Recension: By the Sea (2015)

Foto: Universal Pictures

Angelina Jolie är tillbaka i registolen, denna gången med ett kärleksdrama där hon själv och maken Brad Pitt står framför kameran.

Film: By the Sea (2015)
Regi: Angelina Jolie
Med: Angelina Jolie, Brad Pitt, Mélanie Laurent,Richard Bohringer, Niels Arestrup m.fl.
Genre: Drama

Till ljudet av Jane Birkins Jane B slingrar sig en klassisk citroën fram i ett idylliskt sydeuropeiskt landskap. I bilen sitter författaren Roland och hans fru Vanessa. Deras förhållande är slitet och på bristgränsen, kanske till och med bortom räddning?

By the Sea är ett romantiskt drama som utspelar sig i en idyllisk fransk hamnstad på 70-talet. I huvudrollerna ser vi Brad Pitt och Angelina Jolie. Tanken är att Roland ska få inspiration till att skriva en ny bok, något han har slitit med länge, men plågad av sin hustrus ständiga ångest förspiller han sin tid vid hotellets bar. Vanessa, i sin tur, släpar sig igenom dagarna genom att kedjeröka på balkongen och knapra piller.

Läs också: Recension – En underbar jävla jul (2015)

Från första början står det klart att det är ett vemodigt drama med mycket lidande, avundssjuka och svärta vi kommer att bevittna. Tyvärr tar det på tok lång tid innan historien brakar loss, i vad som verkar vara en evighet tassar Roland och Vanessa runt varandra rädda för att minsta lilla snedsteg ska väcka minnena kring det trauma som håller deras förhållande i schack.

Det som över huvudtaget håller mig vaken, förutom Brad Pitts starka skådespel, är filmens birollskaraktärer. Niels Arestrup gör en älskvärd roll som bartendern Michel, en charmig äldre man som gärna spenderar dagarna med att småprata med Roland. Här finns också ett yngre kärlekspar som bor precis intill Roland och Vanessa, Lea och Patrice. Lea och Patrice (Mélanie Laurent och Richard Bohringer) är nygifta och verkar leva precis det enkla liv Roland och Vanessa önskar, något som både fascinerar och plågar det olyckliga paret. Utan att säga för mycket läggs det relativt stor fokus på Rolands och Vanessas iakttagande av sina grannar, något som också bjuder på många intressanta idéer.

Läs också: Nobbade succéroller – kändisarnas största misstag?

Utöver den omotiverade spellängden är Angelina Jolie filmens stora svaghet. I scenerna med Brad kan hon sola i hans stjärnglans, men ensam går det betydligt sämre. Hon är stel och tråkig och borde ha hållit sig bakom kameran.

Bäst: Det är mycket Pitt för pengarna!

Sämst: Att det inte har jobbats flitigare i klipprummet.

betyg_2

Eric Diedrichs

Årets stora julkomedi är här, men hur bra är den?

Foto: Alexander Kallas

Årets stora julkomedi är här. Denna gången är det homofobi, rasism och ett ifrågasättande av kärnfamiljen som står för underhållningen. 

Film: En underbar jävla jul (2015)
Regi: Helena Bergström
Med: Robert Gustafsson, Maria Lundqvist, Helena Bergström, Anastasios Soulis m.fl.
Genre: Komedi

I Helena Bergströms nya komedi får Svenssonparet Ulf och Monica (Robert Gustafsson och Maria Lundqvist) en julupplevelse de sällan kommer att glömma. Sonen Oscar (Anton Lundqvist) har tillsammans med pojkvännen Simon (Anastasios Soulis) och gravida väninnan Cissi (Rakel Wärmländer) investerat i ett sunkigt gammalt dödsbo i Bromma. Det de inte vet är att Oscar och Simon tänker nyttja julfriden för att avslöja att de är papporna till barnet i Cissis mage.

Detta är som uppbäddat för problem eftersom konservativa Monica och Ulf redan har svårt nog att acceptera sin sons sexualitet. Att Simons mamma Carina (Helen Bergström) tar med sin nya tjugo år yngre muslimska pojkvän Rami (Pershan Rad) till julfesten är också något Ulf och Monica kan komma att sätta glöggen i halsen över.

Läs också: Recension – Tjuvheder (2015)

En underbar jävla jul är en riktig ensemblefilm. Utöver redan nämnda har vi Oscars splittrade syster Sofia (Frida Beckman), Simons grekiska myspappa Millitladis (Michalis Koutsogiannakis), halvdementa farmor Gun-Britt (Inga Landgré) och barnen Ebba och Alex (Paulina Pizarro Swartling och Neo Siambalils).

Här finns en hel del roliga skämt och vissa av dem är smarta. Tyvärr får inte alla skratt leva ut sin fulla potential eftersom Bergström har för bråttom i sitt berättande. Flera av de bästa obekväma situationerna viftas snabbt bort för att försätta karaktärerna i en ny jobbig sits. Trots att tempot är högt och skämten faller tätt känns filmen långdragen. Till stor del är detta en effekt av de melodramatiska inslagen som titt som tätt slängs in i smeten. Mest irriterande är inte själva innehållet i dessa sekvenser utan den överdrivna musikanvändningen som mer känns löjlig än bidragande.

Läs också: Recension – I nöd eller lust (2015)

Men på många sätt är En underbar jävla jul högaktuell med sin etiska premiss att alla är lika värda oavsett sexualitet eller religionstillhörighet. Samtidigt som detta kan kännas ”PK” hanterar filmen diskussionen på ett snyggt och självmedvetet sätt.

Bäst: En scen där Ulf fullständigt flippar och raljerar ut en hel radda homofobi.

Sämst: Den överdramatiska musiken tar udden av filmens tragikomik.

2.5 i betyg

Eric Diedrichs

En resa i Harry Potters fotspår – del 1

Filmtopps skribent Elin Folkesson har vandrat i Harry Potter-böckernas fotspår. 

Jag har länge varit väldigt fascinerad av Storbritannien. Jag tänker inte sitta här och hymla med att säga att det beror på deras fantastiska språk, musik eller något annat finkulturellt, utan det beror helt enkelt på Harry Potter.

När jag för många år sedan började läsa Harry Potter fastnade jag genast för hans magiska och främmande värld. Förmodligen var det kombinationen av fantastiska naturscener, magi och, vad jag tyckte verkade vara, en helt underbar skola som fängslade mig så. Jag tror att alla som gillar Harry Potter någon gång har önskat att de själva fick sätta sig längst fram i Stora salen med sorteringshatten på huvudet och bli tilldelad ett elevhem, och därefter få lära sig förvandla djur till bägare eller försvara sig mot grindyloggar.

Platsen för allt detta fantastiska är Storbritannien, vilket har gjort att Storbritannien har fått något mytiskt över sig. Därför var det inte ett speciellt svårt val när jag för två år sedan skulle välja ett land att förlägga en termins utbytesstudier i. Det bar av till norra England och Newcastle upon Tyne.

 Hela Storbritannien kryllar av små inspelningsplatser och vackra byggnader som har fått agera kulisser i filmerna. Men om vi nu ska ta oss på en resa genom Harry Potters värld, vad passar då bättre än att börja i Edinburgh, som väl ändå får räknas som Harry Potters födelseplats? Det var nämligen här på fiket The Elephant House, som J.K. Rowling satt och skrev på den första och andra boken i vad som skulle bli en av de mest lästa bokserierna någonsin.

12204654_985057508222273_1921372398_n
In- och utsidan av fiket the Elephant House, där J.K Rowling författade de två första Harry Potter-böckerna, samt den fullkomligt nerklottrade toaletten på samma fik.

Under tiden då Rowling skrev på de första böckerna hade hon så lite pengar att det var billigare för henne att sitta på fiket och köpa en kopp kaffe än att betala uppvärmningen hemma. Jag tror att The Elephant House idag tackar sin lyckliga stjärna för de höga gaspriserna i Storbritannien. Förutom att vara helig mark för Harry Potter-nördar, serverar de väldigt gott fika och på toaletterna väntar fler överraskningar! Hela väggarna var fullkomligt nerklottrade med meddelanden till Rowling och hyllningar till böckerna. Det stod saker som: ”The basilisk is in this pipe” och ”This way to the Ministry”. Det var också got om kärleksförklaringar, framförallt till Ron Weasley och Dean Thomas. Det var också från fikets fönster som Rowling kunde se den byggnad som senare fick stå som inspiration för Hogwarts, nämligen George Heriot’s School. När du ser skolan är det inte svårt att se var hon fick den inspirationen ifrån!

Läs också: De senaste bilderna från den nya Harry Potter-filmen!

Alla som har läst böckerna eller sett filmerna vet vilken fantasi och underfundighet som J.K Rowling har haft när det kommer till att komma på namn till bl.a. karaktärer och magiska varelser. Men visste du att alla dessa namn är inte helt påhittade? På en kyrkogård i Edinburgh (Greyfriars Kirkyard), som också kan ses från ett fönster på The Elephant House, kan man nämligen få syn på flera bekanta namn, bl.a. ligger en Moodie, en McGonagall och en Thomas Ridell begravda här. 

Jag fick aldrig möjlighet att se gravarna i fråga, till Ridells grav var det tyvärr kö och guiden som tog oss dit varnade för en mycket brant backe framför graven. Men det gör inte så mycket. Jag tycker dessutom lite synd om stackars Thomas Ridell som blir utstirrad på det sättet under sin sista vila, han kan ju inte hjälpa vad hans namn har ställt till med. 

12202193_985057341555623_1025992411_n
Kyrkogården, Greyfriars Kirkyard, där flera av gravstenarna fått ge namn åt karaktärer i böckerna, samt skolan, George Heriot’s School, som blev Rowlings inspiration för Hogwarts. Allt något dolt bakom den berömda skotska dimman.

Om vi sedan beger oss lite mer söderut till Northumberland i England så hittar vi Alnwick Castle som har fått agera Hogwarts i Harry Potter och De Vises Sten och Hemligheternas Kammare. Detta fantastiska slott ligger ett par mil ifrån Newcastle och det hade ju varit tjänstefel att inte åka dit! Slottet var precis så fantastiskt som man kan tänka sig. Som den nörd jag är fylldes jag av en nästintill religiös känsla när jag gick in på den borggård som Harry, Ron och Hermione fick lära sig att flyga kvast på. Det är också samma borggård som professor McGonagall kommer till att för hämta Harry när han utan tillåtelse har flugit för att hämta tillbaka Nevilles minnsallt som Malfoy har snott. Jag har stått på samma mark som Maggie Smith har gått på!

12202453_985057324888958_398412049_n
Alnwick Castle, som fick agera Hogwarts i de två första filmerna, har anammat Harry Potter-andan fullt ut och håller numera bl.a. kvastträning för unga trollkarlar och häxor.

Under min utbytestermin i England fick jag också möjligheten att åka till York, som förutom att hysa en fantastisk katedral och förvånansvärt många Starbucks för sin storlek, också har agerat inspiration för Diagongränden. Gatan som användes till Diagongränden heter The Shambles och är en av Yorks äldsta gator. Husen är sneda och krokiga och lutar ut över gatan, precis som man tänker sig att det gör när man läser böckerna!   

12209465_985057531555604_1474549156_o
The Shambles i York, inspiration för Diagongränden. Visst känns det som om Ollivanders, Flourish and Blotts eller Madam Malkin’s robes for all occasions? Vart är ingången till Knockturn Alley? Funderar på ett besök på Borgin and Burkes.

12209341_985057518222272_1192746689_o

Det här var allt Harry Potter-relaterat som hanns med under utbytet, men misströsta inte! Det blir mer! Ett år senare, nu i våras alltså, bar det av till Oxford i England för att hälsa på en klasskompis från Newcastle-tiden.  På torsdag publiceras andra delen av min resa.

Elin Folkesson

Filmtopp.se hittar du mer information om Harry Potters fantastiska värld.

DE SEX BÄSTA WESTERNFILMERNA SOM GJORTS

Nedan listas de sex bästa westernfilmerna i världen, håller du med?

6. The Wild Bunch (1969)

The Wild Bunch brukar tituleras som Peckinpahs stora mästerverk, samt en av de bästa westernfilmerna i världen. Denna våldsamma och kompromisslösa westernskildring kastar betraktaren in i Förenta staterna i början av 1900-talet. Pike Bishops gamla laglösa gäng ämnar att göra en sista stöt innan de pensionerar sig, men blir attackerade av Bishops forna partner Deke Thorntons nya gäng och en blodig strid bryter ut. Pike och överlevande flyr ner till Mexiko, men friden varar inte länge.

Att The Wild Bunch är Peckinpahs främsta film är egentligen svårt att avgöra då Pat Garrett och Billy the Kid i princip är lika bra, men det var genom den här filmen som Peckinpah säregna stil först blommade ut – även om den började knoppa tidigt – och det är med det i åtanke jag har valt att ranka den högst.

5. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)

Filmen som Peckinpah förutspådde skulle bli hans definitiva mästerverk är ur många aspekter en fantastisk film. Här får vi följa den köpta före detta banditen Pat Garrett (James Coburn) under hans jakt på sin partner Billy the Kid (Kris Kristoffersson). I en av de ledande birollerna ser vi Bob Dylan som också har skrivit filmens fenomenala soundtrack.

Tyvärr så släptes Pat Garett and Billy the Kid i en kraftigt nedklippt version som fick både biopubliken och kritikerkåren att vrida sig på huvudet. Peckinpah själv lär ha ställt sig upp och urinerat på filmduken när han fick se vad bolaget hade gjort med hans film. Nu på senare år har filmen kommit i en ny utgåva som ska vara väldigt lik Peckinpahs version.

4. McCabe and Mrs. Miller (1971)

Regi: Robert Altman
Med: Warren Beatty, Julie Christie m.fl.

Att Robert Altman skulle regissera en regelrätt western fanns inte på kartan. Resultatet blev ett unikt och beundransvärt porträtt av ett av filmhistoriens mest intressanta filmpar; entreprenören McCabe (Beatty) och bordellmamman Mrs. Miller (Christie).

McCabe sliter med att bygga upp sitt eget samhälle när Mrs. Miller plötsligt dyker upp. Hon hävdar bestämt att samhället behöver en ordentlig och lyxig bordell om den någonsin ska kunna expandera ordentligt. Något hon har alldeles rätt i. Samhället utvecklas som aldrig förr och allt ser bra ut tills ett gruvföretag vill köpa upp McCabes mark.

Läs också: De 5 bästa Revisionistiska westernfilmern

3. Den gode, den onde, den fule (1966)

”Den onde, den gode, den fule” är en av de bästa westernfilmerna som regissören Sergio Leone gjorde.

Den gode, den onde, den fule är förmodligen en av världens mest kända filmer. Den har så länge jag minns legat bland filmdatabasen IMDb:s allra högst rankade filmer, i skrivande stund är den rankad nummer åtta. Vad är det som gör Den gode, den onde, den fule så spektakulär?

För det första så är detta ett äventyr i episka mått. Mitt under det amerikanska inbördeskriget beger sig tre konkurrerande revolvermän ut för att leta upp en nedgrävd skatt. Deras resor kantas av våld, fångläger, hängningar och en evinnerligt lång öken. Att Leone drar sin stil till det extrema bidrar garanterat till filmens rykte. Här är dialogen sparsam och det som sägs är guld värt; vida panoramiska vyer blandade med extrema närbilder på revolvermännens allvarliga blickar; en storslagen vinjett som är bland det coolaste som har visats på vita duken; ett helt oförglömligt soundtrack som än idag har blivit närmast en synonym för hela westerngenren; långa tagningar som kokar över av uppladdning inför explosiva eldstrider.

Har du inte sett den? Ändra på det.

2. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Regi: Andrew Dominik
Med: Brad Pitt, Casey Affleck m.fl.

Filmen är lika bra som titeln är lång och det säger en hel del. Trots detta så har filmen stillsamt seglat förbi den breda massan. Brad Pitt gör en av sina starkaste insatser och skildrar med blygsamma medel en skenbart stark Jesse James och Casey Affleck visar med råge vilka skådespelarkvaliteter han besitter.

Historien kretsar kring wannabe-banditen Robert (Affleck) som sedan barnsben har varit besatt av den laglösa Jesse James. Efter att Robert lyckas få rida med Jesses liga börjar en märklig relation inledas mellan han och sin idol; en relation präglad av avundssjuka, beundran och rädsla. Det är som om att de redan från start vet om att deras bekantskap kommer att sluta med blod.

Även om filmens rytm påminner om Sergio Leones dödsdans Once Upon a Time in the West,(1969) så finns det också en frihet och öppenhet i berättandet som påminner om McCabe and Mrs. Miller (1970).

1. Once Upon a Time in the West (1968)

Den gode, den onde, den fule i alla ära, men enligt mig är Once Upon a Time in the West Leones främsta mästerverk. Regissören beskrev själv filmen som en dödsdans där filmens rytm skulle efterlikna en döende mans sista hjärtslag. Detta är inte bara den ultimata westernfilmen utan också en av filmhistoriens finaste guldkorn.

Här finns självklart alla de ingredienser som Den gode, den onde, den fule har som jag nämnde i förra stycket. Den stora skillnaden ligger i att detta är en mycket obehagligare film, kanske till och med en ondskefull film.

Historien kretsar kring Jill McBain som efter att hennes blivande make har mördats får ärva en till synes värdelösa ökenfarm. Men av någon anledning försöker någon gå över lik för att ta hennes ökenmark ifrån henne och snart befinner hon sig i mitten av en uppgörelse mellan tre män, Frank (Henry Fonda), Chayenne (Jason Robards) och Harmonica (Charles Bronson).

Frank (Henry Fonda) är i mitt tycke filmhistoriens mest perfekta bad guy. Helt iskall och med en kobras blick mördar han allt som kommer i hans väg och gör ingen skillnad på barn eller vuxna.

Läs också: Filmhistoriens värsta Bad Guys

ERIC DIEDRICHS

Måndens biofilmer i november

Nedan kan du ta del av fem tips på filmer som har biopremiär under november.

Elser

elser

Titel: Elser
Biopremiär: 6/11
Regi: Oliver Hirchbiegel
Med: Christian Friedel, Katharina Schuttler, Burghart Klaussner m.fl.
Genre: Drama

Georg Elser hade kunnat förändra världshistorien och räddat livet på miljontals människor – om han bara hade fått ytterligare tretton minuter. Med hjälp av dessa tretton minuter hade den tidsinställda bomb som han konstruerat kunnat sätta punkt för Adolf Hitler. Men så blev det inte. Den 8 november 1939 lämnade Hitler i förtid platsen för mordförsöket. Elser hade misslyckats kapitalt.

Elser är baserad på den sanna historien om mannen som ensam försökte döda Hitler och kväva kriget i sin linda.

En underbar jävla jul

en underbar jul

Titel: En underbar jävla jul
Biopremiär: 13/11
Regi: Helena Bergström
Med:  Robert Gustavsson, Helena Bergström, Maria Lundqvist m.fl.
Genre: Komedi

27-åriga Simon och Oscar har varit ett par i tre år. Tillsammans med sin nära vän Cissi har de köpt ett ”karaktärsfullt” hus i Bromma. Det är i stort behov av renovering men ett rum på övervåningen har de prioriterat. Barnkammaren. Den är klar! Cissi är i nionde månaden. Vem är pappan? Det kan vara Oscar ELLER Simon.Tillsammans ska trion bilda familj.

Detta är dock en hemlighet som de skjutit på att berätta för sina egna familjer i snart ett år. Nu finns det ingen återvändo, det kan inte vänta längre. Hemligheten måste fram! Och vilken tidpunkt vore mer perfekt än julafton – toleransens högtid. Dagen då alla måste älska varandra, och vara snälla mot varandra. Jesus födelsedag!

Hunger Games: Mockingjay del 2

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-Featured

Titel: Hunger Games: Mockingjay del 2
Biopremiär: 18/11
Regi: Francis Lawrence
Med: Jennifer Lawrence, Liam Hermsworth, Josh Hutcherson m.fl.
Genre: Sfi, Äventry

Hunger Games: Mockingjay del 2 är den uppmärksammade fortsättningen och den avslutande filmen baserad på Suzanne Collins succéromaner.

Efterskalv

efterskalv

Titel: Efterskalv
Biopremiär: 20/11
Regi: Magnus Von Horn
Med: Ulrik Munther, Mats Blomgren, Wieslaw Komasa m.fl.
Genre: Drama.

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på en ungdomsanstalt återvänder John till sin hemby för att börja sitt nya liv. Men det blir inte som han tänkt sig då hans gamla brott varken är glömt eller förlåtet.

Popidolen Ulrik Munther gör filmdebut!

Det vita folket

det vita folket

Titel: Det vita folket
Biopremiär: 27/11
Regi: Lisa Aschan
Med: Pernilla August, Vera Vitali, Issaka Sawadogo m.fl.
Genre: Drama

Alex grips på gatan utanför mataffären och förs till ett underjordiskt fängelse där människor hålls inlåsta i väntan på deportation. Där är Viktoria chef och styr med järnhand. Från sekunden Alex anländer är hon fast besluten att rymma. Kosta vad det kosta vill.

Efter sin hyllade debutfilm ”Apflickorna” är Lisa Aschan tillbaka med ”Det vita folket”. En dagsaktuell thriller om makt och hierarkier. Skall du äta eller ätas?

Källa: SFBIO.se

Sebastian Håkansson

3 tips på ”spökfilmer”

I Halloween-tider limmar det med att se på skräckfilm. Nedan kan du ta del av tre tips på ”spökfilmer”.

Shutter (2004)

Foto: GMM Grammy

Regi: Banjong Pisanthanakun & Parkpoom Wongpoom
Med: Ananda Everingham, Natthaweeranuch Thongmee m.fl.

Shutter är en thailändsk skräckfilm som, trots att den amerikaniserades 2008, hamnade i skymundan under 2000-talets asiatiska skräckvåg.

När fotografen Tun och hans flickvän Jane är på väg hem från en fest kör de på en flicka. Chockade tar de beslutet att lämna brottsplatsen. Snart börjar Tun se vita ansikten i alla bilder han fotograferar, Jane misstänker att det är flickan de dödade som har kommit tillbaka för att hemsöka dem.

En spännande spökhistoria med många sköna vändningar och bäst av allt, en hissnande final.

0009a-1429032606152

 Paranormal Activity (2007)

Foto: Paramount Pictures

Regi: Oren Peli
Med: Katie Featherston, Micah Slot m.fl.

Med en produktionskostnad på 15 000 dollar och intäkter på 193 400 000 dollar är Paranormal Activity en av de mest lönsamma produktionerna genom tiderna.

I filmen får vi se hur det unga paret Katie och Micah blir terroriserade av en aggressiv demon. Här är det små skrämselknep som gäller, gnisslande dörrar, ljud av fotsteg, saker som ramlar av hyllor, o.s.v., och resultatet är otroligt effektivt. Det är få filmer som har satt så djupa spår i mig som denna. I skrämselfaktor är det nog en av de läskigaste spökfilmerna all time!

0009a-1429032606152

Psycho (1960)

Anthony Perkins och Janet Leigh   Foto: Shamley Productions

Anthony Perkins och Janet Leigh. Foto: Shamley Productions

Film: Psycho (1960)
Regi: Alfred Hitchcock
Med: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles m.fl.

Mary Crane (Janet Leigh), en ung sekreterare, stjäl pengar från sin chef och flyr staden. På vägen stannar hon på ett motell där hon bekantar sig med skötaren Norman Bates (Anthony Perkins) som styrs av sin kontrollerande och svartsjuke mor.

Tidigt in i filmen väcks känslan att Bates Motel bär på ett dystert förflutet. Efter en dispyt Bates har haft med sin mor säger Crane: ”We all go a little mad sometimes.”. Och nog kommer vi att få se på galenskap! Speciellt med filmen är att även den har en detektiv-berättelse, något som ger den en extra dimension och mer spänning.

Psycho osar av klassiker-anda och som en total upplevelse är den oerhört charmig. Den var före sin tid och är därför idag fortfarande en mästerlig skräckfilm i sitt slag.

Med Psycho öppnade Hitchcock publikens ögon för våld på film och TV. Filmen benämns som den allra första i slashergenren och har flera ikoniska scener med unika bildspel. Inför filmen fick Hitchcock svag backning av studiobolag men var fast besluten att göra filmen och lade därmed sina egna besparingar i projektet.

Det är fantastiskt med såna sporadiska, sagolika initiativ och jag vågar påstå att Psycho förmodligen är den mest inflytelserika filmen någonsin. Den är inte bara det, men också världens bästa motellfilm!

Läs också: De 11 bästa skräckfilmerna i världen

Eric D

Recension: Spectre (2015)

Recension Spectre

Film: Spectre (2015)
Regi: Sam Mendes
Med: Daniel Craig, Léa Seydeux, Christoph Waltz, Ralph Fiennes m.fl.
Genre: Action

Denna gången har James Bond (Daniel Craig) kommit det enorma kriminella nätverket SPECTRE på spåren. En organisation som bland annat kontrollerar trafficking och stora delar av världspolitiken. SPECTRE:s nya vision är att ha full kontroll över världens underrättelsetjänster, en vision de redan har börjat förverkliga.

Bond inser snart att det bara är en tidsfråga innan hemlandets säkerhetstjänst blir en del av SPECTRE:s pussel. Nu gäller det att agera snabbt!

De inledande scenerna, som äger rum på en mexikansk karneval under högtiden el dia de los muertos, är bländande snygga. Den ena långa monstertagningen avlöser den andra och ett par snygga hintar till inledningssekvensen i Leva låta dö (1973) hinns med. Redan här görs det också klart att Spectre kommer bli mer av en klassisk Bondfilm med mycket flirtande, elegans och en uppsjö torra one-liners som enbart kan flyga med rätt sorts charm, en charm Craig jobbar hårt med att få till men tyvärr inte besitter.

Spectres visuella aspekter är också filmens styrka. Till och med den urtråkiga Bondlåten blir uthärdlig tack vare den läckra vinjeten. Det verkar som om att filmens producenter har varit väl medvetna om filmens bristande innehåll och bett Mendes spä ut filmen med action, action och mer action. De evighetslånga actionscenerna är snygga, men ack för tråkiga.

Andra har läst:  De sex bästa Bondfilmerna

Det har snackats mycket om Christoph Waltz insatts som den onda hjärnan bakom SPECTRE. Tråkigt nog bjuder den inte på några större överraskningar utan Waltz utgår stenhårt från den karaktärsmall han arbetade fram under sina samarbeten med Quentin Tarantino. Självklart är det kul, men samtidigt känns det slentrian och inte alls lika fräscht som Javier Bardems skurk gjorde i Skyfall. 

Även om Spectre är för lång för sitt eget bästa och logiska genvägar tas om och om och om igen,  finns det några guldklimpar. Léa Seydeux gör en av filmseriens bästa Bondbrudar, Madeleine Swann. Hon är förförande, tuff och självständig och lyckas dessutom med konststycket att hålla Bond i kort koppel. Hon är filmens stora behållning, men jag gillar också hur Mendes lekfullt använder sig av de andra Bondfilmerna från Craig-eran och faktiskt skapar en människa av Bond.

Bäst: Léa Seydeux, hon göra filmens enda intressanta karaktär trots att hon inte har särskilt mycket att jobba med.

Sämst: Att det aldrig riktigt tar fart.

betyg_3

Eric Diedrichs

Filmtopp.se är Sveriges nya filmmagasin, som drivs av några filmentusiaster med ursprunget från Kalmar.

Ett möte med Gunnar Bond James Schäfer

007bond_james

Inför vår Bondvecka besökte Filmtopp.se ägaren till det världskända 007-museet i Nybro, Gunnar Bond James Schäfer.

Även om Gunnar Schäfer har samlat på Agent 007-objekt sedan 80-talet var det först 2002 som han bestämde sig för att göra ett museum av sina föremål. Anledningen, berättar han, var att han själv ville besöka ett. Med höga förväntningar började han söka online, men när han till sin förvåning inte kunde hitta en enda permanent utställning bestämde han sig för att starta sin egna. Schäfer har också givit ut boken ”James Bond – En fadersgestalt”, där han berättar om sin starka relation till James Bonds skapare Ian Fleming. Schäfer är det levande beviset på hur stor inverkan en fiktiv karaktär kan ha på en människa.

Öppenhjärtigt berättar Schäfer om hur det var att som liten pojke förlora sin far som försvann under en semesterresa och aldrig återvände hem. Att mista någon är aldrig enkelt och Schäfer sökte därefter en fadersfigur, vilken han senare fann i Fleming och hans böcker om James Bond som blev den fadersgestalt Gunnar saknat.

– Min pappa slogs i andra världskriget och det gjorde Fleming med. När jag läste böckerna började jag föreställa mig att min pappa kunde ha samma liv som Bond. Att han också var agent och förde samma livsstil.

Schäfer är känd från TV-programmet 100 höjdare med Filip och Fredrik och 2016 kommer Schäfer att vara med i Matthew Bowyers dokumentärfilm The Other Fellow, som handlar om människor runt om i världen som av olika anledningar heter James Bond.

Var det en slump att du bytte namn till Gunnar Bond James Schäfer, år 2007?

– Att byta namn var något jag hade funderat på länge, men sen när det började närma sig 2007 kändes det väldigt angeläget. Det blir ju bara år 007 en gång per millennium.

Slagna av omfånget av Gunnars spektakulära samling var vi nyfikna på hur han går tillväga för att införskaffa alla prylar.

– Så fort jag får veta att en ny Bondfilm är under arbete kontaktar jag filmbolaget och frågar om de har någonting till försäljning, berättar Gunnar entusiastiskt. Nu senast från Spectre-inseplningen har jag fått tag på den nya Bondklockan och en av ringarna med organisationen S.P.E.C.T.R.E.s bläckfisksymbol på.

Läs också: De sex bästa Bondfilmerna

Trots tidens gång är James Bond fortfarande ett sätt för Gunnar att införliva sin far och det emotionella bandet till Fleming har bara blivit starkare med åren.

– När Matthew frågade om jag ville komma tillbaka till England för att filma en ny scen för The Other Fellow vid Flemings grav kändes det nästan overkligt. Det var på sätt och vis som om att cirkeln är sluten. Att lämna en blomma vid Flemings grav vore som att lämna en blomma vid min egen pappas grav.

Nedanför är ett kort videosammandrag från vårt möte med Schäfer som ger dig en insikt i hans liv och verksamhet.

Gunnar har under åren fått träffa flera av skådespelarna som har medverkat i Bondfilmerna, bland annat ”engångs-James-Bondaren” George Lazenby och Richard Kiel som porträtterade den välkände bondskurken ”Hajen”.

– ”Hajen” var nog den bästa Bondskurken eftersom han utvecklas så mycket under filmernas gång. Vi hade mycket att prata om när vi träffades och han var väldigt trevlig. Han avslöjade några hemligheter bakom filmerna, som att den där tjocka stålkabeln som han tuggar sönder i Moonraker var gjord av lakrits!

Gunnars topp 5 Bondfilmer

  1. GoldenEye (1995)
  2. Casino Royale (2006)
  3. Goldfinger (1964)
  4. I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)
  5. Iskallt uppdrag (1987)

Läs också: Nördfaktan du behöver veta om Bond

Axel och Eric Diedrichs

Inför premiären av SPECTRE (2015)

James-Bond

Nu på fredag har den 24:e Bondfilmen, Spectre, Sverigepremiär och förväntningarna på filmen är höga. Filmen fokuserar på den klassiska kriminella terrororganisationen S.P.E.C.T.R.E. som varit med i flera av de äldre filmerna. Regissören Sam Mendes som gjorde succén Skyfall är tillbaka och i skurkrollen har vi den tvåfaldigt Oscarsbelönade skådespelaren Christoph Waltz. Som om detta inte vore tillräckligt med uppladdning, har Daniel Craig sagt att Spectre blir hans sista insats som agent 007.

Filmtopp.se uppmärksammar uppståndelsen kring James Bond med en Bondvecka!

Vi kommer att fördjupa oss i organisationen MI6:s universum med Bondkrönikor som bland annat utreder vad som utgör just en ”Bondfilm”, listor med de allra bästa filmerna samt temalåtarna och mycket därtill.

Inför Bondveckan träffade två av våra skribenter ingen mindre än Gunnar Bond James Schäfer, grundare för 007-muséet i Nybro, som visar upp sin kollektion och kort berättar om sin relation till James Bond och dess skapare Ian Fleming.  Detta fantastiska möte kan ni läsa om imorgon

Har du också Bondfeber? Följ filmtopp.se! 

Först ut:  Daniel Craig är trött på Bond

Axel Diedrichs

Recension: Hotell Transylvanien 2

Foto: Sony Pictures Animation

Film: Hotell Transylvanien 2
Regi:
Genndy Tartakovsky
Med: Adam Sandler, Andy Samberg, Selena Gomez, Steve Buscemi m.fl.
Genre: Animerat

Till mångas förtjusning är det dags att återvända till monsterhotellet i Transsylvanien. I och med att pappa Dracula har accepterat att dotter Mavis har en människa till pojkvän har hotellet öppnat upp för människobesökare. Vilket både resulterar i kulturkrockar och lärdomar människor och monstren emellan.

När filmen tar vid är det dags för Mavi att äkta pojkvännen Jonathan. Detta är också en av filmens komiska höjdpunkter. Det ena skämtet efter det andra avfyras i högt tempo samtidigt som filmen faktiskt vågar vara sentimental, något som Pixar och Disney närmast har haft monopol på i den amerikanska animerade filmvärlden.

Läs också: Tävling – Vinn biobiljetter!

Kort efter bröllopet annonserar Mavi att hon är gravid. Dracula bubblar av stolthet, men när sonen Dennis kommer till världen, på självaste fredagen den 13:e, byts stoltheten ut mot oro. Varför har han inga vampyrtänder? Har han blivit människa istället för vampyr? Samtidigt vet han att vampyrtänderna kan komma så sent som på femårsdagen.

Ju längre tiden går desto nervösare blir pappa Dracula. Frågan är, kan han acceptera sitt barnbarn även om han ”bara” är en människa?

Trots att filmen levererar gott med skratt och värme den första halvtimmen, blir den gradvis allt löjligare och tramsigare och de sista tjugo minuter är tyvärr riktigt dåliga. Som det så ofta är med hastigt producerade barnfilmer används det i allt för stor utsträckning referenshumor som inte kommer att åldras särskilt väl. Det är tydligt att Hotell Transsylvanien 2 är gjord för att dra in snabba cash under 2015 och inte mycket mer.

Men samtidigt finns här några guldkorn, som när Dracula tar med sig Dennis till campinglägret där han lärde sig att bli ett riktigt monster och upptäcker att campingen har blivit en flumskola. Nu är det lägersånger om vänskap och uppmaningar att krama om sig själva som gäller. Dessutom är filmens moralpremiss, att vi alla ska acceptera varandra trots våra olikheter, angelägen även om det är lite väl klichérikt uttryckt.

Mitt tips, se Hotell Transylvanien 2 om du är ett fan av den första filmen eller om du har barn som gärna vill gå. Annars kan du hyra Paddingon istället. En betydligt bättre film som erbjuder minst lika många lärdomar och många fler skratt.

Läs också: Recension – Paddington (2014)

Bäst: Det stående skämtet med den osynliga mannen och hans låtsasflickvän.

Sämst: Att det inte går att ta del av Adam Sandlers och Mel Brooks röstskådespel i den svenska dubbningen.

2.5 i betyg

Eric Diedrichs