Recension: Odödliga (2015)

ododliga2
Foto: Naive Fiction

Film: Odödliga (2015)
Regi: Andreas Öhman
Med: Filip Berg, Madeleine Martin, Torkel Petersson m.fl.
Genre: Drama

Isak (Filip Berg) bor i en Stockholmförort där han lever ett statiskt liv i väntan på att någon ska lyfta hans tillvaro. När en dejt går snett träffar han istället Em (Madeleine Martin), en impulsiv tjej som drar med honom på en roadtrip genom landet med målet att hon ska stjäla en unik cello till sin musikbegåvade syster. Isak faller hårt för Em men det han ännu inte är förstådd med är att hon har allvarliga problem, vilket gör henne oberäknelig.

Andreas Öhman, som 2010 gjorde den kritikerrosade dramafilmen I rymden finns inga känslor, är tillbaka med en sentimental roadmovie där dess huvudrollsinnehavare imponerar och visar upp ett brett känsloregister. Berg och Martins levande samspel slår fram gnistor och stundtals kände jag den där smärtande ångesten väldigt få svenska filmskapare väcker. Öhman har återigen lyckats med skådespelarkemin och jag gillar hans riktning. Odödliga är en berättelse som i viss mån tillför någonting fräscht till svensk filmindustri, men dessvärre inte till den övergripande filmvärlden.

Jag finner nämligen berättelsen vara förutsägbar och smockad med klischéer. De farliga situationer Isak och Em hamnar i känns direkt tagna ur ”scenarioboken” och injicerar ingen dos av nytänk, vilket filmentusiasten inom mig har ett närmast desperat behov av.

Odödliga är knappt 110 minuter lång men den hade gärna fått kapas ned några minuter eftersom filmen i mitt tycke innehåller ”dött kött” som inte tillför speciellt mycket till berättelsen. För att se om du håller med mig, lägg extra uppmärksamhet på scenen när Filip sjukanmäler sig från jobbet. Dött kött? Jag skulle vilja säga att det är tillräckligt med det för att servera en släktmiddag.

Nej, Öhman har inte gjort en revolutionerande dramafilm men den lyfts av minnesvärda skådespelarinsatser. Torkel Petersson (Kopps) som spelar Isaks pappa gör ett suveränt porträtt av en omtänksam och vilsen förälder.

Öhman och hans team förtjänar en eloge för att ha gett sig ut på ett äventyr i de svenska skogarna och det märks att de har brunnit för att ge oss i publiken en stark upplevelse. Jag är övertygad om att Odödliga är en film många kommer att älska, även om den inte var något för mig.

Jag vill råda dig som läser att hålla ett extra öga på Madeleine Martin som ska spela boxare i filmen Kluven dröm (2017).

Bäst: En spännande sekvens när Isak och Em har tagit rum under fel mans tak.

Sämst: Filmen avancerar för långsamt och lämnar inte det vana ögat utrymme för överraskningar.

c7034-1436349722136

 

Axel Diedrichs

Recension: Pixels (2015)

Foto: Columbia Pictures
Foto: Columbia Pictures

Film: Pixels (2015)
Regi: Chris Columbus
Med: Adam Sandler, Michelle Monaghan, Peter Dinklage m.fl.
Genre: Action

Under sin uppväxt var Brennan (Adam Sandler) en mästare på arkadspelet Pac-Man men fick aldrig något erkännande för sina färdigheter. Drygt 30 år senare jobbar han som teknikinstallatör och lever ett statiskt liv utan några som helst uppfyllda mål, men när utomjordingar i form av TV-spelsfigurer förklarar krig mot människan behövs Brennan för att stoppa fienderna och han får äntligen chansen att uträtta stordåd.

48-årige Sandler är känd för att traska runt i komedivärldens bottenskikt och det är många som kväljer när de hör hans namn. Jag som inte tycker att Sandler varken är en dålig skådespelare eller komiker önskar att han kunde göra en u-sväng när det kommer till valet av filmer. För felet är inte Sandler som yrkesman utan hans yrkesval. Om du inte tror mig borde du spana in Punch-Drunk Love (2002), Reign Over Me (2007) och Funny People (2009). Där finner du tre berörande insatser av Sandler varav en som han nominerades till det prestigefyllda Golden Globe-priset för.

Som du säkert förstår är inte Chris Columbus Pixels den vändning jag önskade och jag får hoppas på bättre lycka nästa gång. Premissen är Sandlers fånigaste hittills och lyckades knappt skrapa ihop en handfull hysteriska skämt. Actionsekvenserna var tämligen häftiga men som det så vanligt är när det kommer till Hollywoodproduktioner kändes de i andra halvlek enformiga och ointressanta. Filmen har även relativt kass logik med flera obesvarade frågor.

Men känner du dig på riktigt gott nostalgiskt humor och vill minnas dina gamla spelhjältar är kanske Pixels inte så dum trots allt. Filmen är dessutom onekligen vacker att titta på med tjusiga animationer och färger.

Peter Dinklage (Game of Thrones) gör sällan långfilm och det var därmed intressant att se honom som filmens ”douche” Eddie. Jag tycker att Dinklage gör en stabil insats och lyckas skapa den karaktär som gör den mest innersta resan.

Bäst: Ett ögonblick du kan känna igen från trailern när Pac-Mans skapare kliver fram för att prata vett i sin skapelse och försöker hindra figuren från att förgöra samhället.

Sämst: Hur man använder typiska skämt som ”den vuxna nörden som bor hemma hos sin mormor och ropar ilskt på henne från sitt rum”.

betyg_2

 

Axel Diedrichs

Recension: The Man From U.N.C.L.E. (2015)

Foto: Warner Bros. Pictures

Film: The Man from Uncle (2015)
Regi: Guy Ritchie
Med: Alice Vikander, Armie Hammer, Henry Calvin m.fl.
Genre: Action

Under 60-talet på ett hemligt uppdrag måste två specialagenter som tidigare stått i strid mot varandra, amerikanen Solo (Henry Calvin) och ryssen Illya (Armie Hammer), samarbeta för att nästla sig in i en hemlig organisation och stoppa de som tillverkar atombomber.

Guy Ritchies actionfilm bygger på en TV-serie betitlad just The Man From U.N.C.L.E. (1964-1968) och romantiserandet av den klassiska spionfilmsmallen är tydligt, om inte överdrivet. Ritchies estetik och sexiga dialog flörtar med de som älskar agentberättelser vars karaktärer utstrålar elegans men som alla har olika agendor. Jag är en av dem som älskar att under en film behöva ställa mig frågan: ”vem kan jag lita på?” och Ritchie lyckas med detta men tillför dessvärre ingenting nytt till genren.

Jag tycker även att huvudskurken Victoria (Elizabeth Debicki) känns schablonmässig och utelämnar inspiration. Hon ser förförisk och ond ut men är helt enkelt tråkig. Till skillnad från t.ex. Batmans motståndare ”Jokern” kommer jag att undvika att prata om Victoria i framtiden. Däremot är hennes underhuggare Uncle Rudi (Sylvester Groth) mycket mer intressant och flera av hans scener är filmens höjdpunkter.

Trots sina svackor har The Man from U.N.C.L.E. ett underhållningsvärde och första timmen av filmen håller högt tempo med bra vändningar, snygg action och rolig humor.

Hur var svenskan Alice Vikander?

Det är någonting med Sverige som tilltalar utländska filmskapare och i internationella spionfilmer dyker det titt som tätt upp svenska skådespelare. Jag tänker främst på de äldre Bondfilmerna där karismatiska kvinnor som Britt Ekland, Maud Adams och Isabella Scorupco medverkat, men även under 2010-talet har svenskarna funnits på spionfilmsradarn. Till exemepl medverkade Hanna Alström i Kingsman: The Secret Service och Björn Gustafsson i Spy. Näst på tur var alltså Vikander (född 1988) som just nu är glödhet och nära sitt stora genombrott.

I The Man From U.N.C.L.E. fick Vikander till en början nöja sig med att framföra stereotypiska one-liners som sade betydligt mer om hennes kompanjon, Solo, än om henne själv. Längre in i berättelsen växer hennes karaktär och hon väcker den där typiska kvinnliga spioncharmen till liv. Med sitt imponerande engelska uttal gör Vikander sig mer än användbar för fler internationella regissörer som inte för sakens skulle vill ha just en skandinav.

Bäst: Henry Calvin var stjärnan i Man of Steel (2013) men gjorde en ointressant Clark Kent. Här imponerade han på mig och visade sig vara som gjuten för den ”eleganta spionrollen”.

Sämst: Känslan av att filmen inte har en egen stil.

3

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Intervju: Per Åhlin (animatör)

peråhlin
Animatören Per Åhlin. Foto: © PennFilm Studio 2015

Namn: Per Åhlin
Född: 7 augusti 1931
Yrke: Animatör, illustratör och filmregissör.
Filmer i urval: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia,
Dunderklumpen, Mannen som slutade röka m.f.

I år fyller svensk animation 100 år och det är verkligen värt att belysa tycker vi på Filmtopp. Trolldrycken av Victor Bergdahl, knappa minuten lång, var den första svenska animationsfilmen. Sveriges främsta animatör genom tiderna är Per Åhlin och Filmtopp.se fick en intervju med honom.

Somliga menar att Per Åhlin har betytt lika mycket för de svenska animatörerna som Ingmar Bergman har gjort för svensk spelfilm. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Resan till Melonia och Alfons Åberg är några av de folkkära produktioner som Per har ligger bakom. Han har även gjort spelfilm blandat med animation som I huvet på en gammal gubbe, Dunderklumpen, Picassos äventyr och Mannen som slutade röka för att nämna några. Men innan Per startade sitt produktionsbolag PennFilm Studio och dök upp i den svenska televisionen började karriären i reklambranschen.

– I början av 50-talet fick jag jobb som elev på en större annonsbyrå i Malmö. Det var till en början ett ganska trist jobb som mest bestod av småjobb som att klistra in typografier i annonsmaterial och tillverka klistret som användes. Men jag fick också inblickar i den speciella reklamvärlden och på köpet kunskaper om reprometoder (olika metoder för trycksaksproduktion).

– Efter något år upptäckte de att jag ville göra mer än att blanda klister och att jag var bra på att ”rita gubbar”. Jag fick illustrera några mindre annonser, bland annat för Öresundsbåtarna som var den tidens förbindelse med Köpenhamn. Det blev fler och större uppgifter och samtidigt fick jag kontakt med tidningar och förlag. Reklamen hade egentligen aldrig intresserat mig och efter fyra år på byrån ansåg jag att jag kunde försörja mig som frilansande illustratör och blev min egen. Så har det blivit och jag ser mig nog fortfarande i första hand som bildmakare och illustratör.

Per berättar att Ordenshusets minimala bibliotek var den största kulturella tillgång som fanns i den småländska byn han växte upp i under 30- och 40-talet. Att det var fest varje gång han kunde åka till närmsta stad och gå på bio. Under ett av dessa biobesök såg han Walt Disneys Snövit och de sju dvärgarna som var världens första tecknade långfilm i färg när den kom 1937. En upplevelse som omtumlade honom. 

– Eftersom jag har tecknat gubbar sen jag kunde hålla i en penna blev Snövit verkligen en upplevelse. Man kunde göra teckningar levande! Jag försökte ta reda på hur trolleriet gick till och det var inte lätt. Disney, som var allenarådande inom animation på den tiden, höll hårt i hemligheten. Men jag gav mig inte och efter en tid hade jag i alla fall luskat ut grundprincipen.

Dagens animationsfilm görs allt mindre i det tecknade formatet (2D) och har istället ersatts mer av 3D-animationer. Finns det en risk för att tecknad filmen helt kommer att ersättas med 3D-teknik i framtiden?

– 3D-animation är en fantastisk uppfinning, men jag kan inte förstå varför man måste slänga de gamla penslarna bara för att man fått en ny i sin hand! Jag anser att det mesta är ogjort inom 2D. Många bildvärldar finns att upptäcka och då menar jag inte bara historier berättade för barn, utan också för vuxna. Speciellt i Sverige och Norden har man alltför länge satt likhetstecken mellan animation och barnfilm. Det vore djupt olyckligt om man i rent oförstånd inte tar vara på den kunskap som ännu finns bland animatörerna.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT.
Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton är kanske Per Åhlins mest hyllade verk. Foto: SVT

Just i kategorin tecknad film för vuxna, kan vi placera in Pers omtalade och kanske mest hyllade verk Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton, som han gjorde tillsammans med Tage Danielsson.

– Tage och jag hade samarbetat i drygt tio år när Karl-Bertil blev aktuell. 1964 hade Tage skrivit boken Sagor för barn över 18 år. I den ingick inte Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, utan den skickades som en separat julhälsning från förlaget vid bokens lansering. Tio år senare ville Sveriges Television att Tage skulle göra en julfilm av berättelsen. Tage tvekade eftersom TV förväntade sig en livefilm. Det skulle bli knepigt och dyrt att göra eftersom man då skulle behöva rekonstruera ett obestämt 40-50-tal av Stockholm. Det var då som jag blev tillfrågad om att göra en animerad variant. Jag vet inte om vi hade några speciella förväntningar inför projektet, men redan då var Disneys Kalle Anka och hans vänner en etablerad tradition i Sverige och Tage skämtade om att göra ”en ny Kalle Anka”.

– I år är det fyrtio år sedan vi gjorde filmen och under hösten kommer Tages och mitt gamla förlag att ge ut en jubileumsutgåva av sagan, en bok på cirka hundrafyrtio sidor.

Utan Hasse och Tage skulle Per, enligt honom själv, suttit och fiskat abborre i Småland. Under årens lopp har Per vid flera tillfällen arbetet tillsammans med Hasse och Tage. Av allt som de har gjort ihop är nog Picassos äventyr favoritfilmen för Per.

– Picassos äventyr var den film som både var roligast att göra och som jag hade som mest att göra. Förutom animationer gjorde jag glasmålningar som förvandlade lilla Tomelilla till Paris, London, Cannes och New York. Jag gjorde kläder och scenografi till en balett, staterade i en scen och tillverkade samtliga ”Picassomålningar” som förekommer. Hur många verk av filmens Picasso som Hasse och Tage förväntade sig vet jag inte, men jag har ofta retat mig på hur konstnärer och deras verk har skildrats i olika filmer. Inte sällan döljer man rollinnehavarens bristande talang genom att bara visa baksidan av det blivande konstverket. Kanske var det därför som jag var ovanligt flitig och vid inspelningsstarten kunde leverera, till Hasse och Tages förvåning, en fullastad bil med konstverk. När det var premiärdags, kunde jag fylla Tomelilla konsthall med mina Picassomålningar.

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Från filmen Resan till Melonia. Foto: © PennFilm Studio 2015

Av allt som du gjort, även bland dina egenproducerade filmer, är det någon skapelse som ligger dig extra varmt om hjärtat?

Resan till Melonia ser jag som en speciell film. Dels därför att det är mitt eget manus och en helt animerad film och dels för att den till stora delar är en bra film! Att den sen krävde en enorm insats från alla inblandade och var, trots att man påstod motsatsen, underbudgeterad gör inte saken sämre.

Flera kritiker menar att det ser dystert ut för svensk animationsfilm idag. Det behövs ett större ekonomiskt stöd till branschen och framför allt måste fler produktionsbolag våga satsa mer. Per har flera påbörjade projekt som förmodligen kommer förbli outgivna för att det saknas pengar och finansiärer som vill ge ut verken.

– Bortsett från att Göteborgs Filmfestival observerade att svensk animation firar hundraårsjubileum har egentligen inget hänt. Animationen i Sverige sitter trångt och efter att ha försökt få ut fem långfilmsprojekt som Hoffmans ögon och ett antal kortfilmer ger vi snart upp. Yrkeskunskapen försvinner dessutom under vägen och om villkoren för svensk animationsfilm inte förändras när det nya filmavtalet träder i kraft om två år befarar vi att det är för sent för vår del.

Om man vill veta mer om Per och hans filmer kan man besöka PennFilm Studios hemsida. Där finns massor med intressant och läsvärd fakta att ta del av.

 

Sebastian Håkansson

För fler intervjuer, recensioner och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Fantastic Four (2015)

Foto: 20th Century Fox

Film: Fantastic Four (2015)
Regi: Josh Trank
Med: Miles Teller, Michael B. Jordan, Kate Mara m.fl.
Genre: Sci-Fi

Hela sitt liv har envise Reed (Miles Teller) haft ambitionen att bli först med att teleportera levande varelser. En dag lyckas han lösa problemet och tillsammans med ett följe teleporterar Reed sig till en farlig avlägsen planet. Väl framme anfaller en främmande energikälla dem och snart får Reed och de andra övermänskliga krafter som de tillsammans måste använda för att rädda jorden från krig och förfall.

Inför premiären var jag väl medveten om den svidande kritik Josh Tranks reboot av Fantastic Four har fått och drygt 45 minuter in i filmen tyckte jag att recensionerna var oförtjänt hårda. Filmen har en betydligt mörkare ton än franchisens tidigare, vilket brukar tilltala mig. Berättelsen blev därmed genast intressantare för mig än de två Tim Story gjorde på 2000-talet, men trots en lovande öppning brister Fantastic Four i väldigt många aspekter.

Det är mycket som är feltill exempel saknar våra superhjältar (”Flamman”, ”Thing”, Reed, Sue) den intresseväckande presentation som är sedvanlig i superhjältefilmer. I Batman Begins (2005) attackerar Batman ur skuggan och dyker upp tätt bakom en skurk som en slags punch-line. I Fantastic Four gör de ett liknande försök med mannen av sten, ”The Thing”, men det blir helt meningslöst då vi redan fått se hela hans nya skepnad. I mitt tycke är det just mystiken som gör superhjältar levande då de är främmande för oss och har svårt att hitta en plats i vår värld, men Trank vill annorlunda och det straffar sig.

I filmen finner vi den lovande skådespelaren Miles Teller som var Oscarstippad med fjolårets drama Whiplash. Men här släcks Tellers gloria när han gång på gång får framföra övertydlig och platt dialog i stil med ”Together we are strong, together we can beat him”. Men det är inte bara Teller som har svårt att engagera mig, faktum är att hela ”Fantastiska fyran” saknar kemi och i filmens upplösning tycker jag helt ärligt inte att det levereras en enda replik som känns äkta.

”Flamman” må bestå av eld men mitt filmhjärta förblir iskallt. Trank floppar totalt med sin andra superhjältefilm.

Bäst: Många superhjältefilmer är över 2 timmar långa men lyckligtvis är inte den här det.

Sämst: Från att vi för första gången får se Reed & Co i superhjälteform brister hela filmen.

betyg_1

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Humorstjärnorna på Krusen: ”Tempot så djävulen viktigt i fars”

annikaochthomas ratt

Torsdagen den 25:e juni, hade sommarfarsen Tresteg i snedsteg premiär. Föreställningen har fått stor uppmärksamhet och i huvudrollerna finner vi supertrion Robert Gustafsson, Annika Andersson och Thomas Petersson.

Den första föreställningen tog plats på Krustenstiernska trädgården i Kalmar och där kommer ett trettiotal föreställningar hållas innan pjäsen bär av till Lisebergsteatern i Göteborg.

Tresteg i snedsteg utspelar sig i sextiotalets Kalmar i ett medelklasshem där vi finner en kollision av kärleksaffärer, lögner och hemlighetsmakeri.

Filmtopp.se:s skribent Axel Diedrichs befann sig på plats bakom kulisserna för exklusiva intervjuer med Annika Andersson och Thomas Petersson.

Annika som är Mårdaklevs stora bidrag till humorvärlden har vid ett flertal tillfällen vunnit det prestigefyllda teaterpriset Guldmasken. Hon är främst känd från TV-serierna Full Frys, Hjälp! och Parlamentet.

Halmstads stjärnkomiker Thomas har med en över 20 år lång karriär flitigt synts på TV där han bland annat har medverkat i de populära serierna Time Out och Doobidoo. Premiären av Tresteg i snedsteg var en succé och farsen hyllades av lokaltidningar.

Nervositeten över att träffa två så starka humorprofiler försvann fort och vår pratstund var minnesvärd. Intrycket som Annika och Thomas ger är att de är två väldigt pratglada, ödmjuka och humoristiska personer. 

Fars är situationskomik och det kan vara svårt att veta vad som skiljer fars och komedi:

– Fars handlar främst om vanliga människor i knasiga situationer medan komedi använder man konstiga karaktärer i vanligare situationer, förklarar Annika.

– I den här farsen med många intriger och trådar är det oerhört viktigt att få fram det som ska bli sagt och hålla tempot uppe. Det är många i pjäsen som ljuger och skulle vi tänka för länge innan vi ljuger skulle pjäsen falla platt.

Thomas menar också att även publiken kan falla platt ifall de inte ger scenen sin uppmärksamhet.

– Det här är en riktigt rolig föreställning som är rätt smart. Det är ingen föreställning som du dricker fem öl till och rågarvar åt underlivsskämt, den kräver ibland att man tänker: ”Nu pratar han om henne och han tror att han är ond.”.

Känns sporttermen att publiken är den tolfte spelaren igenkännbar?

– Absolut, utbrister Annika entusiastiskt. Om publiken är med känner vi som är på scen oss lugnare. Jag brukar säga att om publiken anade vilken stor inverkan de har på pjäsen de ser hade de nog varit mer oroliga innan föreställningen börjar.

Film- och teaterkompositören Ale Möller har sagt att en teateruppsättning sällan är sig lik två dagar i rad. Men Annika menar att när det kommer till fars beror eventuella skillnader inte på frivillig improvisation.

– I fars är det så djävulen viktigt med tempo och exakthet. Det finns inte mycket utrymme för improvisation förutom om man skulle komma av sig. Då är det klart att vi får improvisera istället för att ge upp.

Thomas delar med sig av en händelse från hans senaste turné i Kalmar som exempel på hur turbulens kan uppstå:

– Förra gången jag var här kom en humla in på scenen och började surra runt mig. När vi försökte bli av med humlan tänkte killen bakom scenen att: ”jaha, har de slutat spela? Då ska jag nog trycka på scenen så att den snurrar.” och då byttes plötsligt scenbilden. Folk skrattade så att de grät.

Med ett fullspäckat spelschema som tar mycket på krafterna kan man tänka sig att skådespelarna har inhoppare eller ersättare ifall någon av dem skulle bli sjuk eller få ett akut förhinder.

Men enligt Thomas är det inte riktigt så enkelt:

– Det är bara att lira på. Vi har bokat upp oss med tre tider i veckan hos en kiropraktor, massör och läkare. Får någon av oss maginfluensa är det bara att ställa ett spann bakom kulissen och sedan köra.

Ni har båda fått stämplar som roliga personer. Känner ni press att vara roliga i privata situationer med?

– Nej det gör jag inte, svarar Annika säkert. Det är ganska vedervärdigt med personer som jämt ska gå runt och vara roliga. Det är klart att jag omedvetet övar mig hela tiden med tajming och att lyssna in andra människor när de berättar vad som är roligt.

– Det beror på vilket humör jag är på. Ibland kan jag vara rolig bara för att jag tycker att det är kul, men ibland backar jag tillbaka i ett hörn där jag inte syns. Men ibland kommer det fram folk som ber mig vara rolig på beställning och det känns inte så kul, menar Thomas.

Annika, du har sagt att om du kände igen dig som privatperson i din karaktär så hade du skjutit dig själv. Vad är det för en rollfigur du har gett dig in på? 

– [Skrattar] Det var tufft sagt! Hade jag behövt vara med en sådan fruktansvärd tråkmåns till man att det behövs en affär vid sidan av för att uthärda livet, hade jag kanske skjutit mig själv.

Du är inne på en lång karriär och har vunnit teaterpriset Guldmasken tre gånger. Har du haft som avsikt att hålla dig på samma spår? 

– Nej, det enda jag har haft som riktlinje är att jag vill jobba med roliga människor i roliga sammanhang. Egentligen hade jag jättegärna testat något seriöst för att se om tyget håller, men hade jag fått välja fritt hade jag valt att vara trummis i ett rockband. Det ser väldigt roligt ut, det är min dröm.

Under åren har det blivit en hel del TV och teater för dig Thomas, men hur är tankarna kring långfilm? 

– Man får ofta höra att innan du har gjort någonting seriöst blir du inte en accepterad komiker. När Carl-Gustaf Lindstedt gjorde Mannen på taket såg folk vilken svärta en komiker kan ha. När humoristiska skådespelare lirar på allvar kan det uppstå en tyngd som lockar mig. Samtidigt tänker jag att publiken som ser att Thomas Petersson är med i en film förväntar sig att se någonting roligt eftersom att det är det jag vanligtvis förmedlar. Jag hade bara lurat de som hade velat gå och se mig.

I Tresteg i snedsteg spelar Thomas en karaktär som han själv beskriver som “ett kräk” och som har stor betydelse för berättelsens framfart, något han verkar trivas bra med.

– Jag föredrar att vara den drivande energin. I humor snackar vi om att ”en lägger upp och en smashar in poängen.” men hantverksmässigt tycker jag att det är lika kul att lägga upp åt en annan som att smasha själv. Även om jag är komiker tar jag skådespeleriet på minst lika stort allvar som de som spelar seriöst.

Gör din seriösa inställning att du inte kan njuta lika mycket av att agera? 

– Jag njuter av de små detaljerna. Att tajmingen kan flyttas på en halv sekund är det jag älskar med det här jobbet. Som när publiken tror att poängen nåtts fram slappnar de av, men då [slår ihop händerna] drar man in smashen och ger dem nästa poäng.

Du läste fordonsteknik på gymnasiet och har spenderat tid på lantbruk. När visste du att du skulle bli komiker?

– Jag tror inte att komiker är någonting man blir, det är någonting man är. En kille som är kul kan läsa telefonkatalogen och vara rolig. När jag var fjorton år och var på konfirmationsläger var det en tjej där som jag var förtjust i, men hon fattade tycke för min kompis istället. Då tänkte jag att om inte jag kan få henne, ska inte någon annan få henne heller. På småtimmarna, när vi befann oss ute vid havet, plockade jag upp föremål som hade flutit i land och började en enmansshow. De skrattade så att de grät och ju mer de skrattade desto mer energi fick jag. I efterhand känner jag att det var däromkring som min improvisationsförmåga föddes.

För att avrunda intervjun frågar jag Thomas, som tidigare har turnérat i Kalmar, hur han skulle beskriva stadens publik.

– Denna publik är faktiskt ganska lika västkustpubliken. De är öppna och när man är färdig med en föreställning kommer de fram och säger att de tyckte att det var bra och kramar om en. När man möter dem på stan hälsar de och säger ”Tack för senast!”. Det känns som om man har känt dem i hela sitt liv. Det är ett rent nöje att vara här.

Axel Dietrichs

Print

Vad är Filmtopp.se?
Filmtopp.se nylanserades i december 2014. Vi vill med Filmtopp.se skapa den svenska filmsite vi själva saknar och med våra kunskaper sprida populärkultur och skapa en oas för alla oss filmälskare. Vår idé är att leverera skarpsynta recensioner, artiklar, intervjuer och filmlistor ur ett helhetstäckande perspektiv. Gamla såväl som nya, smala såväl som breda, svenska såväl som internationella. 

Följ Filmtopp.se på Facebook och Twitter.