

Det animerade filmformatet är en tidlös genre som fascinerar. Sedan premiären av Toy Story 1995 har den amerikanska filmindustrin sprutat ut animerade succéer nästan årligen. Framgångskonceptet är en berättelse som tilltalar såväl barn som vuxna, och jag minns som pojkvasker när jag första gången såg Woody, Buzz Lightyear och alla de andra leksakerna komma till liv. När eftertexterna rullade i biosalongen var jag frälst, trots att jag inte förstod alla skämt. Men det spelade liksom ingen roll. Den visuella upplevelsen satt fastklistrad på näthinnan.

15 år senare gjorde jag en chockerande upptäckt i samband med biobesöket av Toy Story 3. Filmen innehöll många kamouflerade vuxenskämt som mitt nioåriga jag aldrig hade förstått.

LÄS OCKSÅ: Recension – Transformers: The Last Knight (2017)

I Dumma Mej 3 är Gru, Lucy, barnen och de knasiga minionerna tillbaka. Nu hotas freden av den forne barnstjärnan Balthazar Brat som tänker ta ut sin hämnd på Hollywood efter nedläggningen av hans barnprogram på 80-talet. Beväpnad till tänderna med laserpistoler och rosa tuggummi, disco-dansandes till tonerna av Madonna och Phil Collins, är han den tuffaste motståndaren hittills. Parallellt träffar Gru sin tvillingbror Dru för första gången, och bildar en stark, men något naiv syskonallians mot Brat. ”Lär mig allt du kan om skurkighet!” utbrister den adrenalinsökande tvillingbrorsan. Samtidigt försöker Lucy vänja sig vid livet som mamma.

Minionerna — dessa knasiga, gula figurer med påhittad italienska som modersmål — är tillbaka med råge efter den ljumma spin-offen Minioner (2015). Deras infantila eskapader kommer till bättre rätt när de inte spelar huvudrollerna.

Superskurken Bratt förlorade sin tid i rampljuset tack vare puberteten, och är en satirisk påminnelse om hur snabbt ära och berömmelse kan försvinna i Hollywood. I den engelsktalande versionen har Trey Parker passande nog rösten till antagonisten. South Park-skaparen är en uttalad föraktare av Hollywood.

LÄS OCKSÅ: Hollywoods historia

Estetiken är lånad från Superhjältarna (2004), men tempot är betydligt mer uppskruvat för att tillfredsställa den yngre publiken. Och stundtals lite väl uppskruvat när filmen blir för ivrig i sitt berättande. Jag hinner knappt andas mellan varven innan det är dags för nästa bombastiska händelse.

Dumma Mej 3 kommer aldrig att bli ihågkommen som en Toy Story 3. Den är långt ifrån lika välgjord som leksaksfilmen, men den är underhållande, såväl visuellt som verbalt, och det är det viktigaste.

Biorecension: Baywatch

baywatch (1)

Film: Baywatch
Biopremiär: 2/6
Regi: Seth Gordon
Manus: Jay Scherick, David Ronn, Thomas Lennon, Robert Ben Garant
Med: Dwayne Johnson, Zac Efron, Priyanka Chopra, Alexandra Daddario, Kelly Rohrbach, Ilfenesh Hadera, Jon Bass m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 56 min

Det haglar av billiga sexskämt i ’’en av årets mest hajpade filmer’’, som skådespelaren Dwayne Johnson själv beskrivit återupplivandet av Baywatch på sitt Instagramkonto. Vi som följer honom där vet att han även har försäkrat oss om att vi ’’skratta tills våra käkar gör ont’’ om vi går och ser filmen.

Nu har jag gjort just det, och kalla mig humorbefriad om ni vill, men ingen kan väl på fullaste allvar tycka att detta hafsverk är roligt, än mindre sexigt? Visst, samtliga skådespelare är på ytan klippt och skurna för rollerna som de attraktiva strandbeskyddarna, men när den komiska tajmingen är noll spelar det ingen roll hur stora biceps Dwayne Johnson har, eller hur synliga Zac Efrons magrutor är.

Filmen är som sagt en nyversion av den omåttligt populära TV-serien som sändes under 90-talet. Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs stafettpinnen som den beskyddande muskelknutten, stationerad på en strand i soliga Florida. När vi först träffar honom är han och hans team mitt uppe i att anordna den årliga Baywatch-rekryteringen, som går ut på att hitta de mest lämpade livräddarna att utöka laget med. Efter intensiva tävlingar faller lyckan på Matt Brody (Efron), en före detta OS-medaljör, Summer (Daddario) och Ronnie (Bass).

Tillsammans bildar de ett omaka gäng, men det finns ingen gruppdynamik att tala om och karaktärerna är förvånansvärt tråkiga. Manusförfattarna (de är några stycken) har hoppats frambringa skratt genom snoppskämt och att låta Mitch (Johnson) verbalt trakassera Matt. Men det enda Mitch gör är att kalla sin lärling för ”glåpord” såsom ”Bieber” och ”One Direction”.

LÄS OCKSÅ: 4 biopremiärer att se fram emot i juni

De kvinnliga huvudrollsinnehavarna har verkligen inte mycket att göra förutom att se snygga ut. Desto mer fokus läggs på Ronnie och hans kärlek till CJ (Rorhbach), också medlem i teamet. ’’Hon är anledningen till att jag tror på Gud’’, säger han passionerat. Men vid varje möte med henne blir han som paralyserad och kan inte få fram ett ord. Därför tror jag att tittare förväntas känna igen sig i Ronnies situation; alla har vi nog varit förälskade i någon som vi upplevt vara i en högre division. Fast situationerna som uppstår i och med Ronnies oförmåga att bemöta sin käresta normalt – en gång får han stånd och fastnar med snoppen i en trädgårdsstol – är så långsökta att all igenkänningsfaktor uteblir. Manuset är rätt igenom uselt.

När strandteamet får nys om att det förekommer knarklangning på stranden, som kan kopplas till den nya klubbägaren Victoria Leeds (Chopra), tar actionscenerna fart på allvar. Tråkigt nog är de visuella effekterna så pinsamt dåliga, en båträddningsscen i synnerhet, att jag främst funderar på hur den här filmen kunde kosta 69 miljoner dollar.

Nej, Dwayne Johnson. Detta är inte sommarens roligaste film. Snarare den sämsta jag har sett i år.

betyg_0-1

Så bra är den nya ”Pirates of the Caribbean”

pirates

Idag (24/5) har den nya ”Pirates of the Caribbean” biopremiär. Foto: Walt Disney Pictures

Film: Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge
Biopremiär: 24/5
Regi: Joachim Rønning, Espen Sandberg
Manus: Jeff Nathanson
Med: Johnny Depp, Kaya Scodelario, Javier Badem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Paul McCartney m.fl.
Genre: Äventyr/Action
Speltid: 2tim 9min

Genom de olika filmerna har vi fått bekanta oss med flera skönlitterära skrönor och karaktärer från de sju haven. Kapten Svartskägg, den flygande holländaren, död mans kista, apocalyptos och förtrollande sjöjungfrus för att nämna några i raden. I den nya filmen står som så många gånger för, en viss förbannelse i centrum och en viss treudd.

Den ständigt alkoholiserade Jack Sparrow har gått ned sig ordentligt som pirat när han möter den unga sjöfararen Henry (Thwaites) och Carina (Scodelario), en ung kvinna som har blivit anklagad för att vara häxa. Ödet gör att de tre tvingas fly tillsammans från den lilla koloni de befinner sig på. Samtidigt har den grymma kaptenen Salazar (Bardem) lyckats slita sig loss från djävulens triangel med ett enda mål: att göra sig av med Sparrow en gång för alla.

Jagandes av flera övermakter än bara Salazar, styr Sparrow, Henry och Carina ut till sjöss för att hitta  Poseidons treudd. Det ända objektet på jorden som kan bryta havets alla förbannelser, och vi som har sett alla filmerna i serien vet att de är en hel del.

Pirates of the Caribbean – Salazar’s Revenge är i likhet med de förgående filmerna, inte i närheten av att vara lika bra som den första. Faktum är att den femte filmen är klart svagast och orsakerna är flera. Dels är själva storyn för tunn. Vi kommer aldrig riktig nära huvudkaraktärerna och dessutom saknas kemin mellan Thwaites och Scodelario i det lilla de har. Övriga figurer som vi känner väl igen sedan tidigare (och de är många) går mest på autopilot och är som bleka kopior av sig själva. Speciellt Johnny Depp.

Läs också: Bäst på BIo just nu!

Vidare är själva mystiken, det spöklika med vad som vilar bland havens djup, helt borta. Istället matas vi med olika transportsträckor bestående av likartade actionscener där våra huvudpersoner flyr från det ena problemet till det andra. Desto mer spektakulära dataanimationer och action som tillsätts i berättelsen, ju mer tappar filmen vind i seglet. I sina värsta stunder är det helt stiltje.

Kon Tiki-regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg, som står för filmens regi, hade behövt sätta in en ordentlig turbomotor på slutet för att ro hem det hela. Istället kommer en final som aldrig blir riktigt spännande och filmens klimax uteblir.

Bäst: Visst blir man glad över att se Paul McCartney i en liten biroll.

Sämst: Manuset var på tok för tunt.

betyg_2 (1)