Recension: Straight Outta Compton (2015)

Foto: Universal Pictures

Film: Straight Outta Compton (2015)
Regi: F. Gary Gray
Med: O’Shea Jackson Jr., Corey Hawkins, Jason Mitchell, Paul Giamatti m.fl. 
Genre: 
Drama

Till mångas förvåning har filmen om den skandalkantade rappgruppen N.W.A., Straight Outta Compton, blossat upp och gjort världssuccé. Nu är det dags för de svenska biobesökarna att ta del av F. Gary Grays hyllade dramabiografi.

Läs också: Recension – Love & Mercy

Straight Outta Compton är uppbyggd som en traditionell biografi där allt läggs fram i kronologisk ordning. Vi får lära känna Ice Cube, Dr.Dre och Eazy-E innan innan det stora genombrottet och vi lämnar dem en tid efter att gruppen har splittrats. Under resans gång får vi en inblick i det hårda gettolivet, hur hatisk och diskriminerande polisen kan vara och hur pengar kan slita sönder de hårdaste vänskapsbanden.

Läs också: Recension – Ett päron till farsa: Nästa generation

Hur mycket som är sant eller inte går givetvis att ifrågasätta, speciellt när Ice Cube och Dr. Dre själva står som medproducenter. Det skummas över en del detaljer, frågor lämnas obesvarade och värst av allt, många personskildringar är papperstunna; förmodligen för att producenterna ville göra filmen mindre kontroversiell vilket i sin tur går emot hela N.W.A.:s grej, att vara kontroversiella och tänja på gränserna. Det stora problemet med detta är att filmen känns vinklad och en del dramatiska scener lätt löjliga eftersom det är svårt att känna med karaktärerna.

Läs också: Biorecension – Sinister 2

Trots dessa brister bjuder Straight Outta Compton på bra underhållning. Gary Gray lyckas med hårt kameraarbete skapa en effektfull råhet i de mer intensiva scenerna, som när polisen går loss på oskyldiga eller när N.W.A. jobbar i studion. Dessutom är det ett stort plus att musiken fortfarande svänger och känns nyskapande. Förbered dig på att kämpa hårt om du inte vill gunga i biostolen och sjunga med i låtar som Fuck the Police eller The Boyz-N-The-Hood.

Även om majoriteten av skådespelarensemblen är färsk, om man bortser från Giamatti som ännu en gång gör en perfekt girig manager, bjuder samtliga på stabila insatser och jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av O’Shea Jackson Jr. (Ice Cube), Corey Hawkins (Dr. Dre) óch Jason Mitchel (Eazy-E) framöver.

betyg_3

Bäst: En riktigt fin scen när polisen försöker censurera N.W.A. under en spelning.

Sämst: Att filmen inte vågar gå hela vägen.

Eric Diedrichs

På Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder av spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Ett päron till farsa: Nästa generation

Foto: Warner Bros. Pictures
Foto: Warner Bros. Pictures

Film: Ett päron till farsa: Nästa generation (2015)
Regi: John Francis Daley & Jonathan M. Goldstein
Med: Ed Helms, Christina Applegate, Leslie Mann, Chris Hemsworth m.fl.
Genre: Komedi

Det är dags för nästa generation Griswold att bära vidare den stolta traditionen av semesterfiaskon.

Grabben i de gamla filmerna, Rusty (Ed Helms), har nu vuxit upp och bildat familj med hustrun Debbie (Christina Applegate). Tillsammans har de sönerna James och Kevin. Storebror James är stereotypt feminin vilket lillebror Kevin gillar att mobba honom för och vilket det skämtas om ett oräkneligt antal gånger.

Familjen Griswold lever ett stilla liv som årligen kulminerar i en slentrian semester till familjens sommarstuga, något som egentligen bara pappa Rusty tycker om. Debbie suktar efter nya äventyr och inte blir det bättre när de bästa vännerna skryter om senaste Paris-trippen. Rusty ger slutligen vika för Debbies ledsna blickar och kommer upp med den fantastiska idén att bila till Walley World, samma nöjesfält som hans far för trettio år sedan valde ut som resmål.

När Rusty försöker sälja in Walley World-resan till sin familj med försäkrande ord som: ”We’re not redoing anything. This’ll be completely different. For one thing, the original ”Vacation” had a boy and a girl. This one has two boys […] The new ”Vacation” will stand on its own”, känns det som om att producenterna desperat vill övertyga biopubliken om att de inte alls har blivit lurade på sina pengar utan att de kommer få se en självständig skrattfest. Vilket tyvärr är långt ifrån sanningen.

Ta den graden av fantasifullhet, lägg till ett femtiotal grova skämt, krydda med sexism och strö över lite homofobi så har du Nästa generation i ett nötskal; något som står klart från det inledande öppningsmontaget med tvångsmässigt snuskiga ”awkward family photos”.

Läs också: Biorecension – Sinister 2

Trots att Ed Helms gör en perfekt Chevy Chase-imitation känns filmen hopplöst slafsig. Att storyn är lam går ann i såna här komedier, men då krävs det bättre skämt. I Nästa generation tramsas det mest och de få skämt som känns mer genomtänkta är direkt plockade från de äldre Päron till farsa-filmerna eller andra komedier som Släkten är värst och Spinal Tap, ett par skämt är skamlöst plockade från South Park-serien. 

Jag undrar vilken publik Ett päron till farsa: Nästa generation riktar sig till. De som har växt upp med den gamla filmserien lär hata det smaklösa MTV-filter Nästa generation har gått igenom, det är på tok för grovt för den unga publiken och alldeles för smaklöst för gemene man. Möjligen kommer den klick som gillade 2000-talets parodivåg som Scary Movie-filmerna utlöste med filmer som Not another Teen Movie, Disaster movie, Epic Movie och Date Movie känna sig till freds.

Bäst: Det bjuds på ett gott skratt i början av filmen efter det inledande montaget.

Sämst: Att filmen känns fullständigt hjärtlös.

betyg_1

Eric Diedrichs

På Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder av spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Exklusiv intervju: Tomas von Brömssen

Foto: Mats Bäcker
Foto: Mats Bäcker

Filmtopp.se har intervjuat en av våra mest folkkära skådespelare, Tomas von Brömssen, som är aktuell med succéföreställningen Tomas sista revy. Revyn sålde slut i våras och kommer att sättas upp ytterligare tre veckor på Liseberg, med start den 4:e september, för att sedan flytta vidare till Stockholm och Oslo. Tomas tog det svenska folket med storm när han spelade mot den legendariska komikern Sten Åke Cederhök i TV-serien Albert och Herbert. Under åren har det blivit mycket teater, en hel del film och TV och en handfull revyer. Det är en ödmjuk Tomas jag intervjuar som pratar passionerat om Tomas sista revy och sin kärlek till film.

Vad betyder Tomas sista revy för dig?

– Allt och inget. Namnet är en gardering att det kan bli den sista, men jag har dörren öppen för en allra sista om lusten faller på. Det handlar mest om ifall lusten kommer tillbaka. Den går inte att beställa utan den måste komma organiskt, för om inte jag har roligt kommer inte publiken ha det heller.

– Folk verkar tycka om den här revyn och vi fick förlänga nu i våras eftersom det kom så mycket folk, vilket var både väldigt roligt och överrumplande. 

Det har gått flera år sedan vi mötte Kyparn, Clownen och Stintan för första gången, hur är det att återvända till dessa roller?

– Jätteroligt, eftersom jag nu har ett annorlunda perspektiv på dem; hur de är som gamla? Det var den tanken som drog igång mig, att det kändes stimulerande att jobba med något som jag kan väva ihop med mina egna funderingar om att åldras. Alla mina figurer är på något sätt olika sidor av mig själv och alltihop är nästan som terapi. Det är besvärligt att bli gammal, men jag märker att det hjälper mig att diskutera åldrandet genom mina karaktärer. 

– Hur går det till när du arbetar fram dina karaktärer?

– Det är bara att prova sig fram. I den här revyn får vi möta en präst och när jag arbetade fram honom tänkte jag att det vore kul att maskera sig lite mer eftersom jag inte har gjort det särskilt mycket tidigare. Jag har löständer och mittbena som kyparen och flätor som fäbodsjäntan, men det har rört sig om väldigt enkla attribut. Med prästen var det kul att förvandla sig lite mer. Att karaktären blev just en präst var inte planerat.

Du har jobbat med flera stora filmskapare som Lasse Hallström, Bo Widerberg och Per Åhlin. Filmtopp.se intervjuade Åhlin tidigare i år och han berättade att han håller Resan till Melonia, som du var med i, extra varmt om hjärtat. Dessutom sa han att produktionen var underbudgeterad och extremt krävande för alla inblandade. Hur upplevde du att det var?

– Skitroligt! Vi märkte inte av det där utan det var han som slet med budgeten, möjligen fick vi skitdåligt betalt [skratt], men jag minns bara att det var fantastiskt. Jag beundrar Åhlin mycket och jag älskar tecknad film, och att dessutom få jobba med Allan Edwall och Hasse Alfredsson var underbart. Att det också blev en så bra film är glädjande.

Men det är klart att det var krävande med det gamla vanliga, att man ska vara bra och att det ska fungera med rösterna. Röstskådespel är både svårt och jätteroligt, speciellt när man är van att använda hela kroppen i sitt agerande. 

Läs också: Intervju – Per Åhlin

Var Per Åhlin med och regisserade ert röstskådespel?

– Nä, det var en dialogregissör som gjorde det, men Åhlin var och hälsade på och kollade till allt. Jag var med i en annan film som han gjorde, en engelsk deckare [Hundhotellet] där jag gjorde en kaninliknande figur som var portier på hotellet. Då läste jag in mina dialoger och sen tecknades det efter vad jag hade gjort. Annars när man dubbar färdiga tecknade filmer så måste man stå och titta på hur det ser ut på filmen och försöka tajma.

Är det svårare att dubba till en film?

– Inte direkt, det är en annan sak, en annan teknik. Jag har efterdubbat en del filmer, I Mannen från Mallorca som  jag och Sven Woltevar var med i lade vi om nästan allt ljud, vilket var förvånansvärt lätt. Vi tillämpade det som Widerberg kallade för Papegojmetoden, att man lyssnar på en replik, skiter i inlevelse och imiterar den.

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri. Sven Wolter och Tomas von Brömssen i ”Mannen från Mallorca”.

Förutom Mannen från Mallorca jobbade Tomas med Widerberg i Vildanden, Ormens väg på hälleberget och Lust och fägring stor. Tomas berättar att han håller sin roll i Lust och fägring stor extra kär och att samarbetet med Widerberg kulminerade i den filmen.

– Widerberg var helt makalös med oss skådespelare. Han visste precis vad det handlade om och sa hela tiden rätt saker inför tagningarna. Märklig man, han fick oss att att ta vara på alla impulser under en scen och dessa impulser kallade han för ”guldfåglar”. Guldfåglarna var allt som kunde hända när man pratar och agerar; att klia sig på huvet, att hosta till eller vad fasen som helst. Allt för att få det så äkta som möjligt, ”livet till varje pris” som han sa.

Ibland när dessa guldfåglar kom kunde han säga ”Vänta, släpp inte fram den där, det kanske kommer en ännu bättre om ett tag”. Han sa fantastiska saker som egentligen är rätt diffusa men vi förstod exakt vad han menade när vi arbetade med honom.

Har du tagit med dig ”guldfåglarna” i andra film och teatersammanhang?

– Absolut, när vi gjorde Mitt liv som hund  pratade vi mycket om Widerbergs metoder. Jag hade precis gjort Mannen från Mallorca och Lasse [Hallström] var jätteintresserad av att få reda på hur vi gjorde och hur Widerberg var. Det blev ett slags Widerbergseminarium.

Jag berättar för Tomas att min morfar, som är glasblåsarmästare, var statist i Mitt liv som hund och Tomas utbrister ett entusiastiskt ”Nämen, nej, gud vad roligt!”

– Det hände en lustigt grej när jag kom dit första dagen, innan vi hade börjat filma. Jag gick omkring och tittade på glaset och i affärerna när jag upptäckte att en gubbe med munkjacka och hund gick efter mig. Fasen, tänkte jag, varför följer den där halvskumma typen efter mig? Till slut kom han fram och sa ”det är du som ska spela mig”. Det var Reidar Jönssons morbror som stod där livs levande – helknäppt! Det var fantastiskt att se honom i verkligheten eftersom man bygger upp en bild av honom när man läser boken. ”Aha, är det så han är? Krulligt hår?”. Vi lockade mitt hår efter det och jag blev hembjuden till honom på kaffe. Det var en mycket egendomlig känsla att sitta dricka kaffe hemma hos rollen jag skulle spela.

Din roll som morbror Gunnar känns väldigt varm samtidigt som du är distanserad. Det första jag tänker på när jag pratar om Mitt liv som hund är när du snickrar på lusthuset och sjunger på Povel Ramel. Vad betydde detta för Gunnar?

– Jo, men det var en slags tillflyktsort. Han sitter där och pratar om varma meloner och damer han har träffat på sjön. Jag tror Gunnar hade en orolig natur och att han fick någon slags släktskap med Ingmar som blev av med hunden. Att de båda längtar bort från alltihop.

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri. Anton Glanzelius och Tomas von Brömssen i ”Mitt liv som hund”.

Du växte upp i en arbetarklassmiljö och har ofta spelat en slags underdog. Hur mycket tror du att din uppväxt har påverkat dina rollval?

– Det är oftast regissören som har åsikter om vad jag ska spela., men vissa TV-roller har jag valt och ofta den som är underdog. Jag tror det beror på att jag trivs i den stämningen, i den miljön. Jag gillar Chaplin och det handlar hela tiden om den lille mannen som försöker klara sig i tillvaron och det är där mina sympatier ligger. Det är klart att det har påverkat och jag använder nog rätt mycket av min bakgrund utan att jag tänker på det. Widerbergs filmer speglar ofta det livet, till skillnad från Ingmar Bergman som rörde sig i den övre medelklassen.

– Har du försökt lyfta fram någon yngre talang på samma sätt som Sten-Åke Cederhök gjorde med dig i Albert och Herbert?

– Carl-Einar Häckner kan jag känna mig lite mentor till som underhållningsfigur. Vi gjorde en uppföljare till Albert och Herbert när Sten-Åke var borta som hette Albert och Robert där Carl-Einar spelade den yngre. På sätt och vis har jag tuffat på honom lite eftersom jag gillar honom väldigt mycket och tycker att han är fantastisk.

När jag frågar Tomas om det är någon roll han ångrar att han tackat nej till tänker han efter noga. Plötsligt utbrister han uppspelt:

– Jag fick faktiskt erbjudande om att göra Sickan i Jönssonligan men det var Gösta Ekman som gjorde den sen. Fan, det hade varit kul, det skulle jag ha gjort! Jag kommer inte ihåg om det var inför de första Jönssonligan eller om det var inför en ny omgång men det var en roll som hade varit kul att göra, även om filmerna inte var jättebra.

Med det tackar jag Tomas för ett trevligt samtal och vi på Filmtopp.se önskar honom all lycka med sin revy. Jag fick en känsla av att Tomas gärna skulle göra mer film än vad han egentligen får möjlighet till och om så är fallet, hoppas jag att det blir ändring på det snart.

Eric Diedrichs

Filmtopp.se hittar du alltid de senaste biorecensionerna och mängder med spännande intervjuer och underhållande topplistor.

Recension: Hitman: Agent 47 (2015)

Foto: Twentieth Century Fox Film Corporation.

Film: Hitman: Agent 47 (2015)
Regi: Aleksander Bach
Med: Rupert Friend, Hannah Ware, Zachary Quinto, Ciarán Hinds m.fl.
Genre: Action, Thriller

Agent 47 (Rupert Friend) är genetiskt modifierad till att vara den perfekta lönnmördaren. Han är omänskligt snabb, stark och uthållig och är oförmögen att känna rädsla, smärta eller hysa känslor för en annan person. Agentforskningen är nu nedlagd och hemligheten bakom det lyckade resultatet har försvunnit med dess skapare, Litvenko (Ciarán Hinds). Nu vill organisationen ”Syndikatet” få tag i hemligheterna för att skapa en egen armé. De skickar John Smith (Zachary Quinto), ett av deras egna experiment för att leta upp Litvenko. Agent 47 måste nu hinna först och börjar jakten med Litvenkos dotter, Katia (Hannah Ware).

Jag hade inte särskilt stora förhoppningar inför den här filmen. Redan när jag såg trailern hade jag det ganska klart för mig hur filmen skulle vara; torra scener med mycket skottlossning och explosioner, precis som i alla andra trista actionrullar. Vi blir inte presenterade för något nytt och intressant, istället blir det bara segt och tjatigt. Visst, mitt i stundens hetta så gillar jag det lite grann, men känslorna tar slut med scenen. Det blir heller inte bättre av att regissören Aleksander Bach, helt har misslyckats med tempoväxlingen. När han drar ner på farten gör han det så kraftigt att det känns som om filmen nästan står stilla. Det blir inte alls den där önskade effekten där vi ska kunna hämta andan men samtidigt vara taggade för mer.

Zachary Quinto och Hannah Ware. Foto: Twentieth Century Fox Film Corporation.

Jag måste erkänna att jag inte har spelat Hitman-spelet särskilt mycket. Knappt alls faktiskt. Så fansen kanske kan hitta mer hjärta för den här filmen än vad jag kan. Jag är i alla fall inte alls imponerad. Inte ens karaktärerna gör avtryck på mig. De blir så tillgjorda och ocharmiga att det är näst intill omöjligt att beröras.

Jag hoppas inte att detta kommer påverka Rupert Friends karriär för mycket. Jag har gillat honom ända sedan han kom in i TV-serien Homeland. Rollen som 47 är inte svårspelad och det är inte hans fel att filmen är dålig, förhoppningsvis kommer han få revansch i en film av högre kvalitet.

Bäst: Jag har börjat uppskatta actionfilmer där skotten genererar en realistisk mängd blod vid träff, det har de lyckats med här.

Sämst: Tempoväxlingen.

betyg_2

Oscar Vilhelmsson

På Filmtopp.se får du alltid de senaste biorecensionerna!

Recension: Jag är Ingrid (2015)

jag-c3a4r-ingrid

Film: Jag är Ingrid (2015)
Regi: Stig Björkman
Med: Ingrid Bergman, Alicia Vikander, Pia Lindström, Isabella Rossellini, Liv Ullman, Sigourney Weaver m.fl.
Genre: Dokumentär

I år skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år. Hon anses vara en av Sveriges mest framstående skådepelare genom tiderna och med tre vunna Oscarsstatyetter är det svårt att gå emot ett sådant påstående. På initiativ av hennes barn har Stig Björkman regisserat dokumentären Jag är Ingrid, som har premiär nu idag.

Med en skatt av material till sitt befogande, exempelvis Ingrids privata dagböcker, brev, journalfilmer och intervjuer, har Stig Björkman försökt skildra hennes liv.

Alicia Vikander agerar berättarröst. Hon gör Ingrids röst utifrån dagböcker och brev, ackompanjerad med musik av Michael Nyhman. På samma sätt som en traditionell biografi är uppbyggd, börjar berättelsen med Ingrids barndomsår. Det är en bild av en ganska dyster barndom. Redan som två-åring dog Ingrids mamma och när hon var 13-år miste hon sin pappa. Kanske var det avsaknaden av föräldrarna, berättar dottern Pia Lindström, som gjorde att Ingrid utvecklade sina skådespelartalanger. Hon fick helt enkelt låtsas att ha en lycklig barndom. En annan orsak till hennes talang, var pappans stora film och fotointresse. Med lånad kamera filmade han ständigt Ingrid och lärde henne grunderna för att agera.

Några år senare kom Ingrid in på scenskola och hon blev snabbt populär, både i teater och i filmbranschen. Redan efter ett par filmroller, Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936), ansågs hon vara Sveriges största talang. Berömmelsen tog henne till Tyskland och ganska omgående fick hon också en inbjudan till drömfabriken Hollywoodland.

Ingrid fick därefter erbjudande om huvudroller i de allra förnämsta filmerna. Klassikern Casablanca (1942), är bara en i raden av storfilmerna hon gjorde. Med maken Petter och dottern Pia, som följt efter från Sverige, flyttade Ingrid in i den lyxigaste kåk man kunde hitta på den tiden. De skaffade till och med pool och livet lekte. Men Ingrid var inte riktigt lycklig. Trots framgångarna började flyttfågeln inom henne att röra på sig. Hon blev tvungen att vandra vidare.

Med åren som följde, flyttade Ingrid vidare till både Frankrike och Italien. Hon skiljde sig från Petter, gifte om sig med den italienska filmregissören Roberto Rosselini och fick ytterligare tre barn. Hennes nya liv påverkade Hollywoodkarriären negativt. I amerikanskpress gick hon från att vara superstjärna till att föraktas eftersom hon skilde sig öppet, något som stred strikt emot 50-talets bild om hur den amerikanska kvinnan skulle vara.

Det är främst utifrån hennes barns perspektiv som dokumentärens andra del bygger på. För det primära i Jag är Ingrid är nämligen hennes privatliv och framförallt hennes roll som mamma.

Bilden som ges av Ingrid, är en kvinnan som alltid gick sin egen väg till varje pris. Somliga skulle säkert rent av säga att hon var egoistisk, för någon Svensson-mamma var Ingrid Bergman verkligen inte. Periodvis var hon helt frånvarande i hennes barns uppväxt, något som hon också var medveten om; ”Jag ser mig mer som deras vän än som mamma” återberättar Alicia Vikander levande. Det är en skarp rad som stannar kvar hos mig. Faktum är att regissör Björkmans dokumentär ständigt klingar i moll.

– Om någon tar skådespeleriet från mig skulle jag sluta andas. – Ingrid Bergman

Ska jag vara kritiksikt mot något i produktionen, blir det mot filmusiken. Ibland blir det lite väl och onödigt dyster.  Likväl, Jag är Ingrid är en mycket bra dokumäntär, som alla borde ta sig tid att se.

Bäst: Sättet som dokumentären berättas på är väldigt levande.

Sämst: Ibland blir filmmusiken lite väl dyster och enformig.

3915c-betyg_4

Sebastian Håkansson

Filmtopp.se får du alltid de senaste biorecensionerna.

Recension: Insidan ut (2015)

inside out

Film: Inside Out (2015)
Regi: Pete Doctor, Ronaldo Del Carmen
Med: Amy Poehler, Bill Hader, Lewis Black m.fl.
Genre: Komedi, animation
Premiär: 28/8

Vad utgör en personlighet? Enligt psykiatrikern Greenberg färgas  vår personlighet av emotioner, det vill säga olika sorters  grundkänslor.

I Pixars Insidan out är det följande grundkänslor som står i centrum: glädje, sorg, rädsla, avsky och ilska. Dessa känslor lever som små färgglada figurer inuti huvudet på den elvaåriga flickan Riley.

Genom Rileys ögon, bakom ett kontrollbord, tolkar känslorna dagligen vad som händer i hennes liv och försöker styra hennes reaktioner därefter. Alla fem vill vara herre på täppan, vilket ständigt leder till konflikter emellan dem. Om hon känner sig lycklig är det glädjen som står bakom kontrollbordet, om hon är nervös drar rädslan i spakarna.

I slutet av dagen när sömnen kommer, lagras alla nya intryck i små kapslar som sedan åker vidare till avdelningen för långtidsminnet. Väl där omvandlas en del av kapslarna till kärnminnen och det är dessa som utgör Riley personlighet.

En dag får Riley veta att familjen ska flytta. Bland känslorna inom henne utbryter ett kaos vilket gör att Riley hamnar i obalans. Saken blir inte bättre när sorg och glädje av misstag kastas ut ur kontrollrummet och Riley inte längre kan känna glädje eller sorg.

Med ett kontrollrum som enbart styrs av rädsla, ilska och avsky påbörjas sakta men säkert en personlighetsförändring hos Riley. Glädje och sorg måste snabbt ta sig tillbaka till kontrollrummet för att stoppa den negativa utvecklingen. Men för att lyckas måste de samarbeta och även passera en mängd förbjudna områden i Rileys kropp. Bland annat måste de vandra genom hennes undermedvetna och gena genom området för abstrakta känslor och bråttom är det! 

Läs också: Biorecension – Minionerna

Mellan 1995-2004 gjorde Pixar animationsfilm i en helt egen liga. Toy Story (1995), Ett småkryps liv (1998), Monster Inc. (2001), mästerverket Hitta Nemo (2003)  och Superhjältarna (2004) var produktioner av högsta klass. Två år senare köptes företaget upp av Disney och under samma år hade filmen Bilar (2006) premiär, en film som var långt ifrån Pixars tidigare nivå. Om det berodde på uppköpet eller inte låter jag vara osagt men faktum är att ingen av produktionerna därefter, med undantag för Ratatouille, har kommit upp i samma klass. Fram tills nu.

Med Inside Out har Pixar skapat en briljant och nyskapande familjefilm. Tiden är sedan länge förbi när animerat ansågs lika med barnfilm och Pixar fortsätter med att göra film för alla åldrar. Det är som att filmens regissör, Pete Doctor (Monster IncUpp), har tagit den bästa humorn från sina tidigare filmerna och mixat ihop den till Inside Out. För är det något Inside Outhar, är det riktigt skarp humor som tilltalar alla generationer. Från mig kom första skrattet redan efter 33 sekunder.

Det skadar inte heller att Inside Out har ett tydligt budskap om att vi måste våga känna efter mer och inte trycka undan våra känslor, även om det gäller rädsla och sorg.

Äntligen! Hatten av för Pixar. För efter Hitta Nemo är nog Inside Out Pixars bästa film.

Bäst: Roligaste karaktären är sorg. Jag älskar hennes olika uttryck filmen igenom.

Sämst: Den fantasilösa och överflödiga 3D:n. 

4ba2e-1422974592769

Sebastian Håkansson

filmtopp.se får du alltid de senaste biorecensionerna.

Recension: Amy (2015)

Amy-Winehouse

Film: Amy (2015)
Regi:
Asif Kapadia
Med:
Amy Winehouse, Mitch Winehouse, Tony Bennett m.fl.
Genre: Dokumentär

Vi får följa sextonåriga Amy som upptäcks för att senare slå igenom större än vad någon jazz-artist idag skulle våga drömma om. Hennes kommersiella genomslag blev större än hennes ambition och kändislivet blev en del av hennes förfall. Kapadia har kommit över exklusivt filmmaterial inspelat av Amy själv och hennes vänner. Amy hade lämnat efter sig utmärkt material att bygga en dokumentär på.

Kapadia har lyckats visa hur Amy var som person och hon var en livad kvinna. I hans dokumentär får vi se alla hennes sidor; lyckliga Amy, sorgsna Amy, kåta Amy, besvärade Amy… märkligt nog kändes det efteråt som om att jag själv förlorat henne. Sett till det är Amy en mästerligt berättad biografisk dokumentär.

Jag undrar hur Kapadia (och övriga ansvariga för att dokumentären blev gjord) känner över att ”blotta” en människa som uppenbarligen inte kan försvara sig. För även om Amy främst hyllar sångerskan visar den även hennes dåliga sidor.

Under Amys sista tid blev det en trend att skämta om hennes missbruk och filmskaparna ger en känga till några smaklösa kändisar. Vi får bland annat se en sekvens ur Tonight Show with Jay Leno där programledaren driver om att Amy är duktig i köket, speciellt på att koka amfetamin.

Dokumentären är både gripande och spännande och den fångade mig stundtals på det sätt en riktigt slipad thriller gör. Den visar också att ett par misslyckade förhållanden och stor press räcker för att en människa ska hamna i  fördärv. Amys vuxna liv var som en bilkrasch i slow-motion.

Bäst: Känslan av att Kapadia lägger ut alla korten på bordet. Jag tror att han har skildrat den riktiga sanningen.

Sämst: Stickprovet ur hennes diskografi består främst av hennes hitlåtar och de används mer än vad de behövs. Väljer du att spendera pengar för att se en två timmar lång dokumentär om Amy har du förmodligen redan tjatat ut Rehab och Back to Black.

betyg_3_5

Axel Diedrichs

Intervju: Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin (Odödliga)

Filip Berg, Andreas Öhman, Madeleine Martin. Foto: Axel Diedrichs.

Den 21:a augusti har regissören- och manusförfattaren Andreas Öhmans kommande film Odödliga Sverigepremiär. Filmen är ett drama om de nybekanta ungdomarna Isak (Filip Berg) och Ems (Madeleine Martin) bilresa genom landet. För min recension av filmen, tryck här. Andreas har jobbat med olika konstellationer inom kort-och långfilm och på hans meritlista hittar du 2010:s omtalade dramafilm I rymden finns inga känslor som då var Sveriges Oscarsbidrag. Hans senaste kortfilm, Göra slut, var även den ett samarbete med Filip.

Odödligas förhandsvisning tog plats i Göteborg och jag fick nöjet att träffa filmens kärntrio Andreas, Filip och Madeleine för en exklusiv intervju. Mitt intryck av dem är att de alla brinner för projektet och att de är förväntansfulla inför reaktionerna.

Andreas Öhman är van vid att få sina filmer dissekerade av både den allmäna publiken och kritiker. Han berättar om hur han upplever perioden inför premiären.

– Det känns roligt, vi har fått många fina ord av både press och branschmänniskor men det är klart att det är nervöst. Jag tror att filmen kommer att tilltala många åskådare men att det blir tufft för den att ta sig genom allt mediebrus. Jag är rädd att många missar filmen.

I filmen har Em och Isak ett lysande samspel, hur parade du ihop dem?

– Till den här filmen har jag inte ”castat” skådespelare som man vanligtvis gör. Jag hade länge velat jobba med Filip och när den här historien kom över mig kände jag att han vore perfekt för rollen. Vi pratade om vem han skulle vilja spela mot eftersom det är väldigt viktigt att man har kemi och då kom Madde på tal. Efter bara några testscener kunde jag att de matchade varandra perfekt.

– Det underlättar att skriva manus när man vet vilka som ska spela eftersom man då har dem i tankarna. Dessutom kunde jag ta in direkt feedback av dem vilket var viktigt då alla skådespelare jobbar olika och har olika styrkor.

Andreas berättar att han under stora delar av arbetsprocessen hade fria tyglar, vilket ledde till att filmen ser lite annorlunda ut från hur den först var tänkt.

– Vi spelade in scener som inte ens fanns i manus, vilket inte händer så ofta och då får man med saker man inte alltid kommer på där hemma. Vi hade väldigt mycket frihet i klipprummet och därifrån har mycket av dynamiken kommit.

Du har jobbat med film på egen hand men även i team med andra manusförfattare och regissörer, vilket föredrar du?

– Jag föredrar att skriva tillsammans med folk och inför Odödliga hade jag delvis med mig Jonathan Sjöberg, vi jobbade tillsammans med I rymden finns inga känslor. Han var med och läste manus med fokus på dramaturgin men jag bollade även idéer med Filip och Madde. Jag tycker alltid att det är nyttigt att diskutera och att man skapar någonting tillsammans.

Vad tror du om chanserna att ”Odödliga” blir Sveriges nästa Oscarsbidrag?

– Hmm… Tjugotre procent! säger Andreas och får de alla att garva.

Filip Berg har ett imponerande CV med filmer som Ondskan, Hip Hip Hora! Och Studentfesten. Hans motpart Madeleine Martin har bland annat medverkat i de båda uppföljarna till Snabba cash och längre fram är hon med i filmen Kluven Dröm.

För den som inte vet, berätta kort om era karaktärer i Odödliga.

– Jag spelar Em, en osäker tjej som inte hittat rätt. När hon träffar Isak drar hon med honom på en roadtrip för att hitta… det låter töntigt… en kick och meningen med livet, svarar Madeleine.

– Min roll heter Isak som bor i en Stockholmsförort tillsammans med sin ensamstående pappa. Isak är ingen starkt drivande karaktär utan blir uppslukad av sitt intresse för Em. Det är roligt att inte porträttera någon ”actionhjälte” bara för att karaktären är manlig. Det är ett fräscht upplägg tycker jag, menar Filip.

Filmen innehåller flera intima scener som Madeleine och Filip förklarar hur det var att förbereda sig inför.

– Sådana scener är oftast lättast eftersom de är väldigt tekniska. Det är mycket ”ni måste kyssas där så ni får ljus där, den bomen ska inte komma i bild…”. Jag och Filip känner varandra sedan tidigare och kan ha väldigt kul ihop så det var ganska lätt, menar Madeleine.

– Jag håller med Madde. Men sexscener generellt kan jag tycka är, och det här låter ju väldigt konstigt, tillfällen då man som skådespelare går på autopilot och härmar hur man kanske skulle ha gjort på riktigt. De fysiska känslorna förutom kärlek är ju ungefär likadana för de flesta, alltså tänkte jag inte: ”hur skulle Isak ha känt här” men istället ”hur skulle jag känna här”. Sexscener är de scener jag tror att skådespelare förbereder sig minst inför, säger Filip.

Madeleine anser att hennes och Filips privata relation har stärkt deras kemi framför kameran.

– Det underlättar jättemycket att vi känner varandra sedan tidigare och har kul ihop.

[Andreas flikar in] – Det är också viktigt att skådespelare under en inspelning ibland separeras från varandra mellan tagningarna så att de inte blandar in sina privatliv för mycket. Det kan finnas en poäng i att inte ses både utanför och framför kameran.

Filip, rollmässigt är Madeleines karaktär oberäknelig och impulsiv medan din är lugn och sansad. Hur ser det ut i verkligheten?

– Jag tror att det är tvärtom! säger han och skrattar.

Madeleine, du har sagt att ”att lämna en karaktär är som att göra slut med någon”, kommer du att sakna Em och Isak?

– Nu är det nog okej, men när man precis har ”wrappat” någonting är det jobbigt. Odödliga har varit som ett barn för oss och under den här trippen var vi i princip isolerade och ständigt i karaktär. Sker inspelningen hemma i Stockholm träffar man sina vänner, sin partner, sin familj och går på bio, men här var det bara vi i de norrländska skogarna. Man var i karaktär så pass mycket att det satte sig – men då känner jag också att man har gjort någonting rätt.

Madeleine har påbörjat karaktärsförberedelser inför sin nästa film, Kluven Dröm . Filmen är ett sportdrama och har premiär 2017.

Vad för typ av känslor kan vi förvänta oss att din karaktär väcker?

– Oj… alla känslor, utbrister Madeleine skämtsamt. Nej men jag spelar Jasmin, en boxare som bär på en hemlighet. Jag tror att filmen kommer att väcka en hel del känslor. Det är en ganska osvensk typ av film som jag är väldigt glad att vara en del av.

Jag avrundar intervjun med att låta Filip berätta vad som är näst upp på tapeten.

– Jag spelar unga Ove i filmen En man som heter Ove som kommer i jul. Jag håller även på med en serie för SVT men som jag just nu lägger åt sidan eftersom Odödliga är min prioritet. Även om vi har filmat klart är jag mån om att vara ambassadör för filmen på bästa möjliga vis. Just nu känns det ganska oviktigt vad som händer 2016.

Med det tackar filmtopp.se Andreas Öhman, Filip Berg och Madeleine Martin för en intressant och trevlig pratstund. Vi önskar dem all lycka inför premiären av Odödliga den 21:a augusti.

 

Axel Diedrichs

Recension: Trainwreck (2015)

NEW YORK, NY - JULY 16: Amy Schumer and Bill Hader are seen filming
Foto: Universal Pictures.

Film: Trainwreck (2015)
Regi: Judd Apatow
Med: Bill Hader, Amy Schumer, LeBron James m.fl.
Genre: Komedi

En av mina absoluta favoritfilmer är Judd Apatows romantiska komedi Knocked Up (2007) där han efter en redan imponerande långfilmsdebut The 40 Year Old Virgin (2004) visade sig vara ännu mer stilsäker. De vulgära sex-och filmreferensskämten som kännetecknar hans humor var smarta och kärlekshistorians intriger intresseväckande.

Apatow följde upp sitt mästerverk med Funny People (2009) som stundtals levererar ”Apatow-feeling” när den är som bäst, men tyvärr var filmen för lång. 2012 kom This Is 40, en uppföljare till Knocked Up som fullkomligt saknade tempo och varnade om att Apatow hade hamnat i ett förutsägbart mönster.

Revanschsugen inför premiären av Apatows nya film gjorde jag mig bekant med huvudrollinnehavaren Schumers verk och såg hennes ståuppshow Amy Schumer: Mostly Sexstuff (2012). Schumer berättar öppet om sitt tidigare sexliv och precis som Apatow dras hon till filmreferensskämt, gärna råa. Hon skojar om att män vill att kvinnor ska se lika dränkta ut som ”Carrie i filmens slutscen” när de har avslutat sexet.

Somliga gillar stilen, andra inte men nog är hon allt Apatowmaterial. Faktum är att Schumer har skrivit manuset till Trainwreck.

I filmen lär vi känna Amy (Amy Schumer), en karriärsinriktad kvinna som inte tror på monogami och snudd på missbrukar droger och alkohol. Hon är tämligen promiskuös och tar lätt på hennes älskares känslor. När hon en dag förälskar sig i elitidrottsläkaren Aaron tvingas hon bekämpa frestelsen att binda sig för att kunna fortsätta med sin livsstil.

Jag är övertygad om att romantiska komedier kräver starka birollskaraktärer för att nå de högsta betygen. Hur mycket lyfter inte When Harry Met Sally av paret Marie (Carrie Fisher) och Jesus (Bruno Kirby)? Eller Along Came Polly av amatörskådespelaren Sandy Lyle (Philip Seymour Hoffman)?

I Trainwreck har Hader den världsberömda basketspelaren LeBron James (spelad av sig själv) som bollplank och han är hysteriskt rolig. Jag tycker att James är Apatows roligaste biroll hittills. Samtalen Aaron har med sin vän slutar ofta med att James svävar iväg från ämnet och övergår till ett osammanhängande ”deeptalk” vilket gör att Aaron gång på gång måste fråga honom: ”what the FUCK are you talking about?!”.

Ibland når Trainwreck upp till de höga Apatow-nivåerna men filmen har för många sidospår som snarare fyller ut speltid än att tillföra något till Aaron och Amys berättelse. Exempelvis har Amy två personer hon vänder sig till från olika håll och i mitt tyckte hade en varit tillräcklig.

Apatows film var betydligt bättre än This Is 40 men räcker inte för att mina tvivel på honom ska försvinna. För övrigt känns Schumer som den kvinnliga motsvarigheten till Seth Rogen och jag är övertygad om att hon numera är en del av Apatowfamiljen.

Bäst: En scen när Billy Joels låt ” Uptown Girl” är med. Klyschig på bästa vis!

Sämst: Ett återkommande problem för Apatow är att hans filmer är omotiverat långa. Här är det inget undantag.

betyg_3

 

Axel Diedrichs

Recension: Odödliga (2015)

ododliga2
Foto: Naive Fiction

Film: Odödliga (2015)
Regi: Andreas Öhman
Med: Filip Berg, Madeleine Martin, Torkel Petersson m.fl.
Genre: Drama

Isak (Filip Berg) bor i en Stockholmförort där han lever ett statiskt liv i väntan på att någon ska lyfta hans tillvaro. När en dejt går snett träffar han istället Em (Madeleine Martin), en impulsiv tjej som drar med honom på en roadtrip genom landet med målet att hon ska stjäla en unik cello till sin musikbegåvade syster. Isak faller hårt för Em men det han ännu inte är förstådd med är att hon har allvarliga problem, vilket gör henne oberäknelig.

Andreas Öhman, som 2010 gjorde den kritikerrosade dramafilmen I rymden finns inga känslor, är tillbaka med en sentimental roadmovie där dess huvudrollsinnehavare imponerar och visar upp ett brett känsloregister. Berg och Martins levande samspel slår fram gnistor och stundtals kände jag den där smärtande ångesten väldigt få svenska filmskapare väcker. Öhman har återigen lyckats med skådespelarkemin och jag gillar hans riktning. Odödliga är en berättelse som i viss mån tillför någonting fräscht till svensk filmindustri, men dessvärre inte till den övergripande filmvärlden.

Jag finner nämligen berättelsen vara förutsägbar och smockad med klischéer. De farliga situationer Isak och Em hamnar i känns direkt tagna ur ”scenarioboken” och injicerar ingen dos av nytänk, vilket filmentusiasten inom mig har ett närmast desperat behov av.

Odödliga är knappt 110 minuter lång men den hade gärna fått kapas ned några minuter eftersom filmen i mitt tycke innehåller ”dött kött” som inte tillför speciellt mycket till berättelsen. För att se om du håller med mig, lägg extra uppmärksamhet på scenen när Filip sjukanmäler sig från jobbet. Dött kött? Jag skulle vilja säga att det är tillräckligt med det för att servera en släktmiddag.

Nej, Öhman har inte gjort en revolutionerande dramafilm men den lyfts av minnesvärda skådespelarinsatser. Torkel Petersson (Kopps) som spelar Isaks pappa gör ett suveränt porträtt av en omtänksam och vilsen förälder.

Öhman och hans team förtjänar en eloge för att ha gett sig ut på ett äventyr i de svenska skogarna och det märks att de har brunnit för att ge oss i publiken en stark upplevelse. Jag är övertygad om att Odödliga är en film många kommer att älska, även om den inte var något för mig.

Jag vill råda dig som läser att hålla ett extra öga på Madeleine Martin som ska spela boxare i filmen Kluven dröm (2017).

Bäst: En spännande sekvens när Isak och Em har tagit rum under fel mans tak.

Sämst: Filmen avancerar för långsamt och lämnar inte det vana ögat utrymme för överraskningar.

c7034-1436349722136

 

Axel Diedrichs