The Force Awakens – årets biofilm?

Star Wars VII

Film: Star Wars: The Force Awakens (2015)
Regi: 
J.J. Abrams
Med: Daisy Ridley, John Boyega, Mark Hamill, Carrie Fisher, Oscar Isaac, Adam Driver, Harrison Ford, Max von Sydow m.fl.
Genre: Sci-fi, Äventyr

Det är inte ofta det händer, men under premiären av Star Wars: The Force Awakens rådde den där underbara känslan av kollektiv förväntning. Publiken var på helspänn och när den berömda introduktionstexten började rulla, var jag nog inte ensam om att få gåshud.

Episode VII tar vid trettio år efter att vi lämnade våra hjältar i Episode VI: The Return of the Jedi. Ur Imperiets aska har en ny rörelse vuxit fram, The First Order, med riddaren Kylo Ren i spetsen. Han är en motståndare mot den ljusa sidan och precis lika korrumperande som sina föregångare.

Numera existerar jediriddarna främst i myter och legender och det verkar råda ett allmänt ifrågasättande av kraftens verklighet. En som har ett stort intresse för dessa historier är skrotsamlaren Rey (Daisy Ridley). Hennes enformiga kamp-för-dagen-liv på ökenplaneten Jakku kommer snart bytas ut mot ett ordentligt rymdäventyr.

Läs också: Star Wars-filmerna – Från sämst till bäst

Tillsammans med soldaten Finn (John Boyega) och droiden BB-8 beger sig Rey för att hjälpa de kvarlevande rebellerna med att sätta stopp för den mörka kraften en gång för alla.

J.J. Abrams tar med oss till ett slitet och mörkt Star Wars-universum, som på samma gång är fyllt med lekfullhet och skaparglädje. Gamla reliker från de gamla filmerna dyker upp lite här och var samtidigt som det finns utrymme för att presentera nya fantasifulla figurer. Favoriten är tveklöst BB-8.

Även stridsscenerna är välgjorda. Såväl de pampiga rymdstriderna, som de svettiga närkamperna. Till min stora förtjusning har Abrams också valt att uppdatera de hånade stormtrooper-soldaterna. De inte bara siktar bättre, utan också känns som riktiga människor.

Även om underhållningsvärdet är stort är tyvärr inte The Force Awakens helt och hållet den film jag hade hoppats på. Det finns nämligen två problem som drar ner helhetsintrycket.

Läs också: Star Wars-vecka på Filmtopp!

Det första problemet är det evinnerliga publikfrieriet. Det bjuds på allt för många bioskämt (skämt som fungerar bäst första gången man ser en film tack vare förväntningar och gemenskap) och referenser till de gamla filmerna. I samma veva utnyttjas publikens längtan efter att återse originalbesättningen kontinuerligt. Den sistnämnda komponenten påverkar också en av sidohistorierna negativt. Det andra problemet är att filmen snarare känns som en reboot än en uppföljare.

Trots dessa brister är The Force Awakens ett spännande äventyr med ett par fina twister och en handfull fenomenala scener. Rey är en älskvärd hjältinna och Ren är en spännande skurk. Det kommer att bli jobbigt att behöva vänta i två år på nästa episod.

Bäst: De gånger Star Wars-magin råder.

Sämst: Att historien inte är så fräsch som jag hade hoppats på.

3915c-betyg_4

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna

Ladda upp inför Star Wars: The Force Awakens

FILE - In this March 13, 2008 file photo, director/producer George Lucas poses for portrait in Las Vegas. Lucas wrote and produced the upcoming movie "Star Wars: The Clone Wars."There’s no mistaking the similarities. A childhood on a dusty farm, a love of fast vehicles, a rebel who battles an overpowering empire, George Lucas is the hero he created, Luke Skywalker. (AP Photo/Matt Sayles, File)

George Lucas är både en entreprenör och filmskapare. Entreprenör eftersom han har utvecklat en enorm industri kring de två gigantiska koncept han har bringat filmvärlden, Star Wars och Indiana Jones. Lucas har varit aktiv i branschen sedan 1965 och har grundat produktionsbolagen Lucasfilm och ILM (Industrial Light & Magic), det sistnämnda med fokus på visuella specialeffekter. Med Lucasfilm utvecklade han också regelverket THX (Tomlinson Holman’s eXperiment), som än idag används som en kvalitetsgradering över hur bra olika ljudsystem, biografer, spelkonsoler och videoproduktioner låter.

Under sin femtioåriga karriär som regissör, manusförfattare och producent har han fått fem Oscarsnomineringar och är en av amerikansk filmindustris mest ekonomiskt framgångsrika filmskapare.

Läs också: 12 roliga ”Star Wars”-fakta

Som många andra filmskapare började Lucas med att göra kortfilmer. Lucas har en stor genrebredd och i början av sin karriär sysslade han mycket med dokumentärfilm. Lucas skolprojekt Elektronic Labyrinth THX 1138 4Eb (1967) var hans science-fictiondebut som han vann förstapris för. Filmen utvecklades fyra år senare till hans långfilmsdebut, betitlad THX 1138THX var dock ingen succé och därefter skapade han sitt signaturbolag Lucasfilm och regisserade dramafilmen American Graffitti (1973) som idag är kultförklarad.

Det stora genombrottet

Tre år senare kom Lucas stora genombrott som filmskapare när han gick tillbaka till sina ”sci-fi-rötter” med fenomenet Star Wars (1977). Filmen gick igenom en tuff produktionsperiod och dess enorma succé var oväntad. Enligt källor höll Lucas i en förhandsvisning av en ofullständig version av Star Wars för bekanta filmskapare, där bland annat Steven Spielberg satt i publiken. Spielberg sägs vara den enda som tyckte att filmen var sevärdig. Men den slutgiltiga versionen slog stort och belönades med sex Oscars, bland annat för bästa klippning och originalmusik.

When I was making ”Star Wars”, I wasn’t restrained by any kind of science. I simply said, I’m going to create a world that’s fun and interesting, makes sense, and seems to have a reality to it.

Läs också: ”Star Wars”-filmerna – från bäst till sämst

Inför uppföljarna The Empire Strikes Back och The Return of the Jedi lämnade Lucas över regityglarna, men satte istället sin ton i filmerna som producent och redigerare. Den första filmens succé upprepade sig två gånger om och trilogin betraktas av många som den bästa någonsin. Vid sidan av del fem och sex, producerade Lucasfilm den första Indiana Jones-filmen Raiders of the Lost Ark (1981). Spielbergs film uppnår alla kriterier för det perfekta äventyrsspektaklet och även här triumferade Lucas. Att Spielberg regisserade filmen, var nämligen något Lucas kämpade för. Lucas fick länge övertyga Spielberg att ta sig an projektet.

Star Wars ep 1

Sexton års väntan

Lucas hade inte regisserat en film sedan Star Wars, men 1999 återvände han till registolen med The Phantom Menace, den första delen av den andra Star Wars-trilogin. Till skillnad mot de äldre filmerna var scenografin nu byggd med hjälp av digital teknik, något som många tyckte spottade den analoga och charmiga skaparglädjen i ansiktet. Filmen mottog ljummen kritik, även om den blev en kassasuccé.

Trilogins andra film, Attack of the Clones, fick samma svala mottagande medan den sista delen, Revenge of the Sith, gick hem även hos kritikerna. I och med att Lucas dränkte sin andra trilogi i CGI-effekter svalnade fansens starka kärleksband till honom. Det kreativa skapandet av karaktärsdockor och miljöer är ett nyckelhantverk i vad som ursprungligen kännetecknar Star Wars.

Lucas återgav senare originalfilmerna i uppdaterade versioner med inlagda CGI-effekter. Fansens reaktioner på utgåvan skiljer sig mycket och på nätet är det många som har vägt vad som varit bra mot vad som varit dåligt. Den mest uppmärksammade ändringen Lucas gjorde var att han lade in en scen med en animerad Jabba The Hutt i episode IV.

När Lucas 2012 sålde konceptets rättigheter till Disney för 27 miljarder kronor gick många fans upp i taket av ilska. Lucas betydelsefulla arv tillhör nu världens största filmproduktionsbolag, som vi kan förvänta oss kommer att spruta ut Star Wars-filmer och serier.

Läs också: The Jar Jar Binks Theory –  Vad döljer egentligen Star Wars hatade karaktär?

Såhär kommenterade Lucas om övergången till Disney: 

‘It’s now time for me to pass Star Wars on to a new generation of filmmakers. I’ve always believed that Star Wars could live beyond me, and I thought it was important to set up the transition during my lifetime.

Affären var alltså en del av Lucas pensionsplan och imorgon, när The Force Awakens har premiär, får han veta om han gjorde rätt beslut att lämna över världens största filmuniversum till Disney. Om du inte har ett riktigt grepp om hur stort Star Wars är idag, kan jag informera dig om att franchisen hittills omsatt omkring 27 miljarder dollar, motsvarande ca 200 miljarder svenska kronor.

Axel Diedrichs

Recension: Efterskalv (2015)

Efterskalv

Film: Efterskalv (2015)
Regi: Magnus von Horn
Med: Ulrik Munther, Mats Blomgren, Loa Ek m.fl.
Genre: Drama

Efter att ha muckat från ungdomsfängelset, vill John (Munther) att allt ska bli som vanligt igen. Men det visar sig snabbt att det lilla samhället han bor i varken har glömt eller förlåtit hans brott. I själva verket är byborna fortfarande omtumlade och de efterskalv som råder kommer att fortsätta råda en lång tid framöver.

John får bo tillsammans med sin lillebror hemma hos deras ensamstående pappa Martin (Blomgren), som också ska ta hand om Johns farfar. John är, likt både sin far och farfar, hjälplöst lakonisk. Tillsammans utgör de tre generationer hämmade män som inte vågar öppna upp sig för någon. Deras tystnad är många gånger provocerande, inte bara för oss i publiken utan också för Johns lillebror som ständigt ställs utanför. Han vill förstå, men får aldrig chansen.

Värst blir det emellertid när John återvänder till skolan. Där trakasseras han av de andra eleverna, som tycker att hans straff varit alldeles för lindrigt.

Läs fler recensioner på Filmtopp.se

Precis som Sanna Lenken och Peter Grönlund lyckas regissör och manusförfattare, Magnus van Horn, bidra med något unikt med sin debutlångfilm. Efterskalv är både en konversationsstartare och en skildring av ett perspektiv vi allt för sällan behöver konfrontera, förövarens. van Horn ska ha ett stort beröm för hur han tålmodigt matar oss med små detaljer om det brott John har begått. Jag gillar också hur han, genom stillastående kameror och en smart användning av ljud, låter vissa karaktärer lämna bildens ramar. Det ger betraktaren en tjuvkikande känsla i familjens värld.

Svaret på mångas fråga om hur bra popsångaren Ulrik Munther är i sin debutfilm, är rätt och slätt: kanon! Han lyckas problemfritt skildra Johns svärta och ångest. Dock är det inte bara Munther som bjuder på en stark insatts. Bäst är Mats Blomgren, som klockrent gestaltar den kämpande och omtänksamma fadern, men hela ensemblen bjuder på trovärdigt skådespel. När filmen når sitt klimax sitter jag som fastnålad och när eftertexterna rullar känner jag mig härligt omtumlad.

Bäst: Den sista halvtimmen är en klockren femma!

Sämst: Även om jag gillar van Horns tålmodiga berättande, känns Efterskalv lite bettlös den första halvtimmen.

4 ögon

Eric Diedrichs

Recension: Leviatan (2014)

Foto: Studio S Entertainment. Recension: Leviatan. www.Filmtopp.se
Foto: Studio S Entertainment. Recension: Leviatan. www.Filmtopp.se

Leviatan – en vacker dystopi som ger tittarna en kallsup.

I den ryska filmskaparen Andrej Zvjagintsev senaste film Leviatan (2014) målas ett grått och dystopiskt samhälle upp. Det Oscarsnominerade dramat utspelar sig i ett korrupt och upprivet Ryssland, där myndigheterna såväl som medborgarna är vodkadrickande hycklare.

Film: Leviatan (2014)
Regi: Andrej Zvjagintsev
Med: Aleksey Serebryakov, Elena Lyadova, Roman Madyanov m.fl.
Genre: Drama

I utkanten av Kolahalvön vid Barents hav bor Kolya med sin fru Lilia och hans tonårsson från ett tidigare äktenskap. Kolya är bilmekaniker och Lilia rensar fisk. Tillsammans bor familjen i ett egettillverkat hus på en tomt som har tillhört familjen i generationer. En dag, till synes utan tydlig grund, bestämmer stadens borgmästare att huset ska rivas.

I frustration tar Kolya hjälp av sin advokatvän från Moskva, Dmitri, men fallet får motstånd. I stället adderar Dimitris ankomst komplexitet och svårigheter till familjens labila situation.

Läs också: Recension – Efterskalv (2015)

Vi får följa med i Kolyas vardag fylld av humörsvängningar, ovisshet och spänningssökande. Kolya är högljudd och bitvis nästan våldsam. Detta parallellt med Lilias ganska stillsamma närvaro. Trots hennes sammanbitna attityd märks det att hon bär på ett deprimerande missnöje över tillvaron. Redan tidigt i filmen märks även spänningen och konflikten i Lilia och styvsonen Pashas relation av.

Leviatan är enligt den bibliska mytologin en gigantisk havsvarelse som endast Herren kan övervinna. I filmen skulle det mäktiga sjöodjuret kunna symbolisera samhällssystemet i Ryssland, eller staten, och dess styre i kontrast mot den lilla människans maktlöshet.

Andra har läst: Leonardo DiCaprios 5 bästa filmer

Personligen tycker jag att filmen är fantastisk. Sorglig och destruktiv, men vacker.

Jag gillar manuset, det gripande skådespelet och de otroliga miljöerna. Jag gillar även hur Zvjagintsev har fångat den dystra och kalla känslan i den gråa skala dramat målas upp i, det öppna landskapet och de förstörda områdena som får tittaren att rysa av obehag. Dessutom gillar jag hur Leviatan är filmad; länge på samma ställe trots att scenen inte alltid är så lång. Historien är omvälvande och bjuder på många gripande scener.

Bäst: Vyerna och miljön!

Sämst: Att filmen bitvis är lite seg.

Jag ger Leviathan 3,5 i betyg eftersom jag tycker att den nästan är lite väl destruktiv och ledsam för min smak.

betyg_3_5

Filippa Timlon

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna!

Tsatsiki är tillbaka!

Recension: Tsatsiki, farsan och olivkriget

Film: Tsatsiki, farsan och olivkriget (2015)
Regi: Lisa James Larson
Med: Emrik Ekholm, Sara Vilén, Liv Mjönes, Jonatan Rodriguez m.fl.
Genre: Drama, Komedi

Tsatsiki (Emrik Ekholm) och hans pappa Yanis (Jonatan Rodrigues) befinner sig på en Grekisk ö, mitt bland olivernas paradis och på Yanis hotell. ”En dag ska allt det här bli ditt”, berättar fadern för sin son. Marken är nämligen ett arv som gått genom släkte efter släkte och en dag skall Tsatsiki få ärva allt. Det är vad både far och son tror.

Det går ett år och Tsatiski längtar till det nalkande sommarlovet mer än något annat, eftersom han ska få åka tillbaka till sitt älskade Grekland. Mest av allt längtar Tsatsiki nog efter sin olivlund, som han stolt berättat om för sin vän Per Hammar (Adam Gutniak), som också ska med på resan.

Sommarlovet kommer, men är Tsatsiki tillslut anländer till ön märker han snabbt att något har förändrats. Pappa Yanis har ingen bil längre och hotellet är ödelagt. På ön cirkulerar det även en mystisk mäklare, som måste stoppas innan hela ön säljs och blir till en lyx-ö där turister kan peka och få allt. Allt utom det riktiga Grekland.

Tsatiski inser att han tillsammans med sin nyfunna vän Alva, som även hon har grekiskt ursprung, måste rädda ön.  Sommarlovet förvandlas till ett räddningsuppdrag fyllt av kärlek, vänskap och äventyr. Frågan är, kommer de att hinna rädda ön och vill ön verkligen bli räddad?

Tsatsiki gör comeback efter 14 års väntan. Och ännu en gång får vi ta del av Grekland och dess fantastiska miljö. Är det något som filmen lyckas fånga, är det just paradiset Grekland med dess turkosa vatten, färgsprakande fiskar och vackra arkitektur. Men det är ungefär det som är det bästa med hela filmen. Manuset är allt för förutsägbart, berättelsen är lika spännande som färgen på en oliv och filmens enda trovärdiga skratt kommer när Tsatsiki blir jagad av en hund.

Försöket till att göra en cool, hip ungdomsfilm misslyckades i mina ögon och jag kan ärligt talat inte säga om det berodde på skådespelarinsatserna eller manuset.

betyg_2

Bästa: Det bästa av Grekland fångades lyckosamt. Resebyråerna jublar säkert högt.
Sämst: En alldeles för förutsägbar produktion där spänningen saknas helt.

Sophia Swan Håkansson, Filmtopp.se

En resa i Harry Potters fotspår – del 2

Missade du del 1 av min resa, hittar du den här.

Vad ska man säga om Oxford? Det är ungefär som att gå runt i en Harry Potter-filmI varenda gathörn ligger ett college som är pampigare än det förra! Det är tinnar och torn, stora matsalar som alla skulle platsa som Stora salen, och det kanske är därför som så många av Oxfords college har fått agera inspelningsplats vid enstaka tillfällen. Taktiken blev helt enkelt att välja ett college och se vad det hade att erbjuda.

Självklart valde jag Christ Church College, ett av Oxfords mest kända colleges. Här har bl.a. den så kallade klostergången (the cloisters) fått agera kuliss i den scen när Hermione visar Harry ett gammalt prisskåp som visar att Harrys pappa också spelade sökare i quidditch. Här finns också den stora trappan som Harry och de andra förstaårseleverna går upp i för att mötas av McGonagall i första filmen. Den är precis lika magnfik i verkligenheten som på film! Dock var den rätt svår att fota utan att få med en bunt turister. Men jag ska väl inte säga något, jag hamnade säkert på ett antal foton hos andra Harry Potter-nördar som säger samma sak. 

12208064_985057348222289_1504262647_n

12025411_985057344888956_160476933_n

Under besöket i Oxford hann vi också med en dagsutflykt till London. Fantastiskt, så mycket Harry Potter! Det här är staden som hyser bl.a. Kings Cross, ingången till Diagongränden och Grimmaldiplan. Tyvärr fick jag bara möjlighet att se en bråkdel av Londons Harry Potter-utbud utan det blev främst kulisser från senare filmer och som mest är kända som landmärken. Fast det var nästan häftigare att se Houses of Parliament för att de i  den femte filmen flyger förbi byggnaden längs med Themsen, än för att det är maktens boning i Storbritannien. Det var också fräckt att se Milennium Bridge, den bro som Dödsätarna raserar i sjätte filmen.

12208148_985057498222274_645077397_n

Det var alla platser i Harry Potters fotspår som jag har sett fram till dagens datum, men fler ska det bli! Ska förhoppningsvis bocka av några fler inspelningsplatser när jag åker till London i december nästa år för att se den nya Harry Potter-pjäsen!

Elin Folkesson, Filmtopp

Är Steven Spielbergs nya spiondrama värd biopengarna?

Foto: 20th Century Fox. Recension - Bridge of Spies

Film: Bridge of Spies (2015)
Regi: Steven Spielberg
Med: Tom Hanks, Mark Rylance, Amy Ryan, Scott Shepherd m.fl.
Genre: Drama

Steven Spielberg är tillbaka, denna gången med spiondramat Bridge of Spies. En historieskildring som har hämtat inspiration från kalla krigets U-2-affär, 1960, som ägde rum strax före Kubakrisen. Med andra ord befinner vi oss i ett uppjagat USA där en allmän rädsla för kommunistspöket och kronisk paranoia råder.

I historiens mitt finner vi advokaten James Donovan (Tom Hanks). Donovan har fått den otacksamma uppgiften att försvara en misstänkt sovjetisk spion vid namn Rudolf Abel (Mark Rylance), och eftersom rättegången lär iakttas av den sovjetiska regimen är det av största vikt att allt sker så pass juridiskt korrekt som möjligt. Eller snarare, som situationen kräver. USA ska visa att deras rättssystem överglänser det kommunistiska samtidigt som det finns ett allmänt intresse för att se Abel avrättas.

Läs också: Recension – Hunger Games: Mockingjay – Part 2

Donovan, som med hänvisningar till USA:s konstitution, tar sitt uppdrag på största allvar och är beredd att göra allt för att ge Abel en rättvis rättegång. Det spelar ingen roll hur mycket det upprör den partiske domaren, CIA eller hur stor hotbilden blir mot han själv och hans familj.

Nu kanske Bridge of Spies låter som ännu en patriotisk rättegångsfilm där den amerikanska grundlagen löser alla problem, men riktigt så enkelt är det inte. Snart framkommer det nämligen att en amerikansk pilot, Francis Powers, har fängslats efter att ha kraschat på sovjetisk mark. Plötsligt slängs Donovan in i en ny snärjig situation, att förhandla med Sovjet om ett utbyte mellan Abel och Powers. Men är han verkligen en tillräckligt skicklig diplomat?

Läs också: De 11:a bästa skräckfilmerna, dessa måste du ha sett!

Att kalla kriget har blivit ett högaktuellt ämne i vår populärkultur, beror förmodligen på Rysslands ökade offensiv. Stormakterna har börjat spänna sina muskler igen och film används som ett medel till att både slänga slirningar mot varandra och påminna omvärlden om hur problematisk situationen en gång har varit. Fine, inte mig emot. Problemet jag däremot har med dessa filmer, Bridge of Spies inkluderat, är hur politiskt färgade och manipulativa de känns.

Även om konflikterna i USA tas upp, görs de med en förståelse som inte finns i gestaltningen av Sovjetunionen. I exempelvis Bridge of Spies framstår ryssarna som kalla mördarmaskiner, som ensamt står till svars för fattigdomen i Östberlin. På sätt och vis känns det som att vi befinner oss i ett nytt kallt krig där vi ständigt matas med en smartare form av propaganda.

Läs också: Porträtt – Steven Spielberg och hans bästa filmer

Samtidigt finns det ingen som kan göra klassisk amerikansk film som Steven Spielberg. Med skicklig hand har han gett liv åt bröderna Coens och Matt Charmans manus. Det är stilsäkert och snyggt, från den inledande jaktscenen till att sluttexterna rullar. Som vanligt när det kommer till Spielbergs filmer är även Bridge of Spies kryddad med medmänsklig humor och några charmiga familjescener.  Tyvärr räcker inte charm och humor hela vägen när historien aldrig hettar till.

betyg_3_5

Eric Diedrichs

Versailles – ett drama om den franska monarken

versailles

TV-serie: Versailles (2015-)
Skapare: Simon MirrenDavid Wolstencroft
Med: ​George BlagdenTygh RunyanStuart Bowman, Elisa Lasowski m.fl.
Genre: ​Drama

Filmtopp har recenserat den nya TV-serien Versailles.

Versailles är ett drama om den franska monarken Ludvig XIV och hans liv. Den engelskspråkiga serien är skapad av Simon Mirren och David Wolstencroft, producerad av Canal+ och är med en budget på 32 miljoner dollar Frankrikes dyraste TV-serieproduktion hittills.

Ludvig XIV (George Blagden), eller solkungen, regerade i Frankrike under hela 72 år, men när vi kastas in i handlingen är året 1667 och Ludvig XIV är bara 28 år gammal. Vi får följa hans styre av landet samtidigt som han skapar slottet i Versailles för att sköta makten därifrån. Romantiska intriger är en stor del av Ludvigs liv då han gärna bedrar sin drottning (Elisa Lasowski) som väntar Ludvigs kungliga barn, eller?

Att Versailles är en påkostad produktion märks tydligt på den vackra scenografin och kostymerna. Serien har potential till något stort, dock saknas det där lilla extra för att leva upp till budgeten. Det finns moment i Versailles som suger in mig i handlingen, men tyvärr är stunderna fler som istället minskar mitt intresse. Allt blir för mycket teater över det hela och det känns inte som att man befinner sig på 1600-talet, trots slottets barocka korridorer.

Serien är vackert fotograferad och scenerna i Versailles är klockrena, dock kunde de ha försökt lösa översiktsbilderna på slottet och byarna på ett annat sätt. Det blir lite väl tydligt att dessa sekvenser är datoranimerade vilket bryter illusionen  av att vi befinner oss på ett riktigt slott.

George Blagden gör det som förväntas av honom i sin roll som Ludvig XIV, men inte mycket mer. Däremot tycker jag att Alexander Vlahos, som spelar Ludvig XIV:s homosexuella bror Filip I av Orléans, tillför något extra och spännande till sin karaktär. Vilket också kan behövas eftersom det framgår tydligt att de två brödernas relation inte är den bästa . Efter en spännande händelse i seriens andra avsnittet, som verkligen fick mig att vilja se mer, kan jag ändå konstatera att Versailles håller på att bli mer intressant.

Bäst: De otroligt vackra och historiska miljöerna som karaktärerna rör sig i ibland.

Sämst: Antalet viktiga karaktärer som bara slängs in handlingen utan någon riktig introduktion. Blir rörigt med så många karaktärer som det förväntas att man ska veta vad de heter och vad de har för funktion efter bara några minuter.

betyg_3

Recensionen är baserad på de två första avsnitten av de totala tio.

Versailles hade sverigepremiär på C More  den 22:e november.

Dennis Johansson

Så bra är Hunger Games-finalen

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-Featured

Från filmens öppningsscener står det klart. Mockingjay – Part 2 är den mörkaste installationen i Hunger Games-serien.

Film: Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)
Regi: Francis Lawrence
Med:
Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Julianne Moore, Donald Sutherland, Woody Harrelson, Philip Seymour Hoffman m.fl.
Genre: Action, Äventyr

Vi kastas in i handlingen direkt efter där Mockingjay – Part 1 slutade. Katniss (Jennifer Lawrence) befinner sig på rebellbasen i distrikt 13 och är omtumlad efter Peetas mordförsök på henne. Peeta (Josh Hutcherson) hålls under sträng bevakning medan vårdpersonalen envist jobbar med att omvända den betingning, president Snow (Donald Sutherland) utsatte honom för, som får honom att hata Katniss.

Dessutom har president Coin (Julianne Moore) ökat sin offensiv. Efter huvudstadens anfall mot rebellbasen, är det dags att agera snabbt. Rebellstyrkor skickas till huvudstaden för en kontraattack. Katniss, som anses vara en oumbärlig motivationskraft för rebellernas armé, beordras stanna kvar i distrikt 13 och producera propagandafilmer. Självklart har hon själv en annan plan i åtanke, att nästla sig in bland frontstyrkorna och mörda president Snow. Under resans gång möter hon många hinder, inte minst alla de spektakulära fällor som är utspridda över staden.

Läs också: Recension – Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

Från öppningen står det klart att detta kommer att bli en betydligt mörkare film än någon av de tidigare i Hunger Games-serien. Som Katniss säger, verkar det inte längre finnas några regler över hur människor får bete sig mot varandra. På sätt och vis är nog också Katniss krigets sista samvete.

Med sina komplicerade moralfrågor och mångbottnade karaktärer, har Hunger Games blivit en av de mer intressanta ungdomsserierna. Likt föregångarna bjuds det på en och annan överraskning och många gånger får vi fråga oss själva vem eller vilka den riktiga fienden är. Kanske är det just detta som har fått så många fantastiska skådespelare att ansluta sig till filmserien? Med namn som Jennifer Lawrence, Woody Harrelson, Julianne Moore, Donald Sutherland och Philip Seymour Hoffman är Mockingjay – Part 2 tveklöst en av årets mer intressanta blockbusters.

Läs också: 9 saker du inte visste om The Hunger Games

Trots att Hoffman gick bort mitt under filminspelningen i fjol, har regissör Francis Lawrence sy ihop sömmarna klanderfritt och arbetat ihop en värdig avslutning på franchisen. Även om filmens epilog var något utdragen och den sista scenen överflödig, har jag en känsla av att fansen kommer vara mer än nöjda med resultatet.

Däremot skulle jag vilja flagga för den tveksamma åldersgränsen på 11-år. Några scener är riktigt obehagliga och vissa klipp är alldeles för hemska för de sju- till tioåringar som kan komma in med vuxet sällskap.

Läs också: Recension – En underbar jävla jul (2015)

Bäst: Donald Sutherland är underbar som president Snow!

Sämst: Precis som i de andra filmerna, känns vissa sekvenser alldeles för sentimentala.betyg 4

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och de färskaste filmnyheterna!

Möt succéduon bakom ”En underbar jävla jul”

Foto: Eero Hannukainen för Zap PR

Daniel Réhn och Edward af Sillén är författarduon som har skrivit manus åt såväl melodifestivalen, som Colin Nutleys senaste film Medicinen. Nu är de tillbaka i högform med Helena Bergströms julkomedi En underbar jävla jul. En film där homofobi, racism och normbrytande familjekonstellationer står för en stor del av underhållningen. I rollerna ser vi bland andra Robert Gustafsson, Maria Lundqvist och Anastasios Soulis.

Vilken är den största utmaningen med att skriva komedifilm?

[E] – Det är en ångest man alltid sitter med när man skriver. Det jag tycker att vi saknar i svensk film är spelglädje och glädjen i att berätta en historia utan att överanalysera för mycket. Att våga lita på en situation och sina skådespelare. Med den här filmen var det viktigt att samla många begåvade skådespelare i ett hus under en väldigt begåvad ledning och låta dem ha kul.

[D] – I det stora hela ligger utmaningen i att försöka använda det man själv tycker är roligt istället för att skapa situationer bara för att de borde vara roliga.

Författarduon berättar att de försöker snappa upp så mycket som möjligt av det som sker runt omkring dem för inspiration. 

[E] – Eftersom jag kommer från en väldigt liten familj på tre personer, går jag igång på att höra folk berätta om sina familjehögtider. Jag är särskilt förtjust i att höra om mina vänners stora familjers julfirande

[D] –  Det behöver inte nödvändigtvis vara direkt personliga händelser i första person, men roliga saker som händer folk runt omkring en. Dessa historier kan man kanske använda någon gång.

I svensk film finns det nog inget som är så starkt förknippat med tragikomik som julen. Varför tror ni att det är så?

[D] – Jag tycker inte att det är unikt för svensk film. Varje år görs det mängder med amerikanska julfilmer med en ganska allvarlig underton i. Däremot saftar man nog på lite mer med alkohol och det gråa i de svenska julfilmerna.

Läs också: Recension – En underbar jävla jul (2015)

Foto: Alexander Kallas, Sweetwater Production AB. Skådespelarensemblen i En underbar jävla jul.

Det finns många humoristiska scener i En underbar jävla jul. Edward och Daniel delar med sig av vilka som var deras favoritscener att skriva.

[E] – Jag tycker väldigt mycket om när Ulf och Monica integrerar med sin städare på hotellet för att sedan upptäcka att han kommer att fira jul med dem. Att Monica inte vågar säga ordet städare eftersom hon tror att det ska vara en förolämpning, tyckte jag var kul.

[D] – Det är alltid en utmaning att skriva dialog men det var himla kul att skriva om när alla sitter vid julbordet och ska umgås. När släkt och ytligt bekanta träffas pågår det gärna två diskussioner samtidigt. En mer seriös, som ska dämpas av en mer ytlig som alla hoppas att vi ska hålla oss till.

Hur mycket skiljer sig er originaldialog mot den slutgiltiga vi får ta del av i filmen? 

[E] – Wow. Efter vår första version har Helena varit med och skrivit med oss. Hon har också inkluderat skådespelarna i processen och låtit dem tycka och tänka och komma med olika förslag, vilket har varit väldigt intressant för oss författare. Exempelvis tillkom Ulfs jättemonolog efter att Robert och Helena frågade om det inte vore kul om Ulf flippade ut totalt. Vi började skriva på monologen som Robert sedan fortsatte att bearbeta.

Det var under en middag med Helena Bergström och Collin Nutley, som Edward och Daniel pitchade idén till vad som skulle bli En underbar jävla jul. 

[E] – Vi ville egentligen bara ha hennes åsikt. Drömmen var att de kanske skulle säga ”det där skulle vi kunna tänka oss att hjälpa till med”. Direkt efter vi berättade idén började Helena och Collin viska till varandra lite hemlighetsfullt. Sen vände hon sig mot oss med ett mystiskt leende och sa ”Hörni killar, det här är exakt vad jag skulle vilja regissera!”. Den middagen var magisk alltså, hon gick igång på det direkt.

Läs också: Recension – Tjuvheder (2015)

När ni började bearbeta manuset, visste ni vilka skådespelare som skulle vara med eller var det fortfarande okänt?

– [E] Vi hade namn som vi visste att vi ville arbeta med, som Maria Lundqvist som vi har jobbat med sedan 2003 när vi skrev manus åt Guldbaggegalan. Vi tänkte också att vi borde skriva rollen som Simon till ”Stasse” [Anastasios Soulis]. Jag blev väldigt förtjust i honom efter att han var med i en pjäs på Stockholms Stadsteater som jag regisserade. Han är en underbar ung skådespelare.

Foto: Alexander Kallas, Sweetwater Production AB

I filmen tas många normbrytande mönster och fördomar upp. Vad var syftet med detta?

[E] – Vi vill att folk ska prata om våra olikheter, att vi kommer från olika ställen, att vi tycker om olika saker men ändå lever på samma jord. Det kändes viktigt att få göra ett brett och svenskt komedidrama som utgick från en annorlunda familj än normens familj. Att få se en vanlig svensk komedifilm, men som handlar om ett gaypar och deras tjejkompis och deras regnbågsfamilj som de ska skapa tillsammans. Sen var det väldigt lockande att göra humor på att alla är så himla oroliga över att såra eller kränka någon idag.

[D] – Vi är så oroliga för att såra människor att vi ibland är rädda för att ta upp ett ämne, särskilt med människor man inte känner så väl. Jag kommer ihåg på 90-talet när en släkting, vid julbordet, ville prata om vilken flyktinggrupp som var mest skrämmande. Det blev helt knäpptyst. Ingen vågade säga något, varken med eller emot. Det säkraste var att byta ämne och börja prata om maten igen. Vi är inte några experter på politisk korrekthet, däremot vet vi hur det kan bli när man vill ta upp ämnen som inte är helt bekväma.

I En underbar jävla jul diskuteras olika familjekonstellationer. En fråga som känns viktig för författarna att lyfta fram.

[E] – Jag kommer själv från en annorlunda familjekonstellation på så sätt att jag har en svensk pappa och en amerikansk mamma, som adopterade mig i Brasilien. Det har alltid varit vi tre och under min barndom har många inte förstått min familjesituation och frågat mig om den. Mitt svar har alltid varit, ”det här är jätteenkelt, vi är en familj och vi älskar varandra. Mina föräldrar är min mamma och pappa”. Jag brinner mycket för att folk ska förstå att trots en familj är bildad på ett annorlunda sätt, kan den vara minst lika kärleksfull som andra familjer är.

[D] – De nya familjerna har fortfarande inte blivit accepterade i Sverige. Vi känner par som är kille, kille, tjej eller tjej, tjej, kille som har valt att bilda familjer nu och det är något den äldre generationen ofta har väldigt svårt att förstå. Jag hoppas att folk pratar om det de har sett i filmen och diskuterar det här ämnet, det vore toppen!

Läs också: Recension – Min lilla syster (2015)

Daniel och Edward har jobbat ihop i femton år. Hur går det egentligen till när man blir en så pass bra duo?

[E] – Jag tror att det är som att hitta kärleken, det är väldigt svårt men när man väl hittar någon som det klickar med och som man har så roligt med, då är det nästan ett mirakel. Att Daniel och jag träffades för femton år sedan och märkte att vi skrattar åt samma saker, och det gör vi fortfarande idag. Det är en obeskrivlig och stark känsla.

När vi avrundar samtalet berättar Edward och Daniel att de håller på att skriva en ny film. Ett komedidrama som de håller tummarna för att det ska bli av.

Med det tackar Filmtopp.se Edward och Daniel för den trevliga pratstunden. 

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och filmnyheterna.