Recension: The Gift (2015)

The Gift är en originell psykologisk thriller som både har en omsorgsfullt konstruerat kvinnlig hjälte och med råge klarar Bechdeltestet. 

The Gift

Film: The Gift (2015)
Regi: Joel Edgerton
Med: Rebecca Hall, Jason Bateman, Joel Edgerton m.fl.
Genre: Thriller

Paret Simon och Robyn (jason Bateman och Rebecca Hall) har precis flyttat till Los Angeles eftersom Simon har fått ett nytt jobb. När de är ute och shoppar förnödenheter åt hushållet stöter de på Gordo (Joel Edgerton), en man som var vagt bekant med Simon i grundskolan. Trots att det korta mötet verkar obetydligt kommer Simon och Robyns liv att förändras för alltid.

Följande dag hittar Robyn en inslagen vinare på dörrtrappan. Presenten är från Gordo som snart kommer förbi och använder gåvan till att bjuda in sig själv. Det hela verkar oskyldigt men när Gordo börjar bjuda in sig själv allt oftare med allt mer imponerande presenter börjar paret ifrågasätta hans intentioner. Märkligast av allt är att Gordo helst dyker upp när arbetslösa Robyn är ensam hemma om dagarna.

Läs hela recensionen och se filmens betyg på Filmtopp.se!

Eric Diedrichs

 

Recension: The Martian (2015)

Filmtopp The Martian
The Martian får biopremiär i Kalmar idag.

Titel: The Martian
Biopremiär: 2/10
Regi: Ridley Scott
Med: Matt Damon, Jessica Chastain, Jeff Daniels m.m
Genre: Sci-fi

Ridley Scott är tillbaka med ett nytt rymdäventyr!

Jag läste nyligen en artikel om hur rymdforskarna på Orlando Space Center tror att den första bemannade farkosten till Mars kommer att kunna skickas runt 2022. Temat i Ridleys Scotts The Martian handlar just om detta framtidsscenario.

På planeten Mars är NASAs stora projekt inne i slutfarsen. Sex astronauter, under ledning av kapten Melissa Lewis (Jessica Chastain), har bott och arbetat på planeten under några veckor och ska bara samla in de sista proverna innan hemresan. Uppdraget måste dock avbrytas eftersom en enorm sandstorm är påväg in över deras läger.

Situationen visar sig vara värre än väntat och Lewis tvingas fatta beslutet att gruppen måste bege sig till rymdraketen för att evakuera planeten. I flykten från baslägret blir en av astronauterna, Mark Watney (Matt Damon), borttappad i stormens dåliga sikt och signalen från hans rymddräkt till de andra bryts. Med faran för allas liv, tvingas Lewis ta det tuffa beslutet att låta Watney vara kvar och han ses därmed som omkommen.

Men Watney lever och han lyckas ta sig tillbaka till baslägret. Med begränsade resurser i form av mat och vatten börjar en kamp om överlevnad. Med hopp om att bli räddad kämpar Waytney med att få dagarna att gå ihop, men den svåraste utmaningen kvarstår. Hur skall han lyckas kontakta jorden med budskapet om att han lever?

Läs klart recensionen på Filmtopp.se

Sebastian Håkansson

”Inga Lindström” äntligen på svensk mark!

P1050328
Foto: Axel Diedrichs

Filmserien Inga Lindström (2004-) är en av Tysklands mest populära. När serien slog sitt rekord i tittarsiffror lockade den till sig över tolv miljoner tittare. Produktionsbolaget heter Bavaria Fernsehproduktion och just nu pågår deras inspelning av den sextiofjärde filmen i serien. Filmen utspelar sig i Sverige på Öland och i Kalmar.

Speciellt med serien är att skådespelarna låtsas bryta på svenska och stilen har sina rötter i bokgenren skandinavisk noir. Trots produktionens kärlek till vårt berättande är det först i år som det spelas in en Inga Lindström-film på svensk mark.

Jag fick nöjet att besöka inspelningsplatsen och prata med ett par av de ansvariga samt en statist. Teamet höll till på Fastighetsförmedlingen på Larmgatan och till min förvåning fick de jobba i lugn och ro utan stora folkmassor som surrade omkring dem.

Min första pratstund var vid fikabordet tillsammans med Charlotte Thomsen, statistansvarig för produktionen:

Hur blev du statistansvarig för produktionen?

– Jag blev inkastad i det här projektet när jag anmälde mitt intresse för att jobba åt Bavaria Ferneshproduktion som chaufför. Jag började skjutsa skådespelare och filmteam mellan Arlanda och Nyköping. De tyckte om mig så mycket att de tog in mig på kontoret och frågade om jag ville följa med dem till Kalmar och Öland som statistansvarig.

Charlotte menar att hon tillhör ett tajt gäng där de högre uppsatta personerna i projektet håller sig nere på jorden.

– De får alla att känna sig lika viktiga och jag har ett väldigt bra samarbete med regiassistenten, produktionsdesignern, produktionsassistenten och så vidare. Det blir aldrig jobbigt, bara nya utmaningar.

Steget från chaufför till statistansvarig är stort. Såg de någonting extra i dig som gjorde att du steg i ranking på så kort tid?

– Förhoppningsvis var det min personlighet som gjorde det, svarar Charlotte och brister ut i skratt. Jag ser mig som väldigt ambitiös, social och jag gillar att organisera. Jag tror också att de märkte att jag är pålitlig. När jag var chaufför kunde de ringa mig klockan elva på kvällen och meddela att någon som befinner sig fjorton mil bort behövde hämtas klockan åtta på morgonen dagen efter och jag fixade det. Sen är de flesta i produktionsteamet tyskar och eftersom vi spelar in i Sverige är det en klar fördel att jag pratar svenska.

Hur går du tillväga för att hitta statister?

– Mitt första uppdrag krävde att jag skulle hitta tjugo statister i blandade åldrar och jag visste inte hur jag skulle nå ut på rätt sätt. Jag satte ut lappar på universitetsbyggnader och kontaktade de som tidigare hade varit med i produktionen som statister, men det är främst genom sociala medier jag har hittat folk. När jag satte ut en annons på Kalmars facebooksida bombarderades jag av samtal och mail. Det var ett helt sjukt stort intresse!

Jag har fått några roliga samtal där den intresserade i princip har sagt: ”Hej, jag vill bli filmstjärna”. Då får jag tona ner personen och säga: ”Ja, filmstjärna kommer du nog inte att bli av det här men du får erfarenhet av en filminspelning”.

Charlotte vinkar till sig statisten Cajsa Bengtsson som väntar på att få göra sin insats framför kameran. Innan det är hennes tur hinner hon med ett par frågor:

Vad gör du för typ av roll?

– Jag är fotgängare och kommer att vara med i bakgrunden eller gå förbi huvudrollen för att det ska se naturligt ut.

Har du ambitionen att bli upptäckt?

– [Skratt] Kändis vill väl alla bli. Nej, det handlar mest om att få lite erfarenhet. Jag har gjort en del filmprojekt innan men det här är första gången jag gör det ”på riktigt”. Jag studerar för att bli medieproducent så det passar mig att testa på det här.

Innan jag tackar för mig utbyter jag några ord med filmseriens produktionsdesigner, Dieter Bächle. Hans uppgift är att tillsammans med regissören och producenten bestämma visuell stil och miljö.

How come you chose the setting of Kalmar?

– Sometimes I work with tourist boards but not this time. I’ve been working on the Inga Linström movies for thirteen years and I’m designing all of them. I’ve also been here many, many times before and since we are filming on Öland and are in need of some city life we chose Kalmar. It’s that simple.

Will you be returning to Kalmar soon?

– Yeah, we’re making two movies here next year.

Med detta tackar Filmtopp.se statistansvarie Charlotte Thomsen, statist Cajsa Bengtsson och produktionsdesigner Dieter Bächle för en berikande insyn i deras yrkesroller.

P1050332
Foto: Axel Diedrichs

Axel Diedrichs

Intervju med Bianca Kronlöf

Slå Pattarna i Taket
Riksföreställning ”Slå Pattarna i Taket” kommer till Kalmar på tisdag. Foto: Saga Berlin

2012 gjorde systrarna Kronlö​f ​succé ​genom ​sin egna YouTubekanal med små​ sketcher,​ t.ex. d​en omtalade S​å​ j​ä​v​la PK samt S​hit Snubbar Say.​ SVT tog snabbt duon under sina vingar​ och systrarna fick gö​r​a humorserien F​ull patte,​ som sä​n​des på​ S​VT Flow. På​ v​issa hå​l​l ropades det a​tt systrarna Kronlö​f ​kanske var två​ av landets stö​r​sta feministiska f​ör​ebilder.

I hö​s​t ä​r ​systrarna aktuella med ​riksf​ö​r​estä​l​lningen S​lå​ p​attarna i taket.​ På tisdag kommer föreställningen till Kalmar. Filmtopp.se fick en intervjun med Bianca efter premiä​r​en i Göteborg.

Med 54 fö​r​estä​l​lningar inplanerade ska ni resa landet runt och turnera. Vad kommer besö​k​arna mö​t​as av i er show?

Det kommer att bli en fä​r​gsprakande show med glitter, musik och kabaré​ b​landat med feministisk humor. Fö​r​estä​l​lningen ska vara som en giftig tå​r​ta med jät​tefin glasyr! Fö​r​ oss ska det ä​v​en bli intressant att se om publikens reaktioner skiljer sig frå​n​ plats till plats i landet. Hur publiken i Sveriges studentstä​d​er reagerar exempelvis.

Vad menar ni med ”​feministisk humor”​?​

– Det anspelar på​ p​olitisk satir, sä​t​tet hur vi uttrycker oss på​ s​cen. För ​oss är​ samhä​l​let f​eministiskt, f​ö​r​ vi ä​r​ feminister! Humorn kommer vara förankrad i​ hur vi ser och upplever samhä​l​let.

Nå​g​on gå​n​g i hö​s​t kommer också ​s​ä​s​ong två​​ av serien F​ull patte​ att sän​das på​ SVT. M​an ​har bara inte riktigt bestä​m​t sig för n​ä​r​, förklarar Bianca.

Är ​det alltid frid och frö​j​d att arbeta med sin syster?

-Haha, fö​r ​det mesta gå​r​ det bra. Vi trivs bra ihop och det ä​r​ jätteroligt att​ a​rbeta med syrran. Vi ä​r​ vä​l​digt glada och tacksamma ö​v​er att få ​g​ö​r​a den hä​r​ fö​r​estä​l​lningen.

E​tt av hö​s​tens stopp ä​r ​Kalmar​ som ni besö​k​er den 29/9. Har du varit där  nå​g​on gå​n​g?

Jag antar att Kalmar ä​r ​lite som min h​emstad, Nynäshamn, där människor bara passerar ​samhä​l​let fö​r ​att komma till Gotland. Jag har bara kö​r​t igenom Kalmar vid ett tillfä​l​le, fö​r att ​jag skulle besö​k​a en kompis på​ Öl​and. Men vi har kommit fram till att vi ska fö​r​sö​k​a gör​a nå​g​ot i varje stad som vi turnerar i. Det m​ås​te bli nå​g​ot annat än​ att bara sitta på ett hotellrum.

Bianca har synts i flera teateruppsä​t​tningar under å​r​en, på ​s​å​v​ä​l ​Dramaten som Stockholms stadsteater. Det stora nationella genombrottet k​om fö​r​ra år​et, dock inte på t​eatern utan med filmen Svenskjä​v​el ​i vilken hon spelade huvudrollen Dino.

– Det var nä​s​tan som en skilsmä​s​sa nä​r ​vi i filmteamet skulle skiljas åt ​efter inspelningen. Vi skå​d​espelare gjorde allt ihop och fick ett väldigt fint samarbete.

svenskjävel
Bianca Kronlöf i rollen som Dino, från filmen ”Svenskjävel”.

Svenskjä​v​el​ handlar om h​ur Dino lä​m​nar Sverige och sticker till Oslo för ​att få​ komma bort ett tag, kanske fö​r ​att få​ b​li nå​g​on annan. Hon blir anstä​l​ld som ​ett slags hushå​l​lerska i en norsk medelklassfamilj och hennes ankomst stä​l​ler hela tillvaron på ​s​in spets. Filmen regisserades av Ronnie Sandahl.

Läs också: Recensionen Svenskjävel

– Fö​r​ att få​ den rä​t​ta kemin lä​t​ Ronnie oss bo ihop innan och under inspelningarna. Vi sov ihop, å​t​ ihop, allt var vä​l​digt intimt vilket resulterade i att vi litade på​ v​arandra. T​ill slut ​kunde vi verkligen​ prata o​m allt i gruppen. Nä​r​ jag tänker t​illbaka på dagarna i Oslo gö​r​ jag det med stor kä​r​lek och jag ä​r ​nö​j​d med hur resultatet blev.

Ä​r ​film nå​g​ot du vill fortsä​t​ta med att gö​r​a?

– Absolut!

Du har sagt att du hellre skulle gå​ e​n må​n​ad utan att borsta tä​n​derna ä​n ​att vara utan din almanacka.​ H​ur pass viktigt ä​r​ det för dig att ha kontroll?

– Haha alltså​,​ jag har kaos inuti mitt huvud eftersom jag ä​r​ en galet rör​ig person. Jag må​s​te verkligen skriva ner allt fö​r att kunna ha kontroll ö​v​er mitt liv. Till och med min fritid må​s​te planeras in i minsta detalj. På​ s​enare tid har min fritid blivit allt mer viktig o​ch jag är n​oga med den fö​r​ att få ​b​ä​t​tre kontroll.

 När du lär dig någonting, exempelvis en ny roll, har jag hört att metoden belöning-bestraffning, är något du använder. Kan du ge något exempel på vad detta innebär?

– Ja, det hä​n​ger ihop med kontrollbehovet och att tvinga mig sjä​l​v till att koppla av mer. Efter fö​r​estä​l​lningarna ska jag tillsammans med nå​g​ra andra å​k​a på​ e​n lå​n​g semester till Sydamerika fö​r ​att bara koppla av, vilket är en form av belöning.

Är​ du sugen på​ a​tt se Biancas och hennes systers fö​r​estä​l​lning ​Slå ​pattarna i taket,​ kan du bland annat kö​p​a biljetter på​ t​icnet.se. Dä​r​ hittar du också​ höstens spelschema.

Sebastian Håkansson

Filmtopp.se är en oberoende filmsajt som sprider populärkultur, både bland den smala och breda publiken.

Recension: Black Mass (2015)

Black Mass 2

Film: Black Mass (2015)
Regi: Scott Cooper
Med: Johnny Depp, Joel Edgerton, Dakota Johnson, Jesse Pleboms, Benedict Cumberbatch, Kevin Bacon m.fl.
Genre: Thriller

Är den verklighetsbaserade historien om gangstern James ”Whitey” Bulger Johnny Depps comeback?

Flera år efter sin arrest börjar den fängslade brottslingen Kevin Weeks (Pleboms) förse den amerikanska underrättelsetjänsten med information om sin före detta chef, gangsterkungen James ”Whitey” Bulger (Depp). Vi får snart berättat för oss hur Bulger, med FBI:s hjälp, växte från att vara en smågangster till att bli Bostons ”Kingpin”.

Vi slussas tillbaka till mitten av 70-talet. James släppts för tio år sedan ut från Alcatraz och sedan dess byggt upp en gedigen brottsverksamhet i södra Boston. Problemet är att Anigula-bröderna, med koppling till den italienska maffian, står i vägen för hans kriminella verksamhets fortsatta framväxt. Plötsligt öppnar sig en dörr när barndomsvännen John Connolly, som numera jobbar för FBI, kommer med ett erbjudande. Om James blir hans informatör och på så vis hjälper honom att plocka Anigula-bröderna, kommer FBI låta James verksamhet vara i fred. Det finns bara ett villkor, inga mord.

Frågan är, kan James leva upp till kravet och hur kommer John, som ser James informationstillgång som en karriärstege, göra om våldsbrott begås?

Samtidigt som berättandet följer en schablonartad Scorsese-mall finns det ett intressant triangeldrama i Black Mass som borde ha behandlats mer varsamt. James bror William (Cumberbatch) är nämligen senator. Vi har alltså två bröder och en gemensam barndomsvän som har utvecklas åt extremt skilda håll, en gangster, en senator och en FBI-agent. Vad är oddsen på det? Det märks att regissör Scott Cooper vill fokusera på trions osannolika vänskap, men tyvärr känns deras relation väldigt plastig.

En känsla av plastighet är ett problem som stora delar av Black Mass lider av. Många karaktärer agerar onaturligt, inte minst Johns FBI-kollegor; vissa karaktärer känns intryckta för saken skull medan andra plötsligt inte är med längre. Denna problematik är vanlig i biografier som spänner över flera år, det är helt enkelt för mycket som ska pressas in under för kort speltid.

De enda scenerna som verkligen är bra är när tempot sänks. Skådespelarna får tid att spela ut och karaktärerna blir mer än endimensionella figurer som mest är till för att stressa historien framåt. Det är också i dessa scener som Johnny Depp briljerar och jag lovar, du har aldrig sett honom såhär innan. Han är fullständigt hjärtlös. Dessutom lyckas han med konststycket att leverera en trovärdig Bostondialekt. Den enda som klarar av att spela mot honom är Fifty Shades of Grey-stjärnarn Dakota Johnson i rollen som Bruges fru. Hon imponerar stort i varje scen hon är med i men får alldeles för lite utrymme.

Tydligen gjorde Cooper det stora misstaget att klippa ner alla relationsbitar strax innan filmen hade premiär, men tyvärr hade Black Mass behövt mer familjedrama för att fungera. Vi ser att familjen är viktig för Bulger men vi känner det inte.

Bäst: Varje scen som Dakota Johnson och Johnny Depp spelar mot varandra.

Sämst: Det oinpsirerande soundtracket. Tidstypiska 70-talslåtar varvas med Hollywood-stråkar.

betyg_3

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna, roliga topplistor och intressanta intervjuer!

Recension: Everest (2015)

everst

Film: Everest (2015)
Biopremiär: 25/9
Regi: Baltasar Kormákur
Med: Jason Clarke, Jake Gyllenhaal, Josh Brolin m.fl.
Genre: Drama, Thriller

Adventure Organisations affärside har blivit en kommersiell succé. För priset av 65 000 dollar kan vanligt folk få möjligheten att, under kontrollerade former, bestiga berget Mount Everest. Året är 1996 och Rob Hall (Jason Clarke) ska leda vårens expedition. Under 40 dagar ska hans grupp leva tillsammans och anpassa sig till det speciella klimatet, för att sedan försöka bestiga toppen. En av deltagarna, journalisten Lou (Mark Derwin), ska dessutom skriva en artikel om upplevelsen. Därför måste expeditionen bli extraordinärt lyckad eftersom det inte alltid är någon garanti att man når toppen, vilket var fallet under den senaste expeditionen.

När Robs grupp når bergets basläger är platsen redan full av människor. Det är nämligen flera aktörer som sålt paketresor till toppen, något som inte har skett tidigare. Eftersom för mycket folk måste samsas om lägerutrymmet blir situationen en smula kaotisk, vilket påverkar säkerheten. Det uppstår nämligen köer till precis allting och själva klättringen uteblir. Något måste göras.

Läs också: Recension – Straight Outta Compton

Rob lyckas få till ett samarbete med en annan expeditionsledare, Scott (Jake Gyllenhaal). De slår ihop sina grupper och under de följande dagarna görs de sista förberedelserna inför toppbestigningen. Samtidigt utmanas de ständigt av de andra aktörerna som vill hinna före, vilket i sin tur leder till att tävlingsinstinkterna börjar ta över allt mer.

Den 10:e maj är dagen kommen. På över 8000 meters höjd och under en tidspress på tolv timmar skall sista rycket komma. Vad gruppen inte vet, är att en av de våldsammaste snöstormarna någonsin är påväg in. Den livslånga besattheten att nå toppen, förbytts på ett ögonblick, till att bli en kamp om överlevnad. Fjället har alltid sista ordet.

Everest är baserade på verkliga händelser, därför slår det mig i filmens sista del vilket fruktansvärt öde en del människor har fått gå igenom. Utan att spoila något (vilket kvällstidningarna glatt struntade i när avslöjade utgången i sina vad-hände-sedan-artiklar), är kampen om överlevnad riktigt obehagligt betrakta. Själva upplösningen är väldigt trovärdigt dramatiserad. 

Läs också: Recension – Ett päron till farsa: Nästa generation

Medan Everests tredje del är otroligt gripande, är första delen mer eller mindre en transportsträcka. Faktiskt är storyn rätt tunn och det hettar egentligen aldrig riktigt till på allvar. Dessutom blir det lite för många karaktärer att hålla reda på. Jake Gyllenhaal, som presenteras som filmens stjärna, har egentligen en rätt liten roll.

Likväl är Everest en underhållande (även om ordet underhållande känns fel i sammanhanget) historia. Mest imponerande är den miljö som gestaltats. Att ha gjort en film på temat Mount Everest känns rätt i tiden, men kanske också viktigt. För vad är det som ska till för att bestiga svåra hinder för människan? På den frågan har filmen Everest förmedlat ett bra svar.

betyg_3

Bäst: Scenen när Robs grupp ska passera över ett stup.

Sämst: Trodde mina trumhinnor skulle explodera när det klipptes till en scen med en helikopter. Varför skall helikopterljud alltid vara på 100 db på bio?

Sebastian Håkansson

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna, roliga topplistor och intressanta intervjuer!

Recension: Sicario (2015)

2003679_sicario_still_s-d001-00259-r_org_print

Film: Sicario (2015)
Regi: Denis Villeneuve 
Med:
Emily Blunt, Benicio Del Toro, Josh Brolin m.fl.
Genre: 
Thriller

Nothing will make sense to your American ears and you will doubt everything we do but, in the end, you will understand.”

En våldsam knarkrazzia får en oväntad vändning när den begåvade FBI-nykomlingen Kate (Emily Blunt) upptäcker att knarkhusets väggar är fulla med lik. Upptäckten skakar om idealistiska Kate och när hon får möjlighet att åka ner till El Paso för att sätta dit knarkkartellens högsta höns tvekar hon inte en sekund. Operationens chef blir Matt (Brolin) som tillsammans med rådgivaren Alejandro (Del Toro) fattar alla beslut.

Kriget mot knark är bra mycket mer cyniskt än vad Kate hade föreställt sig och det blir inte bara en resa ner till El Paso, utan också en resa för hennes moral. Dessutom, vilka kan man lita på? Hennes chef Matt är oberäknelig och Alejandro verkar vara mer av ett tyglat vilddjur än en rådgivare. Deras metoder avviker starkt från lagboken och värdet på knarkbrottslingars liv verkar vara obefintligt. Frågan är, är det värt det? Är öga för öga det enda sättet att få ett slut på det eviga knarkkriget?

Läs också: Recension – Straight Outta Compton

Hela skådespelarensemblen gör en stark insats. Jag har alltid varit svag för Josh Brolin, även om hans karaktär är hård visar han ännu en gång upp vilken komisk potential han besitter; när får vi se honom i en renodlad komedi? Benicio Del Toro har hyllats för sin insats och redan sias det om att han kommer belönas med en Oscarsstatyett. Hur bra Brolin och Del Toro än är överglänses de av Emily Blunt som briljerar med en fenomenal närvaro i varje scen hon är med i.

Kameraarbetet är också en styrka. Det närvarande men samtidigt distanserade bildspråket som varvas med panoramiska landskapsbilder, ger filmen en kall och realistisk ton. Även omSicario många gånger påminner om Kathryn Bigelows senare produktioner, har den kvaliteter som hennes filmer saknarsom karaktärernas tveksamma moral och oväntade vändningar. Sicario är helt enkelt det bästa du kan se på bio just nu.

Läs också: Recension – No Escape

Bäst: Sicario bjuder på årets tyngsta soundtrack. Det är tungt och ödesmättat med aggressivt pulserande bas, monotona trumpukor och malande cello. Det låter som något som Nick Cave och hans vapendragare Warren Ellis hade kunnat producera.

Sämst: Trots att filmen är hård och kall känns den inte helt kompromisslös. Om vi hade fått se mer av vilddjuren vi har att göra med hade Sicario kunnat nå de absolut högsta betygen.

bbf62-1422974628315

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna!

Recension: Straight Outta Compton (2015)

Foto: Universal Pictures

Film: Straight Outta Compton (2015)
Regi: F. Gary Gray
Med: O’Shea Jackson Jr., Corey Hawkins, Jason Mitchell, Paul Giamatti m.fl. 
Genre: 
Drama

Till mångas förvåning har filmen om den skandalkantade rappgruppen N.W.A., Straight Outta Compton, blossat upp och gjort världssuccé. Nu är det dags för de svenska biobesökarna att ta del av F. Gary Grays hyllade dramabiografi.

Läs också: Recension – Love & Mercy

Straight Outta Compton är uppbyggd som en traditionell biografi där allt läggs fram i kronologisk ordning. Vi får lära känna Ice Cube, Dr.Dre och Eazy-E innan innan det stora genombrottet och vi lämnar dem en tid efter att gruppen har splittrats. Under resans gång får vi en inblick i det hårda gettolivet, hur hatisk och diskriminerande polisen kan vara och hur pengar kan slita sönder de hårdaste vänskapsbanden.

Läs också: Recension – Ett päron till farsa: Nästa generation

Hur mycket som är sant eller inte går givetvis att ifrågasätta, speciellt när Ice Cube och Dr. Dre själva står som medproducenter. Det skummas över en del detaljer, frågor lämnas obesvarade och värst av allt, många personskildringar är papperstunna; förmodligen för att producenterna ville göra filmen mindre kontroversiell vilket i sin tur går emot hela N.W.A.:s grej, att vara kontroversiella och tänja på gränserna. Det stora problemet med detta är att filmen känns vinklad och en del dramatiska scener lätt löjliga eftersom det är svårt att känna med karaktärerna.

Läs också: Biorecension – Sinister 2

Trots dessa brister bjuder Straight Outta Compton på bra underhållning. Gary Gray lyckas med hårt kameraarbete skapa en effektfull råhet i de mer intensiva scenerna, som när polisen går loss på oskyldiga eller när N.W.A. jobbar i studion. Dessutom är det ett stort plus att musiken fortfarande svänger och känns nyskapande. Förbered dig på att kämpa hårt om du inte vill gunga i biostolen och sjunga med i låtar som Fuck the Police eller The Boyz-N-The-Hood.

Även om majoriteten av skådespelarensemblen är färsk, om man bortser från Giamatti som ännu en gång gör en perfekt girig manager, bjuder samtliga på stabila insatser och jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av O’Shea Jackson Jr. (Ice Cube), Corey Hawkins (Dr. Dre) óch Jason Mitchel (Eazy-E) framöver.

betyg_3

Bäst: En riktigt fin scen när polisen försöker censurera N.W.A. under en spelning.

Sämst: Att filmen inte vågar gå hela vägen.

Eric Diedrichs

På Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder av spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Ett päron till farsa: Nästa generation

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures

Film: Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)
Regi: John Francis Daley & Jonathan M. Goldstein
Med: Ed Helms, Christina Applegate, Leslie Mann, Chris Hemsworth m.fl.
Genre: Komedi

Det är dags för nästa generation Griswold att bära vidare den stolta traditionen av semesterfiaskon.

Grabben i de gamla filmerna, Rusty (Ed Helms), har nu vuxit upp och bildat familj med hustrun Debbie (Christina Applegate). Tillsammans har de sönerna James och Kevin. Storebror James är stereotypt feminin vilket lillebror Kevin gillar att mobba honom för och vilket det skämtas om ett oräkneligt antal gånger.

Familjen Griswold lever ett stilla liv som årligen kulminerar i en slentrian semester till familjens sommarstuga, något som egentligen bara pappa Rusty tycker om. Debbie suktar efter nya äventyr och inte blir det bättre när de bästa vännerna skryter om senaste Paris-trippen. Rusty ger slutligen vika för Debbies ledsna blickar och kommer upp med den fantastiska idén att bila till Walley World, samma nöjesfält som hans far för trettio år sedan valde ut som resmål.

När Rusty försöker sälja in Walley World-resan till sin familj med försäkrande ord som: ”We’re not redoing anything. This’ll be completely different. For one thing, the original ”Vacation” had a boy and a girl. This one has two boys […] The new ”Vacation” will stand on its own”, känns det som om att producenterna desperat vill övertyga biopubliken om att de inte alls har blivit lurade på sina pengar utan att de kommer få se en självständig skrattfest. Vilket tyvärr är långt ifrån sanningen.

Ta den graden av fantasifullhet, lägg till ett femtiotal grova skämt, krydda med sexism och strö över lite homofobi så har du Nästa generation i ett nötskal; något som står klart från det inledande öppningsmontaget med tvångsmässigt snuskiga ”awkward family photos”.

Läs också: Biorecension – Sinister 2

Trots att Ed Helms gör en perfekt Chevy Chase-imitation känns filmen hopplöst slafsig. Att storyn är lam går ann i såna här komedier, men då krävs det bättre skämt. I Nästa generation tramsas det mest och de få skämt som känns mer genomtänkta är direkt plockade från de äldre Päron till farsa-filmerna eller andra komedier som Släkten är värst och Spinal Tap, ett par skämt är skamlöst plockade från South Park-serien. 

Jag undrar vilken publik Ett päron till farsa: Nästa generation riktar sig till. De som har växt upp med den gamla filmserien lär hata det smaklösa MTV-filter Nästa generation har gått igenom, det är på tok för grovt för den unga publiken och alldeles för smaklöst för gemene man. Möjligen kommer den klick som gillade 2000-talets parodivåg som Scary Movie-filmerna utlöste med filmer som Not another Teen Movie, Disaster movie, Epic Movie och Date Movie känna sig till freds.

Bäst: Det bjuds på ett gott skratt i början av filmen efter det inledande montaget.

Sämst: Att filmen känns fullständigt hjärtlös.

betyg_1

Eric Diedrichs

På Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder av spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Exklusiv intervju: Tomas von Brömssen

Foto: Mats Bäcker
Foto: Mats Bäcker

Filmtopp.se har intervjuat en av våra mest folkkära skådespelare, Tomas von Brömssen, som är aktuell med succéföreställningen Tomas sista revy. Revyn sålde slut i våras och kommer att sättas upp ytterligare tre veckor på Liseberg, med start den 4:e september, för att sedan flytta vidare till Stockholm och Oslo. Tomas tog det svenska folket med storm när han spelade mot den legendariska komikern Sten Åke Cederhök i TV-serien Albert och Herbert. Under åren har det blivit mycket teater, en hel del film och TV och en handfull revyer. Det är en ödmjuk Tomas jag intervjuar som pratar passionerat om Tomas sista revy och sin kärlek till film.

Vad betyder Tomas sista revy för dig?

– Allt och inget. Namnet är en gardering att det kan bli den sista, men jag har dörren öppen för en allra sista om lusten faller på. Det handlar mest om ifall lusten kommer tillbaka. Den går inte att beställa utan den måste komma organiskt, för om inte jag har roligt kommer inte publiken ha det heller.

– Folk verkar tycka om den här revyn och vi fick förlänga nu i våras eftersom det kom så mycket folk, vilket var både väldigt roligt och överrumplande. 

Det har gått flera år sedan vi mötte Kyparn, Clownen och Stintan för första gången, hur är det att återvända till dessa roller?

– Jätteroligt, eftersom jag nu har ett annorlunda perspektiv på dem; hur de är som gamla? Det var den tanken som drog igång mig, att det kändes stimulerande att jobba med något som jag kan väva ihop med mina egna funderingar om att åldras. Alla mina figurer är på något sätt olika sidor av mig själv och alltihop är nästan som terapi. Det är besvärligt att bli gammal, men jag märker att det hjälper mig att diskutera åldrandet genom mina karaktärer. 

– Hur går det till när du arbetar fram dina karaktärer?

– Det är bara att prova sig fram. I den här revyn får vi möta en präst och när jag arbetade fram honom tänkte jag att det vore kul att maskera sig lite mer eftersom jag inte har gjort det särskilt mycket tidigare. Jag har löständer och mittbena som kyparen och flätor som fäbodsjäntan, men det har rört sig om väldigt enkla attribut. Med prästen var det kul att förvandla sig lite mer. Att karaktären blev just en präst var inte planerat.

Du har jobbat med flera stora filmskapare som Lasse Hallström, Bo Widerberg och Per Åhlin. Filmtopp.se intervjuade Åhlin tidigare i år och han berättade att han håller Resan till Melonia, som du var med i, extra varmt om hjärtat. Dessutom sa han att produktionen var underbudgeterad och extremt krävande för alla inblandade. Hur upplevde du att det var?

– Skitroligt! Vi märkte inte av det där utan det var han som slet med budgeten, möjligen fick vi skitdåligt betalt [skratt], men jag minns bara att det var fantastiskt. Jag beundrar Åhlin mycket och jag älskar tecknad film, och att dessutom få jobba med Allan Edwall och Hasse Alfredsson var underbart. Att det också blev en så bra film är glädjande.

Men det är klart att det var krävande med det gamla vanliga, att man ska vara bra och att det ska fungera med rösterna. Röstskådespel är både svårt och jätteroligt, speciellt när man är van att använda hela kroppen i sitt agerande. 

Läs också: Intervju – Per Åhlin

Var Per Åhlin med och regisserade ert röstskådespel?

– Nä, det var en dialogregissör som gjorde det, men Åhlin var och hälsade på och kollade till allt. Jag var med i en annan film som han gjorde, en engelsk deckare [Hundhotellet] där jag gjorde en kaninliknande figur som var portier på hotellet. Då läste jag in mina dialoger och sen tecknades det efter vad jag hade gjort. Annars när man dubbar färdiga tecknade filmer så måste man stå och titta på hur det ser ut på filmen och försöka tajma.

Är det svårare att dubba till en film?

– Inte direkt, det är en annan sak, en annan teknik. Jag har efterdubbat en del filmer, I Mannen från Mallorca som  jag och Sven Woltevar var med i lade vi om nästan allt ljud, vilket var förvånansvärt lätt. Vi tillämpade det som Widerberg kallade för Papegojmetoden, att man lyssnar på en replik, skiter i inlevelse och imiterar den.

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri. Sven Wolter och Tomas von Brömssen i ”Mannen från Mallorca”.

Förutom Mannen från Mallorca jobbade Tomas med Widerberg i Vildanden, Ormens väg på hälleberget och Lust och fägring stor. Tomas berättar att han håller sin roll i Lust och fägring stor extra kär och att samarbetet med Widerberg kulminerade i den filmen.

– Widerberg var helt makalös med oss skådespelare. Han visste precis vad det handlade om och sa hela tiden rätt saker inför tagningarna. Märklig man, han fick oss att att ta vara på alla impulser under en scen och dessa impulser kallade han för ”guldfåglar”. Guldfåglarna var allt som kunde hända när man pratar och agerar; att klia sig på huvet, att hosta till eller vad fasen som helst. Allt för att få det så äkta som möjligt, ”livet till varje pris” som han sa.

Ibland när dessa guldfåglar kom kunde han säga ”Vänta, släpp inte fram den där, det kanske kommer en ännu bättre om ett tag”. Han sa fantastiska saker som egentligen är rätt diffusa men vi förstod exakt vad han menade när vi arbetade med honom.

Har du tagit med dig ”guldfåglarna” i andra film och teatersammanhang?

– Absolut, när vi gjorde Mitt liv som hund  pratade vi mycket om Widerbergs metoder. Jag hade precis gjort Mannen från Mallorca och Lasse [Hallström] var jätteintresserad av att få reda på hur vi gjorde och hur Widerberg var. Det blev ett slags Widerbergseminarium.

Jag berättar för Tomas att min morfar, som är glasblåsarmästare, var statist i Mitt liv som hund och Tomas utbrister ett entusiastiskt ”Nämen, nej, gud vad roligt!”

– Det hände en lustigt grej när jag kom dit första dagen, innan vi hade börjat filma. Jag gick omkring och tittade på glaset och i affärerna när jag upptäckte att en gubbe med munkjacka och hund gick efter mig. Fasen, tänkte jag, varför följer den där halvskumma typen efter mig? Till slut kom han fram och sa ”det är du som ska spela mig”. Det var Reidar Jönssons morbror som stod där livs levande – helknäppt! Det var fantastiskt att se honom i verkligheten eftersom man bygger upp en bild av honom när man läser boken. ”Aha, är det så han är? Krulligt hår?”. Vi lockade mitt hår efter det och jag blev hembjuden till honom på kaffe. Det var en mycket egendomlig känsla att sitta dricka kaffe hemma hos rollen jag skulle spela.

Din roll som morbror Gunnar känns väldigt varm samtidigt som du är distanserad. Det första jag tänker på när jag pratar om Mitt liv som hund är när du snickrar på lusthuset och sjunger på Povel Ramel. Vad betydde detta för Gunnar?

– Jo, men det var en slags tillflyktsort. Han sitter där och pratar om varma meloner och damer han har träffat på sjön. Jag tror Gunnar hade en orolig natur och att han fick någon slags släktskap med Ingmar som blev av med hunden. Att de båda längtar bort från alltihop.

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri. Anton Glanzelius och Tomas von Brömssen i ”Mitt liv som hund”.

Du växte upp i en arbetarklassmiljö och har ofta spelat en slags underdog. Hur mycket tror du att din uppväxt har påverkat dina rollval?

– Det är oftast regissören som har åsikter om vad jag ska spela., men vissa TV-roller har jag valt och ofta den som är underdog. Jag tror det beror på att jag trivs i den stämningen, i den miljön. Jag gillar Chaplin och det handlar hela tiden om den lille mannen som försöker klara sig i tillvaron och det är där mina sympatier ligger. Det är klart att det har påverkat och jag använder nog rätt mycket av min bakgrund utan att jag tänker på det. Widerbergs filmer speglar ofta det livet, till skillnad från Ingmar Bergman som rörde sig i den övre medelklassen.

– Har du försökt lyfta fram någon yngre talang på samma sätt som Sten-Åke Cederhök gjorde med dig i Albert och Herbert?

– Carl-Einar Häckner kan jag känna mig lite mentor till som underhållningsfigur. Vi gjorde en uppföljare till Albert och Herbert när Sten-Åke var borta som hette Albert och Robert där Carl-Einar spelade den yngre. På sätt och vis har jag tuffat på honom lite eftersom jag gillar honom väldigt mycket och tycker att han är fantastisk.

När jag frågar Tomas om det är någon roll han ångrar att han tackat nej till tänker han efter noga. Plötsligt utbrister han uppspelt:

– Jag fick faktiskt erbjudande om att göra Sickan i Jönssonligan men det var Gösta Ekman som gjorde den sen. Fan, det hade varit kul, det skulle jag ha gjort! Jag kommer inte ihåg om det var inför de första Jönssonligan eller om det var inför en ny omgång men det var en roll som hade varit kul att göra, även om filmerna inte var jättebra.

Med det tackar jag Tomas för ett trevligt samtal och vi på Filmtopp.se önskar honom all lycka med sin revy. Jag fick en känsla av att Tomas gärna skulle göra mer film än vad han egentligen får möjlighet till och om så är fallet, hoppas jag att det blir ändring på det snart.

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder med spännande intervjuer och underhållande topplistor.